Ghost - Meliora

Jag har försökt många gånger. Givit det upprepade försök. Ghosts musik. Det sägs ju att en antingen älskar eller hatar det, men det stämmer inte. Jag har aldrig varit negativt inställd till Ghost, men inte heller överdrivet positiv. Med en rakt igenom okej-debut och en swing and miss-uppföljare har det helt enkelt inte lyckats bli så att jag gått i Papas, helgat varde Hans namn, följe. Av de tio låtarna på Meliora är två - Spöksonat och Devil Church - minutkorta interluder, och av övriga åtta har hälften släppts redan långt innan albumets officiella releasedatum - idag kom resten, när albumet gjordes tillgängligt på youtube i sin helhet. Jag hörde första gången det nya verket Meliora på en biltur med en för bandet orelaterad och för ändamålet namnlös gast, kanske inte helt enligt alla regler. Vad jag genast slogs av var hur mycket bättre Ghost plötsligt lät jämfört med vad jag hört innan.

 

Ghost - Meliora

 

Det mysmelodiskt ljudande soundet vi hittade på en del av EP:n If You Have Ghost har till viss del fortsatt in på Meliora. Detta kompletteras av välskrivna och klara refränger, något som i mitt tycke saknats på tidigare två album. Jag finner också att de Namnlösa Gastarna 'levlat upp'. Gitarrerna på Meliora känns bättre definierade, ett steg tyngre och mer i fokus än innan. Den voodoo/groove-präglade tuggrytmen i Mummy Dust kommer rakt på, och det är för övrigt en av de bättre låtarna på skivan. Papa Emeritus III, tillkomme Hans rike, påminner mig på något mysko vänster om Mike Patton (Faith No More, Fantomas) i ett kusligt halvviskande och halvmässande, och den mystik som jag känner att Ghost alltid velat leverera kommer verkligen fram. Psykedeliska instrumentala partier som återfinns i Majesty och From The Pinnacle To The Pit lägger till en extra dimension med intervävda gitarrer och sköna keyboardslingor som löper rakt igenom.

 

Absolution, som ljudar av Uriah Heep, fäster inte, trots sköna gitarrer. He Is lider i stort sett av samma syndrom och avslutande Deus In Absentia påminner en aning mycket för min smak om de föregående albumen. Jag vill i Papas, ske Hans vilja, såsom i Helvetet så ock på jorden, röst ständigt höra mer lidelse. Han låter sig väldigt lik vad hans båda föregångare gjort. Det snyggaste han gör på Meliora är den ovan nämnda Mummy Dust, även om han förgyller melodiska refränger som i Sabbath-minnande singeln Cirice - också en av skivans bästa spår - och inledande Spirit. Nu hade en ju kunnat tro att jag skulle ändra uppfattning om de två första skivorna och göra en helomvändning, men icke; jag testar dem också och det funkar helt enkelt inte lika effektivt som Meliora. Från att gå från musik som jag inte skulle klaga på att ha på i bakgrunden till ett album jag kommer att lyssna på mer än en gång, levererat med själ i framförallt gitarrspelet. Nu har Ghost slutligen givit sitt alster den tyngd deras image förtjänar. Trots att det kommer att finnas de som säger att Ghost tappat vad som gjorde dem så unika, att de närmar sig mainstream - att det blivit imagen som skapar hypen, så kan det nu slutligen bli musiken som gör det. Blir de ihågkomna för något så lär det bli Meliora.

 

Bäst: Cirice och Mummy Dust

 

Sämst: Deus In Absentia

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=15012

 

Musikvideo: Ghost - Cirice

Dead Lord - Heads Held High

Det råder en tjock Thin Lizzy-aura över soundet på Heads Held High, svenska Dead Lords andra fullängdare. Och jag har alltid varit någonstans mellan likgiltig och negativt inställd till Thin Lizzy (aaaand my opinion is worthless). Jag lovar ändå mig själv att försöka hålla mig positiv till Heads Held High. Grundaren, sångaren och bandledaren Hakim Krim har en röst som inte går ihop med mig. Karln kan sjunga, oförnekligen, men något i den där högst unika rösten gör att jag tar ett steg tillbaka. Kanske är det att han på hela skivan inte tar den på några nämnvärda litterära äventyr än 'this is farewell'. Vad han däremot övertygar mig med är gitarrspelet; han och Olle Hedenström har en sådan synergi i vissa tillfällen att det är snudd på magiskt.

 

Dead Lord - Heads Held High

 

Tvillinggitarrer som briserar i glänsande solon och många mys-riff som inte alls går av för hackor. Ruins är ett praktexempel. Visst, det är inga Gary Moore-liknande grejer, om vi ska dra en (jäkligt orättvis!) Lizzy-parallell, men det är ändå ett och annat plus i kanten. De flesta av de riktigt bra riffen kommer tyvärr in efter mitten av låtarna, och missar alltså den där slagkraftiga introduktionen som så starkt behövs. Tyvärr räcker inte stundtals asgrymmt, stundtals bra och stundtals intetsägande gitarrspel till för att hålla lågan brinnande hela vägen. Framåt mitten av skivan har jag i stort sett tappat intresset och även om Ruins och Don't Give A Damn sätter sig precis där det behövs blir det aldrig fart av Heads Held High.

 

Sedan har vi hela den här grejen med att varenda band och deras moster ska ha en retro-image med frissiga sjuttiotalsfrisyrer, ironiska mustascher och vintageomslag på albumen. Med titeln och omslaget på Heads Held High förväntar en sig ett ondskefullt band som skrämmer mormödrar och får prästen att svimma. Vad som levereras blir i jämförelse en dansbugg på en torsdagkväll i bingohallen. Som tur är har soundet inte försakats i överkant för att bidra till ytterligare vintagestämning, utan produktionen är egentligen klanderfri, ljudet klart. Tydligen har Krims röst inte alls trixats till, vilket ger en tumme upp. Att förlita sig på det en fått naturligt är sällsynt av idag. Men tyvärr är det för mycket här som inte når ända fram. Det sprödda bra blir aldrig tillräckligt och slutsumman är ett album som försöker men faller kort.

 

Bäst: Ruins

 

Sämst: Farewell

 

Betyg: 2,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=15009

 

Musikvideo: Dead Lord - When History Repeats Itself

Ebony Wall - Time

Håll sig från att fnissa i introt den som kan, när tidernas smörigaste dialekt ska spela ond och elak och läsa Fader Vår. Ja, de kan ju åtminstone inleda med ett skratt, Ebony Wall. Time är debuten som släpptes i maj. Tysk, symfonisk metal där kvinnosång stundtals varvas med pseudobrutal growl. Som tur är - ja, som tur är - hålls growlandet till ett minimum. Ebony Wall visar upp direkt på skivans första hälft att de gillar det där lilla skräcktemat, utan att för den sakens skull gå hela vägen till ond, bråd död. Det fyller de på med lite småironisk kyrklighet, men istället för Powerwolfs fullskalighet hålls det på en halvallvarlig nivå, och som substitut för corpsepaint fick det bli prästkragar.

 

Ebony Wall - Time

 

När de får till det så får de till det; kyrkligt storlsagna keyboards vävs in tillsammans med energiska rytmsektioner och ett och annat tungdraget riff. Nina Irmscher kan sjunga, utan särskilt många tvivel. Hennes röst får komma till undsättning mer än en gång när growlandet gärna vill förstöra. I refrängerna kan jag ibland höra något Doro Pesch-likt i henne; styrka, tyngd, ärlighet, och hennes sångmelodier gör det där lilla extra kicket till refrängerna. Hon gör otroligt bra ifrån sig i Headless Horseman, där också de snygga riffen smyger sig på. De stunder där det ska growlas känns det mest trist. Vem är inte trött på skönheten och odjuret-grejen vid det här laget? Det är det som förstör den annars ruskigt bra låten Dance Of The Dead. Denny Meitskys keyboards lägger till och från till det där extra; hans keyboards låter som kyrkoorglar som harmoniserar och ger den där kyrkogårdsbilden som bandet försöker framföra.

 

Trots det är de kanske bättre när han låter bli. Like A Renegade är ruskigt tät. Yves Merten och Ronny Schuster lägger tunga riff och Irmscher låter otroligt bra, nedstämd men med en känsla som bara kan beskrivas med ordet 'power'. Å andra sidan får jag starka Rammstein-vibbar av Meitskys keyboards i den tunga balladen Everlasting Game, så det blir bara malplacerat och hela låten känns på ett sätt fel. Ebony Wall verkar ha en image som de vill visa upp, men bara halva debuten lever upp till den; den andra hälften känns snarare som standard i vad man brukar höra i genren. Det skulle kanske göra det unga bandet gott att hitta vad de verkligen vill visa, och köra på det. Trots det, en mängd bra låtmaterial av väldigt duktiga musiker och en klar produktion; höjdpunkterna lyser starkare än lågvattenmärkena. Til nästa skiva, skippa growlandet, Irmscher klarar sig själv och gärna en stabilare helhet. Trots att den känns spridd är Time en bra debut av ett band som säkerligen kan leverera bara de får tid.

 

Bäst: Creatures Of The Night och Like A Renegade

 

Sämst: Everlasting Game

 

Betyg: 3/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14998

 

Musikvideo: Ebony Wall - Strangers In Hell

Exorcism - World In Sin (EP)

World In Sin är ett småskaligt frossande i det; en vilja att vara ett nutida Black Sabbath. Tyvärr missar Exorcism den lilla viktiga detaljen kallad Tony Iommi.Riffen på EP:ns fem låtar smakar inget. De är intetsägande och istället ska musiken byggas på Csaba Zvekans sång, vilken det egentligen inte är några fel på. Den hade bara behövt bättre och mer uttrycksfull musik att ljuda till. Han vill till och från låta ond och elak, något som passar hans mörka riv, men han låter istället bäst när han håller med sång i verserna och tonarten går upp ett litet, litet snäpp. En behöver inte vara arg hela tiden. Ibland vill han låta som Ronnie James Dio, men det bör han undvika. Den musikaliska prestationen är som sagt inget jag höjer till skyarna. Låt mig utveckla mina tankegångar som följer. Basen är hemsk. Riktigt hemsk. Värst låter det i Black Day In Paradise, där den är som en enda baston. Ett ljud som inte skiftar på fyra minuter, och är på tok för högt i produktionen. Inte ens ett ovanligt galant gitarrsolo mäktar rädda låten, som egentligen känns mest som utfyllnad. På en EP. Va?

 

Exorcism - World In Sin (EP)

 

Det är trots det inte en helt obegåvad EP som helt saknar musikaliska ljusglimtar, även om de glimtarna inte är vare sig många eller långa. Introt till Virtual Freedom är bra, med feta trummor och en rytmsektion som faktiskt inte går av för hackor. Tyvärr håller inte resten av låten måttet, utan den bara drar på i samma spår som resten av låtarna. En hade hoppats, när ett band marknadsför sig som att de fortsätter på samma stig som Black Sabbath och Dio och tar över deras arv (står så i min officiella informations-pdf) att gitarrerna och riffen skulle lyftas fram och visas upp. Istället får vi bleka riff och när EP:ns bästa solo, i låten Sahara, kommer fram, tonar låten bort och tar slut. Fullständigt obegripligt. Inte heller gitarren är helt menlös, visserligen; avslutande låten Black Star inleds med ett snyggt intro och har ett par riff som faktiskt går att gilla. Det är EP:ns enda låt som är bra från början till slut, och känns mest Sabbath. Och när det så väl var så dags att lyckas, jo då visar Exorcist upp hur kapabla de är. En riktigt bra låt. Synd att de första fyra låtarna inte höll måttet. En smått menlös EP, är jag rädd. Jag tippar på att Zvekan vill visa upp att hans Exorcist fortfarande är aktivt trots att alla utom han själv är borta efter förra årets debutskiva. Det kunde ha hoppats över, om jag ska vara ärlig.

 

Bäst: Black Star

 

Sämst: Black Day In Paradise

 

Betyg: 2/5, och då är det Black Star som höjer upp betyget med en poänghalva

 

http://www.getmetal.com/?p=14846


Beyond The Black - Songs Of Love And Death

Ett album fyllt av sånger om kärlek och död av ett ungt, hungrigt band från de för metallen så fertila tyska markerna. Den unga sextetten Beyond The Black uppstod 2014 och fick redan samma år stå på scenen i Wacken. Debuten, Songs Of Love And Death, släpptes i februari till både lovord och utskällningar. In The Shadows inleder albumet starkt och med pondus, en slagkraftig refräng av Jennifer Haben och sköna riff och framför allt ledgitarrpartier av Nils Lesser. Redan från första stund visar sig Beyond The Black som ett kapabelt och villigt band. Det har även hunnits med något så otippat som en Motörhead-cover i form av Love Me Forever, men den kunde gott ha skippats. Songs Of Love And Death är ett album med gott om lovande musik, bra musikaliska insatser och en otroligt klar produktion.

 

Beyond The Black - Songs Of Love And Death

 

Balladen Unbroken dyker upp redan som albumets tredje låt. Tyvärr är den inte engagerande ens det minsta lilla, utan vill hellre satsa på att vara vacker bara för att den är en ballad. Det räcker inte till, ens med snygga trummor av Tobias Derer. Däremot står Beyond The Black mycket starkare i många andra låtar, som öppnaren In The Shadow och den riffiga Hallelujah, med plattans bästa solon (på tok för korta), tillsammans med Numb, ytterligare en tuff låt med vacker sång av Haben. En låt som sticker ut är When Angels Fall, som besitter ett galet intro. Bassisten Erwin Schmidt – som för övrigt odlat sitt skägg till hyllning för Abraham Lincoln – gör här en otrolig insats, tillsammans med Christopher Hummels på rytmgitarr och Derers trummor. Lägg till den rytmsektionen ett snabbt, blästrande gitarrsolo av Lesser och du har en låt som lovar jävligt mycket. Resten av låten håller en mörk kvalitet, elaka röster lägger till i den storslagna refrängen som fylls i snyggt av Habens ljusare stämma. Haben är bara 20, men låter erfaren, hennes röst tränad och snygg och hon tar tonerna med perfektion.

 

Till de så bra delarna kommer några spår som kunnat hoppas över – albumet är trots allt 55 minuter långt.Pearl In A World Of Dirt vill ge ett folkigt intryck, där Haben får sjunga duett, men låten blir bara trist, trots goda försök. Å andra sidan har vi de där starka låtarna, som blir det en minns. Kvinnofrontad symfonisk metal är något som dykt upp allt mer på senare tid, både sådan som snabbt faller i glömska och sådan som det känns kan gå långt. Beyond The Black tillhör den senare kategorin; ju mer tid en ger Songs Of Love And Death desto bättre blir det. Teatralisk storslagenhet som matchar vad många av de stora banden inom genren (Nightwish, Epica) förmår, men utan att springa för mycket på det symfoniska spåret. Istället är det snygga musikaliska insatser av gitarristerna Lesser och Hummels tillsammans med sångerskan Haben som gör albumet till en otroligt stark debut.

 

Bäst: In The Shadows, Hallelujah

 

Sämst: Pearl In A World Of Dirt

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14750

 

Musikvideo: Beyond The Black - In The Shadows

Colossus - The Breathing World

Colossus imponerade stort när debuten Wake släpptes 2013. Så sent som i februari i år släpptes den väntade uppföljaren, The Breathing World. De spelar, för den inte särskilt insatte, en progressivt tuff sorts sludge metal, som stundtals känns lika trög som att kräla fram genom ett mörkt träsk. Och hur mycket det än låter som ett dåligt omdöme, är det en bra sak. Inled The Breathing World med Yehi Aour / Wanderers och låt de sega riffen utvecklas. En lång låt som tar vid där debutskivan lämnade, med drivande, långsamma riff, mustiga baslinjer och en seglivad, halvskrikig men fruktansvärt inlevelsefull sånginsats av Niklas Eriksson, som också håller i bandets gitarr. Sju låtar täcker in albumet, som avslutas med tio minuter långa The Silent City.

 

Colossus - The Breathing World

 

Darkling Root, ett snabbt nummer, drivs framåt av tuffande bas och trummor och kulminerar i ett kort men jävligt intensivt gitarrsolo av Eriksson. Låten är snabb och tuff, men hade gott kunnat förtjäna en lättare inlevelse. Och så finns de så där snyggt halvlångsamma, stentunga träskkrälarna som Plumed Serpent och Fuga Mundi, där Colossus verkligen lyser. Det är i de stunderna som killarna visar vad de går för, att trots att det stundtals går jävligt långsamt, hela tiden hålla rörelse och skeende igång.  Avslutaren The Silent City är ett mästerverk i sig, tio minuter näst intill perfektion med skitiga riff på rytmgångar överväxta över tidevarven. Massor av härliga instrumentala partier finns över hela albumet, snygga gitarrpartier i Fuga Mundi, Yehi Aour / Wanderers och Whetstone – som för övrigt har ett av de absolut snyggaste bassolon jag hört; det får det att krypa i ryggraden – ovanpå de mörka, hemsökande baslinjerna gör förödelsen så vacker; städer i ruin under havets yta.

 

Textmässigt känns det som om de rotat i min hjärna och satt kryptiska ord på vad jag tänker och känner. De är poetiska och kraftiga, personligen känner jag dem starkt. Det, tillsammans med de otroligt snyggt komponerade låtarna och inlevelsefulla insatserna av alla tre medlemmarna ger en helhet som är otroligt svårslagen, även av andra inom genren. Det är alltid en spänning när ett band som lyckades storartat med debuten ska släppa nytt. Ofta räcker det inte till för att uppnå samma kvalitet. Frågan är om inte Colossus har överträffat den. Det är åtminstone i samma, mörka liga. Jag hoppas att Colossus orkar hålla sig vid liv och fortsätta släppa skivor, även fast mottagningen och responsen verkar sval trots goda betyg från så gott som alla håll. Det är inte många som känner till dem, men det här är musik som varje fan av progressiv metal borde gilla. Colossus andra album, The Breathing World, lyckas med bravur. Dystopisk perfektion. Imago.

 

Bäst: Så mycket… så mycket…

 

Sämst: Alltså… äej.

 

Betyg: 4,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14748


Chaos Magic - Chaos Magic

Chaos Magic är det senaste projektet för finska Timo Tolkki som verkar ha fullt upp med lite av allt. Ett kvinnofrontat symfonisk metal-projekt (såna ser en nästan inte alls, nu för tiden) med chilenska Caterina Nix i spetsen. Många säger att Tolkki inte gjort något bra sedan han släppte Infinite med Stratovarius, för 15 år sedan, men det stämmer inte alls. Däremot har han varit inkonsekvent och – skulle jag tro – delat upp sin expertis på för mycket. Trots det tittar jag upp när jag läser att han gjort något nytt. Han har tagit över efter Magnus Karlsson i projektet Allen/Lande och axlar också yxan i Ring Of Fire. Med sig nästan överallt har han trummisen Jami Huovinen, så också i Chaos Magic. Till det kommer också Tolkkis egna projekt, Avalon, vilket tyvärr fått lida stort av ett svagt andra album. Här, i Chaos Magic, kompletteras Tolkkis gitarr av de symfoniska elementen som löper genom musiken, något som passar honom. Utan att han för den sakens skull skulle hamna i skymundan. Riff som i One Drop Of Blood och Passionflow lämnar inte mycket att önska och han glänser starkt i Right Now.

 

Chaos Magic - Chaos Magic

 

Det är också Tolkki som håller i bas och keyboard på skivan. Kanske skulle han släppa lite på kontrollbehovet och be om hjälp emellanåt? Det är inte alls några i överkant spännande baslinjer han bjuder på (undantaget: From The Stars), medan de symfoniska bitarna som keyboarden ger kompletterar hans gitarr på ett snyggt sätt, även om de ofta kunnat göras större, pampigare. Istället är det allt som oftast Caterina Nix som får göra det stora jobbet. Hon är en kapabel sångerska som jag gärna hör mer av i fler projekt. Inte så operatisk som, säg Tarja Turunen, utan med en simplare, rakare stil. Och jag råkar gilla den stilen skarpt. Hennes ganska ljusa stämma går perfekt ihop med Tolkkis gitarr när han sätter till med hårda toner, som i den snygga Seraphim, The Point Of No Return och ännu mer i ovan nämnda From The Stars, hälften ballad, hälften supertung. Den är skivans bästa spår med långsamma, tunga riff och en hemsökande vacker sånginsats av Nix, med mörka änglakörer i bakgrunden.

 

Chaos Magic innehåller också några spår som inte ger någonting alls. Dangerous Game är en tråkig låt utan kreativitet. Dead Memories, som börjar som en trist ballad men sedan brister ut i en långsam riffmaskin kunde skippats, liksom den överflödiga och obligatoriska hel-balladen Please Don’t Tell Me. Tolkki visar heller inte upp hur bra han egentligen är, så mycket som han hade kunnat. Trots bra och mastiga riff i de flesta låtar håller han igen med bra solon och utsvävande partier; hans neoklassiska stil visas inte upp lika mycket som den kunnat. Jag hade gärna hört honom dra iväg emellanåt. Den verkliga stjärnan här är Caterina Nix, som håller hög nivå genom albumet, visar att hon borde bli en kraft att räkna med och ger Tolkkis mörka riff en lättillgänglig nivå. Och hon gör det med glädje och själ; det hörs i rösten och sångmelodierna som hon lägger till bra låtar som A Little Too Late och den storslagna Passionflow. Jag kan i slutändan önska att Tolkki känts lika mottaglig som Nix gör. Hans maffiga riff gör det svårt att hitta en punkt att bryta sig in i musiken på riktigt. Men när en väl kommer in hittar man ett album som gör sig till en stark debut av ytterligare ett kvinnofrontat symfonisk metal-projekt.

 

Bäst: From The Stars

 

Sämst: Dangerous Game

 

Betyg: 3,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14743

 

Musikvideo: Chaos Magic - I'm Alive

Venomous Maximus - Firestarter

 Jag älskade Venomous Maximus debutalbum Beg Upon The Light och dess råhet och retrosound i dagsfärsk, kristallklar produktion. Gregg Higgins lät så okontrollerad när han i det närmaste skällde fram häxbesvärjelserna och den svarta magin. Hans och Christian Larsons magiska gitarriff var så inspirerade, så oförfalskade. Doom-bandet från Huoston hade oavkortat gått exakt dit de skulle, utan genvägar och gjort något som återkopplade till decennier gamla doom-mästerverk, medan de själva hade huvudet i nutiden. De har efter det fått turnera med stora band som Down och Pentagram. Och sedan dess har jag väntat med spänning på uppföljaren, vilken sprang nästan helt ur intet i maj i år. Firewalker. Det som möter mig redan efter introt, i inledande White Rose, är som en vägg av besvikelse. Låten saknar massivitet. Saknar Higgins skällande.

 

Venomous Maximus - Firestarter

 

Vad vi har här är ett album som saknar samma driv och framför allt samma produktion som den där debuten levererade så starkt. Det finns ändå matiga riff på nästan hela skivan där Higgins och Larson uträttar mörka makters ärenden tillsammans och lyckas göra något otroligt magiskt, Dark Waves och Oct 14th går att nämna som typexempel, tillsammans med riffmonstret My Machine. Higgins låter trött. Hans sång mer som sång (även om han för den sakens skull inte häver ur sig någon skönsång), tryckt bakåt i produktionen, och inte alls som den där yxsvingande galningen som krävde att häxan skulle släppas fri. Visst, han har ljusa stunder på Firewalker. Den väl fungerande låten Angel Heart, avslutande Take On The Grave och ovan nämnda My Machine gör han snyggt och låter likt det han levererade på debuten och till det kommer de några av bästa riffen på skivan. Där är det enda som saknas att produktionen låter den där sånginsatsen komma fram och jag hade gärna hört en mer ilsk Higgins ryta fram , 'angel heart!

 

Produktionen låter inte alls lika klar som innan, utan det känns snarare som om de gått samma väg som så många andra band; det ska låta retro och 70-tal till varje pris. För det var antagligen gladare dagar då musiken var äkta. Fel. Teknikutvecklingen har gått framåt av en anledning och Venomous Maximus gör sig så bra när de musikaliska storheterna får glänsa och råkraften inom Huostonpojkarna får komma fram och släppas ut som den förtjänar. För vad vi har i Firewalker är inte ett dåligt album, utan ett där Venomous Maximus snarare känns hämmat än att de ska ha tillåtits gå framåt. Som om de vill gå framåt, men istället råkat gå bakåt. Firewalker saknar samma impakt som debuten, vilket är väldigt, väldigt synd.
"En sak som undergroundmusiken har saknat de senaste tio åren är fara", har Higgins sagt. Tråkigt att Venomous Maximus då väljer att satsa mindre på den varan.

 

Bäst: Take On The Grave

 

Sämst: White Rose

 

Betyg: 3/5

 
http://www.getmetal.com/?p=14726

Powerwolf - Blessed & Possessed

Jag hade planerat en lugn och skön kväll. Powerwolfs senaste monstrum, Blessed & Possessed, sätter effektivt stopp för det. Inledande titellåten golvar mig som en slägga mot skenbenet. Och sedan är jag fast. Saarbrückens stolthet har hivat ur sig sakramentala oheligheter varannat år sedan 2005 och det gällande albumet är nummer sex i ordningen. De har under det gångna decenniet lyckats skapa sig ett betydande följe med spelningar på stora festivaler. Det senaste Sverigebesöket var i Örebro, efter vilket de lovat att återkomma. Blessed & Possessed är för övrigt inspelat i Göteborg, med hjälp av den omutlige Fredrik Nordström. Albumet är fyllt med ett brödgäng tre till tre-och-en-halv-minutare. Bandet har tagit den riktning på senare skivor; mindre mörk, blod-på-kyrkväggarna-metal och mer rivig power metal med det semi-komiska och semi-gravallvarliga elementet som de gjort sig kända för. Mer rakt på sak, så att säga.  Djupa, meningsfulla texter med invecklade refränger står ingenstans att finna, även om det aldrig går att ta Powerwolfs texter helt på orden; där finns något osagt.

 

Powerwolf - Blessed & Possessed

 

Attila Dorn, som oförnekligt besitter en av Europas kraftigaste stämmor, håller med operatisk sång varvad med hans trademark-mörksång. Refrängerna går ofta ut på att upprepa låtnamnet ett par gånger, men det funkar; det behöver inte invecklas vidare än så. Det håller kanske inte i längden, men Powerwolf har en del annat också. Dead Until Dark är kraftig som fan, med matiga riff och ett solo där Matthew Greywolf glänser och visar att vad han kan inte bara är klyschor, utan han kan riva av solon av rang. Efter de inledande fyra låtarna på skivan sjunker låtkvaliteten en gnutta. Där finns inte samma råstyrka som i öppningen. We Are The Wild och Higher Than Heaven når inte upp till samma nivå som albumet i helhet, trots framför allt sköna melodier. Armata Strigoi bjuder på ett, för Powerwolf, långt intro och har en del instrumentala passager som gör låten till en välkommen ny sorts låt för bandet. Återigen snygga gitarrer av "bröderna" Greywolf. Något jag kan säga mig sakna är speed metal-solon som Powerwolf haft förr (bland annat låten Panic In The Pentagram, från skivan Bible Of The Beast). Falk Maria Schlegel lägger som alltid den kyrkligt högtidliga prägeln genom sina keyboards, ofta ger det låtarna det lilla extra som behövs för att göra Powerwolf så säregna. Låten Sanctus Dominus visar på otroligt snyggt samarbete mellan honom och Matthew Greywolf.

 

Den som investerar det lilla extra kan på köpet få en till skiva, nämligen Powerwolfs första cover-skiva, Metallum Nostrum. Fylld till bredden med covers av låtar som inspirerat tyskarnas sound, däribland två Judas Priest-covers, bägge från Painkiller, men där finns också låtar av Maiden, Ozzy, Black Sabbath och Gary Moore (Out In The Fields, vilken släppts som lyrikvideo), vilka Powerwolf gör kraftiga, egna tolkningar av utan att försaka originalens egen kraft. Priest-covern Night Crawler är bland de bästa covers jag hört. I framtiden hoppas jag på en skiva i något mörkare anda, något som andas samma ondskefullt kyrkliga mörker som bandets andra skiva, Lupus Dei. Trots det tar det inte alls många lyssningar för Blessed & Possessed att sålla sig till något som i det närmaste är en självklarhet i Powerwolfs katalog; en naturlig fortsättning på vad de släppt hittills. Ah, Powerwolf. Att ni alltid lyckas omvända stackars oskyldiga mig till sådan sakreligiös avgudahelgande av denna syndiga natur. Det är helt enkelt omöjligt för undertecknad att motstå tyskarnas högljudda evangelium.

 

Bäst: Dead Until Dark

 

Sämst: Higher Than Heaven

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14680

 

Musikvideo: Powerwolf - Army Of The Night

Blackwelder - Survival Of The Fittest

Det verkar inte finnas någon hejd på power metal-släppen just nu. Den ena skivan avlöser den andra och turen har slutligen kommit till Blackwelder. Blackwelder är något av en supergrupp, även om namnen inte precis är kända i folkmun. Aquiles Priester, trummis i brasilianska Angra i många år, hanterar slagverken, medan svenske Björn Englen (har bland annat lirat med Yngwie Malmsteen) styr upp basen. Men det största namnet är så klart Ralf Scheepers, känd för sitt Primal Fear och för sången på tidiga Gamma Ray-skivor. Hans till och från i överkant Halford-lika sångröst och sångstil kan då och då bli dryg, men på Survival Of The Fittest låter han bättre än på väldigt länge. Redan i inledande The Night Of New Moon levererar han med pondus och med en lättillgänglighet jag senast hörde från honom när han var i Gamma Ray.

 

Blackwelder - Survival Of The Fittest

 

Enda gitarristen Andrew Szucs bidrar med en del drivande riff, men framför allt glänser han när han får spela solo. Mycket av musiken bygger kring hans neoklassiska gura och hur han hanterar den, vilket ger en bra balans mellan traditionell låt och sång-uppbyggnad där det varvas en del med Szucs gitarr, för en givande kombination mellan progressiv power och heavy power metal. Tredje låten, Adeturi, är hans ögonblick. Det är en instrumental historia som nästan helt bygger på hans skicklighet. Nästan till överdrift emellanåt. Han gör också en fenomenal låt av Remember The Time, vilket kan vara typexemplet på hur det neoklassiska går så där snyggt ihop med rakt-i-fejset-power metal.

 

Trots att jag kan uppskatta Szucs snygga gitarrspel i de låtar som bygger på det, gillar jag de rakare power metal-spåren bättre; The Night Of New Moon, Inner Voice och avslutande Judgement Day. Det är de låtar där Scheepers gör så otroligt bra ifrån sig, med snygga, melodiska refränger och gitarrspel som flödar med musiken istället för att dra iväg den på egen hand. Vidare har Szucs sina ögonblick i de allra flesta låtar, även om han inte får fyra minuter helt för sig själv. Solon som i With Flying Colors och ovan nämnda Play Some More sätter en specifik nästan speed metal-aktig prägel på musiken. Sedan finns det också ett par låtar som bara känns tråkiga och inte engagerar alls; Freeway Of Life och Spaceman kan nämnas. Som tur är tar dessa inte överhanden. Skivan känns verkligen non stop; utan större temposkiften plöjer de tio låtarna genom varandra i snabb följd. På det stora hela är Survival Of The Fittest en stabil debutskiva av ett band som jag gärna hör mer av i fortsättningen, speciellt om Scheepers låter som han gör här.

 

Bäst: Judgement Day

 

Sämst: Freeway Of Life

 

Betyg: 3,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14630

 

Blackwelder - Play Some More

Luca Turilli’s Rhapsody - Prometheus: Symphonia Ignis Divinus

Det första försöket, Ascending To Infinity, bet ungefär lika hårt som nittioårig gumma som tappat löständerna i gröten. Den var, rent ut sagt, en katastrof. Luca Turillis avhopp från Rhapsody Of Fire var det bästa som kunde ske, för sedan dess har Rhapsody Of Fire blivit bättre. Med det egna bandet (som nödvändigtvis också skulle heta Rhapsody) är Prometheus - Symphonia Ignis Divinus det andra försöket. Luca Turilli's Rhapsody har ett koncept för att nå framgång. Hemligheten är att ha överdrivet långa låttitlar, gärna på latin, blanda med italienska. Ingen kommer att begripa någonting, men är det power metal så är det. Det första vi får höra av Alessandro Conti (som ingen Fabio Lione är) är på italienska. Jag fattar inte ett skit, men sångmelodierna i första låten, Il Cigno Nero (sv: Den Svarta Svanen), (efter introt Nova Genesis (Ad Splendorem Angeli Triumphantis)) är verkligen bra. Likaledes i singeln Rosenkreuz (The Rose And The Cross). Vad var det jag sa om låttitlarna, förresten? Luca Turilli är en löjligt skicklig gitarrist, det har han visat prov på många gånger i Rhapsody Of Fire och egna bandet Luca Turilli. Med det nya Rhapsody glänser han inte lika mycket, även om ett par låtar visar prov på det.

 

Luca Turilli’s Rhapsody - Prometheus: Symphonia Ignis Divinus

 

Musiken är pretentiös, men den vill så gärna. Och jag vill gilla den, men det är svårt då och då. Episka, storslagna körer täpper till varenda låt med ett heligt mörker. På vissa ställen passar det, som i One Ring To Rule Them All, men i andra låtar är det helt malplacerat, som i Rosenkreuz (The Rose And The Cross), som trots det är en bra låt. Notturno (sv: Natt) är en operatisk ballad där Conti sjunger duett med en i min information onämnd kvinna, på italienska. Tyvärr är låten kass. Tematiskt har de tagit inspiration från flera ställen, även om det finns en röd tråd i religion eller åtminstone mytologi. Yggdrasil är världsträdet ur den Nordiska mytologin, Prometheus är den grekiske titanen som gav mänskligheten elden och Anahata är det Hinduiska kärlekschakrat (förenklat beskrivet). Samtidigt har de musikaliskt tagit inspiration från de ursprungen; King Solomo And The 72 Names Of God har de orientaliska partierna. Och just när det ska blandas med de kyrkligt ljudande körerna låter det bara fel. Trots det är Yggdrasil en av skivans bättre låtar och det beror mycket på det snygga neoklassiska gitarrspelet av Turilli.

 

Skivan uppnår nästan 70 minuters längd, mycket tack vare sista låten Of Michael The Archangel And Lucifer's Fall, Part II: Codex Nemesis som uppnår 18 långa, episka minuter. Låten är så klart del två till 16-minuterseposet från första skivan. Den är naturligtvis den tänkta höjdpunkten på skivan. Men det blir för mycket, trots att den så klart har partier som inte går av för hackor. Istället blir Tolkieninspirerade låten One Ring To Rule Them All höjdpunkten. Den är besinningslöst snygg, med uppbyggande riff och de där körerna som jag talade om gör precis vad de ska. Turilli lägger ner lagen med en grymt snygg gitarrmelodi som fylls på av bra sång av Conti. Exakt så som det ska låta. Albumet gästas av bland andra Ralph Scheepers (Primal Fear, ex-Gamma Ray), men han tillåts inte alls visa upp sig i någon större utsträckning. Jämför vi med första skivan så är Prometheus - Symphonia Ignis Divinus ett enormt jättekliv i rätt riktning. Främst för att här faktiskt finns låtar som är bra. Visserligen är de inte överdrivet många, men de finns. Jag hade önskat mindre opera och mer enkelt drivna refränger i rensång av den i högsta grad kapable Conti. Trots det, en snyggt producerad power metal-skiva som gärna vill mer än den kan leverera. Jag håller mig till Rhapsody Of Fire.

 

Bäst: One Ring To Rule Them All och Yggdrasil

 

Sämst: Notturno

 

Betyg: 2,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14318

 

Lyrikvideo: Luca Turilli’s Rhapsody - Rosenkreuz (The Rose And The Cross)

Cain's Offering - Stormcrow

Jag har inte skänkt Cain's Offerings första album särskilt mycket tid; trots att jag haft sex år på mig har det inte blivit av. Under tiden har de hunnit spela in en uppföljare vid namn Stormcrow, som i maj letade sig ut i världens alla skivbutiker. Albumet inleder snabbt och sätter hårt mot hårt med det upptjackade titelspåret. Jani Liimatainen snålar inte på någonting utan bjuder genast till med schyssta riff och ett slingrande gitarrsolo. Trots det känns låten för lång och för mycket, och inte ens den snygga refrängen med kanoninsats av Stratovarius egen Timo Kotipelto förmår rädda den fullt ut. På skivan är Kotipelto exakt vad som kan krävas av honom. Både han och Stratovarius hade några år i en svacka, men både i Stratovarius och Cain's Offering har han nu stegat upp och ger en sånginsats som kunde bli rival åt vilken skiva som helst av ett tjugo år yngre han.

 

Cain's Offering - Stormcrow

 

Liimatainen är bandets egentliga stjärna. Mycket av Sonata Arcticas tidiga material når så högt som det gör tack vare honom, och samma är det egentligen här. Han äger skivan med sina blästrande riff och ledgitarrspår. Melodier som den i I Will Build You A Rome och Rising Sun sätter sig på trumhinnan och försvinner inte förrän två timmar efteråt. Sexminutersballaden Too Tired To Run kan en hoppa över helt; den är tråkig, oengagerande och allt annat än en power metal-ballad bör vara. Speed metal-krämare som Constellation Of Tears är en riktigt bra låt med ytterligare en kanoninsats av Liimatainen, även om den kunde kortats ner en aning. Det snygga instrumentala spåret, I Am Legion, är näst intill perfekt med snygga gitarrharmonier och samspelet med keyboarden gör något otroligt vackert. Låten är det episka som skivan förtjänar. Albumet når en längd av nästan en timme och det känns något långt. Det kunde och borde ha kortats ner och utfyllnad hoppats över.

 

I och med Stormcrow går Cain's Offering djupare in i Sonata Arctica/Stratovarius-mixen. Trots det är det inte alls någon överhängande fara att förknippa något av banden med varandra. Kotipeltos säregna sångröst och sångstil förknippar jag starkt med Stratovarius, och det tillsammans med Jens Johanssons förvisso mycket snygga keyboardlager gör att det blir lite för mycket av deras sound över Cain's Offering. Där kan jag uttrycka en stilla önskan att Liimatainen i formeringen av Cain's Offering hittat en annan sångare, för jag är säker på att Finland har många kapabla röster. Inte för att Kotipelto är dålig, utan för att särskilja Cain's Offering mer. Trots det är den här "supergruppen" verkligen något att höra. Jag är inte säker på om Stormcrow är jättemycket bättre än gruppens första försök, men det är ett kapabelt album som inte alls besviker. Solid power metal som gör för en stunds trevlig lyssning, även med de sämre spåren.

 

Bäst: Constellation Of Tears

 

Sämst: My Heart Beats For No One

 

Betyg: 3/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14288

 

Lyrikvideo: Cain's Offering - I Will Build You A Rome

Northland - Downfall And Rebirth

I början är jag osäker på om det är hårdrock eller en melodi från Emil i Lönneberga jag lyssnar på. Det betyder att det är folk metal. Blanda det med en släng rå death metal och grumligt growlande. Där är Northlands koncept. På intet sätt ett nytt och oprövat sådant, men det har resulterat i två album. Nummer två heter Downfall And Rebirth och kommer till oss när naturen vaknar. Albumet börjar med en melodi som får en att tro att flöjtspelande alver ska börja dansa i en morgondaggsvåt skogsdunge i morgonsolen. Violinisten Pau Vásquez står vid många tillfällen - som i Bloodred Sunrise och Whispers In The Wind - för det folkmusiksminnande i musiken, just i de tillfällena är det så snyggt producerat och det är utan att det ska bli för mycket av antingen råhet eller dansande alver. Han har några korta solon på sina platser, men det bästa är hur enkelt violinen låter; stundtals dyster, stundtals upplyftande, men aldrig för invecklad och komplicerad. Går otroigt bra ihop med Alex Fernández och Pau Murillos tvillingriffande. Vic  Granell lägger ytterligare en dimension med sitt basspel, i Whispers In The Wind har han ett kort, men bra solo som ger låten pondus.

 

Northland - Downfall And Rebirth

 

Musiken påminner en del om sentida Wolfchant, men lättare till sinnes och med mer fokus på alver som dansar i skogsdungar än på hedningar som krigar ihjäl varandra. I vissa låtar kan det rent av kännas mjäkigt och Murillos growlande närmast malplacerat; Duskriders är typexempel på det. Låtmaterialet är varierat och bjuder till på något för de flesta sinnesstämningar. Fury's Unleashed bjuder på melodisk refräng med rensång, och maffiga riff som kanske tyvärr för en gångs skull får gömma sig en aning bakom violinen. The Rite är det där korta, instrumentala mellanspelet som bjuder på regn, akustisk gitarr och en vacker violinstråke. Det är en av albumets snyggaste låtar. Melodiska refränger och riff och violion som går så vackert hand i hand i When Nature Awakes och Spirit In Darkness. Jag kommer att komma ihåg det här albumet när det blir dags att räkna upp årsbästa. Som det är nu har det en given plats.

 

Albumet är inte helt utan baksidor. Något som det kunde läggas större fokus på är gitarrsolon; de finns men får ofta ge rum för Vásques att glänsa med violinen. Jag hade gärna sett fler duellerande yxor få utföra den sysslan också. Den akustiska balladen Moonlight Spell, som gästas av kvinnlig skönsång och en godkänt bra sånginsats av Murillo, kommer till korta bakom de många andra mycket starkare spåren, och även när det gäller ballader väljer jag hellre The Rite igen. Men de starkare låtarna har det klara övertaget; förutom de redan nämnda ska avslutande Newborn Star som knyter ihop skivan så snyggt nämnas. Det är bara att trycka på play och börja om med dansande alver i morgondaggen. Northland har satt i rullning något som skulle kunna bli galet stort. Deras folk/death metal med sådana givna slängar av power är något som är svårt att ogilla för den melodiskt intresserade och tyngden som kommer till skänks av tunga riff är inte att försaka. Jag visste att det var en bra idé att döma ett band efter hur ballt deras namn är.

 

Bäst: When Nature Awakes, Newborn Star, Downfall And Rebirth, Spirit In Darkness

 

Sämst: Moonlight Spell

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14264

 

Northland - When Nature Awakes

Nightmare World - In The Fullness Of Time

Brittiska Nightmare World släpper sin första fullängdare och ämnar således övervinna tvivlarna till den progressiva power metallens lucida rike. En skulle kunna säga att en hör både spår av Dream Theater och Helloween här, men det säger en bara om en vill säga något grovt intetsägande. Istället hör jag kraftiga spår av Nightmare World. Tuffa riff dundrar fram i bästa neoklassisk speed metal-anda, får en kompis Nick Clarkes slingrande keyboard och Pete Mortens klara stämma fyller på med det lilla extra. Albumet är relativt kort; bara 36 minuter plus ett intro så om det ska övervinnas några tvivlare så får det se till att gå undan.

 

Nightmare World - In The Fullness Of Time

 

Morten är en sångare av rang. Då och då påminner han i rösten om en yngre Kai Hansen, men är egentligen helt egen. Han sjöng ett tag i Power Quest, som i mitt tycke lär vara Storbrittaniens främsta power metal-export. Tyvärr var de mellan två album vid tillfället. Däremot kan den uppmärksamme påpeka att han sjunger i progressiva Threshold. Hans röst funkar exceptionellt till de mer keyboardklädda orkestreringarna som Nightmare World bjuder på. De övriga medlemmarna har inga tidigare register med stora namn att visa upp för arbetsgivaren. De lägger sina kort på Nightmare World. Sam Shuttlewood är ledgitarrist och har mer än en eldslickande het gitarrmelodi på sitt samvete. Han bjuder också under albumets speltid på några solon av klass. Arbetet sitter som smort till Joey Clearys rytmgitarr.

 

Här och var finns en aura av mystik som Pyramazes två första skivor levererade med sådan magi. No Regrets är ett perfekt exempel på det. Nightmare World tar på In The Fullness Of Time den här mystiken som ett helt eget komplement till den stundtals mörka, nästan melankoliska musiken, som lätt byts ut mot harmonisk lätthet. Ett par låtar räcker inte helt till; Defiance räddas mest av Shuttlewoods solande och Burden Of Proof har halvmesyrer trill refränger, men återigen är det Shuttlewood to the rescue i ett på tok för kort solo. I övriga låtar kompletterar bandmedlemmarna varandra så fint att det märks extra tydligt när det försvagas. In The Fullness Of Time känns inte som nio separata låtar, utan som en helhet som hämtar inspiration från bandets influenser och omvälvs till något eget genom ett vibrant låtskrivande och ett snyggt framförande av dessa. Låtar som Euphoria, The New Crusade och framför allt Damage Report med sina helsnygga instrumentala partier visar upp ett ungt band av god vigör som längtar efter att få ge mer än bara 36 minuter. Det hoppas jag att de får, och det strax. Men så var jag aldrig någon tvivlare.

 

Bäst: Damage Report

 

Sämst: Burden Of Proof

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14241

 

Nightmare World - The New Crusade

Civil War – Gods And Generals

Jag kommer nog aldrig att förstå hur de tänkte när de lämnade Sabaton och kom fram till att de skulle spela musik med krigsbaserade texter. "Ja! Det kommer att distansera oss från Sabaton!" Civil War släpper sitt andra album, Gods And Generals, och låtarna handlar, som på föregångaren om krig och konflikt. Jag tippar på att nästa skiva inte blir annorlunda och att det får heta The Last Full Measure. Min recension är fullklottrad med, låt oss kalla det anklagelser och egentligen onödiga jämförelser mellan Civil War och Sabaton. För mig är det fortfarande ofrånkomligt, men det är bandet självt som gör det så. Det är trots det så att Civil War har en faktor som bidrar till ett helt annat sound.

 

Civil War – Gods And Generals

 

Den faktorn heter Nils-Patrik Johansson.  Hans härligt gälla stämma går snyggt ihop med musiken, som - hur mycket Sabaton den än låter - rycker med en. Kanske mer än vad Sabaton lyckas med, eftersom att Johansson inte ligger i exakt samma tonläge hela tiden. Han flödar med musiken, han rycks med och därför rycks jag med. Det här är ju inte nyheter; själv gillar jag honom bäst i Wuthering Heights (för vilka ett nytt album börjar bli tiden), men hans Astral Doors ska inte heller försakas. Ibland tycker jag inte att sångmelodin känns helt snyggt utformad, Braveheart är exempel på det, men även singeln Bay Of Pigs. Trots det är Johansson och hans allt som oftast härliga sång albumets hjälte. Han gör en hemsökande plågad insats i Schindler's Ark, som trots det känsliga temat behandlas med värdighet.

 

Snygga, storslagna refränger till de tematiskt romantiserade bilderna av krigets hjältar och stora slag varvas med utfyllnad och halvt menlösa låtar. Musikaliskt låter det som om Sabaton släppt nytt. Det är Civil Wars undersida. De hade så lätt kunnat ta vilken annan väg som helst, men valde att låta som Sabaton 2.0. Jag hoppades efter The Killer Angels att de kanske skulle spinna vidare åt något annat håll. Positivt är att de åtminstone spunnit vidare på det bombastiska Carolus Rex-konceptet och inte gått vidare till något i stil med debaclet Heroes. När Civil War slår på så gör de det med pondus. Det finns ett gäng bra komponerade gitarriff som eldas på mer av maffiga körer och Johanssons stämma. Men en sak är helt klar; Civil War är i dagsläget mycket bättre än vad den eviga jämförelsepunkten är. Jag tror faktiskt att jag får lov att ändra mig. När Sabaton nytt ska det låta som om Civil War släppt nytt.

 

Bäst: Gods And Generals (titellåten)

 

Sämst: Tears From The North

 

Betyg: 3,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14238

 

Musikvideo: Civil War - Bay Of Pigs

Profil

Krimpen

Krimpen

RSS 2.0