Deathless Legacy - Dance With Devils

Genre: Heavy Metal, Power Metal

Just under a year after the release of sophomore effort The Gathering (2016), Deathless Legacy are back for another horrific swing with their third full length Dance With Devils. Now this is a band whose lineup includes two “performers” going by the monikers The Red Witch and Anfitrite so there should come as no great surprise that the album is filled to the brim with Addams Family like antics. The band that started out as a tribute to legendary Death SS is in fact beginning to make a name for itself, sparing no expense in the areas of theatricality and the operatic thematic of horror. Showing no signs of quitting the trend, the third album of course deals with horror and tales of the supernatural, while the music explores different genres that border on the heavy metal that is the basis. From semi doom like ‘Join The Sabbath’ hinting of Candlemass to more straight up power metal tracks like ‘Curse Of The Waltz’, the album is stable in its thematic elements and driving keyboards while exploring different paths. 

Deathless Legacy - Dance With Devils

Slight symphonic elements that border on the power metal, with keyboardist Alessio Lucatti taking on a solemn aura reminiscent of Powerwolf’s Falk Maria Schlegel blend with clean stylistic riffage. The focus is seldom on the latter, and rather often on the keyboards and Steva La Cinghiala’s vocals, driving the music set to choral arrangements and a thick rhythm section. The guitars could have been more prominent, taking more focus instead of appearing mostly in the solos. As it is, the guitars don’t quite carry quite the punch that could have made the music stand out, but instead blend with the rhythm section a bit too much, with a few exceptions. However, much of the focus is instead – as mentioned - placed on the vocalist. La Cinghiala, carrying a very European pronunciation, sounds somewhat like a mix between Michela D'Orlando of Power Symphony and longtime White Skull vocalist Federica de Boni, with small hints of the very awesome London Wilde of American flesh eaters WildeStarr.

La Cinghiala carries the vocal duties of Deathless Legacy with poise and grace, delivering a solid performance. She manages to keep the balance between the cheesy theatrics and the straight forward heavy metal prowess required of her. While not particularly outstanding per se, her voice fits the music quite well; gruffer, almost barking out the vocal lines, in certain parts while soaring high in other parts. She doesn’t go into the melodramatic, but never feels like she takes anything to seriously. La Cinghiala fits just right. ‘Voivode’, featuring a violin coming in just before the solo duel between Lucatti and Gianni "El Calàver" Capecchi hits just the right notes between the operatic keyboard elements and dark and fleshy guitar work, and sports a menacing chorus with La Cinghiala being darker than ever. 

While going much in the same vein as The Gathering, Dance With Devils still manages to outshine its predecessor. The growth is subtle, but reflected in the stable material. There are no tracks that stand out as bad, though some, like closer ‘Creatures Of The Night’ or slightly anonymous ‘Heresy’, aren’t quite as impactful as others. However, there is one thing that I keep wanting. Lacking on Dance With Devils is that long winding epic that explores its subject in depth while taking the listener on a journey spiraling deeper with each minute - think Iced Earth’s dark and menacing classic Dante’s Inferno (Burnt Offerings, 1995). It’s somewhat of a disappointment that the entire album sticks to conventional song lengths; only ‘Join The Sabbath’ stretches beyond the six minute mark. Hopefully the next album will delve deeper - there's clearly talent. Though I still have no clue what the hell the performers did in all this.

 

Standout tracks: Join The Sabbath, Voivode

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Musikvideo: Deathless Legacy - Witches' Brew

Witherfall - Nocturnes And Requiems

Genre: Power Metal, Progressive Metal

Witherfall är sprungna ur amerikanska White Wizzards split med gitarristen Jake Dreyer (Iced Earth) och vokalisten Joseph Michaels (Midnight Reign). De två gick därifrån till att starta Witherfall vars aktuella debut Nocturnes And Requiems såg dagens ljus i februari. Ett hemsökande mörkt projekt vartill de värvade Adam Sagan (ex- Echoterra, ex- Into Eternity), som tragiskt gick bort i december innan Nocturnes And Requiems släpptes, och bassisten Anthony Crawford. Musiken hämtar smått från progressiva power-band i stil med Symphony X, men är ändå i en egen stil. Den är starkt fokuserad på Dreyers gitarr, och det är lätt att fundera smått på vilka intrikata mönster och utvecklingar och djuplodande progressioner som kunnat vara verklighet om en andra gitarrist fått lägga ytterligare djup till Dreyer. Trots det, är det även med ”bara” Dreyer - som trots en väldigt elegant shred-stil här, är mer känd för sina live-inhopp i Kobra And The Lotus och mer klassiska heavy metal-stil på White Wizzards senaste fullängdare The Devil’s Cut (2013) - inte så att något saknas.

Witherfall - Nocturnes And Requiems

Hans stil och känsla för att fylla ut Anthony Crawfords starka bas och samtidigt leda musiken på ett sätt som vet att samtidigt låta den leda honom är föredömlig. Något som blir uppenbart i små temposkiften som i Portrait eller det utdraget hemsökande avslutande solot i End Of Time.Dreyer tillåts mycket av rampljuset men fjäskar inte; han går från shred till akustiskt, likväl som Michaels går från högljudda skrik till nedstämd sång. Michaels skrik, i klass med Ralf Scheepers (Primal Fear), sätter en än aggressivare ton till Dreyers nästan thrash-lika riffväggar, medan Sagan kanaliserar Judas Priests Painkiller (1990) och massivt trumspel av helt perfekt precision. Å andra sidan har Michaels en kvalitet smått lik Russell Allen (Symphony X) när han håller ett mjukare läge för att passa de känsligt betingade bitarna i exempelvis Nobody Sleeps Here eller inledande Portrait. Michaels rör sig också neråt i registret, till ett inre mörker, men utan att bli ondskefull som en kunnat ana i de shred-fläskiga bitarna.

Sömlösa och naturliga övergångar mellan spåren ger musiken en levande kvalitet tack vare den intensiva men inte överväldigande atmosfären och en fyllig produktion. Det får till och med de minutkorta interluderna (Act II är bara Dreyers gitarr, några dova, långsamma ackord) mellan några av spåren att kännas vitala för helheten och ett kort andrum mellan det mer intensiva. Även den tre minuter korta The Great Awakening, som mest är en mörk ballad och inte alls något speciellt tagen allena - de längre låtarna har passager i liknande stuk - ger skivan mer djup och omfång. Vissa passager tenderar ändå att hålla på något länge, som det flera minuter långa basbyggnationen mot slutet av Sacrifice, vilket kunnat kortas ner, samtidigt som det ändå visar en intressant bit som gärna fått utforskas mer under skivan; basens ledgångar. Witherfall har hittat synergi i varandra; från de progressiva death metal-tongångarna till smått folk-inspirerade och neoklassiskt lutande element till teatraliska passager inspirerade av exempelvis Blind Guardian, där intelligenta skiften är lika viktiga som en kraftig och eftertänksam textvärld, passande det atmosfäriska djupet och den vackert mörka känslan.

 

Bästa låtar: What We Are Dying For, Nobody Sleeps Here

 

    

 

Witherfall - Nobody Sleeps Here

Place Vendome - Close To The Sun

Genre: Rock/Metal

Serafino Perugino, högsta hönset på Frontiers Records, har ju en förkärlek till att sätta ihop band och uppsättningar på eget bevåg. Ibland med varierande resultat, och alltid med samma grundtanke; Frontiers Records incestuösa förhållande med sig självt. Medges ska att med Michael Kiske (Helloween, Unisonic) med i en sådan uppsättning har ett projekt svårt att misslyckas, som märks i samarbetet med Amanda Somerville (Trillium) i Kiske/Somerville, men framför allt på Place Vendomes första två skivor. Kiske gjorde så sent som förra året några av sitt livs starkaste låtar på Avantasias mästerliga Ghostlights (2016) vilken lyftes till stor del tack vare just honom. Nu har han tydligen mist artikuleringsförmågan och den oengagerade sången brister flera gånger, ibland sluddrande och platt, även om han är sitt vanliga pålitliga jag i de starkaste refrängerna. Det är han och bassisten Dennis Ward (Unisonic, Pink Cream 69) som sitter bakom ratten i Place Vendome, men det är inte de som bestämmer färdriktningen på denna, Place Vendomes fjärde fullängdare.

Place Vendome - Close To The Sun

Hereafter, i original av italienska progressive metal-bandet DGM, är en blek kopia som tagit originalet och gjort det uddlöst och formulaiskt i AOR-stil. Det säger kanske ändå mer om det ganska fenomenala originalet, då Place Vendomes version ändå är en godkänd låt, och ganska beskrivande för skivan i helhet. Huvudrollerna Kiske och Ward har inte skrivit något av låtmaterialet själva - visserligen inget nytt då bara den självbetitlade debuten skrevs i huvudsak av Ward, innan gästförfattare tog över till Streets Of Fire (2009). Skillnaden är att nu har erkända musiker och låtskrivare värvats; Simone Mularoni (DGM), Magnus Karlsson (Kiske/Somerville, Primal Fear), Jani Liimatainen (Cain's Offering, ex- Sonata Arctica), Fabio Lione (Angra, ex- Rhapsody) och Olaf Thorsen (Labÿrinth, Vision Divine) har alla skrivit material till Close To The Sun. Coverlåten? Den valde direktören Perugino.

Resultatet är stundtals platt och tomt, och det kommer inte fram den någon känsla för musiken eller spelglädje i mer än några sprödda partier. Skivan är hutlöst lång, med nästan en timmes speltid. Åtminstone hälften kunde ha hoppats över till förmån för en kortare och mer kohesiv speltid; flera av låtarna är så banalt tråkiga att det enda de lyckas med är att sänka tempot, sänka den känsla som byggts upp och vara allmänt formulaiska och upprepande i sig själva. Balladen Strong är ett bottennapp som inte borde existera, liksom de sega Falling Star och Breathing. Skivan inleds istället med sina starkaste spår, även om det tar ett par lyssningar för att få in dem ordentligt. Också avslutningen med melodiskt långsamma Helen och dess matiga baslinjer, följt av avslutande Distant Skies är godkända låtar som lyfter skivans kvalitet en aning, tack vare känsla och fina insatser framför allt på gitarrerna, men även av Kiske.

Wards rytmgitarr håller en fin harmoni med basen och Dirk Bruinenbergs trummor, trots ett smått platt trumsound. Gitarrspelet på Close To The Sun är helt enkelt det som håller bäst. Erkända gitarrister gästar skivan, bland annat Unisonic-kompisarna Mandy Meyer (Krokus) och den store Kai Hansen (Helloween, Gamma Ray), Magnus Karlsson, Gus G (Firewind), samt Pink Cream 69:s Alfred Koffler och Uwe Reitenauer gästar, och deras inhopp höjer skivan ett visst mått. Solon och ledgitarrspår är det bästa skivan har att erbjuda, med snygga ögonblick i Liimatainens bidrag Welcome To The Edge, skivans bästa låt, trots att den vid första lyssningarna är ganska tam. Där håller Koffler igång ordentligt till en kraftig refräng av Kiske. Tufft går det också till när Hansen bränner av solon i Riding The Ghost och Across The Times, låtar som kanske är okej som bäst, men lyfts en del av gitarren. Med några lyssningar vänjer en sig ändå vid skivan och dess små vändningar och böjelser. Den förhåller sig bekvämt i AOR-territorium, utan större utsvävningar och känns som bäst som upprepning på vad Place Vendome gjort bättre tidigare, men får gärna gå i bakgrunden. Trots sina fel och brister är det inte en dålig skiva, men den är heller inte särskilt bra.

 

Bästa låtar: Welcome To The Edge, Hereafter, Distant Skies

 

    

 

Lyrikvideo: Place Vendome - Welcome To The Edge