Supergruppen Serious Black plockar namn från mängder av imponerande akter, för att bilda ett slagkraftigt monstrum på den europeiska power metal-scenen. Frontat av Urban breed (Project Arcadia, ex- Bloodbound) släpper de efter knappt två år uppföljaren till debuten As Daylight Breaks (2015), och de har givit det namnet Mirrorworld. Den här uppföljaren har föranletts av ett par medlemsbyten i form av att grundaren och gitarristen Roland Grapow (Masterplan, ex- Helloween) och trummisen Thomen Stauch (Savage Circus) gjort ett uttåg. Trots det lider musiken inga större brister. Mirrorworld är i mångt och mycket en förlängning av sin föregångare, snarare än en direkt uppföljare. Identiteten, känslan och soundet har inte förändrats mycket. Det har snarare finslipats och polerats. Kanske ibland lite för mycket. Skivan inleds med den snabba och starka singeln As Long As I’m Alive, som sedermera följs av en trave standardbyggda mid tempo-låtar, som mestadels verkar själlösa. Melodiska halv-ballader utan impakt; Urban breeds sång platt och känslolös.

I det närmaste låter det som om de vill få speltid på radio. Något som kanske skulle kunna förklara det märkliga i att ordinarie versionen av skivan uppnår 36 minuters längd. Samtidigt har den limiterade utgåvan hela fem bonusspår. Något liknande - om än inte lika extremt - var sant också på debuten. Det ursprungliga dragplåstret Grapow har som sagt tackat för sig, och ersatts av Bob Katsionis (Firewind, Bob Katsionis). Både han och Dominik Sebastian (Edenbridge) visar upp en del snyggt gitarrspel, om än inte utmanande för varken dem själva eller lyssnaren. Musiken är främst baserad kring melodier och sångpartier, medan riffverksamhet förhåller sig till rytmsektion och det mest grundläggande. Upplyftande power-låtar, som trots att de lider av bristande inspiration, ändå är tralliga och sköna som de är med upplägg baserade i smöriga keyboards eller snirkliga ledgitarrer, och det saknas något med den ursprungliga slagkraften som ett tufft riff kan ha. Riff som i titellåten och The Unborn Never Die funkar på flera plan, men känns ändå väldigt ensamma om det på skivan.

Här finns  alltså stunder som glänser starkt. Detsamma gällde debuten, där något av det bästa stod att finna bland bonuslåtarna. Så också här. Det är bonuslåtarna som har det tuffaste soundet, de mest känslomässigt betingade sånglinjerna och de mest inspirerade uppläggen. Inte förrän här får Katsionis och Sebastian visa upp sina förmågor och hur bra de spelar och hur bra Serious Black faktiskt kan vara. Stauch har, för att fokusera mer på sitt Savage Circus, lämnat utrymme för Alex Holzwarth (Rhapsody of Fire). Holzwarth är en personlig favorit, vars stil satt en tuff prägel på huvudbandet, och inhoppet här är mycket välkommet. Trummorna på Mirrorworld har fått en del av Holzwarths signum, men är stundtals tråkigt upplagda. När de är bra däremot, är de riktigt bra, som i den tuffa The Life That You Want.

Mirrorworld är något av en berg- och dalbana, med störigt dåliga stunder som värst, och högtflygande, känslomässig och välspelad power som bäst. Dessutom huserar bonuslåtarna några av Urban breeds bästa sånginsatser hittills. Det blir kanske aldrig helt nyskapande, men även när det följer redan etablerade upplägg måste det hållas intressant. Original-utgåvan kan därför inte rekommenderas någon. Köp istället den limiterade versionen och hoppa över den första halvtimmen, för den andra hälften är långt mycket bättre, trots att även den första hälften växer en aning med fler lyssningar. Hoppas att Serious Black inte har lika bråttom med nästa skiva, utan låter den ta den tid den tar för att få den perfekt.

 

Bästa låtar: The Life That You Want, The Unborn Never Die