Septerra - Freedom Of The Dark One

Brasilianska Septerra formerades för över tio år sedan. Efter många om och men är nu det independent-släppta första albumet här; Freedom Of The Dark One. De är en country 'n' western-orkester utan dess like, mycket beroende på att de spelar progressiv power metal. Introt Nightfall hade de nog bara med för att de gillade namnet, för det är på alla sätt bara ett intro till första låten, Nightmare (The Terror From Within), som klippts loss. Men redan där börjar kvalitativt riffande och det är aggressiv power metal av den mörkare sorten som står att vänta. Det blir uppenbart redan i introt att Bruno Maistrello har fått mycket att göra, i egenskap av Septerras yxman. The Well Of Nothingness blandar feta, mörka riff med långsamma, akustiska partier, men trycker långsamt och obönhörligt framåt. Temposkiften och ombytlig atmosfär vägleder den första hälften, för att sedan explodera i stentuffa riff och blästrande solo. Maistrello får ofta visa sin expertis i flera kategorier.

 

Septerra - Freedom Of The Dark One

 

Thrashigare låtar som Forlorn Hope och melo-thrashiga Dark Symphony har också den saken gemensamt; Septerra håller sig inte till samma spår ens i enskilda låtar. Temposkiften och snabba övergångar snabba, massiva riffpartier mer tuff sång till hemsökande långsammare bitar. Renata Salles är en begåvad sångare, som förstår att använda sin röst effektivt. Den ligger naturligt åt det mörkare hållet, och för att matcha musiken håller han den där, trots att han säkert lätt skulle kunna gå uppåt. Han fluktuerar visserligen en del, men är stabil som sämst och chockartat tuff på sina ställen. I de lite skrikigare partierna kan han påminna lite smått om Bloodbounds egen Patrik Johansson, men det går över. Det bästa hos honom, är att han hittat stämningen i musiken och lyckas förhålla sig till den. Det är något som inte alla klarar av.

 

Beneath My Skin ser en ökning av keyboarden, som lagts över några riff och ger ännu en annan dimension. Septerras sätt att väva in keyboarden snyggt och oftast låta den vara underställd Maistrellos gitarr är föredömligt. Å andra sidan ska inte underskattas hur keyboarden kunnat användas för att skapa atmosfärisk inlevelse, speciellt i det tematiska mörker som Septerra förhåller sig till. Här har den inte utnyttjats till full potential, men det kan ju vara jag som är petig. Jag vet inte riktigt vad som förssiggår i Sacred Gates, med det helmysko rytmpartiet i verserna. Någon sorts rysk electro-polka, skulle jag gissa. Det låter inget vidare, men Salles visar vad han går för under låtens längd; från mörka, nästan gutturala domedagspartier till inlevelsefyllda skrik. Låten utvecklas, men den är förstörd från början, tyvärr.

 

Keeper Of Dreams har ett långt, sprakande intro som efter hundra sekunder blir till ett semi-akustiskt balladliknande mästerverk med tydliga folkinfluenser och melodisk inlevelse. Inte den heller håller sig i gungan, utan briserar med ett growl och pendlar sedan mellan behemot-liknande tyngd och det där finkänsliga. Den - liksom skivan i helhet - utmanar på flera plan och går helt klart hem. Progressivt helt klart, men att helt kategorisera det som power vore fel, för här finns fler element att ta del av. Ett varierat album, mycket kompetent och med full förståelse för bandets styrkor. Som det är, egentligen ganska grundläggande, men med potential. Skivan når en timmes längd, vilket kanske inte är helt nödvändigt; en del utfyllnad - och den experimentella Sacred Gates - kunde ha klippts bort för en lite mer enhetlig, koncis upplevelse. En upplyftande debut i mörkrets tecken, och jag hoppas på att det inte blev det sista vi hörde.

 

Bästa låtar: Keeper Of Dreams, Dark Symphony, Nightmare (The Terror From Within)

 

    

 


Septerra - Nightmare (The Terror From Within)

Serenity - Codex Atlanticus

29 januari 2016 ser en mängd släpp. Först och främst Avantasia, men även Dream Theater, Cauldron och Eternal Of Sweden. Och, så klart, Serenity, som släpper sin femte fullängdare. Österrikarna har alltid haft en känsla för dramatik och fantasy, med legender och odödlig kärlek i fokus. Det märks direkt i introt - som också är titelspåret - som gott kunde varit film- eller tv-spelsmusik. Bombastiskt och överdådigt, och i stark kontrast till hur Follow Me sedan inleds; medelst simpel pianoslinga. Låten blir sedan något Kamelot-isk i känsla och tonläge, om än något mer lättstämd tack vare Georg Neuhausers sångröst. Lite snabbare och tuffare vill det sig musikaliskt i Sprouts Of Terror och Fate Of Light. Med snabba rytmsektioner och till och från ett par tuffa riff, men samtidigt med melodiska refränger lyckas det bli en skön avbrytning mot de mer symfoniskt bombastiska inslagen.

 

Serenity - Codex Atlanticus

 

Singeln Iniquity plockar återigen fram känslan för filmmusik, när storslagna symfoniska element som hämtade ur Pirates Of The Caribbean läggs över midtempo-rytm och matiga riff. Neuhauser låter något återhållsam i refrängen, kanske för att släppa fram bakgrundskörer och alla de musikaliska elementen mer. Låten funkar bäst i de instrumentala partierna. Cris Tían gör sin första skiva med Serenity, efter att han förra året ersatt gitarristen Thomas Buchberger. Också Clémentine Delauney som gjorde en bra insats på förra skivan, War Of Ages (2013) har tackat för sin tid i Serenity, men inte ersatts, utan Georg Neuhauser huserar själv på området ledsång. Tían gör till och från en ganska anonym insats, medan han i vissa ögonblick lyckas dra till ett episkt solo här och där, främst i Caught In A Myth, som besitter ett riktigt monster till solo. Riff hanterar han allra snyggast i Fate Of Light, medan han ofta hamnar i viss skymundan för de symfoniska keyboardelementen och poppigare partier. Tyvärr, kan sägas, för gitarrdrivna partier är något som Serenity gör bra.

 

Neuhauser låter ibland skrämmande lik Tony Kakko (Sonata Arctica). Både på gott och ont, eftersom en gärna vill att sångaren är egen. Samtidigt är Kakko så bra att en liksom inte klagar över det. Till och från visar han upp en svårslagen skörhet, som i Iniquity, vilken ger det bombastiska i musiken ett annat djup. Flera av låtarna börjar lite i smyg med halvsmöriga keyboards, så en vet aldrig när det står ballad att vänta. Reason är en sådan låt, som sedan briserar i högdragna element, för att sedan bli småpoppig mysmetal utan något större värde bland de bättre låtarna. Balladen, smörig som bara den, kommer istället i My Final Chapter, och tillför ännu mindre till helheten. Otroligt typisk, och lätt att hoppa över. Semiballad blir det också i The Perfect Woman, som gästas av Amanda Somerville (Trillium, Kiske/Somerville), men låten är löjlig i uppbyggnad och gör inte hennes förmågor rättvisa. Hon borde ha fått vara med på Avantasias skiva istället.

 

Vi har hört förr hur Serenity har en dragning mot det episka, men trots det väljer de även nu på sitt femte alster att hålla låtarna i radiovänlig längd, utan att något verkligen får ta tid på sig. De längsta låtarna här, är inte mer än fem och en halv minut i längd. Det är synd att ett band med både kapacitet och passion inte låter ta ut ett riktigt äventyrssving, speciellt när det, framför allt i låtar som Iniquity och Caught In A Myth, låter som om de verkligen, verkligen vill. Låtarna går i sådana tankebanor, men hålls koncisa istället för att progressivt uppnå något större och mer utmanande för både musiker och lyssnare. Trots några keepers i låtmaterialet är det här inte skivan som kommer att omvända någon. Lika lite som det är skivan som cementerar mig som ihärdigt fan av Serenitys halv-mainstream, halv-filmsymfoniska power. Men det är en inte allt för sjåpig power-platta.

 

Bästa låtar: Caught In A Myth, Fate Of Light

 

    

 

Lyrikvideo: Serenity - Iniquity

Avantasia - Ghostlights

Många saker förbluffar mig när det gäller Avantasia. För det första, fansen. De som förväntar sig en ny Metal Opera, trots att de vet att de inte får någon, och sedan gnäller över att de inte fick någon. För det andra, hur Tobias Sammet tycks kunna överträffa sig själv gång på gång. Vi börjar från början. Mystery Of A Bloodred Rose har kallats ett uselt val till singel. Fullständigt begripligt. Den luktar mer köttfärslimpa än Meat Loafs armhålor, och är den enda låten på skivan där Sammet alena hanterar ledsången. Men det gäller att begripa att Sammet i Edguy aktivt tagit avstånd från epitetet "power metal", och nyligen kallade Avantasia för bombastisk rock. Kortfattat, han vill bli mer mainstream och är inte feg att göra vad många skulle kalla selling out. (Ja, det var ju låten han skrev när skivbolaget ville att han skulle ställa upp i Tysklands uttagning till Eurovision Song Contest.) Jag var inte alls överdrivet förtjust i Mystery Of A Bloodred Rose när jag först hörde den, men den växer. Inte till oanade skyar, men till en mysig trudelutt. Låten, som inleder skivan, följs av en oanad varieté, där Jørn Lande (Jorn, ex- Masterplan) har en stor roll.

 

Avantasia - Ghostlights

 

Det som av många kommer att kallas huvudnumret är tolv minuter långa Let The Storm Descend Upon You, vilken påminner en del om Masterplan. Sjukt snygg, även om Lande inte har riktigt samma stil som i The Scarecrow från skivan med samma namn (2008). Ghostlights är ett i högsta grad varierat album, till stor del på grund av de många gästsångarna. Om en känner för att vara extravagant kan en kalla det "spretigt". På tidigare skivor har gästsångarna gestaltat karaktärer som återkommit i flera spår även på samma skiva, med vissa undantag för sångare som bara hörs på en låt. Nu är det många fler gästsångare, och de flesta dyker bara upp i duett med Sammet själv på varsin låt. Dee Snider (Twisted Sister) har en otroligt mogen röst, trots att det är allt annat än vad en förväntar sig. Tyvärr känns The Haunting som en blekare version av Death Is Just A Feeling (från skivan Angel Of Babylon (2010)), med den läskige Jon Oliva (Savatage) i huvudrollen. Snider är bra, det är musikaliskt som låten aldrig lyfter. I Seduction Of Decay hör vi Geoff Tate (Operation Mindcrime, ex- Queensrÿche). Bottennapp. Värre än att sakna AC i bilen i tjugo minusgrader.

 

Därefter följer bland det bästa material Sammet skrivit; hans förmåga att antingen skriva musik som passar gästsångaren som handen i handsken, eller sätta rätt gästångare i rätt låt, är näst intill kuslig. Gothrockiga Draconian Love med Herbie Langhans (Sinbreed) lyckas förvånansvärt bra, och växer för varje gång en hör den. Isle Of Evermore är en ganska typisk ballad, och tråkigt nog har Sammet valt att låta Sharon Den Adel (Within Temptation) sjunga just den. Hon kan så mycket mer, och i jämförelse med vad hon gjorde på Metal Opera-skivorna (också ballader...) sticker inte Isle Of Evermore ut. Vidare måste vi prata om Sasha Paeth. Inte bara är karln en producent av kvalitet, utan också en kriminellt underskattad musiker. Gitarren främst, och det är den han spelar i Avantasia (liksom han gjorde i Heavens Gate). Hans riff är ofta det som lyckas ge musiken rätt stämning, från det där mörka, till det där episkt högdragna. Solon som de i titelspåret och det nästan återhållsamma lirandet i Let The Storm Descend Upon You känns ju nästan som ren uppvisning.

 

Avantasia turnéuppsättning ca 2012

 

Oliver Hartmann (ex- At Vance), som spelar massor live med Avantasia, gästspelar också som ledgitarrist i ett par spår, liksom Bruce Kulick (ex- Kiss). De glänser som allra starkast i Babylon Vampyres, som ger lite vibbar av Edguys Age Of The Joker-skiva (2011). Högt tempo, glänsande power metal. Medan jag inte direkt kan påstå att någon sångarinsats är dålig, finns det en som höjer sig - naturligt - ett steg över de andra. En man som är mer rädd för power metal än Sammet, men som ändå återkommer till genren gång på gång. Good guy Kiske. Om någon tvivlade på Sammets förmåga att skriva power metal försvinner det tvivlet genast i titelspåret och Unchain The Light, förgyllda av Michael Kiske underbara stämma. Framförallt titelspåret är ett utmärkt exempel på perfekt power metal, med Kiske i spetsen och melodiska hooks och ledgitarrspår av Paeth. Tyvärr har väl inte Kiske riktigt lika mycket matieral som på förra skivan, men att höja nivån som han gör är anmärkningsvärt.

 

Sammet har som sagt flutit iväg från power metal, men han har inte lämnat det helt. Ghostlights visar tydligt att den sidan finns kvar. Samtidigt visar Sammet hur han behärskar andra intilliggande genrer. Hans bombastiska rock lyckas få en egen identitet på det här, lite mörkare, Avantasia-albumet. Medan balansen är otroligt snygg, särskilt i Let The Storm Descend Upon You, och det finns otroligt välskrivna och snyggt framförda rockigare spår - A Restless Heart And Obsidian Skies, med Bob Catley (Magnum) ska nämnas - är det ändå power metal-låtarna som är bäst på skivan; Master Of The Pendulum, Unchain The Light och framför allt titelspåret. Vissa gästsångare kunde ha hoppats över, och ersatts med Kiske istället, men hitta den låt som inte skulle bli bättre om Kiske var med. Exakt. Den låten finns inte. Ghostlights är en skiva som inte tycks följa ett klart utstakat spår, som The Mystery Of Time (2013). Den är spretigare. Men variationen är, i mitt enkla tycke, en fördel. Här finns ingen Stargazers, men likt förbannat tror jag att Ghostlights kan ligga ikapp med Angel Of Babylon när det gäller Avantasias fetaste alster. Det kan vara Tobias Sammets magnum opus.

 

Bästa låtar: Let The Storm Descend Upon You, Ghostlights, Unchain The Light, A Restless Heart And Obsidian Skies, Master Of The Pendulum, Babylon Vampyres

 

    

 

Lyrikvideo: Avantasia - Ghostlights

Sunrise - Absolute Clarity

Efter ett #WingmanProTip dök Sunrise upp ganska nyligen, med den eminenta skivan Trust Your Soul. Extra härligt därför, att en ny skiva redan står färdig. Produktivt kan tänkas, men det är sju år sedan det senaste släppet, och nu har Sunrise bekostat sitt tredje alster själva och med hjälp av fans. Om det inte är trve så vet jag inte vad som är det. Ukrainarna har ett väldigt positivt sound som kanske inte alltid känns rätt i alla känslolägen, men Sunrise har också lyckats ge sig själva en viss egenhet. Samtidigt är det fortfarande tydliga influenser från Stratovarius och Sonata Arctica. Soundet på Absolute Clarity är i mycket en naturlig uppföljning från förra skivan, men nu har produktionen förbättrats. Medan ljudet var lite platt på Trust Your Soul är det nu bombastiskt och med det djup musiken förtjänar.

 

Sunrise - Absolute Clarity

 

Konstantin Naumenko har en kraftig stämma som håller bra till de lättstämda, tralliga bitarna. I det närmaste påminner han en del om Tony Kakko (Sonata Arctica), både i röst och sångstil. Prayer For You drivs framåt av Naumenkos sång och ett halvtungt riff, men är rätt menlös när en lyssnar ordentligt. Desto bättre är han i When Here Comes The Night, något återhållsam, men med hjärtat på rätt ställe. Oftast är det Sergii Matuschenkos riff som förmår trycka musiken framåt, medan Marat Adievs keyboardslingor läggs över för en melodisk touch. Adiev ligger också bakom några drivande leads, som det i What Have You Done, en snabb låt där gitarr och keyboards slingrar fram i harmoni. Avslutande mid-tempolåten Thunder In The Distance besitter ett lite discoinspirerat synt-sound av Adiev, som införlivats bra tillsammans med riffen. Keyboardsolot är exakt som det ska vara. En mysig låt på sitt eget lilla sätt.

 

Tio nya låtar utgör en föga förvånande låtsamling, som sträcker mellan tre och en halv och fem minuters längd. Melodisk speed i What Have You Done till de något tuffare tagen i tillika snabba Live In Peace och öppningslåten Tower Of Fear. Tematiskt följer texterna ungefär samma spår som musiken; positiva tankar och en del kristna värderingar. Det skiljer egentligen inte så mycket låtarna emellan här, vilket det gärna kunde ha fått göra. Smörig ballad är ett krav, så klart. Titta på låtlistan och gissa en gång vilken låt det är. Exakt. Låten utmanar inte på en punkt, vare sig det är Naumenkos sliskiga sång eller de låtsat passionerade gitarriffen. En låt som är så typisk att en redan hört den innan en hörde den. Solot är låtens enda försonande faktor. Just det är en sak som kanske till viss del saknas på skivan; blästrande solon, som Matuschenko helt klart är kapabel till. När de väl är där, då sitter de.

 

Absolute Clarity är en enhet som inte alls överraskar. De flesta av låtarna är bra, ett par är riktigt bra, och ett par är inget att ha. Det är fullt förståeligt att det är en stor satsning av bandet, och att det därför kanske inte finns utrymme till några stora chansningar. Men jag hade önskat att de chansat på något lite mer utmanande. Musiken sveper inte bort fötterna under en lika mycket som på Trust Your Soul. Musikerskapet finns där, liksom passionen och låtskrivandet, men något vill inte engagera i samma anda. Det är som om en kom närmare innan. Trots det, ett stabilt power metal-album. De snabbare låtarna här är Sunrises styrka. Det saknas till viss grad trallvänliga refränger som drar med en och nästintill tvingar en att sjunga med. Och det saknas något episkt. Att det finns där betvivlar jag inte för ett ögonblick, återstår bara för Sunrise att släppa fram det.

 

Bästa låtar: What Have You Done, Tower Of Fear, Thunder In The Distance

 

    

 

 

Musikvideo: Sunrise - Tower Of Fear

Primal Fear - Rulebreaker

Jag har givit Primal Fear upprepade försök, gått igenom diskografin gång på gång, utan att bli mer än ytligt insatt. Tydligen gäller inte detsamma resten av befolkningen, eftersom tyskarna nu släppt sitt elfte album, betitlat Rulebreaker. Låtmaterialet består av föga överraskande heavy metal-spår i tre till fyra och en halv minuters längd som borde vara en indikation i sig på vad som står att vänta. Speciellt om en läser låttitlar som Bullets & Tears, In Metal We Trust och The Sky Is Burning. Och mitt i allt en mastodont på elva feta minuter. Gitarristen Magnus Karlsson har jag gång på gång sagt mycket fina saker om (både i Kiske/Somerville och det egna projektet Free Fall). Primal Fear låter honom inte få fullt lika stor kontroll. Musiken är tyngre, mörkare och med ett klarare heavy/speed-fokus. Ett par låtar känns visserligen som något en kunnat höra med de ovan nämnda projekten, exempelvis Bullets & Tears, en melodisk visa med ett visst mått av extra tyngd. Ledgitarrerna i titelspåret är också av högsta kvalitet; vindlande leads och ett solo som tonar ut mot slutet. Ofta är det just det här snygga gitarrspelet som håller musiken över standard.

 

Primal Fear - Rulebreaker

 

Ralf Scheepers är en imponerande vokalist. Hans register är nästintill outmanat. De allra högsta falsetterna är det väldigt få som kan sätta lika imponerande som han gör i låtar som Constant Heart. I hans normala läge, lite raspigt och skitigt, är jag inte lika överförtjust, även om han på inget sätt skulle vara dålig. Ändå tycker jag att hans röst gjorde sig snäppet bättre på Blackwelders skiva, med lite lättare sound. Höjdpunkter på Rulebreaker inkluderar The End Is Near, maffig och tung och med pondus så det räcker och blir över. Den lämnar kanske en del att önska, men Scheepers gastkramande skriande och avbrytt mot de mörkare bitarna gör en stark kontrast som funkar. (Ibland påminner han lite om Dave Mustaine, men det kanske är för att jag nyss lyssnade på Megadeth.)

 

We Walk Without Fear är den där elva minutersbesten. Inledd lugnt och atmosfäriskt, följt av ett snyggt gitarrsolo. Det som tar vid är vad Primal Fear kunnat - och borde - vara. Snygga, melodiska partier med en känsla för en viss överdådighet. Scheepers håller i hatten och sparar på sina bästa resurser för de delar som behöver det, och är till och med finkänslig när det vill sig. Låten skiftar i passion, med det hårresande snygga instrumentala mittpartiet och hur det bryts av med blästrande gitarrsolon. Kan vara Primal Fears magnum opus. Resten av skivan är standard på de flesta vis, men We Walk Without Fear är femstjärnig.

 

Låtar som melodiska At War With The World och den tuffa Constant Heart gör inga mirakel kanske, men fyller sin funktion på ett snyggt sätt. Nämnas ska också The Sky Is Burning, som håller tillbaka, men är finstämd och melodisk utan att bli en smörig ballad. Mest blaha på skivan är öppningslåten Angels Of Mercy och avslutande Raving Mad, som känns så otroligt standard - och rentav filler - att det tappar allt sammanhang. Primal Fear vill framstå som så krusidullfria som det bara går, men det tycks mig att de försöker lite för hårt att vara tuffa killar i nitar och läder, och heavy metal i blodet. Produktionen släpper fram materialet och framhäver de individuella prestationerna rätt, men liksom tidigare lyckas musiken inte engagera mig så mycket som jag skulle önska. För det är inte dåligt, bara inte exceptionellt heller. Rulebreaker bryter inga regler. Det är ett album som en förväntar sig att höra. Kraftfylld heavy metal som kanske vill lite mer än den förmår prestera.

 

Bästa låtar: We Walk Without Fear, Bullets & Tears, The Sky Is Burning

 

    

 

 

Musikvideo: Primal Fear - The End Is Near

Megadeth - Dystopia

I jämförelse med många andra av samma skola har Megadeth ständigt hållt spåret rakt och stilen snarlik. Det har inte hindrat många från att beklaga sig över de sentida alstren, då både 2013 års Super Collider (som faktiskt var bra) och den purfärska Dystopia fått ta emot både ris och ros. Jag är inte, och kan inte bli, något mega-fan av Megadeth, men när lyssningen väl sker är det svårt att slita sig. Banduppsättningen har ändrats markant, då hälften av medlemmarna är nya. Chris Broderick (gitarr) och Shawn Drover (trummor) hoppade av, och deras platser hålls varma på Dystopia av Kiko Loureiro (Angra) respektive Chris Adler (Lamb Of God). Det är alltså långt ifrån nybörjare, utan redan etablerade musiker som fyller på Dave Mustaines orkester.

 

Megadeth - Dystopia

 

Det kan kännas som om Loureiro gör ett ganska stort genrekliv, men lyssnar en på skivorna han släppt under eget namn försvinner snabbt alla tvivel. Mycket riktigt. Både han och Mustaine känns otroligt vigorösa, redan ett par spår in i Dystopia. Vare sig det är de feta riffen, vindlande solon eller slickande leads, finns det inget att klaga på. Och låtskrivandet lider heller inga större brister. Snarare tvärtom, då det känns mer inspirerat, mer back to basics, än tidigare; mer upplyftande än Super Collider. David Ellefson gör sitt tredje album med Megadeth sedan han kom tillbaka (han missade visserligen bara lika många), och visar att han till fullo hör hemma i Megadeth. Det kanske är Mustaines band, men Ellefson är minst lika viktig. Bassolot i Fatal Illusion ger hela låten en helt annan nivå, och är i sig simpelt och effektivt. Men det går inte annars heller att betvivla Ellefsons meriter, då han ständigt håller sig till att fylla på Mustaines och Loureiros ledgitarrer och ge dystopin ett djup med karaktär.

 

Den första hälften av Dystopia är thrash av Megadeths typiska skola, låtar som håller sig ungefär fyra och en halv minut och som kommer att sitta stenhårt live. Speciellt de tre första; The Threat Is Real, titelspåret och Fatal Illusion ger en massiv treenighet som redan från början sätter standarden. Ytterligare har vi Poisonous Shadows, där Loureiro också spelar piano. En långsammare låt, som på sex minuter är skivans längsta. Mustaines sång är lågmäld och olycksbådande, och de tunga riffen driver låten framåt i harmoni med Ellefsons bas. Ett snyggt spår som visar att Megadeth kan bryta sin egen ram och få ett enastående resultat. Skivan är på intet sätt perfekt. Den uppnår trekvarts längd, med en del utfyllnad och en cover som avslutare. Foreign Policy (i original av Fear) passar in i skivan, men Mustaine kan skriva bättre själv. Utfyllnad som Post American World och Lying In State sveper förbi obemärkt bland de snyggare verken.

 

Och så Mustaine. Karlns sångröst är väl vad den alltid varit. Full av karaktär, visserligen, men i övrigt om en hört en skiva, så låter den likadan här. Det bästa med Megadeths musik är ju hans gitarrspel. Och här, när Broderick gett rum för Loureiro, lyfts det fram snyggt. Skivans höjdpunkter är utan tvivel duellerna de två emellan, och de snygga shred-partierna och solon. Instrumentala Conquer Or Die är typexemplet. I slutändan ett tuffare album än jag förväntat mig, eftersom det soundets successivt tonats ner en aning på de senare skivorna. Mindre krusiduller, inget skitsnack. Mustaine gör vad Mustaine gör. Sedan är ju karln ett rövhål, men musik kan han i alla fall spela.

 

Bästa låtar: Dystopia, Poisonous Shadows

 

    

 

 

Musikvideo: Megadeth - The Threat Is Real

Rhapsody Of Fire - Into The Legend

Stilbildande. Banbrytande. Lökigt av bara fan. Det är dags för Rhapsodys rykande färska alster, Into The Legend. Det är den andra skivan sedan grundaren Luca Turilli sade tack och hej och startade ett nytt, separat band - som också skulle heta Rhapsody. Turillis avhopp innebar inte bara att bandet miste sin ledgitarrist, utan också en nyckelfigur i låtskrivandet. Det hördes tydligt på 2013 års Dark Wings Of Steel, som på sätt och vis inte kändes lika inspirerad som de två-tre föregående skivorna, trots att jag hyllade soundets simplicitet. Nu, till Into The Legend, är det tydligt att Turillis avhopp inte alls har skadat bandets kreativitet och förmåga att penna slagkraftiga power metal-hymner. Nu är det istället den långtida keyboardisten Alex Staropoli och hans bror som står för det. Inlendningslåten Distant Sky påminner till viss del om de sista alstren med Turilli, och Roberto De Micheli lägger ner några fruktsansvärt blästrande solon. Förutom det en bombastisk och minnesvärd refräng där Fabio Lione får visa att han är en av Europas, om inte världens, mest tåliga och bästa sångare.

 

Rhapsody Of Fire - Into The Legend

 

Låtmaterialet är löjligt starkt. Mycket starkare än jag förväntade mig, om jag ska ta ett ärlighetspiller. Dark Wings Of Steel var som sagt lite mörk, och var och varannan låt saknade någonting. Pondus och styrka var nog det vanligaste. Det är åtgärdat. Ett gitarrdrivet album, där De Micheli har en hel del att göra, både i riffen och i mustiga ledpartier. Staropoli själv är tydligt närvarande, men släpper inte loss riktigt lika mycket som på de tidigaste alstren. Kombinationen här, mellan just gitarr och keyboards, funkar riktigt snyggt. Låtarna här kompletterar varandra och håller ihop till en stark helhet, som i hur Distant Sky och titelspåret avlöser varandra och tempot håller igång utan att vekna. Visserligen håller inte alla låtar riktigt hela vägen. Winter's Rain är snygg på sina ställen, men drar på lite väl länge. Balladen Shining Star är visserligen fin och helt i linje med vad en kan förvänta sig av Rhapsody, men i jämförelse med både tidigare ballader och resten av skivan når den inte alls lika högt.

 

Däremot är det otroligt svårt att hitta brister på det allra mesta av skivan, eftersom låtarna som de är, är så som de borde vara. Trots att de många drar upp över sex, ibland närmare sju minuter känns de inte alls för långa. Från körerna och Liones snygga insats i Valley Of Shadows till det symfoniska samspelet mellan gitarrerna och keyboarden i Realms Of Light och Rage Of Darkness, ett magiskt snyggt och tajt album som känns betydligt kortare än vad det är. Redan innan avslutande The Kiss Of Life har skivan uppnått full längd, men det blir ju inte riktigt lika episkt om det inte går ut i stil med en sjutton minuter lång mastodont. Episka körer, storslagna sångmelodier och vindlande ledpartier gör en riktigt snygg avslutning. Rhapsody har ofta avslutat sina skivor med långa låtar, men det här kan vara den första som verkligen gör skäl för sin längd.

 

Lione  måste jag nämna. Han tröttnar aldrig. Han släpper skivor till höger och vänster, med Rhapsody, Angra och Vision Divine. Dessutom kan en gång efter gång höra honom i en mängd olika gästframträdanden, vilka han allt som oftast sätter exakt på pricken. Och som jag sade så har inte heller hans röst släppt. Tvärtom har den mognat. Jag hör ingenstans att han skulle missa något parti eller någon refräng. Jag kan bara berömma honom. Tillsammans med framför allt De Micheli och Staropoli, men även ett riktigt bra jobb av trummisen Alex Holzwarth lyckas han göra ett av Rhapsodys helt klart bästa album. Det råder mig inga som helst tvivel om att Into The Legend kommer att rankas i toppskiktet med Power Of The Dragonflame och Dawn Of Victory när karriären är över. Och just därför hoppas jag att det dröjer flera lika bra skivor innan dess.

 

Bästa låtar: Distant Sky, A Voice In The Cold Wind, Rage Of Darkness

 

    

 

Musikvideo: Rhapsody Of Fire - Into The Legend

A Tortulicious 2015

2015 har varit ett värdelöst år som gjorts marginellt mindre värdelöst tack vare de nedan presenterade låtarna (och några till), och en hashtagg eller två. Jag kikar lite på vad jag skrev för dumheter förra året, när jag radade upp vilka låtar som var sämre än "Cthulhu" (det var alla, förresten). Tydligen lade jag vikt på ett då nyligen påbörjat medlemskap i HFL. Sådana dumheter har jag som tur är slutat med. A Tortulicious 2015
 
Vad finns mer att anmärka? #PowerMetalThursday gjorde sitt första framträdande. Det exakta datumet är mig svunnet, men det officiella startskottet kom 11 mars, när en ny standard för #RuleNumberOne sattes, genom en #ThriceAsEpic i form av 3 x "The Seven Angels". Det är fortfarande awesome. Om ett år kommer jag gnälla över att jag skrev det.
 
Biljetter hade vi till Metallsvenskan också. Men då skulle vi dra ett eftermiddagsskift med höstjobbarn, så Blind Guardian och Powerwolf fick vänta. Sedermera ersattes både Blaze Bayley och Mark Knopfler (inte i ett duettframträdande tyvärr) av ytterligare ett par eftermiddagsskift. Så sent som i december har Saxon, Priest, Gamma Ray, Slayer, Serious Black och Motörhead hälsat på i Sverige, men det är ju rätt skönt att vara fattig, så att en får sitta hemma och rulla tummarna istället. En gedigen topplista över vad jag har missat.
 
I alla fall. En topp X-lista över årets album är inte i min smak, helt enkelt för att alla andra gör sådana. Låtar är roligare, för det går att plocka och välja på ett annat sätt. Men för den gnällige jäveln längst bak har jag gjort en topp tio över skivor också, längre ner. Jag har läst igenom en mängd topp 20-listor och finner en sak starkt utmärkande - och som kraftigt skiljer sig i min; den totala avsaknaden av power metal. Mestadels är det pseudo-djup death och black metal (jag lovar, Tribulations Children Of The Night var mest bara pretentiös) och amerikanska band. Visigoth kommer i närheten av power, men de känns inkvoterade på den enda lista jag sett dem. Var och en får väl välja själv, men jag ser avsaknaden av power metal som en bekräftelse på hur genren anses sämre än andra, mindre trve. Det kan ju också ligga en del i att de största sidorna är power-hatare, som Loudwire och MetalSucks.
 
#Ålrajtantajtan, det är väl lika bra att sluta slösa tid på kackel som ingen ändå läser (titty sprinkles). Dessutom blir min pilsner ljummen. Spotify bjussar på hela listan, här under. Och med en spoiler för förestående tidender redan nu. Grejt. Till höger en #Mysmys-lista med massor av musik från 2015, utan någon särskild ordning.
 
 
 
 
20Gods And Generals
Civil War - Gods And Generals
 

Medan skivan inte hängt med så där jättebra sedan den släpptes (med bottennapp som "Braveheart", jösses), är titelspåret en klass för sig. En uppenbar fortsättning på "Gettysburg" från första skivan, och handlar - liksom boken som gav låt och skiva deras namn - om slaget vid just Gettysburg. Det är i de här låtarna, och framför allt just "Gods And Generals", som Civil War verkligen utmärker en skillnad från Sabaton. Mycket ligger i Nils Patrik Johanssons tillbakadragna sånginsats och refrängen som bjuder till allsång, men också i att de håller mer åt det episka hållet än vad Sabaton gjort sedan medlemmarna gick skilda vägar. Trummorna, som förmedlar stridens hetta gör också sitt, men vi ska minnas att Civil Wars egentliga hjälte är Johansson.

 
---
 
19Lost Saga
Stratovarius - Eternal
 

"Lost Saga" är en sådan där sentida Strato-epic i stil med "Elysium". Inte så att den överlänser denna i längd, men i effektivitet. Avslutaren på Eternal drar genom varenda känsloläge, samtidigt som den spinner genom temposkiften och storslagna refränger. Matias Kupiainens solo som sedermera bryter av ungefär halvvägs genom låten är bara #Mums. Att den tycks handla om en viking på plundringståg gör den otypisk för Stratovarius, och det (troligtvis) enda som hindrar den från att stiga i listan är att Timo Kotipelto into låter som en blodtörstig bärsärk. Vad den däremot är, är jävligt episk, och bland det bästa Stratovarius gjort på länge.

 
---
 
18The Harmonic Passage
Winterage - The Harmonic Passage
 

Otippat. Ett symphonic power-band från Italien. Det känns som att det borde vara gjort redan, men Winterage lyckas. Hela debutskivan är #Mysmys, men ingen låt så mycket som titelspåret, som mycket väl kan vara den bästa teaser ett band kan slänga ur sig. Den har de där snabba gitarrleadsen, mustiga folkinfluenserna och trallvänligheten som gör den så memorabel. "The Harmonic Passage" är ett perfekt exempel på den italienska skolans melodiska power metal, och lyckas ändå vara helt egen.

 
---
 
 
17Veil Of Elysium
Kamelot - Haven
 

Med risk att bli lynchad vågar jag sätta Kamelot på sjuttonde plats. Men det beror nog mer på den resterande listans kvalitet, än på Kamelot. Medan senaste alstret Haven (som mot all förmodan inte handlar om en resa till sjöss) håller sig med kvalitativt låtmaterial blir det i slutändan "Veil Of Elysium" som sticker ut mest. Det är så mycket Kamelot det kan bli, komplett med poetisk text och fullständig inlevelse av Tommy Karevik. Men det som säljer låten mest är nog den melodiska ledgitarren och sångmelodierna. "Veil Of Elysium" tar utan tvekan plats hos "Ghost Opera" och "Lost And Damned", bland Kamelots bästa låtar.

 
---
 
16Akhenaton
Serious Black - As Daylight Breaks
 

Visserligen har As Daylight Breaks vuxit till sig en aning, men redan när den var ny och färsk tyckte jag den luktade standard power metal, och att vi vet att Roland Grapow ska kunna bättre. Det har inte ändrats, trots att låtar som "I Seek No Other Life" och framför allt den känslomässiga och snygga "Listen To The Storm" förgyller. En sak var visserligen klar redan från början. Dra åt helvete vilken låt "Akhenaton" är. Speciellt den förlängda, episka versionen som blandar med introt "Temple Of The Sun". Urban breed påminner en del om hur han lät på Bloodbounds Tabula Rasa och gitarrarbetet är perfekt. Att låten egentligen - liksom skivan i helhet - är ganska standard märks knappt av när allting bara klaffar.

 
---
 
15The Devil's Footprint
Saxon - Battering Ram
 

Det börjar bli ordentligt svårt med placeringarna nu, när vi flyttar upp till den första låten hittills som inte är power metal. Och då är ändå Saxon jävligt nära power metal nu för tiden. Produktionen på den eminenta Battering Ram var gedigen och tuff, för en tung och storslagen ljudbild. Det var svårt att välja en bästa låt, men "The Devil's Footprint" tar kakan. Gode gamle Biff lägger ett lager mystik över låten och ger den ockulta känslan en påtaglig närhet. Men det är gitarrerna som vinner. Klassiska heavy metal-riff av Paul Quinn och Doug Scarratt, och det förbannade speed metal-solot är bland Saxons, och årets, bästa.

 
---
 
14Cone Of Shame
Faith No More - Sol Invictus
 

Underväldigande, är kanske inte ordet en förväntar sig när en räknar årets bästa låtar. Men det gäller egentligen Faith No Mores comeback Sol Invictus, av vilken jag förväntade mig mer. Trots det är den helt i Faith No Mores stil, och låtar som "Matador" och "Motherfucker" förgyller. Men "Cone Of Shame" däremot. Den briljerar. Tvivelsutan en blivande klassiker, som verkligen fångar Faith No Mores hela väsen, där halva låten är skrämmande uppbyggnad, inklusive kaffebryggare. Andra halvan är fullkomlig explosion i maffiga riff och galen galenskap av Mike Patton. Fullskalig perfektion.

 
---
 
13Shudder Before The Beautiful
Nightwish - Endless Forms Most Beautiful
 

Trve Nightwish-fans vältrar sig i Tuomas Holopainens komersiella framgångar, och resten grätar "Bring back Tarja!" Nu var i slutändan Endless Forms Most Beautiful inte något storskaligt mästerverk, vilket märks tydligt i det tänkta eposet "The Greatest Show On Earth", som var lite överallt och misslyckades med det mesta. Första låten däremot, "Shudder Before The Beautiful", är ett storskaligt mästerverk. Nu föredrar inte jag bara Floor Jansens röst framför Turunen och Anette Olzons, utan också hennes sångstil, och hur Holopainen införlivat den i Nightwish sound, oavsett om detta rör sig mer och mer mot pop-metal eller inte.

 
---
 
12In The Shadows
Beyond The Black - Songs Of Love And Death
 

De här tyskarna är inte bara från Tyskland, de vet också att använda growls i sin musik så att det ger effekt, och inte bara är där för att sångaren råkar vara kvinna. Jag gissar mer än en gång att Beyond The Black, om de kommer med fler album, kan växa på den internationella scenen. Debuten Songs Of Love And Death var stabil, med ett gäng riktiga hits. Det är inledande "In The Shadows" som tar priset. En uppvisning i att de behärskar power metal och en otroligt kraftfull sånginsats av Jennifer Haben bringar tidender om ett band på väg uppåt. Om nu bassisten odlar ett människoskägg.

 
---
 
11Cirice
Ghost - Meliora
 

Medan alla nöter om "He Is", är det ändå "Cirice" (och till viss del den mystiska "Mummy Dust") som omvänder mig. Jag är kanske inte fullskalig Ghost-nöt, men jag får väl erkänna att de är hyggligt duktiga. "Cirice" är sjukt Sabbath-inspirerad i riff och rytmparti, och det händer mer än en gång att jag förväntar mig att höra Dio stämma upp, innan Papa Emeritus tar den platsen. Han kunde visserligen göra låten något starkare, men en viss skörhet går att höra i hans oheliga stämma, vilken gör låten svårplacerad, men löjligt bra. Videon vinner för övrigt priset som årets musikvideo. Att precis missa topp tio, och göra det med en sådan här låt...

 
---
 
10Sacred Mind
Blind Guardian - Beyond The Red Mirror
 
De aldrig helt uträknade Blind Guardian är en självklarhet. Beyond The Red Mirror har uppstått som en något rörig skiva där influenser tycks blandas inom en och samma låt. Alltid intressant; många av låtarna vägrar hålla sig till ett och samma spår. Men det blir också svårfångat, även om barderna aldrig håller låg lägstanivå. Flera låtar har fått kämpa om platsen, däribland "Ashes Of Eternity" och den eminenta "The Holy Grail".
 
Men det är ändå "Sacred Mind" som vinner, där Hansi Kürsch är överallt, musik sprallig men otroligt intelligent. Tematiskt känns den som en sorts uppföljare till låtarna på Imaginations From The Other Side (1995), med referenser till klassisk litteratur, poesi och även "populär" kultur som Twin Peaks. Inget av vilket är Blind Guardian främmande. Resultatet är en skrämmande bra låt, som växer varje gång en hör Kürsch väsa "don't come to close as I burn down this place, my spirit will set it all on fire!"
 
---
 
9Plumed Serpent
Colossus - The Breathing World
 
En trio som inte verkar kunna misslyckas. Hur en än vill kategorisera musiken; sludge, stoner, progressive, what-have-you, kvarstår faktumet att deras djupt emotionella musik påverkar på mer än ett plan. Årets The Breathing World, uppföljare till den lika bra Wake (2013), levererar i sju spår tung, trängande heavy metal, där ingen låt är överflödig.
 
Vore det inte nog så känns i stort sett varje textrad som hämtad ur mina egna tankar. "Plumed Serpent" har något litet extra, som jag inte kan sätta fingret på. Från Niklas Erikssons matiga riff, till Peter Bergs mustiga bas, till den förstnämndas hypnotiska sång, lyfter Plumed Serpent till en annan transcendens. Att lyckas med ett koncept som hjärnborrande hypnos.
 
---
 
8Dead Until Dark
Powerwolf - Blessed & Possessed
 
Powerwolf är ju som Powerwolf är. Alla gillar't inte. En del tycker såsen är goast. Och vi andra - som inte har fel - klarar inte av att stå emot. Visserligen har Powerwolf med kommersiella framgångars intåg skippat en viss nivå av det mörker som gjorde tidiga skivor så bra, men för den sakens skull har de inte sparat på krutet. Skivan innehåller klassiker som "Army Of The Night" och "Let There Be Night", och så klart den storslagna "Dead Until Dark". Fullständigt oemotståndligt. Ohelig trallvänlighet. Atilla Dorn har ett riv i rösten som ger den redan innan kraftiga refrängen extra explosivitet, och bröderna Greywolfs gitarrer är snyggast på hela skivan.
 
---
 
7Sirens (Die Alone)
Gloomball - The Quiet Monster
 
Fler än ett band släppte en grym debutskiva 2013 för att sedermera återvända för ytterligare awesomeness i år. Civil War och Colossus exempelvis, har hittat in i årets lista. Och så klart Gloomball, som blandar Motörhead och Poets Of The Fall. Emellanåt tufft och med stark doft av motorolja, för att sedan bli skört som glas. Årets The Quiet Monster visar upp starka kontraster mellan spår som tuffa "Straight To Hell" och hemsökande "Blue Is Turning Into Gray".
 
Men "Sirens (Die Alone)" har allt det i en enda låt. Björn Daigger och Jossi Lenk riffar till det för några av Gloomballs bästa riff. Alen Ljubics råhet i textrader som "All that is left now is my pain, and I will take it to my grave!" bryts av mot en nästan hypnotisk refräng, och en avslutning i stilla andakt. Oförklarligt bra.
 
---
 
6In Dreams
Ghost Ship Octavius - Ghost Ship Octavius
 
Ett lysande exempel på en stabil debutskiva, som skulle ha blivit något att hålla ögonen på, men inte kommit med på någon årsbästa vore det inte för två låtar som sparkar så jävla mycket stjärt. Den aggressiva "Sea Storm" var min första favorit, men den övertogs ganska snabbt av "In Dreams".
 
De tar sitt namn från det ökända spökskeppet Octavius, och har en genomträngande mystik som hämtad ur odöda havslegender i sitt sound. Magnifikt proggtrummande av Van Williams fylls på av en flämtande, borderline-galen, Adon Fanion som sjunger om hur det är att förlora förståndet till sina drömmar. Ledgitarrerna fyller på, Fanion går djupare, vansinnet är komplett. #JustALittleInsane
 
---
 
5Apocalypse 1992
Gloryhammer - Space 1992: Rise Of The Chaos Wizards
 
Topp fem. Det börjar kännas förutsägbart härifrån, tror jag. Gloryhammer är oundvikliga. Space 1992: Rise Of The Chaos Wizards är tvivelsutan en konsolidering av positionen som blivande stormakt - om de klarar av att släppa fler album, det vill säga.
 
"Apocalypse 1992", som avslutar skivan, tar priset över titellåten och den mysiga "Universe On Fire". Något repetitiv, men i samband med orkester-versionen (tack Audacity) gör den vilken lista som helst mer episk. Den är också annorlunda på mer än ett sätt, trots att den är förutsägbar (på ett bra sätt!). Christopher Bowes lägger ett keyboardsolo just när en förväntar sig ett blästrande gitarrsolo, exempelvis - full effekt. Sedan är jag löjligt svag för när Thomas Winkler tar ton och sjunger "Like tears of a unicorn lost in the rain, chaos will triumph this day". Aldrig, aldrig, har mänsklighetens undergång varit så episk.
 
---
 
4Salvation
Kiske/Somerville - City Of Heroes
 
En anledning till att Magnus Karlsson och hans Free Fall inte kommer med på listan (det skulle i så fall ha varit med låten "Kingdom Of Rock") är för att när jag lyssnar på den skivan, önskar jag att jag lyssnade på den här skivan istället. Karlsson ligger bakom det absolut mesta av musiken, så de är snarlika på många sätt, även om City Of Heroes lutar mer åt power/aor. Flera instant classics finns på skivan; "Rising Up", "Right Now" och "Breaking Neptune".
 
Däremot är det den känslomässiga "Salvation" som står ett steg över alla andra. Michael Kiske har kanske inte fått så stor roll på skivan som han kunde ha fått, utan mer fokus läggs på Amanda Somerville. Det skulle ju ha kunnat vara en dålig sak, om det inte vore för att Somerville är så löjligt bra. "Salvation" bjuder på långsamma keyboardslingor, följt av Karlssons typiska sound i en känsligt halvmörk, och ändå trallvänlig låt där Somerville är den egentliga stjärnan. Självklart är Kiske inte i vägen, utan de går i duett på bästa tänkbara sätt. Garanterat en höjdpunkt för alla tre.
 
---
 
3Unveil
Pyramaze - Disciples Of The Sun
 
Åter sprungna ur mörkret, med en skiva som andas en mer kommersiell lättillgänglighet än de tre föregående alstren. I spetsen Terje Harøy, tidigare i mediokra power-bandet Teodor Tuff. Vad de har skapat är en skiva med den rätta stämningen och känslan, trots att det inte är långt från att folk börjar skrika sell out. Disciples Of The Sun har vissa svagheter, men de allra flesta låtarna har växt till sig ordentligt och har egenheter som skivan vore inkomplett utan. Från #Mysmys-melodierna i "Back For More", till dystopiskt illavarslande titelspåret, till bassolot i "Genetic Process", till Pagan's Mind-lika "Unveil".
 
Rip-off? Ja, det låter så, till en början. (Jämför "The Celestine Prophecy" med Pagan's Mind.) Men "Unveil" är helt egen, och helt klart i toppskiktet bland Pyramazes repertoar. Harøy är rå och ärlig, och tar inte i fullt ut som exempelvis i "Fearless", förutom i konklusionen. Jonah Weingartens subtila, men ändå prevalenta, keyboards fyller ut Toke Skjønnemand och Jacob Hansens eminenta gitarrspel och Morten Gade Sørensen lägger till det lilla extra. Årets comeback, utan minsta tvekan. Final answer.
 
---
 
2Queen Of The Dead
Jørn Lande & Trond Holter - Dracula: Swing Of Death
 
Otroligt snygg konceptskiva med Jørn Lande i spetsen, i rollen som den ökände greven. Trond Holter ger skivan en extra push med sitt intensiva, rent av galna gitarrspel. Medan gitarrister som Malmsteen och Turilli shreddar sitt neoklassiska spel, kör Holter melodiskt och metodiskt och med hatt han stal från Slash. "Walking On Water" är det andra alternativet att välja, skivans singel.
 
Men "Queen Of The Dead" vinner på att den vågar vara annorlunda. De första fyra minuterna, mörk melodisk metal med Landes signum i riviga refrängstötar, mysiga riff som drar till minnes en viktoriansk bal som innebär Minas undergång, för att sedan brisera i fullständig gitarrorgasm när Holter drar mästerverket i hamn och fullbordar förbannelsen. Solot är så inåt helvete snyggt att jag tror jag börjar gräta om jag inte får höra det nu.
 
---
 
1Shadows Of The Valley
Iron Maiden - The Book Of Souls
 
Årets skräll. Jag sätter Maiden som etta. Det roliga här var ju vilken låt som petade till sig förstaplatsen. En näst intill komplett skiva, med ytterst få "dåliga" sidor. Vanligtvis brukar Janick Gers få löjeväckande mängder skäll, men det är han som - i maskopi med hjärnan Steve Harris - kommer med de mest inspirerade låtarna till The Book Of Souls. Titelspåret och "Shadows Of The Valley", som båda skrevs av just dessa, var de två som var främsta kandidater till den här platsen. Till sist bestämde jag mig för den sistnämnda, även om jag hinner ändra mig tjugo gånger fram och tillbaka innan meningen är slut.
 
De allra flesta pekar på introt och gapar om hur "Wasted Years" är så mycket bättre (detsamma gäller de flesta låtarna, exempelvis får "Empire Of The Clouds" skit jämfört med "Rime Of The Ancient Mariner" från Powerslave (1984)). I slutändan lyckas den som gör jämförelsen då käfta om vad någonting helt annat är, och inte vad det här är. För trots att det är enkelt att dra paralleller till tidigare alster, ska The Book Of Souls - och Maidens övriga sentida skivor - tas som något självständigt.
 
Egentligen är det otroligt orättvist att välja en låt, när jag vill välja många. "If Eternity Should Fail" är en låt som kraftigt ökat, liksom melankoliska "Tears Of A Clown". Och "Empire Of The Clouds" ska vi ju inte ens prata om. Men "Shadows Of The Valley" har något extra. En känsla, inlevelse, som påminner om "Paschendale" från Dance Of Death (2003). Bruce Dickinsons otroligt starka sång, speciellt i partiet ca 5:50, visar vem som är boss, samtidigt som riff och ledgitarrer går den extra milen för en framtida Maidenklassiker. Och hur jävla fet är inte refrängen? För att inte tala om Harris bas, och, och, och... 
 
---
 
Topp tio album?
 
Det är en inte lika spännande lista, som sagt, och variationen är inte överdrivet stor jämfört med låtplaceringarna ovan, men bara för sakens skull. Meliora har stigit ett par grader, stark som den är, medan Beyond The Red Mirror och Ghost Ship Octavius inte alls levererat lika starkt i helhet. Årets viktigaste power metal-släpp är så klart Disciples Of The Sun, som växer och växer. Dracula: Swing Of Death är den som levererat ända sedan junari, aldrig tvivlat på en topp fem-placering. Mycket riktigt. Men hur lätt är det egentligen att mäta sig med The Book Of Souls, som tvivelsutan inte bara är årets, utan också decenniets album (hittills, i alla fall)?
 
Powerwolf - Blessed & Possessed Gloomball - The Quiet Monster Ghost - Meliora Colossus - The Breathing World Saxon - Battering Ram
Kiske/Somerville - City Of Heroes Gloryhammer - Space 1992: Rise Of The Chaos Wizards Jørn Lande & Trond Holter – Dracula: Swing Of Death Pyramaze - Disciples Of The Sun Iron Maiden - The Book Of Souls
 
Årets honorable mentions
 
Tales Of Gaia, ett nytt spanskt band, släppte sin debut-ep, Breaking Dawn, med den sjukt trallvänliga "The Magic Land", som hamnade precis utanför 20-strecket.
 
My God-Given Right, Helloweens senaste alster, är inget exempel på tyskarna i högform, men låten "Creatures In Heaven" visar deras starkaste sida. Ändå blev den petad och får nöja sig med en honorable mention.
 
"Black Hearted Soul" visar Fabio Lione i sitt esse, när han försöker dra Angras Secret Garden i hamn. Låten är kung, men skivan räcker inte riktigt hela vägen.
 
Sist men inte minst, ett sent tillägg till rostern; ett #WingmanProTip i form av Enshine och deras Singularity, ett otroligt #Mysmys album, där "In Our Mind" sticker ut lite extra.
 
Årets besvikelse
 
Venomous Maximus. Debuten Beg Upon The Light är ett av de bästa doom-album jag hört, med alla rätta ingredienser som kokades ihop i en häxkittel av renaste, maffigaste produktion. I år var det dags för en uppföljare i form av Firewalker. Och vad gör Venomous Maximus? De hoppar på retroproduktions-bandvagnen. Stort misstag, skivan lider trots kapabelt låtmaterial. Synd.
 
Årets överraskning
 
Disciples Of The Sun. Det är lätt att återkomma till den. För att klargöra; det kanske inte är årets nödvändigtvis bästa power-skiva på alla sätt och vis, men definitivt den viktigaste. Gloryhammer hade kanske kunnat vänta ett år till och Kiske/Somerville var inte lika bråttom, men Pyramaze hade inte kunnat vänta länge till. Pyramaze steg ur askan, upp från djupet, och kom - nästan rätt ur det blå - med årets comeback. En skiva jag inte vill leva utan. Nu hoppas vi på en uppföljare, och det strax.
 
Årets nykomling
 
Det är väl ingen större hemlighet att Beyond The Black har skivbolag bakom ryggen när de två år på rad - och innan de släppt ett album till och med - får äntra scenen på Wacken Open Air. Egentligen är musikerna ganska standard och de gör det som förväntas av dem. Men någon har uppenbarligen sett potential i frontkvinnan Jennifer Haben. Med all rätt. Hon har en kraftig röst till de tyngre bitarna och förmågan att visa sig skör när det behövs. Det ska bli intressant att se vad mer hon tar sig för i framtiden, och det bådar gott att det kommer ett nytt album redan nästa år.
 
Nästa år?
 
Börjar en jämföra året med förra året vinner ju 2015 stort, trots att 2014 hade Plagues Of Babylon. Love Tyger beskrev 2014 som ett låtarnas år, men detsamma kan inte sägas om 2015. En mängd album har imponerat, och imponerat stort. Både debuter och gamla rävar som fortfarande äger scenen. Och så har det ju kommit en ansenlig mängd helgrymma power-skivor. Så hur 2016 ska toppa det när vi fick höra hur kåt Tobias Sammet är på Meat Loaf i den tama teasern "Mystery Of A Blood Red Rose" återstår att se.
 
Mycket går ändå att förvänta sig, men jag tänker inte djuploda mig i större utsträckning än att säga att jag förväntar mig att Iced Earth, Avantasia och Wizard hamnar på plats 1-3 på nästa års lista. Sedan kommer ju ett tjog andra skivor som får fylla ut resten, men det är nästa års problem. Nu är jag trött på det här.
 
#GoingOutInStyle (#AlsoWithAList) #TittySprinkles
 
#You

Dark Witch - The Circle Of Blood

Dark Witch har hållit igång sedan 1999 men först i år fått släppa sin debutskiva. Därför borde en kunna ana att de brasilianska pojkarna har byggt upp något helvetiskt bra när det slutligen blev dags. Aggressivt och med en stil som stundtals påminner om Persuader och ett skvätt Grave Digger, medan Abilio Martins drar tankarna till Bloodbounds Patrik Johansson i både sångstil och när han går upp i de högre, något ansträngda registren. Det bästa exemplet på det är vrålen i Firestorm. Det är en låt som borde tillfredsställa de flesta som går igång på aggressiv power metal, med en snygg melodisk sånginsats av Martins, på ett gäng tuffa riff och ett melodiskt mittparti med solo. Tyvärr består refrängen av ett upprepande av låtens titel, men det funkar ändå. Det är faktiskt ett av Dark Witchs största problem - refrängerna kunde ha mer drag och vara mer trallvänliga. Martins gör sitt bästa, men håller inte alltid hela vägen.

 

Dark Witch - The Circle Of Blood

 

The Circle Of Blood är en lång skiva, på 13 låtar och en timmes speltid. Det kunde gott ha kortats ner upp till en kvart, och då ge en maxad full längd. Som det är, finns det gott om utfyllnad. Mot albumets andra hälft känns det som om det flyter iväg lite, och det mesta känns som om det redan har hörts på första halvan. Death Rain är ändå ett speed metal-ljus där, med skrikig sång och tuff rytmsektion. Rytmiska midtempo-låten Cauldron har riktigt snygga baslinjer men lyckas inte med några underverk, liksom Stronghold. Låtmaterialet räcker alltså inte riktigt hela vägen, men detsamma kan inte sägas för de musikaliska insatserna. Martins, som jag redan diskuterat, är otroligt kapabel, men ändå inte skivans sanna hjälte. Istället är det Décio Andolini och Cesar Antunha som vinner.

 

Tvillingyxorna är lysande genom hela skivan, med ett solo inpetat i varendaste låt. Blood Sentence blir snabbt en favori. Mycket tack vare det snabba tempot, sköna känslan och så klart duellsolot som bara glänser till. Men på i stort sett alla plan är det en annan låt som står som överlägset bäst på skivan. Riffet - som andas tysk heavy/power - och det därpå följande korta solot som inleder andra låten, Wild Heart, är världsklass. Låten har ett annorlunda sound, och är tung på de instrumentala partierna. Martins, som också hanterar den biten, drar ett kort bassolo innan ytterligare ett frenetiskt gitarrsolo. En väldigt cool låt, som känns som om de vill visa sina musikaliska skills. Jag måste också nämna To Valhalla We Ride, som är ytterligare ett exempel på galet gitarrspel, med duellerande yxor och för en gångs skull en trallvänlig power refräng; tempot högt, frenetiska riff och exakt här ska plattan ta slut. Dark Witch är kapabla, och har släppt en lika kapabel debut. Den borde ha kortats ner, för här finns material nog att fylla en grym fullängdare. Tyvärr drar det ut på tiden och utfyllnaden och de inkompletta spåren håller för mycket i tyglarna. Men när Dark Witch glänser, då jävlar skiner de.

 

Bästa låtar: Wild Heart, To Valhalla We Ride

 

    

 

Musikvideo: Dark Witch - Wild Heart

A Sound Of Thunder - Tales From The Deadside

Vi har i år sett en mängd högkvalitativa skivor, och då framför allt inom power metal. A Sound Of Thunder och deras femte fullängdare Tales From The Deadside hamnar i skymundan. Till viss del tack vare att den släpptes samma dag som Gloryhammers skiva, och det har helt enkelt dröjt innan jag fått arslet ur vagnen och lyssnat på den, mer än någon låt här och där. När det nu till slut skett är det väl lika bra att jag talar om ifall det är värt eller inte. Det är alltid uppfriskande att lyssna på female fronted metal som inte A) måste spela symphonic metal, och B) tvunget ska ha kassa growls med för att göra en skönheten och odjuret-grej. Nina Osegueda är en duktig sångerska som vet att fånga mörkret i musiken och ge det en levande atmosfär. Trots inlevelse räcker bland inte rösten till, och när hon vill ge sig upp mot de högre registren så blir det ansträngt. Tales From The Deadside är en konceptskiva baserad på Shadowman (otippat nog en superhjälte med egen serietidning, för sådana tjatas det inte om tillräckligt nu för tiden). Därför har var och varannan låt har talade intron och outron. Det kan ju ses på två olika vis.

 

A Sound Of Thunder - Tales From The Deadside

 

Antingen är det för extra atmosfär, där en berättarröst tar historien framåt. Eller så är det för att fylla i på grund av låtarnas tillkommakortanden. Jag tycker själv att de sabbar musikens flöde, men det kan också bero på att jag inte är insatt i storyn, och ska sanningen fram så är jag inte ens nyfiken på den. Visserligen sabbar det inte flödet lika mycket som spotifys reklamavbrott, men vad gör en åt saken? Ingen låt förstörs lika mycket som Tower Of Souls, där berättarrösten avbryter mitt i musiken. För mig är det musiken som är viktig, och trots att skivan och känslan blir lidande av berättarröster hit och dit håller musiken faktiskt måttet. Den håller till i gränslandet mellan heavy och power metal. Riff- och gitarrdrivet enligt heavy, men med melodier som drar åt power, utan att det blir bombastiskt eller vad en brukar kalla ”flower” metal. A Sound Of Thunder håller sig i mörka trakter, både musikaliskt och textmässigt. Gitarristen Josh Schwartz har gediget material att jobba med. Gitarren är bland det bästa med musiken, som tyvärr ställer Osegueda i för stort fokus. Visserligen har hon riktigt snygga stunder, som i Losing Control (The Unquiet Shadow), en av skivans bästa låtar.

 

Musiken är mestadels mid-tempo, med den där mörka känslan, framfört av Schwartzs illavarslande gitarrspel. Halvtitellåten Deadside är det bästa exemplet; långsamt drivs den framåt, med lugnare partier, starka verser och ett solo av klass. Mot låtens andra hälft går tempot upp, och gitarrarspelet blir bättre och bättre. Låten, som är skivans bästa, framhäver A Sound Of Thunders starka sidor; musikalisk versatilitet, Oseguedas inneboende mörka krafter, och den perfekta blandingen mellan heavy och power metal. Undersidor hittar vi i högtempo-låten Punk Mambo, som kör för hårt tryck på trummorna, och Osegueda låter mest bara jobbig och skrikig. Låten förstörs definitivt av saxofonsolot (eller?) som är totalt fel på alla plan. A Sound Of Thunder är definitivt ett band som borde få mer uppmärksamhet, för de kan sin musik, de vet vad de vill få fram och de gör det på ett övertygande sätt. Det sämsta med Tales From The Deadside är - om jag nu inte klargjort det tillräckligt redan - berättarrösten som kommer in i tid och otid. En eller två gånger är okej, men mer än så blir jobbigt. Det är ett bra album, inte exceptionellt. Ett par riktigt grymma låtar räcker inte att bära upp en hel timme. Föregångaren The Lesser Key Of Solomon, släppt förra året, är bättre.

 

Bästa låtar: Deadside, Losing Control (The Unquiet Shadow)

 

    

 

 

Lyrikvideo: A Sound Of Thunder - Tower Of Souls

Sunrise - Trust Your Soul

Ukrainsk musik kan jag inte kalla mig överdrivet bevandrad i, hur gärna jag än skulle vilja. Eller, egentligen är det ju dumt att påstå att jag har ett brinnande intresse för det. Men, lyckas det springa förbi ett ukrainskt power metal-band på vägen mot de östeuropeiska skyarna så kan jag väl lyssna då. Sunrise är tvivelsutan ett sådant, som om jag hade något att säga till om skulle få äntra de flestas öron. Trust Your Soul är det enda av deras två album jag fått tag på, så hur det förhåller sig till debuten Liberty är jag inte på det klara med. Däremot blir en ju jävligt nyfiken, efter att en hört Trust Your Soul. Egentligen känns det lite upp och ner under skivans första hälft, där varannan låt är bra och varannan är riktigt jävla grym. När det är så, tänker en lätt att de som ”bara” är bra är sämre än de andra, men när en väl tagit sig ett varv genom skivan och kör igång omgång nummer två så inser en ju hur dumt det är. Varenda låt är stark, och även de svagare har något som bär upp dem på något sätt.

 

Sunrise - Trust Your Soul

 

Vitaliy Petrychenko och Alexander Rudnevs gitarrer går ihop på ett bra sätt, men utan att den ena tar någon form av eget kliv utåt. Det finns flera bra solon, och det är även det som lyfter den något tråkiga balladen Tell Me Why. Annars är det framför allt ledgitarren som skiner mest, då understyrkt av perfekta rytmpartier. Mittpartiet, med solon fram och tillbaka, i den Forgotten Secrets är bland det bästa på hela skivan. Det kan för övrigt vara skivans bästa låt, en melodisk speed metal-jävel som kunde fått vilken låt som helst på Stratovarius Episode-skiva att tappa andan. Stratovarius verkar vara en stark influens, eftersom mycket av musiken påminner en del om de tidiga alstren där Timo Tolkki var på topp. Till de har de lagt en känslomässigt betingad aura, och ofta med en touch som en vanligtvis hittar hos Sonata Arctica. Trots det lutar inte soundet särskilt mycket mot dessa finska smörmästare, även om Konstantin Naumenko (sjunger också i Conquest) stundtals påminner en del om Tony Kakko. Inte hela tiden, visserligen, utan för det allra mesta har han en egen röst, som inte sticker ut vare sig negativt eller egentligen jättepositivt.

 

Däremot passar den musiken helt perfekt, och uttalsproblemen som europeiska band som kör engelsk poesi brukar dras med är näst intill bortblåsta. Han gör duett med Tatyana Michaylova i den snygga Dreamer Online, en annan av skivans höjdpunkter. Keyboardisten Eduard Fefer har också ett par snygga, melodiska partier att skryta med, även om de kanske inte glänser lika mycket som gitarrpartierna. Sunrise har lyckats hålla den balansen otroligt bra; det går inte för mycket åt något håll, utan lyckas hållas intressant och inte för dominant av det ena eller det andra. Till och med bonuslåten, Duh Vsesvitu (som stavas helt annorlunda i kyrilliska bokstäver), är en frenetisk power metal-anthem i fullt tempo. Den framförs på mer hemvana språk, så det är ett förståeligt val till bonuslåt. Från början till slut är Trust Your Soul ett väldigt starkt album, och en utmärkt första inblick i den ukrainska power metal-scenen. Frågan är förstås om det inte blir bra jävla svårt att överträffa.

 

Bästa låtar: Forgotten Secrets, Dreamer Online, All This Time

 

    

 

Sunrise - All This Time

Edguy - Age Of The Joker

Låt mig vara klar med en sak. Att föredra de äldre skivorna är helt okej, men att Age Of The Joker kan anses vara musikaliskt sämre än dem är kvalificerat skitsnack. Jämför med mainstream heavy power-skivan Hellfire Club (2004) som är allmänt hyllad. Jag hatade Robin Hood när jag hörde den första gången, och tyckte den var tråkig och på tok för lång. Det krävs ett par extra chanser innan den sätter sig fast och den underliga sortens vuxen som Sammet är verkligen kommer fram i all sin charm i textrader som ”When Robin Hood can’t find no one/who would caress his Little John”. Dessutom är den ett underligt val av öppningslåt. Nummer två, Nobody’s Hero, hade passat den rollen bättre, när den sätter igång med snabba, skitiga riff och en jävla attityd.

 

Edguy - Age Of The Joker

 

Tobias Sammet har inte riktigt samma register och naturliga sångröst som han hade kring millenieskiftet, men han vet fortfarande att skriva låtar som passar hans nu något mörkare naturliga läge. Inte för att han för den sakens skull måste hålla sig till långsamma låtar, utan han tar de snabbare låtarna lika bra, som blir uppenbart i Nobody’s Hero och The Arcane Guild. Dirk Sauer och Jens Ludwigs samspel på gitarrerna är nästan kusligt hur snyggt det går ihop, som i den något proggiga Faces In The Darkness. Det är fortfarande mycket bombastiska, storslagna refränger i Edguys musik, men det som har blivit väldigt uppenbart är deras dragning mot heavy metal - likaledes är det ju med Avantasia i jämförelsen Metal Opera och Scarecrow-trilogin - på bekostnad av keyboards och synthesizers. Istället ligger fokus mer på tuffa riff och enklare, rakare sång av Sammet. Men de melodiska ledgitarrerna finns där som förr, och refrängerna är mer power metal än någonsin förr. Det bästa exemplet är utan tvekan Pandora’s Box, och den totala explosionen till melodisk refräng som Sammet plockar fram.

 

Ett av skivans starkaste spår hittar vi bara på deluxe ultra mega-utgåvan. Varför God Fallen Silent förpassats till någon sorts bonuslåt är bortom mig, för det är en av Edguys bästa låtar. Melodierna, Sammets sång, allt bara klaffar. Kanske är den inte experimentell nog. Resten av skivan verkar nämligen ha den inriktningen. Folkiga influenser och dansande pysslingar i Rock Of Cashel, till bluesgitarr i sommarsol i Pandora’s Box, till ren power metal i The Arcane Guild. Breathe kunde hämtats från Rocket Ride (2006); upplyftande power, drivet av mysiga keyboardleads och med kulmen i en galet bombastisk refräng. Det går helt enkelt inte att beskriva hela skivans enhetliga sound utan att plocka ner det i låtarna som utgör soundets delar. Det håller inte riktigt ihop i Two Out Of Seven, där det blir för mycket synthesizers och trummorna inte håller ihop med Ludwigs rytmgitarr. Summan av låtmaterialet är ändå att Age Of The Joker inhyser fyra av Edguys bästa låtar, med absolut kulmen i den på alla sätt perfekta The Arcane Guild.

 

Edguy 2011Är det Tobis duckface som gör att folk skyr skivan som pesten?

 

Edguy har experimenterat mer än inte alls under sin karriär. De lite mer rakt-på-sak äldre skivorna, Vain Glory Opera (1998) och Theater Of Salvation (1999), brukar oftast anses vara bland deras bästa. Förutom dessa kan också Mandrake (2001) och den något mer mainstream Hellfire Club slängas med. Det är allmänt ansett att deras nyare verk är av sämre standard än deras äldre. Låter bekant från vad folk tycker om exakt alla andra band. Age Of The Joker släpptes 2011, ett par år efter totalfloppen Tinnitus Sanctus (2008), som misslyckades på i stort sett alla plan. Vad Edguy däremot gjort på Age Of The Joker var något experimentellt som ändå höll kraftiga rötter i det heavy power metal-sound de alltid haft. I jämförelse med äldre Edguy-skivor kan Age Of The Joker vara svår att ta till sig. Det är en skiva som inte riktigt har någon klar och definierad målpunkt (ungefär som den här recensionen), men det starka låtmaterialet talar egentligen helt för sig självt. Det krävs bara lite mer för att fatta storheten i att Robin Hood är på jakt efter bling igen.

 

Bästa låtar: The Arcane Guild, God Fallen Silent, Every Night Without You

 

    

 

Musikvideo: Edguy - Robin Hood

Manimal - Trapped In The Shadows

Manimal hörde vi först i den inte helt övertygande debutskivan The Darkest Room, släppt för sex år sedan. Tvättäkta fans kan ju ha hängt med längre än så och hört göteborgarnas demos, släppta några år innan det, men jag nöjer mig med fullängdarna. Den färska Trapped In The Shadows är alltså bandets andra släpp, och med sex år på sig kan en tycka att de borde ha haft gott om tid att skapa riktig magi. Jag vägrar tro att de någonsin skulle ha haft annat för sig, som jobb eller så. Jobb är bara en myt. Det rivstartar kraftigt med sexminutersmonstret Irresistible, och det slår som en vägg. Och falsetterna regnar. Samuel Nyman vill så gärna vara Ralf Scheepers (Primal Fear). I det här fallet är det viktigt att komma ihåg att Scheepers mer än allt annat vill vara Rob Halford, så redan från början blir målen ouppnåeliga. Därför är det falsett på falsett på falsett och registret sänks endast i korta stunder. Variationen hade mått mycket bättre av mer av den varan, för att han kan sjunga råder inga tvivel om. Det blir bara tjatigt med ständig falsett. March Of Madness ser en något nedtonad version av sångaren. Medan trummorna låter smått mysko både i refräng och vers, för högt lyfta i mixen, håller Nyman otroligt bra stil och gör en av skivans bästa insatser. Mycket tack vare att han håller inne med falsetterna annat än när det ger maximal effekt.

 

Manimal - Trapped In The Shadows

 

Yxmannen Henrik Stenroos håller liv i det mesta av skivan, som tur är, och håller det från att bli alltför tråkigt. Medan riffen inte alltid är särskilt innovativa eller utmanande håller de åtminstone tillräckligt hög klass för att hålla lågan brinnande. Han glänser mest i solona (något som jag ofta brukar beskylla gitarrister för att göra), men den relativt grundläggande låtuppbyggnaden som verkar gälla för majoriteteten av skivans låtar ger honom inte mycket rum att visa upp sig. Han har ändå sina fina stunder, inte minst i Invincible, en snygg låt som mestadels hålls uppe av gitarren. Nyman blir jobbig. Titellåten är en midtempo-historia där Nyman återigen visar hur han kan klara balansen mellan normal sång och det höga registret på ett bra sätt. Och trots att låten mestadels är otroligt standard på alla sätt och vis, är det en riktigt bra visa med köttiga riff som sätter sig fast. Också Silent Messiah ska nämnas som ett av skivans bästa spår, trots överdrivna falsetter återigen, med maffiga riff och en mycket snygg trumsektion. Här passar allt ändå in och ger en helhet som sitter där den ska.

 

Man-Made Devil är en sjukt tråkig historia, där gitarren nästan är frånvarande, och bygger mycket på en långsam rytmsektion. Bassisten Peter Mentzer är bra under mesta delen av skivan; stadig och säker och levererar baslinjer i följd med vad som krävs, utan att få för mycket rampljus. Också Rickard Mentzers trummor håller klass, även om jag till och från undrar vad som står på med hur de låter. På tok för framträdande här och var. Udo Dirkschneider (UDO, ex- Accept) gästar i The Journey. Han kommer alltid, för mig, att vara förknippad med historien om en exkrementinsmetad bajjamajja, och det går inte att komma förbi. Nästa låt. Det är en del tysk heavy power över Manimals sound, i likhet med just UDO och Primal Fear, ett släng av Iron Savior och kanske rent av lite svensk Dream Evil på sina ställen. Det ljuder hela tiden bra, och löper aldrig någon risk att sjunka under godkänt. Men inte heller imponerar Manimals andra skiva tillräckligt för att stiga särskilt långt över godkänt. Är en överdrivet förtjust i just ovanstående band så gör väl Manimal gott intryck, men i mitt fall stämmer det inte. Det är bra musik, men inget jag tänker köra på repeat.

 

Bästa låtar: March Of Madness, Silent Messiah

 

    

Read the review in English

 

Manimal - March Of Madness

Dia Psalma - Gryningstid

Vafalls? Sedan när började jag lyssna på svensk nittiotalsmyspunk? Jag skyller självklart på Love Tyger, som valde ämnet. Gryningstid släpptes i alla fall i mitten av det bleka och mörka nittiotalet. Den mesta ordentliga musiken låg i viss dvala. Kommersialiseringen hade satt prägel på det mesta andra. Årtiondets första hälft bars upp i stolt tradition av Pantera, men icke. Det är Dia Psalma han har valt. Och inte kunde han välja skivan med Atomvinternatt, heller. Som det mesta inom musik som kommersialiserats har sången en stor fokus i Dia Psalma. Micke Johansson är en kapabel sångare med gedigen och unik sångröst, ofta med stor inlevelse i det han sjunger lyckas han ändå hålla fötterna på jorden. Produktionsmässigt har tyvärr sången fått för mycket fokus, så till vida att de musikaliska insatserna - vilka jag inte skäller ut i överkant - trängs undan.

 

Dia Psalma - Gryningstid

 

Texterna, som mestadels skrivit av Johansson själv, är också smått ikoniska för den svenska scenen. Allt, eller åtminstone det mesta, ska handla om vemod och melankoli. Det är ju som att hänga med Valle. Ska det behöva va så här? Men historierna som förmedlas, om än med lidelse i rösten, engagerar inte särskilt mycket. Ämnena är spridda nog att de flesta ska kunna hitta ett ämne att identifiera sig med, men varje enskild text går inte alls särskilt djupt in i ämnet den behandlar. Jämför (helt utan anledning och jävligt orättvist) med nittiotalets bästa alster, The X Factor, där varje låt inte bara textmässigt utan också musikaliskt reflekterade den plågade själens mönster. Dia Psalma håller sig på ytan för det mesta. Åtminstone upplever inte jag att jag tas särskilt mycket djupare. Undantaget är väl Hon Får, som kanske är skivans mest uppseendeväckande och välkända låt. Låten vågar ta upp barnvåldtäkt och andra sådana mysiga grejer. Det är den bästa låten på skivan, med den klassiska fiolmelodin av Sara Edin och mysiga riff och en perfekt sånginsats av Johansson. Just här glänser han, mycket tack vare att texten lyckas engagera (något som annars bara händer i Atomvinternatt, som återfinns på B-sidan till just Hon Får).

 

Det mesta av musiken är troligtvis orsaken till att spola-knappen uppfanns. Framför allt ska sista låten Sol Över Oss nämnas. Seg, fånig och fullkomligt tappad på huvudet. En låtsasballad, som visar Johanssons sämsta sida. Mamma (låten, inte personen :3 ) är rätt menlös i sin tradiga uppradning av ett fiktivt barns mammas dagliga eskapader och frånvaro. Musikaliskt är den trist och urvattnad redan innan den kommit förbi första versen. Detsamma gäller flera andra låtar, som Alla Älskar Dig och den heltrista Gryningsvisa I D-moll. Tro Rätt, Tro Fel är det andra av skivans mest välkända spår. Mysig punk allestädes och med det där sköna gitarrspåret och småtunga riff i verserna gör det till en inte helt värdelös liten stänkare. Tråkigt nog är Johanssons sångmelodier inget vidare, utan mest förutsägbara och trots att ämnet springer iväg en bit från övriga skivan blir det inte heller här särskilt engagerande. Bakgrundssången förresten, är bedrövlig.

 

Dia Psalma ca 1994

 

Det är i Den Som Spar som Fredrik Blombergs bas låter bäst på skivan. En mysig baslinje följer genom en i övrigt ganska tam låt som handlar om Farbror Joakim. Det instrumentala mittpartiet i låten är dess bästa del. Som det är tycker jag att basen låter mer - positivt så - under skivans andra hälft. Den är anmärkningsvärt framlyft i Kalla Sinnen, men utan att vara särskilt bra för den sakens skull. Ändå är den låten en bra, tuff låt med drivande riff. Tyvärr är Johanssons gitarr smått frånvarande under hela skivan, trots ett par stunder där han får glänsa även med den. Slutligen tar skivan slut med ett dolt spår, som bara är helt överflödigt (varför det ursprunligen gömdes, tippar jag). Tur att den bara är typ en minut lång. Trots en del ljusa punkter är Dia Psalma bara ett band som bara inte lyckas gripa tag och engagera. Ett par låtar går att minnas, men det mesta förpassas till periferin. Varför ska jag lyssna på Love Tyger så mycket? Usch, jag tror det är bättre jag tar Seeker Of Steels förslag nästa gång istället.

 

Bästa låtar: Hon Får, Requiem (introt)

 

    

 

Musikvideo: Dia Psalma - Tro Rätt, Tro Fel

Avantasia - The Metal Opera, Part II

Den andra delen av The Metal Opera, släppt 2002, inleds med det överjordiska eposet The Seven Angels, som kanske egentligen är två låtar som satts ihop för att få till en fetare längd på låten. Uppbyggnaden till låten funkar som intro till hela skivan. Sedan tar den fart, med den kanske mest power metal-mustiga refräng som världen någon skådat. Låtens andra hälft har ett mysigt keyboardsolo av Tobias Sammet (Edguy) som ju skapat hela Avantasia-projektet och komponerat all musik, som avskiljer en lite snabbare del från en lugnare, där Kai Hansen (Gamma Ray, Unisonic) i rollen som dvärgen Regrin får testa på skönsången. Mellanspår och intron saknas helt på skivan, vilket är ett stort plus. Det håller känslan koncis och helheten mer sammansvetsad. En annan sak som saknas - förutom i inledande The Seven Angels - på den här andra delen av Metal-operan är låtar med sådan där slagkraftig och omedelbar refräng som återfanns ett par gånger på första skivan. Neverland kommer i närheten, och är förutom det en otroligt snygg, kompakt power metal-rensare.

 

Avantasia - The Metal Opera, Part II

 

Istället har skivan lite mer komplexa rader där de många sångarna går ihop i en otrolig harmoni, i större utsträckning än den första skivan. Också Memory är en snygg låt med en bra refräng, även om den känns mer invecklad och inte alls lika rakt på sak som de där omedelbara allsångsverken från första delen. Ralf Zdiarstek (Amitav) gör här en bra insats, men för sakens skull hade jag gärna hört Michael Kiske (Unisonic, ex-Helloween) istället. Kiske har faktiskt försvunnit nästan helt från uppsättningen här, vilket är ett stort snedsteg. Det finns nämligen ingen låt som Kiske inte kan förbättra. Det är också fler gästmusiker på skivan än på första delen. Jens Ludwig (Edguy) har fått mer utrymme, liksom Timo Tolkki (ex- Stratovarius), som håller ledgitarren i skivans bägge ändar. Solot i The Seven Angels sätter han med tillbakalutad glans.

 

Liksom på första skivan är det ändå Gamma Rays Henjo Richter som står för det mesta av gitarrspelet. En av hans bästa stunder är i det snabba introt till No Return; tråkigt nog är gitarren en bit ner i produktionen, troligtvis för att ge rum för de många sånginsatserna. Resten av låten har ganska trista riff och ett misslyckat försök till allsångsuppstämning. Låtens bästa sidor är ledgitarrspåren, men de har tyvärr åsidosatts för mycket. Ett annat tillägg till rostern är den sedermera alltid återkommande Bob Catley (Magnum) vars pålitliga hårdrocks-stämma i rollen som ett träd, ger ett skönt avbrott till de lite mer power metal-minnande namnen. Här har vi alltså ett exempel på hur Sammet fått in en gammal idol på ett mästerligt sätt; ge honom en roll, men håll det smått. Visserligen har Catley sedan dess återkommit på samtliga Avantasia-skivor och flera turnéer, och sålunda tagit en mer naturlig plats i gemenskapen än säg Alice Cooper och Klaus Meine (Scorpions) som kom att gästspela på senare skivor.

 

Avantasia 2001/2002

 

Tre av skivans tio låtar är ballader. Den första, In Quest For, är den klart tråkigaste; pianodriven och för smörig för min smak. Catley gör dock en väldigt fin sånginsats. Powerballaden Anywhere är Sammets karaktär Gabriels stund för introspektion och självrannsakan, i saknad efter systern Anna. Det var den första låten jag hörde med Avantasia, och den fångade mig genast. Än idag håller jag den bland Sammets finaste stunder; här kommer han fram med samma sårbarhet som i Edguy+s Scarlet Rose, men i en något tyngre tappning. Into The Unknown avslutar Metal-operan, och Gabriel återförenas med systern Anna. Sharon Den Adel (Within Temptation) gör åter den rollen, och än en gång funkar hon och Sammet riktigt bra ihop. Det tråkiga är att hon fick göra en ballad till (gissa hur hennes låt på Ghostlights kommer att låta), och inte något av de snabbare spåren. Det är hon nämligen högst kapabel att klara av.

 

The Metal Opera Part II håller i mitt tycke ett litet övertag över föregångaren, galet nog med tanke på att Kiske lyser med sin frånvaro. Skivorna gör sig ändå, uppenbarligen, allra bäst när de åtnjuts i följd. Där har du två timmar som inte är bortslösade. Den enda frågan jag egentligen har är, vart i hela friden tog Ernie vägen efter andra låten? The Metal Opera, bägge delarna, kan egentligen ses som en sorts kulmen på Edguys tidigare era, och överglänser också mycket av vad som gjordes där. Att Sammet kan hålla The Metal Opera-skivorna på toppen av sin power metal-veva, som gradvis gått över till ett mer heavy metal-baserat sound både i Edguy och Avantasia, är inte alls något att gråta över. Vad de kallar fantasi är bara en nyckel till världen som du nu är i, som de kallar syndens dröm.

 

Bästa låtarna: Anywhere, The Seven Angels

 

    

 

Avantasia - The Looking Glass

Profil

Krimpen

Krimpen

RSS 2.0