Ajuste, man skulle ju ha nåt att skriva om när man kom hit. Hmz. Bäst jag sätter mig i skamvrån och funderar över saken en stund. Sommarmusik med Dökött, för man ser.....

Krimpen

1. Click Start, then Run, then enter REGEDIT to open the Registry Editor

2. Navigate to the HKEY_LOCAL_MACHINE/SYSTEM/CurrentControlSet/Control/Class entry

3. Under the Class entry, double click on {4D36E965-E325-11CE-BFC1-08002BE10318}

4. In the right-hand pane, click ONCE to select the UpperFilters entry

5. Make sure the UpperFilters entry is highlighted, press Delete, then Yes.

6. In the right-hand pane, click ONCE to select the LowerFilters entry

7. Make sure the LowerFilters entry is highlighted, press Delete, then Yes.

8. Close the Registry Editor by clicking File, Exit.

Ibland glömmer man ju bort vad som egentligen räknas i livet. Men sedan talar Steve Harris (genom iTunes) om det för en. Vanligtvis är iTunes en riktig idiot på shuffle, men ibland. Ibland... ibland uppenbaras... den självklara meningen med livet.

Det är helt enkelt som JoeyRay78 säger: "if you don't get chills from this then you should just kill yourself!"

I am a man who walks alone
And when I'm walking a dark road
At night or strolling through the park

When the light begins to change
I sometimes feel a little strange
A little anxious when it's dark.

Fear of the dark,fear of the dark
I have constant fear that something's always near
Fear of the dark,fear of the dark
I have a phobia that someone's always there

Have you run your fingers down the wall
And have you felt your neck skin crawl
When you're searching for the light?
Sometimes when you're scared to take a look
At the corner of the room
You've sensed that something's watching you.

Have you ever been alone at night
Thought you heard footsteps behind
And turned around and no-one's there?
And as you quicken up your pace
You find it hard to look again
Because you're sure there's someone there

Watching horror films the night before
Debating witches and folklore
The unknown troubles on your mind
Maybe your mind is playing tricks
You sense,and suddenly eyes fix
On dancing shadows from behind.

Fear of the dark, fear of the dark
I have a constant fear, thought you heard
Fear of the dark, fear of the dark
I have a phobia that someone's always there.

When I'm walking a dark road
I am a man who walks alone

Jävla halsjävel. Det går inte att andas. Håller på och väser och har mig. Hostar som ett as. För nån minut sedan fick jag in en riktigt redig hostajävel som kändes som om den slet upp halva jävla insidan på mig. Jag trodde det skulle räcka ett par ögonblick, men nej nog fan ska man behöva plågas till döds av den här jävla halsjäveln.

Hemsidan som jag hållt på med ett tag nu (sisådär en månad) börjar se någorlunda klar ut. Det senaste jag har sysslat med på den är att koda in (och det är inte det lättaste) så att allt ska gå enklare och ladda snabbare. Nu behöver jag bara lite bilder och texter. Sen så atteh, är det väl bara att få tag i billigaste alternativ för ftp-server och skit så ska den väl vara uppe om någon vecka.

För den som missade poängen: jävla halsjävel.

/Krimpen

Så har jag då slutligen fått tag på Blaze Bayleys senaste album. Karlen är produktiv. Sedan han fick sluta i Maiden för tretton år sedan är detta hans sjätte soloalbum och Wolfsbane släpper nytt i år också! Skivan, som man ju kan kalla det efter det inte fullt lika digitala mediet som tidigare var så välanvänt, heter The King of Metal. Och omslaget - som måste vara ett av de tuffaste jag personligen sett - pryds av den numer flintskallige (där ser alla 140-procentare! Inget fel i flint!) Blaze Bayley med ett huvud av polerad metall, krönt med en krona av taggtråd, till skillnad från Jesus mindre moderna törnkrona.

Nu har jag i alla fall lyssnat på det väntade albumet.

Titelspåret The King of Metal fick öppna. Låter lagom. Kort, snabbt och låter som en typisk Blaze Bayley-låt. Blaze är som han alltid har varit; precis lagom metal. Riffen är sköna och det hela är som sagt snabbt, så det går fort över. En grym öppningslåt. Påminner en gnutta om Watching the Night Sky från förra plattan. Och så känner jag mig förstås hedrad över att Blaze Bayley kallat mig metalkungen.

Överraskande nog handlar Dimebag om Dimebag Darrell och vansinnesutbrottet som kastade honom från världscirkeln. Visst börjar det med Blazes tysta stämma, men med ett skönt gitarrsolo som öppning blir det sedan mer ordentlig metal med sköna riff och riktigt bra melodier. Det finns en brutalitet i Blazes röst, samtidigt som låten bara inte kunde bli mer klassisk metal. Och så blir det ännu mer gitarrsolon att njuta av. En - ja det kommer redan - fempoängare!

The Black Country har redan spelats live och är väl vad man kan kalla ett smakprov. Den där introduktionen vill man höra igen, skön melodi så att säga. Det här är en riktig metallåt enligt Bayleys stajl. Hans klassiska sätt att sjunga ackompanjerat med en grym text på svart hårdrock. Jag vill också nämna den ofta bortglömda basen, som är riktigt skön. Och lyssna på solot! Back, back in black country! En fenomenal låt.

Åhå! Här låter det som Black Sabbath! (Närmare bestämt låten Eating the Cannibals.) När The Rainbow Fades to Black tar sin början är det alltså tungheter å det grövsta. Blazes röst, samtidigt som den är hans klassiska röst finns där en viss råhet, en brutalitet, om man så vill, som kan kännas ny. Solot! Kort, men fruktansvärt skönt. Och basen som rätt igenom är bra skön. Kan mycket väl bli en framtida favorit.

Fate! Och här början det textmässiga temat kännas igen. Där finns ett "they" som vi minns från både Silicon Messiah (var har jag hört det där namnet förr?) och The Tenth Dimension. Låten börjar med tuffa trummor som bankar på pedalerna och så blir det riffande av hög kvalitet. Till på det Blazes sång med den klassiska texten. Nästa fempoängare på väg? Lyssna på solot så önskar du att du kunde ge den ännu fler än fem.

Nu drar vi verkligen ner på tempot. One More Step handlar ganska uppenbart om Blazes personliga kamp mot livets motgångar (nämnas kan ju att hustrun kastade veven för något år sedan. Sedan dess har han skaffat ett nytt fruntimmer.) Det börjar med en ganska skön pianostämma. Man vill gärna att rösten blir melodisk och vacker, men den blir klassisk Blaze, bara långsammare och en gnutta mer finstämd. Genom hela låten känner man att man vill att den brister. Och det låter på Blaze som att han vill det också. Men det kommer bara inte. Och trots den finstämda melodin blir det här nog - åtminstone för mig - en låt som lätt glöms bort. Höjdpunkten: när Blazes röst brister.

Fighter är längst på albumet med sju komma fem klockade minuter. Den inleds med en skön gitarrmelodi som man genast tycker om. Tyvärr är trummorna inte så hårda som de kunnat vara. Texten fortsätter aningen på förra låtens tema. Att vara en kämpe (you don't say!) och fortsätta. Men i Fighter är texten underordnad musiken, vilken känns Maideninspirerad. Inte helt galet kanske med tanke på vem vi lyssnar på, och Maiden gillar ju alla. Trummorna blir bättre under låtens gång och riffen blir sköna. Vid solot tror man att det ska bli Bamsetemat för en sekund, men det visar sig vara ett vanligt solo. En bra låt! Avslutningssolot höjer betyget.

Döm mig inte, men Judge Me är en låt jag kommer tillbaka till. Den öppnas med snabba, hårda riff för att sedan chilla gnuttan när Blaze börjar sjunga. Här är hans röst i sitt esse och tillsammans med den nästan skrämmande gitarrslingan där bakom blir det riktigt grymt. Sedan briserar det igen och det blir snabba vokaler (snyggt översatt va?) på snabba riff. Solo ensues. Inte fullt lika snabbt, men mmm... metal!

Är det svårt? I'll say. Difficult var näste man till rakning. Här öppnas det med mer Maidenkänsla på rytmen och trummorna. Verserna håller de tuffa riffen och det känns som om det pumpar upp för något som inte riktigt kommer. Eller? Det blir ett lugnt parti, som sätter en fin stämning. Sedan kommer det igång igen med trummor och riffande. Och precis när man minst anar det så sätter ett färskt jävla gitarrsolo igång! Låten är textmässigt knuten till Blazes på senare år jobbigare liv, men fokuserar på att komma igenom det och finna mening igen. Och det blir inte mindre metal för det!

Sista låten på albumet är Beginning. Aaahh, I see what you did there! Och, hold the phone, en till ballad? Ja, det verkar minsann inte bättre. Men till skillnad från One More Step är det gitarren som det plinkas på här. Och Blazes röst är mer balladisk av sig och mer passande, även om jag aldrig sett karlen som en balladist. Det är en avslutning på plattan och istället för att gå ut storslaget blir det snarare chillat. Kanske något för min chillista, men inget för Blazes best of-antologi.

Under kvällen har jag lyssnat på albumet två gånger (och jobbar på en tredje). Det var absolut ett bra beslut för att kunna göra en rättvis bedömning. Under den första genomlyssningen blev jag besviken av den andra halvan och när jag sedan lyssnade igen, en gnutta mer koncentrerad, blev jag ju bara positivt överraskad! En solid platta med stänk av både klassiska Blazealbum till de nyare grejerna.

Det är inte alls omöjligt att The King of Metal kan överrösta Blazes två senaste alster (The Man Who Would Not Die, 2008, och Promise and Terror, 2010). Albumet når kanske inte upp till Silicon Messiah, 2000, och The Tenth Dimension, 2002, men det är ett album som borde uppskattas av alla jävla hårdrockare som finns! Åtta nerklottrade blyzeppelinare av tio möjliga. Jag gillar't!

/Krimpen

Det är ju inte riktigt så att det finns mycket att säga. Om ens något alls. Man ba sitter här och försöker få diverse webbsideapplikationer och övrigt liknande trams att fungera utan att man ska behöva banka sönder hela datorn på kuppen. Precis köpt den jävelen. Kunde bli dyrt om jag måste ha en till.

Nu väntar vi bara på första bästa tillfälle att få tillbaka allt snu-- jag menar skolarbete från den gamla hårddisken. Musiken var tyst med. Fick ta och höja. Konstigt. Varje gång jag lyssnar mycket på Rhapsody of Fire blir det en himla massa lyssnande. Alla låtar har många fler lyssningar än alla andra band - till och med bättre band - i iTunes. Inte så konstigt nu kanske, eftersom att iTunes fick börja om.

Sitter här med kaffe. Och har loka till efterrätt. Den nya smaken var grisigt god. Sen den trettioende ska vi åka på begravning. Så det kan bli. Så det kan bli. Nehe. En webbsida att koda.

/Krimpen

Ibland vet man inte vad man ska säga. Ibland har man nog inget att säga. Då är det bäst att bara hålla käft och lyssna.

Mitt i natta. Ska sova i soffan. Det är minst lika bra som en halvbra säng om inte ungefär något snarlikt. Raul Malo i lurarna, för Rompen tyckte inte att jag fick vara utan dem. Försökt komma någon vart i Röj en bra stund nu, men jag är tydligen helt kass på det. Att röja.

På 9gag kommer inget nytt (om inte man gillar... the vote page...) och jag har ju spelat klart Pokémon FireRed. Kanske skulle jag rällä hem något annat Pokémon så jag slipper känna den här gnagande tomheten i själen. Eller köra Crystal igen kanske? Kan fungera.

Det här är jag:

Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag säger ingenting. Därmed har jag sagt tillräckligt.

/Krimpen

Som vanligt vill det sig inte för Hitler.