Damnations Day - A World Awakens

Genre: Heavy Metal, Power Metal

Efter en stark debut i Invisible, The Dead (2013) återkommer Damnations Day med sin andra fullängdare, A World Awakens. De tre australienarna har ett modernt power metal-sound med stark bas i dubbla gitarrer, ordentlig riffbyggnad och starka sångmelodier. Inte helt olikt det moderna Pyramaze som introducerades på Disciples Of The Sun (2015), även om grundinställningen är av annan börd. Damnations Day inför subtila keyboards ämnade för mörklagd atmosfär och inte ledmelodier, även om små undantag görs där rollen blir tydligare framhävd, och istället är det Mark Kennedys och Jon Kings gitarrer som står i största fokus, medan det mesta i melodisk väg kommer från den förstnämndes sång, vilket görs uppenbart redan i inledande The Witness vars småthrashiga ådra leds framåt av en stark Kennedy. A World Awakens tar det bästa från debuten och gör det ännu lite bättre, något mindre thrash-vinklat och presenterar smärre progressiva lutningar.

Damnations Day - A World Awakens

Gitarrarbetet sedermera är en rytmisk best, tillsammans med köttiga baslinjer från gästande Dean Wells (Teramaze), som också producerat och mixat, och Dean Kennedys massiva trummor. De klara, drivande riffen i till exempel ovan nämnda The Witness eller smått monumentala titelspåret visar ett ursprung inte helt power-baserat, medan det är i de långsamma harmoniska passagerna som King glänser starkast. Medan första halvan känns mer formulaisk verkar den andra hälften vara mer inspirerad och utsvävad mot progressiva rörelser, även om de inte blommar ut helt. Det är den korta balladen Into Black, som trots finstämda gitarrer inte alls lyckas engagera, tydligt delar upp albumet i två halvor, varav den andra hälften är klart starkare, med inledning i kraftiga To Begin Again, med melankolisk utgångspunkt och sedermera kraftiga låtar som drivs av Kennedys och Kings tryfflande riffverskamhet och klara ledmelodier från den senare.

Med det sagt är skivans första hälft alls icke något att kasta skit på, då den likt skivan som helhet är präglad av en sorts mörk melankoli. Det framhävs genom det mörka gitarrsoundet och en genomgående inlevelsefull sånginsats av Mark Kennedy. Smått aggressiva tongångarna i inledande The Witness går till rytmiskt fläskiga Colours Of Darkness som ändå med skepnadsombyten och gott om känsla är utvecklas till ett av skivans bästa spår, men detta varvas också med trista I Pray vars långsamma utstakning mest är tråkig, snyggt trumspel av Kennedy till trots. Skivan brister ändå en del i jakten på fulländning. Den bygger i mycket på en mörk sinnesstämning och saknar ett uppvägande ljus. Refrängerna, ofta starka och säregna, har inte den direkta slagkraften som kanske önskats. Också de progressiva lutningarna kunde gått ha utforskats mer djupgående. Avslutande Diagnose är ett starkt exempel därav, som rullas upp och kulminerar i ett storslaget gitarrsolo följt av en Maiden-lik akustisk avslutning, för att således runda av albumet på ett stilistiskt vis som får en att vilja höra mer. Kanske när världen vaknat.

 

Bästa låtar: Colours Of Darkness, To Begin Again, Diagnose

 

    

 

Lyrikvideo: Damnations Day - A World Awakens

Iron Maiden - The Number Of The Beast

Genre: Heavy Metal

Historien bakom Maidens tredje fullängdare och hur det tidiga åttiotalets moralister i Herrens namn brände alla exemplar de kom över är minst lika kända som albumet självt. The Number Of The Beast är ett album lika ikoniskt som heavy metal självt, och ett av genrens största i allt det förkroppsligar. Det såg dagens ljus den 22 mars 1982, till alla gudfruktiga föräldrar till förtappade själar dväljande i mörklagda pojkrum bak lyckta dörrars stora fasa. Albumet ser de första dragen av en Steve Harris, som tidigare visat upp sig storligen i framför allt Phantom Of The Opera på debutplattan, som han skulle leverera under resten av åttiotalet, och det tog form i massiva och stilbildande baslinjer som i det elakt olycksbådande titelspåret - som fortfarande är en återberättelse av en av Harris mardrömmar och inte en kärleksförklaring till Satan, något som blir uppenbart bara en bemödar sig att läsa texten.

Iron Maiden - The Number Of The Beast

De melodiska ledgitarrerna i Dave Murrays och Adrian Smiths tvillingstil tog form och blev varandra oumbärliga efter att de växt ihop i och med Killers (1981). Riffspelet, komponerat i stort av Harris, är perfekt och utvecklas i synergi med de framträdande baslinjerna. Insatserna är helt kortfattat perfekta, ända ner på den då ganska oslipade Bruce Dickinson som likt förbannat ylar och vrålar sig till en av de mest ikoniska sångprestationerna i heavy metal, kulminerat i det legendariska vrålet efter titelspårets första vers. Låtskrivandet har utvecklats från det mer hårdrocksbaserade med starka 70-tals influenser, som hördes på debuten och Killers, till att Maiden skapar sitt eget märke, slagkraftigt och med lockelser till mainstream tack vare Smiths input och Harris växande förmåga som låtskrivare, med uppenbar kulmination i den i alla bemärkelser perfekta Hallowed Be Thy Name. Visserligen kom Maiden att växa även på det området och utforska det ockulta inom sig själva och heavy metal under senare delen av årtiondet, men den råa ärligheten här är sedermera omatchad. 

På skivan finns också ett par små missar i form av Invaders, som trots tydlig introkänsla och snygg inramning inte åldrats lika bra som mycket av resten av materialet. Dessutom den uppenbara Gangland som ursprungligen var utfyllnad och valdes istället för Total Eclipse, vilken med sitt dystopiska mörker är ett klart bättre val. Och trots de här små missarna lider inte skivan som helhet som får in allt på knappa 45 mnuter. Det finns de mer rättframma strukturerna i till exempel titellåten och The Prisoner, men även antydningar till mer progressiva lutningar, även om de inte kommer i full blom, och den perfekta Maiden-balladen i ondsinta Children Of The Damned, med utmärkt riffprogression. Clive Burr en stark roll i det perfekta trumspelet. Han slutade sedermera i Maiden efter albumet, och avslutade därmed på topp som en av världens bästa trummisar. De kom senare att växa och mogna, med Dickinsons mer poetiska ådra och Smiths känsla för långlivat singelmaterial, men på The Number Of The Beast är ärligheten starkast och den håller utan att vittra 35 senare.

 

Bästa låtar: Children Of The Damned, The Prisoner, Hallowed Be Thy Name

 

    

 

Musikvideo: Iron Maiden - The Number Of The Beast

Ra's Dawn - From The Vile Catacombs

Genre: Progressive Metal

From The Vile Catacombs isn’t just the coolest album name this side of Iced Earth’s Plagues Of Babylon (2014), it’s also Ra’s Dawn return, of sorts. Notwithstanding rather feeble debut Scales Of Judgement (2006) and admittedly far more stable sophomore effort At The Gates Of Dawn (2009), the German prog metallers, ever with a penchant for the lore of the ancient Egyptians, have taken their sweet time in creating album number three, and done so with nary a fuck to give as to what the critics may think. The album proves to an enjoyable listen as at eight tracks and just under 50 minutes it manages to fly by rather swiftly, an attest to its better qualities as I find myself wanting more. The riff work borders on the thrash like, bearing heavy character and aggressive tastes, but at times manages to be fairly uninteresting. That’s not to say that that’s always the case however, since there are several moments where the rhythm guitar carries a significant punch, such as densely atmospheric Speak To The Dead which offers some intense guitar tracks as well as a groovy drum line care of Marco Freimuth.

Ra's Dawn - From The Vile Catacombs

It does feel at times as if though Ra’s Dawn are making an attempt at hitting the mainstream, with power metal hinged choruses. The titular outburst in We Play The Music Of The Devil just sounds remarkably identical to the titular track from Dream Evil’s The Book Of Heavy Metal, which is obviously not where the similarities end, even though the former carries a deeper, darker tone set to some of the albums grooviest rhythm guitars. Still, the track manages on the whole to be fairly forgettable, which is a shame as it has the most memorable hook found on the album. You’ll also find no twenty minute epic the likes of The Dawn Of Ra from the previous album, but the album is still closed with one of its greatest tracks in ten minute (it’s something) semi title track From The Vile Catacombs Of Sahure. Obviously the highlight of the album, it showcases the great songwriting the band is capable of, set with intricate duel guitar work with an Egyptian flair and the dark and mushy vocals of Olaf Reimann who borders on growls at times - I rather wish we’d heard more of this pretty impressive range during the length of the album.

While the surface may be hard to breach, Ra’s Dawn do deserve more attention than they receive, because even with the inconsistencies scattered throughout this album they show growth and maturity. They have the know-how, they have the technical chops and they have the songwriting skills to pull it off. Aggression is key, and so is technicality, as the album is thought through and made with obvious effort and done in a fashion that while sometimes stumbling still manages to draw you in. Still, there’s always that little feeling of something missing. That little shimmer of light to crack the dark atmosphere or that acoustic piece that takes a break from the massive riffage. The intro to Ghosts In My Mind (a highlight on the album, by the way) or aforementioned Speak To The Dead are there sure, but how about more than half a minute? Take it for what it is however, and From The Vile Catacombs delivers a solid 50 minutes of massive riff built progressive metal that if it manages to make its way to peoples playlists is sure to bring Ra’s Dawn back from the brink of the catacombs of obscurity. 

 

Standout tracks: Ghosts In My Mind, Speak To The Dead, From The Vile Catacombs Of Sahure

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Musikvideo: Ra's Dawn - Soraya's Eyes