Recension: Falconer - Black Moon Rising

Efter många år utan det minsta ljud bryter Falconer nu tystnaden, i och med det nya albumet Black Moon Rising, vilket de själva säger är mer traditionell Falconer. Och det får vi minsann hoppas, eftersom vi med mörk håg minns debaklet som var Armod. Det är ju i alla fall skönt att veta att det inte kan bli sämre. Skillnaden i musiken märks genast. Albumet öppnas med Locust Swarm; power metal i snabb rytm och tvillinggitarrer som duellerar mysigt. Tyvärr är det en annan sak som jag genast märker. Man kan dansa runt det hur mycket man vill, men sanningen är att ända sedan hans återvändå till Falconer på albumet Northwind så har Mattias Blads en gång så melodiska sångröst blivit - i brist på bättre ord - tråkig. Mer och mer, för varje album. Missförstå inte; han har fortfarande en riktigt bra sångröst. Den är bara inte vad den en gång var. I låten In Ruins skiner den gamla skolan igenom och visar hur det borde kunna vara jämt.

 

Falconer - Black Moon Rising

 

Den musikaliska biten påminner ofta om tidiga Falconer, och då framför allt de två första albumen. Det märks att de vill ta ett steg från Armods "mesiga" folktraditionella sida och köra snabb, skön power metal med folkstuk. Riff som avlöses i mastiga solon, som i Halls And Chambers, gör sig så mycket bättre än flöjtar och mandoliner. Om det nu var sånt som förekom på Armod. Baksidan är att det ofta vill låta lite tuffare än vad det är. Karsten Larsson bakom trummorna får inte en vilopaus, känns det som. Kanske felet ligger hos mig. Jag vill så gärna att det ska vara som gamla, hederliga Falconer som är så fryntligt och underbart på alla nivåer, men det blir aldrig riktigt det. Texter har Falconer alltid författat bra (inte ens Armod är ett undantag), och dessa gillar jag även här. Det ska för övrigt erkännas att med ett par lyssningar blir musiken bättre och bättre.

 

En sak jag vill peka på med laserpekare eller pekpinne, eller varför inte med fingret, det känns ju lättast, är gitarrerna. Stefan Weinerhall och Jimmy Hedlund är båda solida som sten, och flytande som lågorna som smider stål. Riff som i den underbara Wasteland är guld, precis som de många solon som förekommer albumet igenom. Där räcker det inte med att nämna en låt. Det jag vill komma fram till med min i många anseenden bristfälliga recension är att vad man tycker om musiken beror så starkt på vad man förväntar sig, och vad man känner just vid tillfället. Black Moon Rising är bra, så enkel borde recensionen egentligen vara.

 

Bäst: Wasteland, är jag böjd att säga

 

Sämst: Tror faktiskt att det är öppnaren, Locust Swarm

 

Betyg: 3,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13690


Recension: Judas Priest - Redeemer Of Souls

På alla sätt bättre än Nostradamus; på många sätt bättre än Angel Of Retribution, och det som kom dessförinnan ska vi inte nämna (f'låt Ripper). Det är Redeemer Of Souls! Inleder gör Dragonaut, som med åska och dunder inleder något storslaget. Judas Priests sjuttonde studioalbum. Det är riffigt, tungt och ren, skär heavy metal. Old school Priest i modern tappning och ett, hm, mognare stuk. Visst blir det ganska många låtar. 13 på ordinarie albumet, och fläskar man på och köper ultradeluxeversionen får man fem extra. Massor av metal. Titelspåret är nummer två, och det fick vi höra redan för någon månad sedan. För mig var det en försmak på vad som komma skulle, men den representerar inte helheten, som har betydligt mer riv av gammal skola i sig. Halls Of Valhalla hade jag bestämt innan jag hörde den att den skulle vara skivans bästa låt. Så blev det. I klassiskt Painkillerstuk, sjukt riffig och med galna solon, manglar den på, och självaste Halford ylar till. Det låter inte som för trettio år sedan, men karln är vid 62 fortfarande värld sin titel; Metal God!

 

Judas Priest - Redeemer Of Souls

 

Richie Faulkner fyller K.K. Downings tomrum utan att det märks att gamle K.K. ens saknas. Visst känner vi hålet, men det hörs inte. Faulkner och Glenn Tipton riffar på som om ingen morgondag fanns. Genomgående känns riffen, och själva musiken i sig, inspirerad. Mycket mer så än på Nostradamus, som var mer experimentell. Spåren är som sagt numerösa, och innehåller därför en del spår med avvikande kvalitet. Men inte ens när vi snackar Demolition är ju Priests lägsta särskilt lågt, så det snackar ju för sig. De sämre spåren är Hell & Back, Crossfire och "singeln" March Of The Damned, som inte är särskilt engagerande eller sätter sig i öronen på rätt sätt. Det är lättare att ta upp spåren man gillar, för de är fler. Down In Flames är skön och tuff, Secrets Of The Dead trycker på och gräver sig under skinnet. Men mest ska de avslutande två spåren nämnas; Battle Cry, som är helt sinnessjuk! Sådant galet riffande och vilken sånginsats.

 

Och sist ut är den sköna balladen Beginning Of The End. Personligen har jag inte gillat Priests ballader från innan Angel Of Retribution, men efter det har de suttit. Den här gör det också. Den är inte riktigt lika mjuk som Lost Love, och bygger inte lika mycket på Halfords sångröst som Angel, men med sköna gitarrer och ytterligare en fin sånginsats avslutar den ett riktigt bra album på bästa sätt. Det är svårt att se det på annat vis, även om vissa verkar försöka jävligt hårt. Själv läste jag SvD:s recension, skriven av någon som troligtvis aldrig hört heavy metal. Inte många ord som människan kläckt ur sig stämmer. Nej, låt mig fatta mig kort: The Priest is back!

 

Betyg: 4/5

 

Bäst: Halls Of Valhalla

 

Sämst: March Of The Damned

 

http://www.getmetal.com/?p=13681


Recension: Holerica - Silent Turmoil

Bandet Holerica från Malmö släpper idag sitt debutalbum, Silent Turmoil. Albumet är sex låtar kort, vilket kan tänkas passa mer som EP, men det är det ju inte jag som basar över. Det öppnas med singeln My Own Shell som markerar hårt och säkert vart bandet står. Deras musik kan beskrivas som väldigt melodisk heavy metal med ett släng av metalcore. Avenged Sevenfold hörs tydligt, samtidigt som In Flames sannerligen trycker på som influenser. Andreas Lindulf hanterar mikrofonen som om den var fastväxt i handen på honom. Medan jag föredrar den rena sången så går de skrikiga passagerna inte omärkt förbi utan ger musiken extra drag. Men mest är det att blandningen mellan dem gjorts bra, och inte kontrasterar mot varandra för mycket (*host* Dead By April *host*). Förutom det har jag ju personligen aldrig varit ett stort fan av musik som lutar för mycket på keyboards, något som Holerica gör en aning i överkant till och från.

 

Holerica - Silent Turmoil

 

Man kan tycka att sex låtar är för lite för att visa upp en tillräckligt stor variation för att visa upp bandets fulla potential. Särskilt som ingen av dem når upp till fem minuters längd. Till viss del stämmer det visserligen, men det finns ändå variation mellan låtarna. Min klara favorit är halvballaden The Damned, där Lindulf är som absolut bäst. Till på det är gitarriffen klart bäst på albumet, och solot - kanske en aning för långt fram i mixen - är precis som jag vill ha det. Och trots att The Damned litar på keyboards en stor del så känns det bara rätt just här. Däremot är jag inte alls förtjust i Closure For A Bittersweet Mind, där Lindulf är för skrikig för låtens bästa och riffen inte alls känns inspirerade, och istället blir det för mycket keyboards. Det är trådsmal linje - som jag har hittat på och som kanske bara finns i mitt huvud - att balansera, och Holerica har inte helt hittat den, även om de är på god väg.

 

Ambitionen är att bli Sveriges nästa stora metalakt, och för att nå dit krävs mycket jobb. Man får se det från den ljusa sidan; de kommer i alla fall dit långt före mig. Med sina i många fall kreativa riff från gitarristerna Mikael Wiberg och Zebastian Malmsten, en väldigt stark sånginsats av Andreas Lindulf och framför allt sjukt sköna gitarrsolon har de ett försprång. Jag ser fram emot att höra mer, och Silent Turmoil är definitivt värd pengarna. Speciellt eftersom att jag fick höra den gratis.

 

Bäst: The Damned är förstklassig. En av årets bästa låtar.

 

Sämst: Closure For A Bittersweet Mind funkar inte för mig.

 

Betyg: 3,5/5, en bra början och låt oss hoppas det fortsätter så.

 

http://www.getmetal.com/?p=13649


Intervju: Holerica

Man kan stöta på allt möjligt folk på facebook. Själv mötte jag Jonatan Dahlgren, som spelar i Malmöbaserade Holerica. Deras debutalbum, titulerat Silent Turmoil, släpps på lördag (10/5) med allt vad det innebär. Men idag tog han sig tid för att svara på mina frågor, och ge lite djupare insikt i bandet som har som mål att bli Sveriges nästa stora metal-akt.

 

Holerica

 

Ni ska släppa erat debutalbum och det är säkert massor på gång, men först, berätta om dig själv och din roll i Holerica.

 

Jag är keyboardist i Holerica. Jag är klassiskt skolad pianist och vi har således en hel del piano i vår musik. Jag började lyssna på rock och metal i tonåren och först ville jag som de flesta andra spela gitarr och försökte även dra igång något band. När det rann ut i sanden och jag via en bekant kom i kontakt med Holerica några år senare kändes det mer självklart att det var bakom keyboarden jag skulle stå. Där känner jag mig mer hemma.

 

När kom du med i Holerica? Hur länge har ni hållit på?

 

Bandet har funnits väldigt länge, jag kom med redan 2007. Under de tidiga åren var det mest kul att spela tillsammans. Då var det inte lika seriöst som nu.

 

Det är först på senare år vi har hittat ett sound vi alla trivs ordentligt med och även nu vi verkligen börjat satsa ordentligt.

 

Och nu, efter så många år tillsammans, ska ni släppa albumet Silent Turmoil. Berätta om albumet.

 

Efter att ha spelat länge tillsammans har vi skrivit väldigt mycket material. Speciellt vår ena gitarrist Mikael Wiberg samt vår sångare Andreas Lindulf är experter på att spotta ur sig nya fantastiska låtar. I höstas tog vi så beslutet att äntligen gå in i studio och spela in det material vi själva gillar allra mest.

 

Silent Turmoil står för det inre kaos man kan känna men som sällan syns utanpå. Alla människor har saker de mår dåligt över och tycker är jobbiga men få pratar öppet om det, man håller det hellre för sig själv.

 

Albumet bjuder på hela spektret som är Holerica. Från tung och snabb metal till mer melodiska bitar där Andreas får använda sin sångröst till fullo.

 

Hur involverade har ni varit i studion och efterarbetet kring albumet?

 

Vi har haft ett nära samarbete med Emanuel Svensson på Sonart Productions som både spelat in, mixat och mastrat hela albumet. Vi är ett gäng perfektionister och vi var redan från början fast beslutna om att vara väldigt noggranna i studion. Vi vet hur vi vill ha det och jobbar hårt för att komma dit.

 

Då det är första albumet ställs man såklart inför en massa nya spännande utmaningar så förutom att det har varit extremt kul har det även varit väldigt nyttigt och lärorikt.

 

Var kommer er inspiration och influenser på albumet från? Vilka band och artister har spelats extra mycket?

 

Även om vi har många band som hela bandet lyssnar på så hämtar vi inspiration från ganska många olika håll. Personligen hämtar jag mycket inspiration från mitt klassiska pianospel. För det mesta kommer vi väldigt bra överens musikaliskt och vi ser alltid till att lyssna på varandras idéer och tankar. Några band som varit mer betydelsefulla än andra är nog Avanged Sevenfold, Killswitch Engage, Trivium och In Flames.

 

Skulle du säga att Holericas sound påminner om dessa?

 

Andreas sång påminner en hel del om M Shadows från Avanged Sevenfold men Andreas growl är dock lite råare. Vi har vårt eget sound och låter inte direkt som något annat band men visst finns där likheter med alla.

 

Jag läste också att ni har som mål att bli Sveriges nästa stora metal-akt. Hur ska det gå till?

 

Det är ett mål jag tror många band har. Tror man inte på att man kommer lyckas så gör man det heller aldrig. Vi lägger ner väldigt mycket tid och energi på Holerica. Vi skriver jävligt bra låtar som vi själva tycker mycket om och som vi tror kan tilltala en relativt bred publik.

 

Dessutom lägger vi mycket vikt vid våra liveshower. Ingenting är så kul att se som ett riktigt bra liveband. Man ser att vi har kul när vi står på scen och det är väldigt betydelsefullt.

 

Dessutom har vi privilegiet att arbeta med en väldigt duktig fotograf och designer som heter Billy Berg och hjälper oss med det visuella otroligt mycket.

 

Om man då åker hela vägen till Malmö, vad man då vänta sig om man ser Holerica live, förutom att se hur kul ni har?

 

Vi har länge fått höra att vi har bra publikkontakt vilket är väldigt kul. Man får se ett energiskt band som aldrig står still. Denna energin överför vi på publiken och det är konstant röj, både på scen och nedanför den.

 

Vi har väldigt slagkraftiga melodier så vare sig man vill mosha eller sjunga med så har vi något att erbjuda.

 

Vad har Holerica för turnéplaner den närmsta framtiden?

 

Planen är att under sommaren och hösten komma ut och spela mer utanför Malmö. Vi har spelat väldigt mycket men det har mest varit på hemmaplan. Vi spelar på Rockbåten i Helsingborg i slutet på juni och vi har en del spelningar i södra Sverige planerade, bland annat en eventuell festivalspelning. Dock är det inte riktigt klart så jag kan tyvärr inte bekräfta något mer ännu.

 

Hur ser den övriga metalscenen ut i Malmö och södra Sverige?

 

Det finns ett väldigt stort intresse för Metal men det finns tyvärr få bra ställen att spela på. Det behövs fler bra rockklubbar med liveband och fler arrangörer som är villiga att satsa på lite mindre band.

 

När ni är störst i Sverige, vilka ska agera förband åt er?

 

Om man får drömma fritt så skulle i alla fall jag välja att dela scen med Slipknot. De är ett av de allra bästa livebanden som finns enligt mig.

 

En dual headline-turné kanske?

 

Det hade såklart varit fantastiskt men det känns lite som att gå händelserna i förväg. Det krävs otroligt hårt jobb för att komma någonvart och Sverige har löjligt många bra metalband så konkurrensen är väldigt hård. Vi ger vårt allt och hoppas att folk uppskattar det vi gör. Får vi dela scen med vilken som av våra förebilder skulle vi vara väldigt tacksamma.

 

Till sist, har du något att säga till läsarna på GetMetal.com, eller något mer du vill tillägga?

 

Gå in och kika in oss. Vi lägger ner våra hjärtan och själar i detta och tror att skivan kommer att falla många i smaken.

 

Gillar ni det så dela med er till släkt och vänner.

 

Tycker även att folk ska ta chansen att gå och se lokala band när de spelar. Det finns värkligen mycket duktiga musiker i Sverige och man upptäcker så mycket ny bra musik, mycket i världsklass.

 

Det var allt. Tack för att du tog dig tid, och lycka till med albumet!

 

Stort tack själv!

 

http://www.getmetal.com/?p=13630


Recension: Edguy - Space Police-Defenders Of The Crown

Edguys senaste album Space Police - Defenders Of The Crown har mottagit gott om lovord. Huvudmannen Tobias Sammet har stått för det mesta av låtmaterialet, som vanligt. Förra albumet, Age Of The Joker, som var Edguys bästa, har satt en hög standard för Space Police - Defenders Of The Crown att mätas med. Och om vi ska döma månen efter kratrarna så har SP-DOTC ett omslag som får mig att vilja vända i dörren. Likaså var musikvideon till singeln Love Tyger det absolut värsta jag sett. Men när vi kommer till det väsentliga, alltså själva musiken, så var Love Tyger ett enastående spår som svämmade över med charm. Men albumet inleds med låten Sabre & Torch, som sätter hårt mot hårt med sköna riff av framför allt ledgitarristen Jens Ludwig, och en riktigt bra sånginsats av Sammet. Flera av låtarna har långsammare partier i mitten - de båda titelspåren till exempel - vilka drar ner på känslan.

 

Edguy - Space Police-Defenders Of The Crown

 

Det hindrar inte låten Defenders Of The Crown från att vara en non stop power metalkänga i fejset; den är kort sagt riktigt grym. Rytmiskt trumslageri och sköna riff, som ger känsla som man fick på förra albumet. Singeln Love Tyger är textmässigt lustig och påminner om lite äldre Edguy, medan musiken är som ny, färsk och fräsch. Samma är det med snabba låtar som The Realms Of Baba Yaga och Shadow Eaters. Det är kvalitativ power metal av ett otroligt starkt Edguy. Låten Space Police fastnar inte alls för mig, utan blir bara tråkig. Den går för långsamt, den sätter aldrig fart, jag kan inte placera känslan. Samma med Rock Me Amadeus (cover på Falcos låt), som är ganska kass. Sådana låtar är det lätt att strunta i när man resten håller så hög kvalitet.

 

Det märks redan från början att bandet är på topp och har skrivit med hjärta och själ. Sammet har pennat flera "instant Edguy classics", och hans sångröst är precis vad man kunnat önska. Den påminner mig om hur han lät på de första Avantasiaplattorna. Också de båda gitarristerna, Jens Ludwig och Dirk Sauer, har gjort underverk med sina respektive yxor. Rytmsektionen går på med sällanskådad intensitet och Ludwig drar ett och annat solo av högre rang. Kanske är inte Space Police - Defenders Of The Crown bandets bästa album på tio år precis, men det är jävligt nära. Ett måste, inte bara för Edguyfans, utan för alla som gillar skön power metal. Och en sak är helt säker; när vi närmar oss slutet på 2014 och sammanfattar årets bästa plattor så lär Space Police - Defenders Of The Crown sitta långt upp på listan och titta ner.

 

Bäst: Defenders Of The Crown

 

Sämst: Space Police

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13596


Recension: Tuomas Holopainen - Music Inspired By The Life And Times Of Scrooge

Tuomas Holopainen - Music Inspired By The Life And Times Of Scrooge

 

Man vet att man hittat guld när man dyker på ett album som är baserat på Farbror Joakim. För det är vad Tuomas Holopainens första soloalbum är. Mer exakt bygger det på serietecknaren Don Rosas (av vem jag också är ett fan) storslagna verk The Life And Times Of Scrooge McDuck. Till vardags spelar Holopainen keyboard i Nightwish, vilka inte behöver en grundligare förklaring än så. Här har han gått utanför sin tidigare stil och istället blandat sig i folkmusik från världens alla hörn. Emedan det inte är ett hårdrocksalbum i sig är ju mannen bakom det känd som hårdrocksmusiker. Säckpipor inleder med öppningsspåret Glasgow 1877 då en tioårig Joakim von Anka först skådar ut över släktens gamla ägor och den gamla släktborgen. Stämningsfyllt och ett rent nöje att höra. Därefter tas vid med runt världen i Joakims fotspår. Into The West har instrumentala banjobitar som påminner om duster med bröderna Frank och Jesse James. Från början till slut är albumet en kul och nyskapande resa som funkar som bakgrundsmusik (i brist på bättre ord) till läsning av grundmaterialet. Mycket av musiken är instrumental, där Holopainen själv spelar keyboards och piano. Förutom det finns också den ovan nämnda säckpipan, och i låten Dreamtime spelas didgeridoo. Många finstämda fiolstråk sätter en särskild melodisk prägel. Cold Heart Of The Klondike gästas av Sonata Arcticas Tony Kakko för en alldeles speciell sånginsats. Hela kompositionen är storslagen och har skänkt enorma mängder känsla till Joakim von Ankas roliga och känslofyllda äventyrsliv. Music Inspired By The Life And Times är ett djupt berörande album med så många olika nivåer och som rekommenderas alla som håller grundverket varmt om hjärtat. Gåshud.

 

Bäst: Det är helheten som gör albumet. En enda låt kan ömöjligen plockas isär och funka helt ensam.

 

Sämst: Att det är så sällan man faktiskt kommer att lyssna på det här albumet. Ingen partystämning precis.

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13588


Recension: Iced Earth - Plagues Of Babylon

Amerikanska heavy metalmannen Jon Schaffer är i farten igen med ett nytt Iced Earthalbum. Hela världens öron riktas hans väg när uppföljaren till 2011 års Dystopia avtäcks till ljudet av bombardiska trummor och en långsam gitarrslinga. Albumet heter Plagues Of Babylon, och inleds med titelspåret. Tematiskt är den första halvan ett nytt kapitel i Schaffers saga om Set Abominae. Titelspåret börjar som sagt albumet, med feta trummor och ett tematiskt mörker. Stu Blocks illavarslande sångröst talar om att musiken blir hårdare, råare och tyngre än tidigare. Man får genast vibbar som kändes tidigare i Damien, från plattan Horror Show. Därefter följer Democide och The Culling, som bygger på traditionella Schaffer-riff och storslagna, men mörka, sångmelodier och refränger.

 

Iced Earth - Plagues Of Babylon

 

Mot nummer fyra, Among The Living Dead, är det thrashljudande i klass med Night Of The Stormrider i de riviga riffen, samtidigt som Block behåller melodisk och mörk tyngd. Låten gästas också av Hansi Kürsch, från Blind Guardian. Block, som tog över mikrofonen lagom till förra skivan, Dystopia, har tagit en naturlig plats i Iced Earth, våde på scen och i studion. Han tar ut svängarna mer på Plagues Of Babylon än på föregångaren. Inte som han gör med sitt andra band, Into Eternity, men ett par falsettskrik och några riktigt gastkramande brutala partier finns. Också bassisten Luke Appleton, tidigare i Fury UK, som ersatte Freddie Vidales, för ett bra jobb i låtar som The End? och ovan nämnda Democide. Men han är inte den mest nämnvärda på albumet. Istället placerar jag där den underskattade ledgitarristen Troy Seele, som levererar på en helt ny nivå i sitt samarbete med Schaffers rytmgitarr. Många långa instrumentala passager ger ett helt annat djup i musiken, än den ofta tidigare väldigt sångberoende musik som bandet gjort. Seele har mer än ett solo att skryta med.

 

Men det är inte heller bara mörkt och thrasigt och gitarrer hit och gitarrer dit. En av Blocks finaste stunder på skivan är If I Could See You. Block, som redan fick oss att gråta i End Of Innocence på förra plattan (låten som handlade om hans cancersjuke mor, som sedermera gick bort i augusti förra året), plockar fram sin bästa gråtröst. Det är en halvballad - Iced Earth gör inga riktiga ballader - som med stark sånginsats markerar den första låten utanför Something Wickedtemat. Där finns också en omarbetning av Spirit Of The Times, i ursprung av Schaffers politiska sidoprojekt Sons Of Liberty. Nu har den gjorts om, förbättrats, gjorts tyngre och fått Blocks röst. Låtar som Resistance och Cthulu kompletterar. Avslutar gör en cover av countryklassikern Highwayman, där Block får hjälp av Schaffer själv, samt Russell Allen och Michael Poulsen, från Symphony X respektive Volbeat. En intressant omarbetning där allt gjorts till heavy metal. Det funkar, om du frågar mig.

 

Jag skulle råda Schaffer att hålla hårt i Stu Block och Troy Seele, för tillsammans skapar de magi. Plagues Of Babylon är ett stort steg in i framtiden av ett otroligt starkt Iced Earth. Genom att flirta med mörker och sina thrashiga sidor, och samtidigt bibehållt heavy/powerkänslan som markerat deras tidigare alster, har de gjort ett av sina bästa album. Jag hoppas att grannarna också gillar skivan, för de lär få höra den mer än en gång.

 

Bäst: Among The Living Dead var något utan dess like.

 

Sämst: Här lämnar vi tomt.

 

Betyg: Jag är helt frälst. 5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13441


Bäst musik 2013

Slutligen är det dags att resa i tiden och återuppleva årets musik. Så sent som i våras öppnade jag upp mina öron för en otrolig mängd musik (som ännu inte är slut!) när jag började skriva för getmetal.com. Det släpps helt enkelt fruktansvärt mycket bra musik, och jag har hittat det bästa av det. I år har jag valt att köra på de tio bästa albumen, istället för att stapla upp en kort lista på bara några låtar. (Jag har gjort en sådan lista ändå. Den är jättebra.) Det som följer är alltså årets tio bästa album, med start på nummer tio. Det blir mer spännande då, säger vi.

 

Venomous Maximus - Beg Upon The Light10 - Venomous Maximus - Beg Upon The Light (doom metal)

Som jag hörde för bara ett par dagar sedan; ett mästerverk inom doomgenren, tack vare mörk stämning som kaptiverar och förtrollar.

Bäst på albumet: Path Of Doom

 

 

 

 

 

 

 

9 - Gloomball - The Distance (heavy metal)

En resa bland känslor, både mjuka och hårda, levererade genom stenhård thrash till känslomässig heavy metal. Påminner om Poets of the Fall, fast hårdare.

Bäst på albumet: The Distance

 

8 - One Inch Giant - The Great White Beyond (dystopic metal)

Jag skulle tro att mina egna ord från recensionen jag skrev när plattan var ny är bäst till att beskriva albumet; "hemsökande. Dystopisk perfektion."

Bäst på albumet: Tell Meteor From Star

 

7 - Wizard - Trail Of Death (heavy/power metal)

Om man skiter i de första intrycken ibland, så får man det man får med Trail Of Death. Stadig heavy/power metal levererad med skräck, och hjärtat i händerna.

Bäst på albumet: Creeping Death

 

6 - Ashes Of Ares - Ashes Of Ares (heavy/power metal)

En så kallad "supergrupp" som kör på ett säkert kort; ha Matt Barlow i spetsen. Alltid en vinnare, oavsett vem han är i lag med. Och musiken är även den förstklassig och emotionell.

Bäst på albumet: On Warrior's Wings och This Is My Hell

 

Venomous Maximus - Beg Upon The Light5 - Blackshine - Soul Confusion (doom metal)

Överraskande hur ett gäng stockholmare lyckas göra något så bra. Med det sagt så är detta album fullt av rensande thrash, både nyskapande och utstickande.

Bäst på albumet: Bloodred Silence

 

 

 

 

 

 

4 - Avantasia - The Mystery Of Time (power metal)

Man blir inte förvånad när Tobias Sammet ger ut något som är så förstklassigt. Kanske hade jag bytt ut Byford mot Jorn Lande, men annars är det guld.

Bäst på albumet: The Watchmaker's Dream

 

3 - Black Sabbath - 13 (heavy metal)

Vad ska man säga? Det är Sabbath. Tillbaka i toppform, på ett album med flera instant classics. Tyvärr saknas Bill Ward; med honom hade ultimatheten varit ett faktum.

Bäst på albumet: End Of The Beginning och God Is Dead?

 

2 - Persefone - Spiritual Migration (progressive death metal)

Innan jag hörde albumet ville jag bara få det överstökat. Så låååångt! Men få skivor har överraskat och levererat så fulländad stämning som denna. Dat avslutning!

Bäst på albumet: Returning To The Source

 

Gloryhammer - Tales From The Kingdom Of Fife1 - Gloryhammer - Tales From The Kingdom Of Fife (power metal)

Som jag fick recensera när chefen lät bli. Årets absoluta höjdpunkt med den ena femplusaren efter den andra. Sjukt bra episk power metal!

Bäst på albumet: Magic Dragon

 

 

 

 

 

Således avslutas 2013, ett av musikhistoriens bästa år. Ja, jag sade det. Vi har ju även hört otroligt bra musik från band som Helloween, Powerwolf, Stratovarius och Timo Tolkki's Avalon. Och efter så mycket bra musik (och en del skit, som jag inte bevärdigar ett längre omnämnande) är det lätt att vara optimistisk inför 2014. Det, och så släpps Iced Earths Plagues Of Babylon om bara ett par dagar.

 

Recension: Rhapsody - Dark Wings Of Steel

Sedan Luca Turilli hoppade av Rhapsody 2011 och grundade sitt eget Luca Turilli's Rhapsody (vars hittills enda album var en besvikelse) har jag väntat på ett nytt album av original-Rhapsody. Nu är det här; Dark Wings Of Steel. Från och med Triumph Or Agony gick deras musik längre ner för varje album, med en lägsta punkt i 2011 års From Chaos To Eternity. När nu Turilli, som skrev den mesta av musiken, inte är närvarande och musiken  skrivs av keyboardisten Alex Staropoli, hoppas jag att de går tillbaka till en simplare stil; den rakt på-känsla som omfamnar deras första fyra album. Efter det obligatoriska introt kommer sex minuter långa Rising From Tragic Flames igång med riviga riff och en keyboardgrundad eld i baken. Tyvärr engagerar den inte riktigt. Men den följs upp av den storslagna Angel Of Light som med sina sju minuter blir ett ordentligt spår som drivs av Staropolis keyboard och rytmiska trummor. Efter gitarrsolot är man fast.

 

Rhapsody - Dark Wings Of Steel

 

Det blir alltså både mycket keyboards och en hel del feta riff. Inte helt ovälkommet. Tears Of Pain bygger på ett köttigt riff och tyngd som balanseras av en fenomenal sånginsats. Det räcker med ett par låtar för att man ska fatta att Rhapsody mår bättre sedan Turilli klev av sin höga häst. Fabio Lione är, som alltid, perfekt. Hans sångröst, och i många fall lustiga uttal av de engelska orden, är sig lik och allt det som ska göras, gör han med precision och stora lungor. En rejäl pipa. Och när det gäller uttalet så kan jag bara anta att han tar de italienska bitarna mycket bättre än vad jag hade klarat av. Nya gitarristen Roby De Micheli får också chans att visa vad han går för; flera gitarrsolon som spikats på pricken och satts där de ska gör honom välkommen. På basen hörs Oliver Holzwarth som lirat med Blind Guardian.

 

Bara två låtar (plus introt) är under fem minuter, så den som väntar sig något ohyggligt snabbt och rasande monumentalt i stil med Emerald Sword och Holy Thunderforce får ett annat sorts album. Låtarna går för det mesta i ett långsammare tempo, om än inte långsamt, något som byggs upp av de öppnande fyra-fem låtarna. Snabbare element finns även där, men det är inte förrän i Silver Lake Of Tears som det blir snabb power metal. Ballad finns även. Custode Di Pace kallad. Den är inte särskilt speciell ur någon synvinkel, utan är mest en avstickare från resten av materialet. Men det finns ändå flera solida låtar; Angel Of Light, Silver Lake Of Tears och titelspåret Dark Wings Of Steel är favoriter. Det är inte ett album i stil med de äldre albumen, kanske helt rätt så. Det lämnar en del att önska. Men en sak är säker; utan Luca Turilli är Rhapsody en kraft att räkna med.

 

Bäst: Dark Wings Of Steel (titelspåret)

 

Sämst: My Sacrifice

 

Betyg: 3,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13388


Recension: Wizard - Trail Of Death

Det hade helt undgått mig att Wizard av alla tyska power metalband skulle släppa nytt i år. Att det redan gått två år sedan 2011 års Of Wariwulfs And Bluotwarves! Ach du lieber! Det nya albumet heter Trail Of Death, på vilket trummisen Sören 'Snoppi' van Heek möter sin rädsla för döden. Creeping Death heter låten som öppnar albumet med ett ganska långt instrumentalt intro. När sedan låten kommer igång kör den i en halvtryckt atmosfär. Ljudet hade mått bra av att vara fetare och tightare. Det kunde gjorts något ondare. Jämför med förra albumet, Of Wariwulfs And Bluotwarves, som var sjukt tight och in under skinnet. Det fortsätter likaledes i den därpå följande War Butcher, vars solo är galet. De båda låtarna öppnar albumet utan att egentligen vara särskilt övertygande - även om de växer på en efter ett par lyssningar - och man känner att... snart kommer det.

 

Wizard - Trail Of Death

 

Och det gör det. Det är i nummer tre, Electrocution, som det tar fart. Bortsett från en ganska löjlig talad passage är det ytterligare ett långt intro med otrolig ledgitarr och här även en grym rytmgitarr. Sven D'Anna sjunger om old sparky, men i den här riktigt bra låten är det ändå Dano Boland som dominerar. Albumet kommer liksom succesivt in i det stuk av intensitet och pondus som märkt deras tidigare album, även om det inte riktigt når ända fram. Inte helt fel; det är ett något mörkare album än vad man är van vid. En spirituell uppföljare till Magic Circle om man så vill, med ett skvätt av Goochan. Wizard har alltid haft en viss expertis på ämnet gitarrsolon. Det är inget undantag på det här albumet. Redan i öppnande Creeping Death och sedan rakt igenom till den kyrkliga och monumentala Angel Of The Dark, och vidare ända till avslutande We Won't Die For Metal, är det hög klass på de många solon som yxas fram på strängarna. Det är Boland som står för de fiolerna (förvirrande? Jag tycker det också.) och gör så med bravur, som alltid förr.

 

Låtmaterialet är det egentligen inget fel på, även om jag först tyckte det. Angel Of Death hade kunnat snabbas upp en hel del och då blivit ännu bättre. Det är mörkt, tungt och illavarslande. Man märker rent av en viss grad av thrash i låtar som Black Death och ovan nämnda Electrocution. Och Post Mortem Vivere är en svårklassifierad historia. Jag säger så här; den blir bättre varje gång man hör den. Samtidigt känns det som om D'Anna är trött. Självklart ingen ungdom längre, men bara för två år sedan kom falsetterna klart och ordentligt. Nu vill det sig inte lika mycket. I flera fall är det nog han som behöver fart i ändalykten. Ändå är det där lite långsammare och tuggande ett naturligt steg. Det känns inte fel, även om det hade kunnat bli mer rätt. Nyckelordet i den här produktionen är döden, som utforskas grundligt både musikaliskt och textmässigt. Den dödsstämningen håller faktiskt. Kanske var det så först, att det verkligen är ett nytt, unikt Wizardalbum och att man är lite rädd för förändring? Åt helvete med första intryck, den här skivan är skitball!

 

Bäst: Bolands gitarrsolon, herrejesus.

 

Sämst: Piken till Manowar, kallad We Won't Die For Metal, är ganska oengagerande, tyvärr.

 

Betyg: Jag tvingas ge 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13274


Recension: Sabaton - Swedish Empire Live

Jag har kastat en del skit på Sabaton i mina dagar. Tack och lov inte bokstavligen, för Joakim Brodén ser så läskig ut att han förmodligen hade slagit ihjäl mig. Men de har i mitt tycke blivit ganska trista och låtit alldeles för enformigt, efter att ha varit så starka tidigare i karriären. Deras senaste släpp är en dvd och cd vid namn Swedish Empire Live. Huvudnumret är spelningen på Woodstockfestivalen i Polen förra året. Köper man dvd:n får man också flera andra spelningar att gotta sig med. Bland annat en inspelad i Göteborg. Men det jag har fått höra är den femton låtar (plus introt) långa cd som spelades in på ovan nämnda Woodstockspelning. Vad jag har förstått har Panzer Battalion klippts bort, tråkigt nog, för att få plats med allt på en enda skiva.

 

Sabaton - Swedish Empire Live

 

Låtmaterialet är varierat, som tur är, för jag var inte alltför förtjust i Carolus Rex (freaky...). Bara tre av låtarna kommer därifrån och det råkar vara de jag gillar. Sabaton, ni behöver inte smöra för mig. Låtar som Ghost Division, The Art Of War, The Lion From The North, 40:1, Attero Dominatus och Primo Victoria har fått plats. Uprising är galet bra framförd och publiken älskar den. Föga konstigt av flera anledningar. Den största av dem är att den är så bra. Också ovan nämnda The Lion From The North är storslagen och grym. Jag hoppades att The Price Of A Mile skulle höja hela albumet till skyarna, för vanligtvis är jag väldigt förtjust i den, men live gick det ju sådär. Den låter helt enkelt konstig, och Brodéns röst är inte riktigt som jag är van vid. Solot funkar däremot, även om jag hade önskat mer tryck i det. Där fick jag för mitt gnäll. Jag gillar inte Midway så galet mycket heller, men den levereras med en hel massa energi, så det går an. Och så är den ju inte så lång.

 

Brodén ber ett par gånger publiken om hjälp, och jag är säker på att gehöret var ganska stort - vi snackar över en halv miljon pers som var där - men de hörs inte på inspelningen. De hörs tydligt mellan låtarna när de ropar Sabaton, men när det är dags för dem att få bidra med sina vackra sångstämmor försvinner de i produktionen. I övrigt inte mycket att klaga på där. Det är en grym konsert där bandet är på topp och visar vad de går för. Gitarrljudet är i vissa låtar lite konstigt och det känns som om basen tar över för mycket. Exempelvis i början, i Ghost Divison. Men i exempelvis Into The Fire har det rättat till sig och det är gott om tryck. De båda nya gitarristerna, Thobbe Englund och Chris Rörland, gör från början till slut bra ifrån sig och det blir en del sköna solon. Hade önskat mig fler, i och för sig. Om Swedish Empire Live är bandets sätt att välkomna de nya medlemmarna, så är det ett strålande sätt. Som slutsats kan vi säga att jag kan kasta hur mycket bildligt skit på Sabaton jag vill, men de blir inte sämre för det. Det är det som gör mig så arg.

 

Bäst: Uprising är brutal, men egentligen är hela albumet värt att rekommendera.

 

Sämst: Ett par spår funkar inte, men The Price Of A Mile är den största besvikelsen. Och så är det synd att Panzer Battalion togs bort, när det lika gärna kunde varit Metal Crüe.

 

Betyg: 4/5. Och det är bara för cd:n.

 

http://www.getmetal.com/?p=13230


Recension: Ashes Of Ares - Ashes Of Ares

Ashes Of Ares är väl nästan vad man kan kalla en supergrupp. Albumet är deras första och det bär bandets namn. Där huserar Matt Barlow (poliskonstapeln som vi känner igen som Iced Earths gamla sångare), som tagit med sig Freddie Vidales, som här spelar gitarr. Det sista namnet är Van Williams, trumslagaren från Nevermore som har lätt att visa var skåpet ska stå. De har nu alltså släppt sitt första, självbetitlade album. Jag är partisk, för jag var en fanboy för länge sedan. Men när handlade recensioner om att inte vara partisk? Men det är faktiskt så att redan från det att första låten, The Messenger, startar med sin tuffa attityd så blir man fasthakad och det går inte att inte vilja höra mer. Hela albumet är något som bör uppskattas av de flesta metalfans, därför att det är alldeles rakt på och kör på i tufft stuk ända från början. Det finns musik som känns som att det kunnat vara Iced Earth, och musik som känns som att det kunnat vara Nevermore. Men egentligen är hela albumet, rakt igenom, Ashes Of Ares, och inget annat.

 

Ashes Of Ares - Ashes Of Ares

 

Barlows karriär har jag försökt följa sedan hans återkomst till metalscenen i och med Pyramazes Immortal för fem år sedan. Det bör jag väl erkänna. Och han är fortfarande den bästa. Han klarar det thrashiga, det melodiska, de få falsetterna, det rent ut tunga, och han gör det med bravur. Insatsen i andra låten, Move The Chains, är mästerlig. Vidare ska göras känt att Freddie Vidales inte enbart är en grym bassist (som han gjorde prov på i Iced Earth), utan också en gitarrist med stor teknisk skicklighet och lyckas svepa bort allt tvivel på sådant med sitt framträdande på Ashes Of Ares första album. Det inledande solot i nummer tre, On Warrior's Wings, är gudomligt. Riffandet som utbryter strax efter tre minuter in i låten, sedan. Jösses! Van Williams är den av de tre medlemmarna jag kan tala minst om. Nevermoreveteranen sitter bakom trummorna och gör i Ashes Of Ares, liksom sina bandkamrater, en solid insats. Jag vill speciellt märka första låten, The Messenger, där hans feta trummor är på pricken. Men det är genom hela albumet ett par ordentligt bra trumbeats som finns att höra, även om de - för mig - får ge visst utrymme till förmån för Vidales riffande.

 

Albumet Ashes Of Ares har ett väldigt starkt låtmaterial, där det märks hur inne i musiken de medverkande artisterna är. Jag antar att det är lika kreativt som det känns. Den nästan långsamt tuggande Punishment med matiga riff och ett tyvärr galet kort solo har den där maffiga metalstilen, medan What I Am är thrashig och på så vis gör skillnaden. Likaledes finns det låtar som spänner över olika genrer, det finns melodiska element, i exempelvis den vackra The Answer, och en del progressivt. Man får ständigt de där riffen och solon bjuds det friskt på. Jag hörde Dead Man's Plight från den här skivan tidigare, delad av bandet via Facebook. Det är en Judas Priest-ig historia som trots sin charm inte övertygade mig. Det gläder mig att Ashes Of Ares gjorde som Maiden med El Dorado (inför skivan The Final Frontier). Dela med sig av ett av de något sämre spåren och blås skallen av tvivlarna när de får höra hur mästerlig slutprodukten är. Så även om jag skiter beröm över produktionen finns de ett par låtar som inte sitter precis på pricken. Däribland just Dead Man's Plight. Men det är lättare, och roligare, att peka ut de bra låtarna. Däribland den ovan nämnda On Warrior's Wings, som blir albumets höjdpunkt tack vare hur fenomenalt den är uppbyggd, grymma riff och framför allt bandmedlemmarnas starka insatser. Som slutsats, ett album som motsvarar mina förväntningar. Eller kanske gör det det bara för att jag förväntade mig att det skulle det? Spelar noll roll. Jag trycker på play igen.

 

Bäst: On Warrior's Wings

 

Sämst: Dead Man's Plight

 

Betyg: 4,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13167


Recension: Powerwolf - Preachers Of The Night

Powerwolf har på senare år blivit ett av mina favoritband och det verkar som om fler och fler håller med mig. Åtminstone till viss del. Deras trend att släppa nytt varannat år fortsätter i och med Preachers Of The Night och med tanke på att framför allt deras båda senaste album (men egentligen hela diskografin) är kvalitativ av bara fan finns det höga förhoppningar. Amen & Attack inleder plattan i bombastisk Powerwolfstil med mässor på latin och en melodisk refräng av gudarna skänkt. Men tyvärr sätter inte albumet igång där, riktigt. Andra låten däremot är bland det bästa de gjort. Secrets Of The Sacristy är snabb, ilsken power metal som utan minsta tvivel sopar bort mattan under fötterna på en. Det är i den ådran som låtmaterialet fortsätter. De bra låtarna avlöser varandra och försöker överrösta varandra i fråga om överdådighet och metallskap.

 

Powerwolf - Preachers Of The Night

 

Attila Dorns sångröst är sig lik. Den har inte riktigt utvecklats särskilt mycket sedan första albumet, och även om det låter som ett dåligt betyg så är det inte det. Han klarar av alldeles för mycket med rösten för att den ska gå att ogilla. Från det kyrkliga korandet till mästerligt brutal metalsång. Det är också just detta som har gjort Powerwolf så unika. På Preachers Of The Night går de steget närmare metalsoundet, i och med grymma gitarriff och feta solon. Samtidigt har de inte glömt bort Falk Maria Schlegel som har sin oumbärliga roll i Powerwolf. Orgelsoundet på hans keyboard ger den där extra kicken. Så också på Preachers Of The Night, där hans kusliga sound kompletterar i precis rätt ådra. Hans prelud till gitarrsolot i Sacred & Wild är monumentalt i sin spöklika framtoning.

 

Inte alla albumets låtar är precis på topp. Öppnande Amen & Attack saknade stake och Kreuzfeuer, om än pyramidalisk och storslagen i sin mörka elakhet, är mer ett mellanspel mellan albumets första och andra hälfter. Trots det är det naturligtvis de bra låtarna som man minns. Cardinal Sin, med sina fläskiga trummor och bullrande sköna bas är ett exempel. Liksom Lust For Blood, som besitter precis den rätta Powerwolfstämningen. Majestätisk sång av Dorn tillsammans med massiva riff och den sublima melodiska ådran. Gör sig bäst på hög volym. Det absolut bästa med Preachers Of The Night däremot är att albumet är ett så sublimt steg framåt jämfört med tidigare album. Samma kyrkliga/syndiga varulvsondska finns kvar, men Matthew Greywolf har fått ett ännu större utrymme att spela himmelska riff och ännu bättre solon. Preachers Of The Night motsvarade förväntningarna. Utan minsta tvivel.

 

Bäst: Det finns flera stycken låtar som är underbara. Secrets Of The Sacristy är nog bäst.

 

Sämst: Kreuzfeuer, tror jag.

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13087


Recension: Timo Tolkki's Avalon - The Land Of New Hope

Efter att det inte gick att hålla ihop Revolution Renaissance startade han Symfonia. När inte det heller dög längre än ett album blev det nu Avalon. På sitt nya projekt håller sig Timo Tolkki till gitarr och bas och har överlåtit sången till flertalet skickliga personligheter kända på eget håll. I år har vi redan sett flera riktigt bra släpp inom genren episk power metal. Veteranerna Avantasia, som nykomlingarna Artlantica och Gloryhammer har allihop släppt (åtminstone nästan) fullpoängare. Också The Land Of New Hope är ett debutalbum på sätt och vis, men tack vare Tolkkis mångåriga erfarenhet (förutom ovan nämnda Revolution Renaissance och Symfonia grundade han också Stratovarius) och de många högklassiga namnen som finns representerade förväntar jag mig inget mindre än perfektion.

 

Timo Tolkki's Avalon - The Land Of New Hope

 

Elize Ryds (Amaranthe) pipa är det som gör skillnaden, eftersom att hon medverkar på sex av de tio låtarna, liksom Rob Rock (Impellitteri). Dessutom fungerar deras röster otroligt bra ihop. På tre av de fyra första låtarna medverkar de tillsammans med Russell Allen (Symphony X) och de tre gör sig mycket bra tillsammans. Låt nummer tre är mestadels Ryd, och hon gör ett strålande jobb, men låten lyfts ändå tack vare Tolkkis förbannat bra gitarrsolo. Nej, det är inte bara pompösa melodier, utan också tunga metalriff, när Timo Tolkki komponerat musik. Fläskiga gitarrsolon kompletterar den bilden. Blanda det med en del balladlika passager och keyboardbaserade element. Det är tack vare att Tolkki är en sådan skicklig kompositör som det funkar. Det är lätt att tro att de många olika sångarna ska bidra och göra albumet perfekt, men det är Tolkki som är stjärnan. Hans gitarrer är hela tiden på pricken. Också trummorna är genom hela albumet tunga och ordentligt bra, tack vare en fin insats av Alex Holzwarth (Rhapsody Of Fire). To The Edge Of The Earth är hans höjdpunkt.

 

Naturligtvis är de storslagna refrängerna oundvikliga (och det vore ju inte power metal utan dem). Men de sjunker ändå till viss del undan, tycker jag, till förmån för Tolkkis gitarr. Det är absolut inget att gnälla på, för när det storslagna kommer finns det inget som kan hindra det. På så vis är The Land Of New Hope ett exemplariskt album. Jag är helt såld. Det största namnet är Michael Kiske (att han sjöng i Helloween ska jag väl inte behöva berätta), som enbart medverkar på albumets sista låt; det nio minuter långa titelspåret. Tyvärr känns det en aning malplacerat att ha Kiskes enda medverkan precis på slutet. Trots det är det en otroligt bra låt som på ett storartat sätt avslutar ett magnifikt album. Albumet är som slutsats magiskt ända från början. Ett par av låtarna går inte riktigt hem, som till exempel In The Name Of The Rose och till viss del - om man jämför med resten av albumets höga kvalitet - öppningsspåret Avalanche Anthem. Resterande låtar är alla magnifika och självständiga, samtidigt som de i sin likartade storslagenhet bidrar till en gloriös helhet.

 

Bäst: We Will Find A Way, The Magic Of The Night, To The Edge Of The Earth... vad fan, försök välja EN själv då

 

Sämst: In The Name Of The Rose

 

Betyg: 4,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13084


Recension: Black Sabbath - 13

Jag har fått den katastrofalt stora äran att recensera Black Sabbaths nya album, 13. När jag och katten börjar lyssna på det här albumet vet vi bara en sak. God Is Dead? är en klassiskt ljudande låt som fångar vad Black Sabbath under sjuttiotalet strävade efter att bli, och under åttiotalet (med Dio) blev. Och den har Ozzys röst, som om du inte vet hur den låter, get the fuck out. Albumet är vad Sabbathfans väntat på i många, långa år. Den fortsätter på det som Sabbath, då tilsammans med Ronnie James Dio, gjorde under namnet Heaven And Hell för ett par år sedan. De tar musiken lite mer åt doomhållet, tar bort Dios texter och ersätter dem med texter som snarast är klassiska Sabbath återfödda 2013 och med ett helt nytt sorts mörker. End Of The Beginning, som öppnar, börjar sludge/doomanda, med massiva riff som påminner en aning om Paranoidplattan. När den sedan kommer igång är den mer heavy metalinriktad, utan att släppa det som klassiska Sabbath värnade om. Ett solo av Tony Iommi sätter allt på plats, och under låtens sista tredjedel plöjer han fram som en ångvält med sin gitarr och, satan, det är ju så det ska vara! Låten öppnar och ger en försmak på vad som komma skall. Följer gör singeln God Is Dead? och då har vi redan sjutton minuter episk doom metal som öppnat ett album som ska komma att visa vad Sabbath anno 2013 går för. Med råge.

 

Black Sabbath - 13

 

Ozzys röst påminner om hans egna soloalbum från åttiotalet - hans egen storhetstid. Han har ju aldrig haft världens bästa röst, men jag menar, det är ju Ozzy. Vad mer behöver jag säga? Och tillsammans med Sabbath, icke desto mindre. Tony Iommi har väl i alla tider varit världens absolut bästa gitarrist, för att inte tala om mest influentiella (jag tar i för effektens skull). Men det är inte heller oförtjänt. Slutsolot i God Is Dead? är ju så att man faller på knä och börjar tillbe karln. Också i övrigt håller han så ofattbart hög standard att alla andra gitarrister lika gärna kan sluta spela. Hans mörka, ödesdigra riff smakar svart i öronen och de gör hela känslan. Geezer Butler och hans bas är för Black Sabbath helt oumbärliga. De har släppt massor album utan honom, och varje gång saknas hans intensiva, gastkramande bassound. Ta till exempel det mullrande spåret Age Of Reason, där Butler gör hela skillnaden. Tyvärr saknas Bill Wards trummor, men han har ersatts med Brad Wilk (honom känner vi från Rage Against The Machine), som också visar sig vara en trummis kapabel att lägga på en stomme passande för Sabbaths mörka ljud och illavarslande doomsound.

 

Att albumet är en nick till gångna tider märks tydligt, men det är också meningslöst att säga emot. Det lyckas så förbannat bra. Zeitgeist är i alla bemärkelser en ny Planet Caravan. Visserligen behövs ingen ny sådan, för den var ju i ursprung så otroligt bra. Men Zeitgeist sätter kontrasterna och är egentligen ny och egen. Iommis chillade gitarr gör skillnaden. Det finns ju ett par låtar som inte är fullt lika engagerande, Loner är ett exempel. Och ovan nämnda Age Of Reason, vars stora räddning är Butlers bas och, naturligtvis, ett impetuöst solo av Iommi. Och det är lovord som jag använder om de låtar som är albumets sämre. Sug på den karamellen. 13 fylls på med låten Live Forever, snabba och monstertunga riff som påminner om Bible Black (som de gjorde under namnet Heaven And Hell) påfyllt med en stark dos av grym sång från Ozzys sida. Albumet är fulländat och det finns inte alls många skavanker. Den sjuttiotalspåminda doommetallen har pånyttfötts och gjorts ny och färsk tack vare heavy metalinspirerade toner och Iommis egen gitarr som är exakt vad som förväntas av honom. Och till sist är slutet kommet. Det enda som återstår är att börja om. The End Is The Beginning.

 

Bäst: End Of The Beginning

 

Sämst: Bill Wards frånvaro

 

Betyg: 4,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=12946


Profil

Krimpen

Krimpen

RSS 2.0