Visionatica - Force Of Luna

På ett blott 37 minuter långt debutalbum ämnar tyska Visionatica bevisa för en avtrubbad lyssnarkrets att de är nästa symfoniska giganter. Detta komplett med tidernas lamaste och samtidigt minst originella bandnamn, och skivtiteln Force Of Luna. Frontar gör Amara Avodem, som beskrivs som en "she wolf" (fritt att återkoppla det till låten tillika singeln med samma namn). Så när börjar hon skälla i ilska, yla mot en blodröd måne, och rasa i okontrollerat vansinne? Svaret, är aldrig. Det blir inget av. Istället är Avodem hotfull som en nyfödd kanin, och ungefär lika aggressiv som en grävling. Efter att den blivit överkörd. Dessutom saknar hennes tomma sång den minsta känsloyttring. Hon har visserligen en bra röst i sig, något högtravande och svävande. Det funkar någorlunda i Lilith, där hon antar en närmast spöklik aura, men faller platt i just låten She Wolf och övriga bitar där aggression hade varit en nyckeldel.

 

Visionatica - Force Of Luna

 

Ljuspunkter hittar vi i en del av Manuel Buhls leads och solon - det i avslutande Never Will Die är föredömligt - samt ett par riffpartier av densamma. Det stora problemet där, är att medan de låter bra och har en snygg, polerad finish, så är de sällan särskilt innovativa. Symfoniska element plockade ur valfri film-soundtrack satt till mustiga riff är inget vi inte hört förr - av band som fått det att funka tio gånger bättre. Här är det bara kliché på kliché, och en tröttnar långt innan 37 minuter gått. Totem är skivans bästa låt, trots att den också följer samma mönster. Den är trallig och mysig på sitt lilla vis, och funkar faktiskt, men drunknar bland sämre försök. Och det är inte heller så att de inte har möjlighet. De åtta låtarna är kompetent komponerade, bara allmänt oengagerande och tråkiga.

 

Upplägg och den något överdådiga atmosfären är något av det bästa i musiken - även om jag använder ordet lätt. Det har inte sparats på dramatiken, vilket ger en viss inlevelse. Speciellt det instrumentala partiet i slutet av She Wolf. Också första låten, Swamp Of The World, inleds riktigt snyggt, med feta riff och massiv känsla. Tråkigt nog sjunker det direkt i första versen, och egentligen jäktar det inte leta sig upp igen under resten av skivans speltid. I stort sett har varje låt något positivt; inlevelsen här, sångmelodin där, eller ett tufft riffparti. Undantaget är den fullständigt mediokra balladen The Thorns som får minus i betyg. Däremot lyckas ingen av åtta låtar imponera i sin helhet, och definitivt inte skivans fulla längd. Men framför allt är det Avodem och hennes fullständiga brist på inlevelse som gör albumet så tomt och trist. Trots ett par fungerande spår håller det inte, och Visionatica får lov att hitta på något nytt och det strax, om de inte ska försvinna helt.

 

Bästa låtar: Totem

 

    

 

Musikvideo: Visionatica - She Wolf

Midnight Eternal - Midnight Eternal

Jänkarna Midnight Eternal släpper sin självbetitlade debut; ett försök till symfonisk power metal i vilket många inte tar sig längre än till det första intrycket. Det blir genast uppenbart var många vänder i dörren. Vokalisten. Raine Hilai påminner storligen om Tanja Maul (TBC, ex- Dawn Of Destiny), om än inte lika hård, och med ett betydligt mer operatiskt infall. Hon bär musiken fint, men de dramatiska symfoniska elementen skapade av Boris Zaks massiva keyboardsound ber om kontrast. Hilais röst är i det högre registret, och den manliga bakgrundssången är något för begravd i mixen för att ge full effekt. Layered vocals-effekten i en del refränger däremot är föredömligt, och belyser Hilais sång med det djup hon behöver och musiken förtjänar. När sedan kontrasten kommer, blir det genom gitarristen Richard Fisher, med vem Hilai gör duett i balladen The Lantern, har en tom och intetsägande röst, vilket förs över på låten i sig; en medioker ballad.

 

Midnight Eternal - Midnight Eternal

 

Låtarna skiftar mellan storvulna symfonier och snabba, riff och ledgitarrdrivna power metal-spår. De flesta låtarna är relativt korta - 12 låtar på knappt 50 minuter! - och därmed koncisa. De snabba, blixtrande Repentance och Shadow Falls är med rätta som de är; utan onödig utfyllnad och med rätt ingredienser för memorabla gitarrleads och snygga sångmelodier. I andra fall, som i öppningsspåret 'Till The Bitter End och titelspåret Midnight Eternal ger det en ofärdig känsla, då Fishers oftast eminenta gitarrsolon fått klippas ner på tok för mycket. När han smälter ansikten, hand i hand med med Zaks atmosfäriska keys funkar det riktigt snyggt, och blir vanligtvis låtarnas snyggaste punkter. Gitarren är bandets starkaste punkt, och det klargör Fisher medelst blästrande solon genom skivans längd. Det finns potential också i de symfoniska elementen, men de blir inte upplysta till sin fulla rätt, då fokus istället läggs på Fisher och Hilai, istället för att sammanfoga delarna så snyggt som ett par spår ger exempel på.

 

Den djupa, tjocka atmosfären är också en viktig del av musiken, vilken produktionen framhäver snyggt, och som består också i de snabbare rena power-låtarna. Den hade dock kommit till rätta bättre om Zaks imponerat som Fisher - och faktiskt fått utrymme att göra det. Avslutar gör nio minuter långa First Time Thrill, kanske en allegori över debutalbumet i sig. Det är en utdragen låt, som inte behöver vara episk, men försöker ändå. Medan den har sina goda sidor, är det också här skivans största brister finns; när det måste göras längre än nödvändigt och materialet egentligen inte räcker till. Mike LePond (Symphony X) gästar med en tjock baslinje i When Love And Faith Collide; tyvärr en ganska tom låt i övrigt. Skivan har till och från starka drag av Dawn Of Destinys tidiga skivor, mycket tack vare Hilai naturligtvis, men också en traditionell känsla för melodisk power metal i modern tappning. Mestadels positivt då Dawn Of Destiny tappade mycket med Mauls uttåg. Men Midnight Eternal är långt ifrån en kopia, med sina mer storvulna sidor och inte alls lika tunga sound. Kanske inte helt originella, men en frisk fläkt av glädje och känsla i musiken.

 

Bästa låtar: Repentance, Shadow Falls

 

    

 

Musikvideo: Midnight Eternal - Signs Of Fire

In Mourning - Afterglow

Det har tagit fyra år för Faluns mindre pansarvagnsbesatta metalkoloss, In Mourning, att släppa en uppföljare till erkända The Weight Of Oceans (2012). Fyra, ska det visa sig när Afterglow kört som en dystopisk ångvält över mitt förstånd, väl använda år, och tid väl värd att vänta, trots att bandet inte nådde mina öron förrän någonstans mitt emellan. Svunna är svarta stugans gotiska dagar; Afterglow utvecklar på The Weight Of Oceans och den indigosvärtade atmosfär den inkapslade. Afterglow tar breda penseltag i bleka kulörer, men lämnar ett starkt intryck med omfångsrikt låtmaterial vilket kaptiverar med stor passion, trots att det bara består av sju låtar. Afterglow låter inte sig själv flyta iväg, varken i längd eller omfång; minuterna, känslostämningarna är berättigade och albumets 53 spelminuter precis rätt.

 

In Mourning - Afterglow

 

Från aggressivt hypnotiska öppnaren Fire And Ocean med svärmande leads och massiv känsla, till gotiskt minnande doom-tunga titelspåret som avslutar skivan. Där, och genom styrka och de tre gitarristernas blästrande solon och glänsande leads, tillsammans med Pierre Stams monumentala baslinjer, levereras In Mournings hittills starkaste och inlevelsefulla album. Inte lika komplext som föregångaren, men med dess starkaste sidor utvecklade. Den första hälften av skivan är kanske något starkare än den andra, men för den sakens skull är inte någon del av skivan till närmelsevis svag. The Lighthouse Keeper fångar inte in riktigt lika hårt som Fire And Ocean, eller monstruösa The Grinning Mist, men är ändå en relativt stark uppvisning i trillingyxans kraft och massivaste death. Speciellt om en vill börja jämföra med In Mournings egna första två alster. Samtidigt är det hemsökande, instrumentala parti som avslutar skivans bästa låt, Ashen Crown, bland det snyggaste som hörts på en dödsmetall-skiva. Eller någon skiva alls.

 

Tobias Netzell är inte bara en av tre gitarrister (de båda andra är Björn Pettersson och Tim Nedergård), utan också bandets vokalist sedan starten 2000. Tack vare hans vältaliga stämma och djupa growls ställs mycket av ljudbilden till hans förfogande, då In Mournings fingertoppskänsla för att utveckla varje beståndsdel till ett emotivt monstrum, med individuell impakt - liksom helhetlig kraft - beror på hans känsla för mystik och en hemsökande inlevelse. Också sångens plats i mixen, inte lika framhävt och centrerat som är brukligt, ger musiken tonvikt på djupet Netzell personifierar. Därmed inte sagt att han är den enda bärande punkten. Det är nämligen svårt att poängtera något i musiken som inte behövs. Rytmsektioner som personifierar djupens brinnande obeveklighet i maffiga riffpartier och slagkraftiga midtempo-partier, satt med gitarrleads med episka infall och långsam uppbyggnad genom långa låtar som kräver lyssnarens uppmärksamhet för att inte försmäkta. Men ge dem uppmärksamheten, och de ger en av årets hittills mäktigaste och inlevelsefulla musikupplevelser. Det havet sväljer kan det också lämna tillbaka. Frågan är bara i vilken form, och i vilken tanke.

 

Bästa låtar: Fire And Ocean, Ashen Crown

 

    

 

In Mourning - Fire And Ocean

Volbeat - Seal The Deal & Let's Boogie

De är bandet som alla älskar att hata, eller älskar att älska bara för att jävlas med de som hatar dem. Danmarks favorit dödsmetall-turned-groove-rockabilly-orkester. Volbeat. Omslagskonst till trots, med bockskallar och djävulsfigurer, är det inget direkt mörkt och hotfullt i musiken, som det kan anses ha varit på tidigare alster. Volbeat anses springa mer och mer mot mainstream och mot dansbandsmetal. Något som blir extra kraftigt om en stirrar på hitlåtar och singlar som Lola Montez från förra albumet (Outlaw Gentlemen & Shady Ladies (2013)) och The Bliss från den här. Till viss del också öppningslåten The Devil’s Bleeding Crown. Den sistnämnda besitter metalliska grooveriff och en massivitet oskådad under resterande albumet. Michael Poulsens sång däremot är inte alls lika hårdkantad som sången behövt, men trots det är det en av skivans bättre låtar. Poulsen är mer förfinad. Hans hårda kanter är bortslipade, och hans sång bär mycket av det som gör att det blir ”dansbandsmetal”. Det finns faktiskt en del metal-riff, som i exempelvis The Gates Of Babylon, men de har skavts ner och är inte alls av samma kaliber som på Volbeats tidiga skivor. Fortsätter gör också fascinationen vid kvinnonamn; Marie Laveau och Mary Jane Kelly gästar albumet, bägge är bra låtar, men den sistnämnda det starkare valet.

 

Volbeat - Seal The Deal & Let's Boogie

 

The Bliss är en uppenbar singel; trallvänlig och mysig i sitt eget lilla skal. Den går också under namnet For Evigt, då till hälften på danska, men den helt engelska versionen är mycket bättre. En annan låt som också gör sig bättre utan en massa gästspel är Black Rose, som redan efter ett par sekunder skrek Danko Jones-stuk. Beskåda! En halv sekund senare börjar Jones själv sjunga. Saken är ju bara att Danko Jones är genrens största föredetting. Skivans deluxe-version har den utan Jones, och förbättringen är inte liten. Egentligen är nog skivans största problem att de flesta låtarna inte alls är särskilt bra; efter de fyra första låtarna sjunker skivans kvalitet drastiskt och det finns bara ett par tre spår till som egentligen är något att ha. Ett av dem är semititelspåret Seal The Deal - också släppt som video på förhand. Ren Volbeat från start till stopp, ett steg nertrappat på metall-skalan, men fortfarande med punch och attityd. Bäst på skivan. Förutom det, två menlösa covers och en massa filler.

 

Ett par grymma solon här och där räcker inte för att bära upp trista låtar, men det är egentligen det mest spännande som händer på gitarrsidan. Poulsen och polarn Rob Caggiano imponerar inte storligen med sina riff, förutom möjligtvis inledningslåten, och låtarnas upplägg är också vanligtvis ganska trista. Visserligen känns Volbeat inte som det band som ska vara nyskapande på just det området, men där de är nu känns de snarast som de står stilla i utvecklingen. Jag hade markant dragit ner på antalet låtar på skivan och gett fan i att slipa så förbannat på det som blev kvar; lite aggressivitet hade inte skadat, och Poulsen behöver dra till med några ”ah!” i slutet av några ord. Det hör liksom till. Som det är, duger Seal The Deal & Let's Boogie, inte mer. Nu är inte nödvändigtvis bristen på tyngd och aggression något jätteproblem i sig, men om din mormor ska lyssna på ett hårdrocksband, så är det troligtvis Volbeat. Inte min mormor, hon lyssnar på Immortalized.

 

Bästa låtar: Seal The Deal, The Devil’s Bleeding Crown

 

    

 

Lyrikvideo: Volbeat - The Devil's Bleeding Crown

Jorn - Heavy Rock Radio

Som alltid förvägrande epitetet ”heavy metal” är Norges stolthet, Jørn Lande, ute med ett nytt ”heavy rock” alster, den här gången fylld med covers; favoriter valda ur Landes egen kakburk. Tråkigt nog - är kanske att sträcka på ordets mening - är två av låtarna i original med Landes egen husgud Ronnie James Dio på sång. Jorn gjorde nämligen redan 2010 en Dio-tribut. Ska en skriva en rad om en cover-skiva, bör så kanske göras i jämförelse med originallåtarna, men ska sanningen fram (och det är ju alltid bäst, har jag hört), har jag ingen aning om vem Frida och John Farnham är, och jag kan personligen inte nämna en enda låt till av vare sig Eagles eller Journey, än de som Lande valt ut här. Så här finns både lite uppenbara låtval, som låtarna med originalsång av Dio, och ett par mer otippade. Maidens The Final Frontier höjer genast på ögonbrynen. Låten i sig tar Lande intimt intill sig, och det kunde gott ha varit ett kraftigt och atmosfäriskt Jorn-original.

 

Jorn - Heavy Rock Radio

 

Jørn Lande delar musiklyssnare; antingen är han den största vi har idag, eller så är han ”medioker” och ”ingenting mot [valfri 80-talsvokalist]”. Den som sållar sig till den andra gruppen lyssnare har objektivt, fullständigt fel. Landes sånginsats i Avantasias mästerliga Lucifer (från senaste albumet, Ghostlights (2016)) är nämligen av världsklass, och något som ingen annan kunnat klara av lika vackert. Påstår en därefter ändå att Lande är medioker så bör ens rättighet att lyssna på musik dras in. Nu finns på Heavy Rock Radio inget av samma kaliber som Lande i rollen som Lucifer, men Lande är ändå exakt vad en förväntar sig. Den formidable kraft som låter musiken hålla ett visst mörker, tongivet av hans säregna stämma. Han ger Journeys Don't Stop Believin' mer stake, men jag hade kanske hellre hört den av en yngre Lande, cirkus Worldchanger (2001), och förvandlar Queens Killer Queen till något helt eget i dramatikens teatraliska tecken; inte lika extravagant som originalet, men godkänd Jorn-känsla.

 

En av de viktigaste delarna på skivan däremot, är Trond Holters gitarrspel. Han har inte samma framträdande roll som på skivan de båda släppte förra året, men känns betydligt mer framhävd än på Traveller (2013). Solot han lägger i skivans höjdpunkt, Hotel California - bara jösses. Det är så en cover ska gå till; den behåller samma atmosfär som originalet, men ger den Landes tuffhet och Holters sologlänsande. Det lyckas Heavy Rock Radio bra med; Jornifieringen av Landes favoriter, som lämnar kärnan av originalen. Helheten andas helt klart av Landes väsen. Musiken, som vanligt i fallet Jorn, är väldigt Dio-inspirerad, med mustiga riff och flödande sångmelodier. Running Up That Hill (original: Kate Bush) blir en positiv överraskning, där Trond Holter fyller på med snabba solon och slickande leads. En kul skiva för inbitna Lande-fans, men med några lätt bortglömda låtar, överraskande nog är Rainbow In The Dark en av dem. I Know There's Something Going On är repititiv och, rätt ut sagt, trist som öppningsspår. Däremot väger de tyngsta spåren... mer, rent ut sagt. Där Lande sätter hårt mot hårt, och Holters glänsande rent av lyser i mörkret. En cover-skiva med en del onödigheter och filler, men där det starka verkligen är starkt och bär tecknet av Jørn Landes signum.

 

Bästa låtar: Hotel California, The Final Frontier, Die Young

 

    

 

Musikvideo: Jorn - Hotel California

Iron Savior - Titancraft

Det är lätt att gå och förvänta sig massiva ballar av titan och blästrande rymdyxor satta i full stråle, när skittuffa Iron Savior släpper en skiva de valt att kalla Titancraft. Det börjar så. Ett starkt intro som varslar om intensiv atmosfär satt i brand av kvalitativt riffande. Dessvärre åtföljs det av ett väl använt koncept med redan utstakade spår som ledstjärna. Helt okej i vissa fall, men när vi vet att Iron Savior är förmögna att göra så mycket mer faller det platt. Tillsammans med en röstmässigt mildare Piet Sielck än vi är vana vid, blir Titancraft snarare en uppvisning i brist på den aggressivitet som Iron Savior gjort sig kända för och som introt ville sammankalla. Också den massiva kolosstyngd som anstår en titel som Titancraft uteblir. Med det sagt är inte aggressionsbristen enbart av ondo. Sångaren, gitarristen och bandledaren Piet Sielck tillåts en mjukare sida och en sånginsats som medger mer känsla för det finkänsliga i låtar som Seize The Day och Beyond The Horizon.

 

Iron Savior - Titancraft

 

Iron Savior har väl aldrig kunnat klassas som ett av mina favoritband, men deras nio tidigare album har varit stabila och pålitliga i det att det snabbt dykt upp ett par tre grymma låtar redan under första lyssningen. Titancraft däremot saknar det initiala trycket och nerslaget. Med ointressanta upplägg och genremässigt standardiserade låtar - speciellt under skivans första hälft med det minst sagt oimponerande titelspåret och trista singeln Way Of The Blade - framstår Iron Savior anno 2016 som tidigare oskådat impaktlöst. Först till Beyond The Horizon kommer ett riktigt starkt spår - det är inte svårt att förstå varför just den vald till promolåt inför skivan, förutom den tidigare nämnda singeln, eftersom den utan minsta tvekan är den bästa låten på skivan. Det finns också de snabba, relativt tunga spåren som inte alls går av för hackor - framför allt Strike Down The Tyranny med riktiga speed metal-guror och tufftralliga R&R Addiction - men som ändå övertrumfas av mycket av Iron Saviors egen diskografi, och mängder av annan, mer inspirerad musik av idag.

 

Titancraft hade kunnat funka mycket bättre, om inte det allra mesta av låtmaterialet var så slentrianmässigt. Och även då hade det kunnat funka, om det inte faktiskt var bandets tionde fullängdare. Skalar vi däremot bort det formulaiska och de tristaste låtarna får vi en helt duglig EP, men som fullängdare, nix. Produktionsmässigt (också den av Sielck) finns här inget att klaga på - kanske behövs lite mer crunch och tryck i gitarrerna - och visst är inte aggressionsbristen alls så dramatisk som jag får den att framstå. Hjälpen Sielck får i refrängerna, i form av layered vocals, märktes redan av i förra årets nyinspelning av Megatropolis (2007). Det funkar lika bra nu, och är en av fördelarna i att satsa mindre på aggro och mer på power-klichéer. Titancrafts största brister ligger helt enkelt inte här, utan i banalt låtskrivande som inte utmanar, och inte anstår kraften som är och bör vara Iron Savior.

 

Bästa låtar: Beyond The Horizon, Strike Down The Tyranny

 

    

 

Iron Savior - Beyond The Horizon

Astralion - Outlaw

De forna Olympos Mons håller sig inte precis i rampljuset. Tvärt om hörs de knappt av alls. Efter en självbetitlad debut släppt 2014 kommer nu andra försöket, Outlaw. Det första, om än något förutsägbart, var kapabelt i sin enkla ostighet. Den nya satsningen försöker inte heller utmana i större utsträckning. Beprövade power metal-tricks i passlig melodisk, keyboarddriven euro power. Det går i likhet med mycket annat vi hört från just Olympos Mons, Stratovarius och Dragony. Sångaren Ian E. Highhill låter sig lik; inga Kiske-liknande vokalisteskapader (sjukt rättvis jämförelse, eller hur), men inte helt utan egen charm och känsla för en teatralisk ådra. Keyboardisten ”Thomas Henry” är drivande kraft med ansvar för det melodiska och progressionen, helt enligt vad som brukligt är. Hans keyboardslingor är också något av det bästa med skivan, då gitarristen ”Hank J. Newman” inte alls har samma slagkraft. Till viss del på grund av produktionen, naturligtvis, som släpper fram keyboarden före.

 

Astralion - Outlaw

 

Skivans upplägg är också rena kopian på första skivan; några starka spår, följda av filler och som avslutning en tio minuter lång episk låt. Är det power metal så är det. Tyvärr är låten, The Great Palace Of The Sea, på för lång - något som till viss del gäller hela skivan - och på tok för formulaisk. Sånt funkar som sagt ibland, men ska en ha en tio minutare med så ska den göra skäl för det. Det är de snabbaste låtarna, Nightmares Never Give Up och titelspåret Outlaw, som är skivans vinnare; där keyboards och gitarrer dansar ihop så ostigt det bara går, till smöriga sångmelodier av Highhill. Be Careful What You Wish For bygger på samma stil som den populära singeln At The Edge Of The World från förra skivan, men tar det kanske lite för långt. Trots mysiga keyboards och ett tufft mittparti vill den inte alls lika långt som förebilden.

 

Som sagt är skivan något lång, med ett par utfyllnadsspår som gott kunnat klippas bort - skivan måste inte uppnå en timmes längd. Wastelands Of Ice och framför allt öppningsspåret Deathphone (Final Destination) är menlösa, trista och kan hoppas över helt; korta sedan ner avslutande The Great Palace Of The Sea med ett par minuter och skivan blir mer kompakt och enhetlig, utan onödigheter. Återigen var det här också något som första skivan drogs med. Trots det är Outlaw i stort sett vad en kan gå och förvänta sig av en euro power-skiva. Utan mätbara avvikelser från ett givet (vinnande?) koncept gör Outlaw sitt jobb, likt föregångaren. Inget mästerverk på minsta sätt, men med hjärtat på rätt ställe. Ibland är det allt som behövs. Omslaget förresten, får tio av tio.

 

Bästa låtar: Nightmares Never Give Up, Outlaw, Ghosts Of Sahara

 

    

 

Astralion - Black Adder

The Silent Rage - The Deadliest Scourge

The Deadliest Scourge är ett försök till debut av ett grekiskt The Silent Rage, som spelat i tio år och först nu kommer med en fullängdare, släppt i enbart 500 exemplar. Deras aggressiva stil har tagits emot väl på sistone, liksom vokalisten Stavros Giannakopoulos insats på albumet. Giannakopoulos låter till och från väldigt aggressiv - kanske en återkoppling till att han också huserar i thrashbandet Double Square - men med en Dio-lik melodisk ådra snarare än den hårdkantade stil en återfinner hos exempelvis Andreas Babuschkin (Paragon) eller snart sagt valfri thrash-vokalist. Sin Of A Pilgrim gästas av Apollo Papathanasio (Spiritual Beggars, ex- Firewind). De två är faktiskt inte helt distinkta; hade jag inte läst på så hade jag aldrig tänkt på att det skett ett sångarbyte för en låt. Det hjälper kanske inte heller att låten i sig är kort och anonym bland ett i övrigt relativt starkt och versatilt låtmaterial. Giannakopoulos lägger kraft i refrängerna, men det blir ofta något scream-liknande som inte alls har i musiken att göra. Till och från visar han också prov på ett högre register, som inte alls får komma till sin rätta; han håller sig bekvämt nog i sitt mellanregister och avviker inte alls nämnvärt.

 

The Silent Rage - The Deadliest Scourge

 

Också musiken vidrör de aggressiva bitarna, utan att släppa sin melodiska touch. Inte helt olikt Firewind, fast utan den slående virtuosen på gitarrsidan. Gitarristerna Nikos Siglidis och Kostas Krikos dubbel-yxattack sätter en riffdriven approach, snarare än en stil som sätter de båda i fokus. De har ändå sina stunder att glänsa; Between Harmony & Sorrow och The Right To Dream har albumets bästa gitarrsolon, och den förstnämnda, snabb och aggro-melodisk är också en av skivans höjdpunkter överlag. Maffiga riff som i Proselytize The Masses visar hur kapabla de är, liksom gitarrapproachen i ovan nämnda The Right To Dream, vilken kanske är den låt på skivan som mest bygger på melodiska lead-slingor. Överlag saknar refrängerna eftertryck. De känns sammansmältna med verserna på ett inte helt snyggt vis och resultatet blir att de lätt glöms bort.

 

Vladimir Reshetnikov (Arkona) och Yossi Sassi (ex- Oprhaned Land) gästar, och spelar oud respektive säckpipa i avslutande Shadow Spirit. Uppenbarligen är det den låt som sticker ut från mängden mest. Tyvärr har vi fått gå genom trista och mer generiska låtar som titelspåret, Stormwarrior och den riktigt trista A Piece Of Eden för att komma så långt. Och inte heller avslutas skivan på topp; Shadow Spirit är en halvmesyr till ballad som jag hoppades skulle brisera i den aggressiva touch hörd på resten av skivan, men icke. Albumet har verkligen starka sidor; aggressiviteten är inte utan cojones och de musikaliska insatserna är goda. Framför allt gitarriffen och några solon är riktigt kapabla. Däremot är albumet inte nyskapande, och det känns som om vi hört det mesta innan, och det finns inte tillräckligt mycket av det starka materialet för att fylla ut en fullängdare.

 

Bästa låtar: Between Harmony & Sorrow, The Right To Dream

 

    

 

The Silent Rage - Proselytize The Masses

Majesty Of Revival - Dualism

Jag är erfaren endast med sporadiskt lyssnande på Majesty Of Revival, genom Through Reality (2012) och uppföljaren Iron Gods (2013). Huvudmannen Dimitriy Pavlovskiy har sedan 2012 släppt inte mindre än nio skivor med fyra olika band; Dualism markerar den tionde, och är nummer tre med Majesty Of Revival som han startade 2009. Inte heller har det snålats här; Majesty Of Revival tog timeout under förra året och kommer tillbaka med sjuttio minuter fläskig power och mörkaste metal på fjorton feta låtar. Öppningsspåret Deadlock spottar lågor och går i hög oktan, en stark inledning till ett varierat låtmaterial som präglas starkt av genrevariationer låtarna emellan. Albumet lider också en del av sin längd; trots att de flesta låtarna är oklanderliga och bra låtar i sig, blir det lite för mycket.

 

Majesty Of Revival - Dualism

 

Tidigare fördelades sången på tre personer; Pavlovskiy själv, Konstantin Naumenko (Sunrise, Conquest) och Oleksa Dynnyk (Dimitriy Pavlovskiy’s PowerSquad). Nu återstår endast den förstnämnda. Det var kanske inte ett regelrätt misstag att släppa Naumenko, då Pavlovskiy är en kapabel sångare, vars register gör musikens tematiska mörker mer rättvisa än Naumenkos. Å andra har Pavlovskiy en oslipad kvalitet, vilken kan vara både charmig och något som åkallar lite mer uppmärksamhet än en önskar. Ifrågasättbara sångmelodier plågar en del låtar, exempelvis röriga Darkest, men i det stora hela är Pavlovskiys sång på skivan stark. Den rockiga Alive, med upplyftande och power-minnande refräng, vasst gitarrspel och samklang mellan gitarr och keys är en stark låt, visar kanske bäst Pavlovskiys sångkvalitet.

 

Att albumet inte är något hafsverk märks omedelbart, på de många starka musikaliska insatserna som inte bara präglas av gott musikerskap utan också välskrivna partier. Basen är distinkt och soundet härligt mustigt; mer än bara utfyllnad som är där ”bara för att”. Nyförvärvade Tomi Penzel, som också återfinns i PowerSquad gör ett bra jobb, liksom Vladimir Yakubovsky, vars keyboards fyller ut utrymmet mellan Pavlovskiys gitarrspel och de mörka riffen på ett tematiskt snyggt vis. Men det är ändå Pavlovskiys gitarr som står i musikaliskt fokus. Gitarren driver musiken och är det som står för mycket av den stora variationen; från Iced Earth-lika riff, till goth-stämning, till snyggt keyboardsamspel i den rena power-låten Wolfheart. Han har också en ådra för neoklassiska solon och progressiv låtuppbyggnad, men släpper kanske inte fram den sistnämnda sidan riktigt så mycket som jag hade önskat; Tongue är ett exempel på en låt som gärna fått utvecklas och skänkas något mer tid och uppmärksamhet.

 

Dualism är en stark skiva, om än tjugo minuter för lång för sitt eget bästa. De svagare spåren - för det finns några sådana - kunde ha klippts bort. Trots det, bör det finnas något för alla här, oavsett om en är på jakt efter något progressivt, upplyftande power eller gitarruppvisning av klass. Till det sistnämnda ska Perfection helt klart räknas. Personligen håller jag power-låtarna som de starkare sidorna av Dualism. Den största bristen är, och det har jag återkommit till, skivans längd, för trots stora skillnader i stil är variationen, eller spretigheten om en så vill, inte av ondo. Tvärtom är den ytterligare en stark sida som visar på Majesty Of Revivals starka låtskrivarförmåga, och håller den överväldigande längden från att någonsin bli tråkig.

 

Bästa låtar: Alive, Wolfheart, Perfection

 

    

 


Majesty Of Revival - Darkest


Elvellon - Spellbound

German based Elvellon start out their career with a five track EP, reaching my ears by way of Spotify’s weekly tips. Obviously, Elvellon have taken lots of cues from Nightwish, right down to Nele Messerschmidt sounding like a mix between Tarja Turunen’s theatricality and Floor Jansen’s metalized cleans, but without overdoing it like the former, and without the gruffness of the latter. In fact, Messerschmidt brings her own style, but does sound perhaps a bit too much like those giants. Nevertheless she is certainly a fine vocalist and her style fits the music perfectly. The similarities do not end there, and I’d have full understanding if this was too close to Nightwish for some people. For a full length it might be, but in an EP it works. Elvellon also lacks the male contrasting vocals, but relies solely on Messerschmidt, who handles the responsibility.

 

Elvellon - Spellbound

 

Musically, it’s very symphonic and triumphant, with choral arrangements and a keyboard (Pascal Pannen) driven sound that stands to fill the void after Nightwish turned more commercial. Metallic elements are put into place by Gilbert Gelsdorf who adds layers of guitar showmanship, but never goes overboard. His riffs aren’t very experimental, but some leads and solos are certainly not bad, as in opener ‘Oraculum’ or ‘My Wings’. Also worthy of mention are the instrumental parts of ‘Born From Hope’ wherein keys and guitars just complement each other just right. The music, though well written and with no small amount of passion, generally lacks high flying, triumphant choruses. The songs are all epic in sound, but also seems to have something melancholic about them. Not unwelcome per se, but couple it with something uplifting to contrast and it’ll make it so much better.

 

All five tracks feel somewhat standard, and doesn’t challenge, but still manages not to be boring - actually, standard, but still pretty good. The fifth and closing track, ‘Shore To Aeon’, starts out somewhat reminiscent of something you’d find Serenity’s Death & Legacy (2011) with six minutes of balladry (perhaps just a tad too long), then towards the last few minutes makes an epic finish complete with operatic performance by Messerschmidt and a cool guitar lead that fades out. And it really does feel like it brings it all together; all in all, this EP is not bad, and I’d definitely check out a full length if they get around to putting one out. Fans of symphonic metal should check it out.

 

Standout tracks: Oraculum, Shore To Aeon

 

    

Read the review on the Metal Archives

 


Lyrikvideo: Elvellon - Oraculum


Striker - Stand In The Fire

Striker has never been a real favourite of mine, but they’ve always come across as highly capable and not least passionate about what they do. Previous effort, City Of Gold (2014), was likely their best album thus far, with its ‘80s inspired but decidedly runaway feel and a solid cover of all time classic ‘2 Minutes To Midnight’. It seems they’re making a habit of releasing a full length album every two years, as fresh of the press is the new album Stand In The Fire. No bullshit, no pretend epic 70 minute albums dragging on over their due. This, their fourth in line, is 45 minutes and right on the punch, with eleven songs filling it out. An homage, on their own - as usual - to the bands that made them what they are. When Stand In The Fire kicks off with ‘Phoenix Lights’, you get exactly what you expect. High octane, ‘80s styled riffage packaged in a modern speed metal production. The production, by the way is very professional sounding for an independent release, as they’re apparently not with Napalm Records any more. It’s all packing a punch, and has absolutely no fucks to give.

 

Striker - Stand In The Fire

 

The guitars are obviously in focus on an album like this, Timothy Brown working a lot on his own, but mainly with Trent Halliwell (who appears on six tracks). Both carry parts that are just manic. Not least the solos are usually the highlights of their respective songs (mentionable is title track ‘Stand In The Fire’), in that they just stick out. Good riffs are also not hard to come by, as they make up most every song. ‘Outlaw’ is a fluent mix of blistering leads and Maiden-esque riffs, making a potent song - perhaps lacking a strong chorus, while ‘United’ take some cues from the likes of Priest, in trying to make a fast paced arena rocker. Then you have a track named ‘Escape From Shred City’, I mean what do you expect? Brandon Ellis (Arsis) guests on the instrumental shredder, which might not be up to par with the legends of shred, but still is a damn fine mid-album track. It perfectly shows what I’ve been saying; the importance of the guitars on this work. And they do not disappoint.

 

‘Too Late’, the longest track on here at just under five minutes, is a mid tempo track heavy on the feeling, brought in from the likes of Whitesnake. Vocalist Dan Cleary makes his best effort to show a vulnerable side, and while the track isn’t bad, it’s also not quite up to par with the highlights on the album. Actually, Cleary is worthy of a mention. He has a strong voice that works incredibly well especially in the fast verses, but he’s also lacking... something. In the chorus of the aforementioned ‘United’ (for example) he sounds, in lack of better words, lonely. Some layered vocals would certainly have helped create a bigger feel that I’m certain they were going for. Among that, there are a few tracks that feel a bit like filler, but mainly the songs are pretty strong - none standing out as weak per se - if somewhat similar in style and structure to each other and to what we’ve already heard on previous Striker albums. This is a good album no doubt about it, albeit not exceptional. Whoever liked City Of Gold will likely fall head over heels for this one, and if one is new to Striker, it’ll make a good first album to try.

 

Standout tracks: Phoenix Lights, Stand In The Fire

 

    

Read the review on the Metal Archives

 


Musikvideo: Striker - Too Late


Winters Bane - Heart Of A Killer

En stapel, klassiker i övergången mellan vad som kallas speed och power metal, eller kanske ännu mer ett klassiskt exempel av amerikansk power. Den första blicken som världen fick av Tim Owens - sedermera också benämnd Ripper - kom inte på 1997 års Jugulator, den inte helt välmottagna uppföljaren på Judas Priests monstrum Painkiller (1990), utan på Winters Banes debut Heart Of A Killer. Egentligen ett par demoinspelningar med thrashbandet Brainicide före, men i fullängdarsammanhang är Heart Of A Killer först, släppt 1993. Winters Bane, nu aktiva utan Owens, sammanställde då ett album bestående till hälften av en historia om Domare Cohagen som efter en hjärtattack får en avrättad mördares hjärta, och därefter upplever mördarens minnen och tankar. Owens själv (ty han är ju i dagsläget dragplåstret för den här skivan) gör en otroligt stark insats, mer vibrant än de båda albumen med Priest, mer i linje med Beyond Fears debut (2006) eller skivorna han släppte med Iced Earth 2003 och 2006. Hans gedigna röst påminner stundtals om Rob Halford - lyssna på låten Night Shade - och så klart med bitar av Ralf Scheepers fast utan överdrifterna.

 

Winters Bane - Heart Of A Killer

 

Musikaliskt är albumet levande, med målande och kreativt gitarrspel av Lou St. Paul. Riffen som bygger upp majoriteten av skivan är samtliga klara och med riv i järnet. St. Pauls solon och starka framtoning i mixen ger en känsla av grånad nittiotalsatmosfär ur amerikansk medelklass, medan de behåller en tydlig känsla av den tyska skolans aggressiva power metal i stil med Iron Savior och Paragon. I titelspåret, där Cohagen får mördarens hjärta i en transplantation, är huvudriffet uppbyggt för att framstå som en sjukhusmaskin; artificiellt, men med St. Pauls sprakande känsla. Bassisten Dennis Hayes, som jag vanligtvis inte är helt förtjust i efter anonymt spel på ett par Iced Earth-låtar och framför allt stela och icke-närvarande livespel med just Iced Earth, är inte heller dålig på det han gör, även om han också just här förhåller sig - med rätta - till bakgrunden, då den gitarrdrivna musiken snarare släpper fram St. Pauls stämningsgivande spel istället.

 

De första sex spåren behandlar alltså Domare Cohagens skrämmande fall, varpå ytterligare fyra väl valda spår följer. Haunted House, ett snabbare speed metal-alster bjuder till med höga falsetter från Owens, medan den instrumentala Winters Bane ser St. Paul glänsa allra mest, här i samröre med Hayes och en imponerande snygg sammanvävning mellan de båda i en rytmiskt driven historia. Låtuppbyggnaden är kanske inte häpnadsväckande och innovativ i sig, då det mesta följer ett inte helt ogivet mönster, men det blir aldrig tråkigt, utan det hålls på sin spets. Mycket tack vare levande insatser av Tim Owens, vars hemsökande närvaro i de tematiskt mörka spåren vittnar om en teatralisk känsla. Horror Glances håller jag som den bästa låt han välsignat med sin röst, där framför allt refrängen är spöklik och ond i stämning. Ett sammanhållet band i starten av karriären, som sedermera kom att brytas upp med Owens avfärd till mer breddade utsikter, släpper i Heart Of A Killer en stark debut. En uppföljare borde vara på sin plats, men Owens är troligtvis för upptagen i restaurangbranschen och att vara en bitter högernisse i sociala medier för att återförenas med gamla kompisar.

 

Bästa låtar: Horror Glances, The Silhouette, Haunted House

 

    

 


Winters Bane - Horror Glances


Dark Oath - When Fire Engulfs The Earth

En maffig debut på över en timme, som ämnar fylla hålet mellan Amon Amarth och Arch Enemy, något det lyckas sisådär med. Innan sin första fullängdare har Dark Oath släppt två EP, vilket med all rätt är vad de borde ha gjort av When Fire Engulfs The Earth; plocka ur de tre-fyra bästa låtarna och släng resten av materialet tillbaka till ritbordet och förbrättra det, för här finns mycket att förbättra. Trots kapabelt låtskrivande och insatser som kanske inte alls är särskilt dåliga lyckas det inte bli något speciellt av musiken. Den triumfanta, episka känslan uteblir, mycket tack vare en ganska trist produktion som inte förmår sätta fokus på de rätta platserna. Den folk-iga stämningen i Watchman Of Gods som inte är helt fel, men försvinner i mixen och i önskan att vara ond och brutal. Melodiska bitar tack vare Joël Martins ledgitarr är ofta räddaren i nöden - utan den hade det varit fullständigt hopplöst.

 

Dark Oath - When Fire Engulfs The Earth

 

Vokalisten Sara Leitão är knappast någon gigant, men hon är ändå inte dum alls, utan ger en viss charm och säregenhet till sin insats. Hon är kanske den som ska bära minst skuld för skivans tillkortakommanden, då det jobbigaste här är långa instrumentala passager som känns onödiga, upprepade och långt från innovativa. Musik en redan hört, spelad på tok för länge. Death Of Northern Sons inleds snyggt med gitarrslinga som utvecklas under låtens gång, fylls med maffig rytmsektion i högt tempo. Första låten som ger den där storslagna känslan, samtidigt som den lägger på med obönhörligt dödsrens och Leitãos ilskna growls. Mittsektionen med Martins ledgitarr gör effekt, men trots det drar också den här låten ut på tiden något för länge. Det är ändå den enda låten av sin kaliber på skivan. Jag berömmer också en del gitarrsolon (i vanlig ordning), och ledgitarrspår, som i Battle Sons och titelspåret. Matiga riff som återfinns i Vengeful Gods är heller inte helt fel.

 

Det största problemet är ändå skivans och låtarnas längd. Långa låtar som fortsätter långt efter att de gjort sitt; alla låtar går över femminutersgränsen. Mot tredje låten känns det nästan som om albumet borde ha nått åtminstone mitten, men vid det laget återstår fortfarande tid nog att fylla en fullängdare. Tio minuter lång inleder Land Of Ours spektaklet som pågår långt därefter, men utan att kunna engagera. Att köra ett par långa låtar är helt okej, men längden ska vara berättigad i innehållet, och gärna med större variation i kortare, mer koncisa låtar att fånga in och kaptivera. De bästa låtarna finns på skivans andra hälft, så att dra sig igenom dit betalar sig, men det är ändå inte helt värt det, för det finns många skivor inom genren som är så mycket bättre. Vore Dark Oath redan ett etablerat band med en serie fullängdare bakom sig och ett följe att tala om, hade kanske magnituden som är When Fire Engulfs the Earth varit acceptabel. Som debut däremot, är den minst femton minuter för lång och drar på i redan vandrade spår utan att lägga något nytt till vad som redan finns.

 

Bästa låtar: Death Of Northern Sons, Vengeful Gods

 

    

 

Dark Oath - The Tree Of Life

Slumber - Fallout

SomeOne gave me a tip about this album not long ago. Or rather, the opening masterpiece Rapture, which was enough to hook me in and look up the entire thing. These Swedish guys recorded a few demos, leading up to one full length effort, before subtly transforming into the less metallic Atoma, a likewise capable band but with slightly less captivating outputs. Slumber’s Fallout being graced with a 95% average on the Metal Archives might seem an exaggeration, but it really is not. It’s one of those albums which basically are simply perfect, or with flaws so small they seem non-existent. Really, the biggest flaw I can find is its relatively short runtime, as the entire thing clocks in at 37 minutes and at only seven tracks. And not even that is even bad, as it leaves no time for bullshit or for a single minute of filler. Every minute is justified.

 

Slumber - Fallout

 

Captivating from moment one with the mind blowing Rapture, this album quickly delves into deeper territories of your brain as it mashes out some of the best melodic doom entranced with heavy death metal elements that this world has ever seen. The haunting atmosphere set by Ehsan Kalantarpour’s keyboards, coupled with the lead guitar work of Markus Hill and Jari Lindholm (by the way, if you like this - and you will - I strongly recommend checking out Lindholm’s ongoing project, Enshine), as well as the riffs that encompass most every song - perhaps mostly on opener Rapture or the brooding When Nothing Was Left - make for some truly entrancing moments in the cosmic darkness that envelops this album. In keeping with the doom-y atmosphere, the music on here is slow and heavy with no real moments for speed or showing off. Instead, the atmosphere is in highest priority.

 

Chills run up my spine during the slow interlude in title track Fallout, where a guitar plays alongside a solemn wind chime, then slowly leads into an epic sounding guitar solo. Enter the magnificent vocals of Siavosh Bigonah, and the hair stands all over my body as he fills the darkness with growls so potent in delivery, and so emotive in intonation, that his every word must surely be brought from the depths of the human subconscious, darkly poetic and invoking a sense that your own innermost thoughts have been read and put to words. There is literally no aspect of this album which is not good, and it does no good for me to pick out everything about it that I love, because this review would be very long. In short, this is the perfect doom and death metal hybrid, and it’s a damn shame that the world won’t see a follow up to this album. When closing track A Wanderer’s Star, with its exceptional twin guitar work and epicly monstrous feel, fades you’re left there overcome by the sensations left by this album; hauntingly artistic and entrancingly arcane.

 

Standout tracks: Rapture, A Wanderer’s Star, or, well... all of them.

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Slumber - Fallout

Omnium Gatherum - Grey Heavens

Omnium Gatherum är ett för mig ganska nyligen upptäckt, och därmed bristfälligt utforskat, projekt. En kan kortfattat säga att jag råkade märka - när jag var i färd med vidare utforskning - att de nyligen släppt ett sjunde album; Grey Heavens. Därför får albumet passera som något av en initiering till Omnium Gatherum för mig; det andra intrycket, som måste solidifiera det första. Ovanligt nog, för en grupp melankoliska finnar, vandrar Omnium Gatherum dödsmetallens dystopiska stig; melodiskt, inte sällan med en känsla för storvulenhet och en teatralisk ådra. Ett album jag hittills givit en del tid är New World Shadows (2011), nedtonad episkhet och några av de snyggaste gitarrspår jag funnit på en death-skiva. Det var fem år sedan, och sedan dess har Beyond (2013) släppts, innan Grey Heavens tar till de digitala skivbutikerna.

 

Omnium Gatherum - Grey Heavens

 

Titeln Grey Heavens, tillika omslaget som går i gråskalans nyanser, vill ge det omedelbara intrycket av avsaknad av kulör; att musiken förhåller sig till skuggornas tematiska flyktighet. Och det kommer också fram till stor del genom det genomgående långsamma tempot, vilket ofta kan vara väldigt effektfyllt, och en mörk atmosfär som kanske är som given för en mörkgrå söndag. Duellerande gitarristerna Markus Vanhala (Insomnium) och Joonas Koto (Malpractice) är bärande i den tunga atmosfären, speciellt ledslingor i doom-massiver som singeln Skyline och Frontiers. Aapo Koivisto inkorporerar keyboards på ett för genren typiskt subtilt sätt, men i en del partier släpps han fram längre upp i mixen, Rejuvenate! och den episka Storm Front ger ett visst prov på det, medan Foundation kanske tar det lite för långt. Jag erkänner en svaghet för långa, episka melodeath-låtar, gärna progressivt uppbyggda, och tidigare har Omnium Gatherum ställt ett par till förfogande (Deep Cold, White Palace och Everfields är att nämna). Här bjuder de till med Majesty And Silence, vilken inte imponerar förrän mot slutet. Långsam, oinbjudande och för lång för sitt eget bästa, visar den inte alls prov på den atmosfär som mycket av resten av skivan bjuder på. Enbart de instrumentala avslutningen är bra, men det räcker inte hela vägen.

 

Här finns också fler låtar som jag vill gilla, snyggt ihopsatta och välskrivna, men som på något viss inte engagerar till sin fulla rätt. Den ovan nämnda Foundation är en sådan, där keyboarden är effektfullt använd, men för prevalent i mixen för sitt eget bästa - trots det är det inte en dålig låt, spöklik i sin framtoning. Desto bättre funkar harmonin i The Great Liberation, där keyboards och ett riffdrivet rus driver fram tillsammans utan att någon blir för mycket. Den här balansen är något som Omnium Gatherum kan få till väldigt bra, men ibland vill det sig för mycket åt något av hållen och resultatet får helt enkelt inte samma impakt. Mitt i allt det här, kommer däremot den där kioskvältaren alla väntar på; den där blicken av perfekt doom-atmosfärisk tyngd vävd samman med blästrande, klarproducerad death i den massiva Ophidian Sunrise. Riffen är klara, inspirerade och keyboarden återhållen just precis till den nivå som det ska vara. Trots en viss ytlig spretighet (om en nu vill vara extravagant...) där vissa låtar präglas starkt av massiv gitarrattack och ett par andra tar melodiska keyboards till sin yttersta spets, är Grey Heavens stabilt, enhetligt, men kanske i avsaknad av livfullhet; albumet är typiskt präglat av gråheten, ett vemod som bara en finne kan personifiera. 

 

Bästa låtar: Ophidian Sunrise, Skyline, Frontiers

 

    

Read the review in English 

 

Musikvideo: Omnium Gatherum - Frontiers

Profil

Krimpen

Krimpen

RSS 2.0