Återblick: Musikåret 2014 - förbjudet i tjugo länder

Jag blev officiellt hårdrockare för livet för åtta månader sedan. Roligt på många vis, nedstämmande på andra. Det har skänkt flera inblickar i en del subgenrer av hårdrock som jag troligtvis inte skulle ha gått nära annars. Fler än en låt på den här listan kunde omöjligt ha varit med här, om inte jag blivit HFL:are. Och andra hade varit självklara oavsett.

 

Listan har varit svårkomponerad, för i motsats till vad alla andra pappskallar säger, så var det inte bättre förr. Tvärtom, musiken från förr finns alltid kvar och ny, bra musik släpps hela tiden. Ibland har man "fel", och ändrar omdömet om en skiva eller låt när man hört den några gånger, men jag minns förra året, när jag skulle komponera 2013 års best of-lista. Jag hade precis hört Venomous Maximus skiva, och jag undrade om jag verkligen skulle hålla med senare om att den var bra nog. Exemplet kanske är kasst, för jag älskar fan den skivan.

 

Utan att dröja på tok för mycket kommer här min lista på årets tjugo bästa låtar. Problemet är att jag hinner ändra mig lika många gånger innan jag publicerar inlägget.

 

Vill man hänga med alldeles så kan man ju vara gullig och testa den här youtube-listan. För att fuck spotify.

 

Hammerfall - (r)Evolution
Hammerfall - Hector's Hymn
Från albumet (r)Evolution

 

Hammerfall gjorde något av en retur till ett mer traditionellt power metal-sound med årets (r)Evolution, men utan att vara särskilt övertygande. Trots det står Hector's Hymn högt på listan över Hammerfalls bästa låtar. Skivan är utan tvekan bättre än föregångaren Infected. Med svängiga refränger, utan att bli för smörig och en enveten rytmsektion till Oscar Dronjaks blixtsnabba ledgitarr blir det en omedelbar klassiker. På nästan sex minuter är den inte heller någon radio-låt; Hammerfall kör sitt eget race i den här. Joakim Cans kanske för det mesta låter likadant, och ibland kanske rösten inte räcker till för att sätta de tuffare bitarna, men inte ens där misslyckas Hector's Hymn. Hans röst går skitbra ihop med riffen i den här låten, och refrängen blir snart odödlig inom Hammerfall-sammanhang.

 

AC/DC - Rock Or Bust
AC/DC - Rock The Blues Away
Från albumet Rock Or Bust

 

Årets "besvikelse" kanske man kan kalla AC/DC:s överdrivet välmottagna Rock Or Bust. Det är alltså precis vad man förväntar sig att få höra, men en bra bit ifrån vad man hoppades på att få höra. Älskar man AC/DC, ja då gnäller man väl knappast, men kräver man det där lilla extra så håller man sig till Let There Be Rock eller Back In Black. Ett par låtar stack visserligen ut på Rock Or Bust, och av dem var Rock The Blues Away främst, med melodier som påminner om 2008 års Anything Goes. Det är en kort, tre och en halv minut lång rockdänga i traditionellt AC/DC-stuk. Felet med skivan var att hela skivan följde samma spår. Rock The Blues Away sticker ut främst på grund av det sorglösa budskapet men också tack vare en mysig insats av Angus Youngs ledgitarr.

 

Du har väl inte missat att AC/DC spelar i Sverige den 19 juli? http://www.getmetal.com/?p=13782

 

Despite - Chaos Trigger
Despite - Chaos Trigger
Från singeln Chaos Trigger

 

Hårdrockare För Livet:s (Exklusiv klubb. Du har säkert inte hört talas om den) egen Peter Tuthill och hans Despite ligger bakom en snabb, hård och jävligt arg låt. För att inte tala om att den tillhör genren MEXICANGAYPORN (känner man väl troligen bara till om man är bussig och betalar för sin musik, som jag *wink*), så går den att beskrivas som en singel som i mångt och mycket beskriver världens tillstånd av idag. Slår vad om att den här låten är perfekt att avreagera sig till. Tuthills egen sånginsats på ett trumverk av monumentala mått, tillsammans med galna riff och en melodi som har förmågan att krypa in under skinnet på en, gör låten till något som växer på en. Man har liksom inget annat val, tack vare Emma Waldau och vad jag bara kan misstänka är en utnött 'posta Chaos Trigger i HFL'-knapp. 

 

Holerica - Silent Turmoil
 Holerica - The Damned
Från albumet Silent Turmoil

 

Malmöbandet Holerica springer också ur Hårdrockare För Livet. De släppte sitt debutalbum Silent Turmoil i maj, och trots att den snarare är en EP som inte alls visade upp bandets fulla kvalitet fanns ett guldkorn att finna. Den vackert finstämda The Damned. Det bästa med låten är troligtvis Andreas Lindulfs sånginsats, som är plågad som sig bör med det valda temat. Medan resten av skivan/EP:n går i Slipknot- och In Flames-flörtande nu metal-stuk, vilket är en bra bit från de musikaliska områden som jag vanligtvis våldgästar med mina öron (jag är inte ens säker på vad jag menar med det), är The Damned den där "balladen". Den är alldeles egen, och stämningen blir vacker och hjärtskärande när Lindulf avbyts av ett långsamt gitarrsolo. Vackert, tungt och stämningsfyllt av ett band som aspirerar att bli Sveriges största. 

 

Skull & Bones - The Cursed Island
 Skull & Bones - Long John Silver
Från albumet The Cursed Island

 

Argentinsk power metal hör man inte så ofta. Men därifrån kommer Skull & Bones, som är lite extra förtjusta i piratmyter och Skattkammarön. Hela skivan, väl värd att höra, är baserad på Robert Louis Stevensons klassiska roman, och är full av atmosfärisk musik som bygger på svängiga melodier och snabba gitarrsolon. Jag vet att många andra tycker att musiken är oimponerande, men jag måste säga att det osar av charm. Charm och rom åt hela besättningen. Det bästa spåret är Long John Silver, som med catchiga sångmelodier och en ännu catchigare refräng rycker med en i en solstänkt havsresa med den skräckinjagande sjörövaren. En ren power metal-låt, kort sagt, med en helt egen twist. Sångaren Franco Tempesta påminner en del om Sven D'Anna (Wizard), och det är ett gott betyg.

 

Hellyeah - Blood For Blood
 Hellyeah - Moth
Från albumet Blood For Blood

 

De emellanåt ganska arga partyprissarna i Hellyeah har en förmåga att släppa musik som inte alls engagerar mig. Tycker faktiskt att deras katalog är ganska oimponerande, med ett par små undantag. Årets album, Blood For Blood, är inte annorlunda. Ett par låtar var okej, som till exempel titelspåret och Black December (Vila i frid, Dimebag! 10 år, men aldrig glömd!) Men där fanns en låt. En mörk historia som de kallar Moth. Den öppnar tungt med riviga riff och Vinnie Pauls självsäkra trummor, men sedan får sångaren Chad Gray visa vad han går för när det blir betydligt finstämdare. Det är ytterligare ett plågat tema, men med en southern twist. Gray gör sig exceptionellt bra i refrängen. En tuff låt, som inte gärna vill visa ärren på armarna, trots att de finns där. Den låter liksom ganska arg, med riff som kunde passa vilken thrash-fläskare som helst, men jag tror inte att den är så jävla arg. En seriösare sida hos partyprissarna.

 

Down - Down IV Part II
 Down - We Knew Him Well
Från EP:n Down IV Part II

 

Låt oss säga, Phil gör det igen. EP:n Down IV Part II är full av tryckande groove metal, sydstatsluktande sludge och inoljade gitarriff. Medan hela EP:n är värd att höra, med låtar som bygger på en groove tjock som New Orleansk tjära eller Phil Anselmos nerbrända hus, sticker "singeln" We Knew Him Well ut allra mest. Den känns som exakt vad man kräver av Down. Från Pepper Keenan och Pat Bruders gitarriff till en förhäxande mörk sånginsats av självaste Anselmo känns den vid första anblick som en krocketklubba mot skenbenet, men när man ger den tid så sätter sig riffen på hjärnan och orden 'wise up, good luck' fäster som en käftsmäll. Notera att en sak man lär hinna med innan man ligger i en öppen kista (pun intended) är att se Down live.

 

Aeons Of Ashes - Shutdown
Aeons Of Ashes - Silence Will Fall
Från albumet Shutdown

 

Från Österrike kommer en av årets upptäckter. Death metal-bandet Aeons Of Ashes debutalbum, Shutdown, som ger en överhängande bild av en radioaktiv postapokalyps. Trots att hela albumet är en historia för sig står sig Silence Will Fall som albumets bästa. Ledgitarren får man vänja sig vid, men när man lyckats med det inser man dess skönhet i framförallt lead-slingan i refrängen. På det, Tim Sklenitzkas tunga insats bakom mikrofonen och en rytmsektion utan motsvarighet. Det är inte mörkt och inte nödvändigtvis elakt, men nog fan är det med hjärtat i halsgropen som man verkligen får ett öde landskap täckt av radioaktivt avfall serverat framför sig när tystnaden fallit.

 

Eluveitie - Origins
Eluveitie - The Call Of The Mountains
Från albumet Origins

 

De sysslar mest med folk/power metal blandat med melodisk death metal, och nya albumet Origins var inte i min smak. Med ett undantag: The Call Of The Mountains. Ett garanterat måste för fans av power och folk metal, men det är en bra bit från death metal. Ett färgskiftande band, utan minsta tvivel. The Call Of The Mountains känns mer som en power metal-låt än death metal, mycket tack vare de catchiga säckpipe-melodierna, och en galet medryckande refräng där Anna Murphys rensång ger den perfekta bilden av hur det låter när bergen ropar. Faktum är att det helt saknas growls i låten; en flört med att nå en bredare publik. Men hallå, det funkade uppenbarligen. En låt som får gå på högsta volym varje gång den spelas i bilen.

 

Unisonic - Light Of Dawn
Unisonic - Night Of The Long Knives
Från albumet Light Of Dawn

 

Light Of Dawn kanske inte är riktigt lika bra som Unisonics självbetitlade debutalbum, men det finns ändå en hel del finfin power metal att välja på. Kombinationen Kiske/Hansen är som alla redan vet fullständigt oslagbar, men trots det skrivs det mesta av Unisonics material av bassisten Dennis Ward. Night Of The Long Knives, som behandlar ett av idag ganska aktuellt nazitema, är en medryckande power metal-dänga som märks ut av Kiskes självsäkra sång och den pondus som hans röst innebär. Gitarrerna (Hansen samt Mandy Meyer) låter inte låten springa iväg och bli för glättig eller glad, utan det är hårt som sig bör, medan det samtidigt håller en "positiv" power metal-feel. Night Of The Long Knives med sin höga refräng bör kunna bli en klassiker. Lyssna bara på gitarrsoloduellen.

 

Duskmourn - Legend
Duskmourn - To The Land Beyond
Från albumet Legends

 

Ytterligare en ny upptäckt. Tvåmannabandet Duskmourn, som har släppt debuten Legends, där de spelar en sorts progressiv, melodisk death metal. En monumental, mörk resa som tar en genom instrumentala passager och högtravande gitarriff. Kanske står sig albumet bäst i sin helhet, men en låt sticker ut som inget mindre än ett mästerverk. To The Land Beyond öppnas med blåsande vind följt av en akustisk gitarr. Det som därpå tar vid är mörker och skönhet i stil med Persefones album Spiritual Migration. Musiken själv är egen, men det är om känslan jag talar. Gastkramande, blodisande growl av Walter Deyo tillsammans med både hans och kompisen Bill Sharpes gitarrer skapar något magiskt, som cementeras av en solitär keyboardslinga. Upp med hornen och ner i mörkret, där monstren bor.

 

Noble Beast - Noble Beast
Noble Beast - Peeling Back The Veil
Från albumet Noble Beast

 

Årets debutalbum höll på att gå mig förbi alldeles. Episk power metal av några jänkare vid namn Noble Beast. Skivan är självbetitlad och innehåller ett gäng långa spår smockfyllda av halvklyschig kraftmetall, catchiga refränger och mustiga gitarriff. Gitarrsolona trängs med en sånginsats som vissa skulle säga är på tok för tillgjord. Kanske kan det bli för mycket om man överdoserar, men till dess är det bara att njuta. Plattans bästa spår är Peeling Back The Veil, som håller sig till blygsamma fyra och en halv minut. Men det är fyra och en halv minut av eldsprutande gitarrsolon, snabba riff och en av tidernas mest medryckande refränger. Man blir tagen på sängen, men det är inte oävet. Låt headbangandet och allsången börja. The fairytale's not what it seems when you're peeling back the veil.

 

All cred i hela världen samt en choklad ur min adventskalender, till Jens Falestål och hans oslagbara Keeper-ink för tipset om Noble Beast.

 

Bloodbound - Stormborn
Bloodbound - Nightmares From The Grave
Från albumet Stormborn

 

Jag har kallat Bloodbound för Sveriges bästa band. I särklass. Det gjorde jag till och med efter In The Name Of Metal. Nya skivan Stormborn är förtjänt av ett högt betyg, även om jag efter några genomlyssningar kan tycka att den är snäppet närmare föregångaren In The Name Of Metal än vad jag kunnat önska. Flera låtar kunde hamnat här istället (Satanic Panic eller Seven Hells förslagsvis), men något speciellt är det med svavelosande Nightmares From The Grave. Det är inte en av de där hårdaste, snabbaste låtarna, utan en som tar sig tid och med just den där blodisande barnkören... Kanske är det The Shining-vibbarna jag får av just barnkören, kanske är det sångaren Patrik Johansson kom käkat tacopaj innan han gick in i studion och därför gör en av sina bästa insatser. Eller kanske är det bara exakt det här som Bloodbound gör så bra; skräck i power metal-förpackning. Och med lite säckpipa till.

 

Elvenking - The Pagan Manifesto
Elvenking - Black Roses For The Wicked One
Från albumet The Pagan Manifesto

 

Italiens finaste musikexport (de har tagit över Rhapsodys plats ganska enkelt) är folk och power metal-bandet Elvenking. De har en förkärlek till djuplodade texter som säger bra mycket mer än bara orden vill tala om. Nya skivan, The Pagan Manifesto, har flera sköna spår som är omedelbara klassiker; Elvenlegions, The Solitaire och framför allt Black Roses For The Wicked One. Sångaren Damna gör duett mest med sig själv. Det är den där skönheten i en viss råhet som kikar fram när han drar på i en refräng utan motstycke. Gitarriffen sitter som på pricken, och en viss storslagenhet har tillskänkts via välplacerade keyboards. Senare får keyboarden ytterligare en roll, i det att den får ge en stilla frid mitt i riffandet. Som om man sänkts ner i en djup brunn och det sista man ser är solstrålarna som tränger igenom vattnet och reflekteras på stenväggarna.

 

Edguy - Space Police-Defenders Of The Crown
Edguy - Love Tyger
Från albumet Space Police/Defenders Of The Crown

 

Att folk kan hata på Edguy efter det senaste albumet, Space Police/Defenders Of The Crown är näst intill obegripligt. Helt klart inte samma sorts musik som på Mandrake, men jag skulle inte kalla förändringen för fel. Kanske är skivan inte i klass med Age Of The Joker, men det är ändå en skiva med hög kvalitet där jag håller Do Me Like A Caveman högt, med dess melankoliska sorts humor. Också spåret Shadow Eaters är värt att nämna; en hårdare, inte alls lika komiskt betingad låt. Men sedan har vi katterna. Love Tyger känns vid första lyssningen som en ganska löjlig humorsatsning. Ett par spinnande kissekatter inleder och följs upp av glättiga gitarrleads. Men när man ger den lite tid så upptäcker man en medryckande refräng och en kul text sjungen med ett stort mått både ironi och humor av geniet Tobias Sammet. Love Tyger är mest en feel good-låt och den kanske inte passar alla, men precis som texten säger; maybe a lot don't want to be saved, I'm gonna save them anyway.

 

 Sonata Arctica - Pariah's Child
Sonata Arctica - Cloud Factory
Från albumet Pariah's Child

 

Det blev en jävla massa power metal på rak linje här, men det är inte mitt fel. Det är 2014 som har varit ett så fantastiskt år för power metal. Tja, kanske är Sonata Arcticas album Pariah's Child inte bland årets bästa, men två låtar håller extremt hög klass. Den första är The Wolves Die Young. Nummer två, som sitter snäppet högre är Cloud Factory. Texten är grymmare än musiken vill tillkännage, men låten i sig ger mig kraftiga Columbia-vibbar (BioShock: Infinite). Från Kakkos traditionellt svävande sångstil genom en trallvänlig refräng till det monumentala himlasolot ger det en ny klassiker från ett av Finlands två bästa band. Låten bygger upp både fart och feelis, och för den nyfikne kan tilläggas att det inte är klappande händer man hör i mitten av låten, utan bandet som klappar på sina egna arslen.

 

Poets Of The Fall - Jealous Gods
Poets Of The Fall - Daze
Från albumet Jealous Gods

 

Det andra av Finlands två bästa band (delad förstaplats) och ett album som till en början såg ut att bli en besvikelse med ett par halvtrista spår hamnar högt upp på listan. Det är nämligen så att stora delar av albumet visade sig vara guld. Rent guld. Marko Saaresto, en av mina absoluta favoritsångare, är jokern. Albumet har allt det där man förväntar sig av poeterna; en lugn ballad (vackra Rebirth), halvlugna låtar som brister ut i magnifika solon (Nothing Stays The Same) och en massa svårplacerat där emellan. Daze är ytterligare en sån där låt som verkligen växer. Först tänkte jag att, det måste finnas bättre, men tro fan om inte Daze, med sin mjuka intoning och poppigt trallvänliga melodi, tog fart och puttade undan Hounds To Hamartia (som också är riktigt jävla bra). Refrängen spelar en stor roll i det. Saaresto är mörk. Jävligt mörk, som bara finnar kan vara. Och det genom falsettsång.  En låt som passar perfekt till bilkörning i mörker. Set the world on fire.

 

Gamma Ray - Empire Of The Undead
Gamma Ray - Avalon
Från albumet Empire Of The Undead

 

Efter en del halvtaskig musik från Kai Hansens eget band Gamma Ray kommer en käftsmäll i form av albumet Empire Of The Undead. De är helt enkelt mycket bättre än på länge. Titellåten ger en ordentlig power metal-dänga när man vill ha fart, men Avalon sticker ut mest. Den har klättrat och klättrat på den här listan, tills den nådde topp tre. Episk power metal, där Hansens text och (minst sagt egna) sång hämtar stor inspiration ur mystiken. Till på det en refräng som bara sliter bort fötterna under en och gitarriff som gör mig säker på att detta kan vara Gamma Rays bästa låt. Rent av bättre än Blood Religion. Ett nio minuter långt epos; innehåller både uppbygnad, svävande solon och jävligt slängig heavy metal.

 

Judas Priest - Redeemer Of Souls
Judas Priest - Halls Of Valhalla
Från albumet Redeemer Of Souls

 

En rejäl återkomst efter det halvtaskiga albumet Nostradamus. Nya skivan Redeemer Of Souls är första med K.K. Downings ersättare Richie Faulkner, som återinfört vigör till ett band som kan ha varit på väg att stelna. Skivan innehåller flera instant classics; fläskiga Dragonaut, orientaliska Secrets Of The Dead, 80-talsluktande Battle Cry och framför allt den monumentala jättekrossaren, Halls Of Valhalla. Från (vad som utan tvekan kommer att bli) ikoniska riff av tvillingsektionen Tipton/Faulkner, till en majestätisk sånginsats av metallguden själv kommer ett verk som slår ut mycket av Priests tidigare karriär vad det gäller intensitet, tryck och ren jävla kraft. Ta Halfords vrål (du vet vilket) - att han klarar det i sin ålder är bevis på ovan nämnda titel - och det därpå följande helvetiska gitarrsolot: Judas Priest exemplifierar heavy metal.

 

Iced Earth - Plagues Of Babylon
Iced Earth - Cthulhu
Från albumet Plagues Of Babylon

 

Årets bästa album är också ett av årets första. Det släpptes redan i januari och är för Iced Earth en flört med Night Of The Stormrider-feelis, samtidigt som musiken går framåt. Det beror till stor del på att Jon Schaffer släppt in sina kamrater och låtit dem hjälpa till med musikförfattandet och att låtarna inte bygger lika mycket på sång, utan det förekommer flera långa instrumentala partier där framför allt ledgitarristen Troy Seele får visa att han kan. Stu 'Stucifer' Block står för många av texterna, däribland Cthulhu, som är årets i särklass bästa låt. En låt som vill minnas Horror Show, men samtidigt drar bandet framåt. Monumental refräng och mellanspel där Cthulhu stiger ur havet är som plockade ur en mardröm. Något av det bästa är hur Schaffers rytmgitarr funkar ihop med Seeles ledgitarr; det blir magiskt. Jag hoppas det fortsätter så här.

 

---

 

Honorable mentions https://www.youtube.com/watch?v=gvZvmvxBCag

 

En stor eloge först och främst till Falconer, som valt att gå ifrån sitt tråkiga sound och köra på med heavy metal; låten In Ruins har växt fram som en omedelbar klassiker. Dessutom var Freedom Call nära att komma med på listan med låten Beyond, liksom Project Arcadia med Timeless.

 

Men mest honorable är Nightwish-keyboardisten Tuomas Holopainens extremt känslofyllda soundtrackalbum Music Inspired By The Life And Times Of Scrooge, som handlar om Farbror Joakims liv, baserat på Don Rosas serieantologi.

 

Min recension: http://uutela.blogg.se/2014/april/recension-tuomas-holopainen-music-inspired-by-the-life-and-times-of-scrooge.html

 

Årets skämspåle

 

Timo Tolkki. Förra året släppte hans Avalon albumet The Land Of New Hope, som var en metal-opera som kunde mäta sig med Avantasia. Rent ut sagt, fantastisk! Sedan kom uppföljaren, Angels Of The Apocalypse. Allt det där som gjorde The Land Of New Hope så bra var som bortblåst. Totalt oinspirerad, trista sångstrukturer, kass produktion, etcetera. Inte en enda låt var bra, och då är det ruttet. Jag förväntar mig bättre av kvalitetsstämpeln som vanligtvis är Timo Tolkki.

 

2015?

 

Vi kan ju börja med att jag redan har pinkat i byxorna hela dagen över Iron Maidens teaser (http://ultimateclassicrock.com/iron-maiden-christmas-card-2014/). Är det en ny skiva som stundar så tror jag att jag svimmar som en fin dam som ser något oanständigt.

 

Det vi redan vet är att Powerwolf kommer att släppa nytt, liksom Blind Guardian (omygosh!). Även Helloween jobbar på nytt, liksom Saxon (med hopp om bättring för Nigel Glockler). Nytt album väntas även av Faith No More, där man inte ska förvänta sig att förvänta sig något. Med FNM kan vad som helst hända, och händer. Dessutom jobbar ju thrashens alla fyra stora - Slayer, Megadeth, Metallica och Anthrax - på nytt. De förstnämnda kommer att släppa sitt kommande album nästa år, med Gary Holt från Exodus som Jeff Hannemans ersättare.

 

Utan att gå in för mycket på alla sidospår kan vi lugnt konstatera att 2015 ser ut att bli lika spännande som 2014. Välkommen tillbaka. Kissar fortfarande på mig vid tanken på en ny Maidenskiva.


Duskmourn - Legends

Legends är namnet på ett nytt, självständigt släppt album av amerikanska death metal-bandet Duskmourn. Det är ett tvåmannaband bestående av Walter Deyo och Bill Sharpe, som fokuserar på monumental tyngd tillsammans med en äkta känsla för skönhet i odjuret. Om man bestämmer sig för att dyka djupare in i Duskmourn, kanske ända ner till botten så upptäcker man snart att det är mörkt nere på botten. Och även om man inte är rädd för mörkret så är det där som monstren bor. Dödsmetall med starkare atmosfär får man leta efter. Episkt långa låtar med folk metalinspiration i vindlande melodier avlöses av monstruösa riffpartier där sångaren, Deyo, ryter och growlar. Baspartierna är i synnerhet nämnvärda, då de är skrivna med genuin önskan att låta instrumentet göra en del av berättandet, och inte bara bli en del av rytmsektionen. Tillsammans med tunga gitarriff och Deyos sång gör det Duskmourn till monstret i mörkret.

 

Duskmourn - Legend

 

Känslan som byggs upp under de långa låtarna är tryckande. Det är inte dödsmetallmangel, utan något vackert,som råkar vara dödsmetall. Det gör tystnaden som uppstår mellan låtarna tung, som ett svartare mörker än det som själva musiken förmedlar. För musiken är inte rakt igenom mörk dödsmetall. Det korta, instrumentala, mellanspåret The Wayfarer inleds av kluckande hönor och ger en stillsam bild av en medeltida marknad. En av de andra instrumentala låtarna, Dusk Over Fields Of Ruin (tre av åtta låtar är instrumentala, plus introt), ger testamente för skickligheten som Duskmourn har i att skriva svävande melodier att gå hand i hand med tunga riff. Musiken är egen, men känslan, eposet, som förmedlas är i klass med vad Persefone levererat. Men det är nog ändå när Deyo har growlandet med på ett hörn som de är bäst. Åttaminuterseposet To The Land Beyond, från den akustiska inledningen genom till dess maffiga riff och tillhörande ledgitarrmelodier med en sorgset monstruös Deyo på sång står sig som albumets absolut finaste ögonblick. Saken och sanningen är den att det här albumet skriver om 2014 års karta. Ett av årets bästa album.

 

Bäst: To The Land Beyond gör mig knäsvag

 

Sämst: Ancient Willow, men här används ordet 'sämst' lite väl löst och ledigt

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13794


Captive Sight - Global Heist

Svenska bandet Captive Sight släpper nästa sommar sitt debutalbum Adaptive Doom Machine, men redan nu har de EP:n Global Heist på Spotify. Min första tanke är att de båda Binocular Living kunde lätt sättas ihop, eftersom att del ett ändå låter och känns som ett intro till del två. Och om ens första tanke är, så att säga, kritik, så varslar det kanske illa. Men förbered dig på att ändra på den tanken. Tungt och gott matiga riff; fet groove metal som gärna drar referenser till både death och industriell metal. Det hörs spår av Machine Head, men som helhet känns soundet eget. Till och från är det melodiskt, med två gitarrer i mixen för att gjuta extra olja på lågorna brinner det fint; avlöses av tunga headbanger-riff och gapiga growls. Sångaren Fredrik Majlund (som också spelar gitarr) är inte bara arg, han är ful i munnen också. Och han klarar av rensången galant när det behövs. Hans finaste ögonblick är i avslutande Decay Avenue, som trots att den är finstämd och skön gärna kunde fått explodera tyngre.

 

Captive Sight - Global Heist

 

Trummorna (Andreas Hagman) känns på sina ställen malplacerade; som om riffen och tunga baslinjer kräver maffigare sound på trummorna. Trots det sitter också de fint framför allt i låten The London Mist, men även i titelspåret Global Heist. Detta är inte för att trummorna är illa spelade eller för att trumlinjerna är dåligt skrivna, för det är de inte, utan en personlig preferens från en som blir knäsvag när Scott Columbus öppnar valfri Manowar-låt. Det jag gillar mest med Captive Sight är nog ändå gitarrerna – Majlund och Anton Sjöberg – där rensande riff går hand i hand med vindlande melodier, utan att de sistnämnda svävar iväg; de håller sig på banan. Och när det kommer till solon så lämnar det inte mycket att sakna. Global Heist är ett bra exempel på hur ett smakprov på ett ungt bands kvalitet ska kunna mätas; ett gäng spår som varken springer iväg i längd eller är för korta. Sex låtar (plus intro) spår fram bilden av ett band vars fullängdare jag ser fram emot att höra; där finns mycket av det som behövs i, inte bara hårdrock, utan musik; både rens och finkänsla.

 

Bäst: The London Mist kändes bäst

 

Sämst: Binocular Living Pt. 1 känns onödig, mest för att den som sagt kunde sättas ihop med del två utan att påverka lyssningen

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13788


Bloodbound - Stormborn

Sveriges i särklass bästa band, med en böjelse för fulsnygga skivomslag, slår till igen med en uppföljare till 2012 års In The Name Of Metal. Det nya albumet heter Stormborn. Ett mustigt intro med talad passage sätter en mörk stämning, som sedan tar vid i första låten, Satanic Panic – som kan råka vara en av de ballaste låttitlarna jag hört. Tunga gitarriff, balla trummor, vansinnig, skriksång och hårdhet utan motsvarighet. Samma spår fortsätter det på genom Iron Throne och stämningen är satt; Bloodbound är här igen. Med fart och tyngd och med melodi och säckpipor. Tacopajälskaren Patrik Johansson, som har så mycket för sig nu för tiden, gapar och skriker på detta, sitt tredje album med Bloodbound. Han låter bättre än tidigare, skrikigare, tyngre, elakare och samtidigt med samma unika charm som innan. Han cementerar bilden av Bloodbound som Sveriges bästa band med den rösten.

 

Bloodbound - Stormborn

 

Titelspåret Stormborn, som känns helt annorlunda. Det känns som om allt plötsligt låter tystare, trots att musiken ska vara tjock som majonnäs. (Det kan vara min absolut sämsta liknelse någonsin.) Gynekologen Pelle Åkerlind bak trummorna, som i sig bör vara en av Sveriges bästa trummisar, gör gott ifrån sig i albumet som helhet, men till och från önskar jag att trummorna låtit maffigare, tyngre. Det märks inte minst i just titelspåret. Trots det saknas det ingen maffighet i andra låtar, som i ovan nämnda Satanic Panic eller varför inte We Raise The Dead. Albumets teman är inte långt ifrån vad Bloodbound redan behandlat; satanisk ondska som skulle göra Attila Dorn från Powerwolf rosig om kinderna och ära till heavy metal som kunde ge Manowars egen Joey DeMaio ståpäls. Det där med onska förresten, i Nightmares From The Grave, när barnakören kommer in så påminns jag om tvillingarna i The Shining. Det kan man ju tolka hur man vill. Dessutom kommer säckpipan in i bilden i låten för en extra dimension. Jag gillar det.

 

Låtmaterialet är starkt; flera sköna låtar har jag redan nämnt. Faktum är att det enbart är ett par stycken som jag inte riktigt tycker sitter där de ska. Främst titelspåret som av någon anledning inte gjorde något för mig. Självklart måste Tomas Olsson, hobbyfiskaren och ledgitarristen nämnas. Låtskrivaren som har så många av Bloodbounds största låtar på sitt samvete. Ledgitarren har alltid varit ett av Bloodbounds starkaste kort – vid sidan av samarbetet med otroligt skickliga sångare – och så är också fallet på Stormborn, från de inledande riffen i Satanic Panic till solot i Nightmares From The Grave och till farten i Seven Hells håller Olsson hög standard och visar att han fortfarande är Sveriges heavy metalkung. Unholy Cross var ett fenomenalt album, medan uppföljaren In The Name Of Metal kändes som låtar som blivit över efter Unholy Cross. Nu, däremot, är det återigen heavy metal-magi. Utan tvekan ett av årets höjdpunkter.

 

Bäst: Nightmares From The Grave på låtsidan, men egentligen är det helheten; det är precis vad jag förväntade mig, och snäppet mer. Massor av pluspoäng.

 

Sämst: Det kan vara titelspåret faktiskt, jag kan bara inte förklara det på något annat sätt än att tyngden, maffigheten och styrkan som skulle öka där, bara uteblev.

 

Betyg: 4,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13773


AC/DC - Rock Or Bust

Ett band som inte behöver någon introduktion. Ryktena har flugit över sociala medier det senaste året och överdrifter har bevisats sanna. Rock Or Bust är det första albumet utan äldre broder Young. Istället har kusin Stevie tagit hans plats på rytmgitarren. Mycket av förra skivan, Black Ice, var anonymt. Svängig rock n’ roll och mysiga riff. Jag ber till makter ovan att så inte är fallet den här gången. Man minns ju lätt hur episka albumen Let There Be Rock, The Razor’s Edge och naturligtvis Back In Black är; de som stilsatt AC/DC som något mer än svängig rock n’ roll och mysiga riff. Albumen som var det där lilla stora extra. Tyvärr blir man besviken när titelspåret drar igång. Mysiga riff som kunde komma från vilken AC/DC-skiva som helst; svängig rock n’ roll. Inte precis helvetsklockan. Play Ball tar vid och följer samma spår. De flesta låtarna gör det. De håller sig kring tre minuter rock n’ roll. 

 

AC/DC - Rock Or Bust

 

Några som sticker ut en aning är Rock The Blues Away som känns något mer på den melodiska sidan och Dogs Of War, lite elakare fyller den i vad War Machine påbörjade på den förra skivan. Ska också nämna Baptism By Fire som känns mer energisk – ganska mycket mer – än resten av skivan. Självklart har Angus Young en central roll och drar ett solo per låt. Det är så anonymt jag kan uttrycka det, och så anonymt det känns. Inga utsvävande gitarrutflykter och tio minuter solande (som när klassikern Let There Be Rock spelas live) i sikte. Man får precis vad man förväntar sig. När det sedan gäller Stevie Young som fyller i för Malcolm, så blir man absolut inte besviken. Rytmgitarren har samma roll som tidigare i AC/DC och Stevie gör ett bra jobb, utan att utmärka sig särskilt.

 

Brian Johnson är som han alltid varit; rösten låter exakt likadan nu som för trettiofyra år sedan. Charmigt, utan minsta tvivel, och nej, inget att klaga på när det gäller hans insats. Den är vad man förväntar sig av AC/DC. Faktum är att hela Rock Or Bust är det, och… jag som hade hoppats på att blåsas iväg av monumentalt tryck och galna gitarrsolon. Bra musik? Ja. Svängig rock n’ roll? Ja. Exceptionellt? Nej. AC/DC ber ingen om ursäkt, ber ingen om tillåtelse. De gör det de gör och de gör det med energi som är få förunnat. Djuplodande sorgespår i vakan av Malcolm Youngs sjukdom finns inte närvarande på Rock Or Bust; tvärtom gör de det de alltid gjort. Nämligen rock or bust. Det är utan tvekan musik som inte oroar och som tvärtom är menat att rocka bort bluesen, om man så säger. Det funkar på det viset, och för den som inte väntat sig eller hoppats på något mer: perfekt?

 

Bäst: Rock The Blues Away och Baptism By Fire

 

Sämst: Att jag förväntade mig för mycket

 

Betyg: 3/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13767


Project Arcadia - A Time Of Changes

Bulgariska Project Arcadia släpper nu i höst uppföljaren till sitt fem år gamla debutalbum. De spelar heavy metal tydligt märkt med power metalstuk. Nummer två heter A Time Of Changes och markeras tydligt på kartan genom den nyförvärvade sångaren, ingen mindre än svenska Urban breed, som vi känner från Tad Morose, Bloodbound och Trail Of Murder. Albumet sätter igång hårt med Here To Learn och Shelter Me som bägge två tar en melodisk approach och inleder 45 minuter kvalitativ metal. Därefter följer den betydligt mer nedtonade I Am Alive, som trots breeds (varför han ska envisas med litet B är bortom mig...) hyggliga insats endast räddas av gitarrsolona som avlöser varandra. Vilket leder mig till de bägge gitarristerna, Plamen Uzunov och Villy Neshev. De har ett bra samarbete som bygger på tvillingyxornas riffande fram och tillbaka och många melodiska leads.

 

Project Arcadia - A Time Of Changes

 

Som tur är fortsätter spåret på snabba metalspår efter att I Am Alive gjort sitt, och låtar som Beggars At The Door och titelspåret A Time Of Changes tar vid för att ytterligare leda lyssnaren djupare in i Project Arcadias riffbaserade sound. En sak som skiljer bandet från många andra liknande är den ofta väldigt genomtänkta och inte minst intressanta basgitarren, mästerligt spelad av Dobromir Paraskov. Det görs uppenbart att den inte bara fungerar som stomme för att den ska ju vara där, utan som ett instrument som har en egen del i musiken. Den är framhävd bra i mixen, utan att ta för mycket fokus från Uzunovs och Neshevs riffande. Paraskov gör sina finaste insatser i inledande Here To Learn och den finstämda The Ungrateful Child, som även den är kvalitetsstämplad med breeds fruktansvärt bra sångröst.

 

Jag har inte hört Project Arcadias första album - skyll inte på mig, bulgarisk heavy metal har inte så stor marknad i Sverige, och den enda anledningen att jag hittade dem nu är naturligtvis Urban breed. Men som första intryck är andra albumet, A Time Of Changes, väl värt att höra för fans inom melodisk heavy metal och power metal - till och från en klar lutning åt det senare. Låtarna är inte särskilt utsvävande, och visar kanske inte upp bandets hela potential, som jag misstänker skulle kunna sträcka sig en bra bit. De håller sig kring fyra minuter och man skulle i stort sett kunna plocka vilken som helst för att få ett intryck av hur skivan låter. Det är både positivt och negativt; en större variation vore intressant, men att hålla sig till något som funkar är väl inte fel? Som det är, är det i alla fall ett bra album, tack vare lysande prestationer från samtliga bandmedlemmar, och jag ser fram emot att höra om de har mer att ge.

 

Bäst: Timeless

 

Sämst: I Am Alive

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13758


BioShock: The writer

Fullständigt skamlös självreklam (för jag har så fruktansvärt mycket trafik här, menar jag). Ett projekt som pågått i flera år, och som nu är till ända. För tillfället.
 
http://bioshockthewriter.com/
 

Poets Of The Fall - Jealous Gods

Poets Of The Falls nya album, Jealous Gods, släpps idag. Finnarna har tidigare gjort sig kända för musiken de gjort till tv-spelen Max Payne 2, Rochard och Alan Wake. Under sina många år och fem (tja, nu är det sex) album har deras musik spunnit från mjukrock och smöriga ballader till hård, riffig hårdrock. När nu det nya albumet är ute så ska man följa en regel; Poets Of The Fall spelar inte efter några bestämda regler. Det var något vi märkte redan i singeln Daze, som också börjar albumet. Det är en halvballad, med mysiga keyboards och en mästerlig sånginsats av Marko Saaresto, som är en av de bästa sångarna inom rockmusik i dagens läge, tack vare att han klarar av det hårda, klarar av det mjuka och gör det med känsla och, när det behövs, råhet genom mjukhet. I just Daze kommer det mörka fram när han höjer på tonregistret i refrängen; rösten och orden han sjunger utgör starka kontraster. Daze är ett finurligt sätt att öppna albumet, och alls icke en besvikande låt. På knappa fem och en halv minut är den albumets längsta spår.

 

Poets Of The Fall - Jealous Gods

 

Det går inte nödvändigtvis i högsta hastighet när Poets Of The Fall spelar. Mellantempolåtar som titelspåret Jealous Gods och den egentligen ganska trista Rumors väljer stämning och känsla genom Markus Kaarlonens keyboards. Men även där finns rytmiska trummor och gitarrslingor som slinker genom och bidrar till känslan som Poets Of The Fall alltid levererat, och speciellt så på de mer sentida albumen. I kontrast bygger Brighter Than The Sun på akustiska gitarrer och en snabb sångmelodi, för att sedan bli lite mer påtryckande och elgitarr introduceras, tillsammans med albumets första gitarrsolo. Andra låtar, som exempelvis Hounds To Hamartia och den genlialiska, instrumentala Rogue, bygger direkt på maffig bas, sköna gitarrleads och duellerande yxor. Därpå knäcker de fina gitarrballaden Rebirth. Min poäng är att kontrasterna är stora, och inte bara inom bandets diskografi, eller ens bara inom albumet; utan kontrasterna märks på fyra korta minuter. Saarestos röst mot de ibland finstämda och ibland skitiga gitarrerna är något som sällan slår fel.

 

Visst, ibland undrar man om det inte kunde vara lite hårdare. Deras tidigare verk innefattar ju storheter som Children Of The Elder God och Dreaming Wide Awake. Denna, kan vi använda orden, avsaknaden av tyngd kan lätt få nya lyssnare att vända vid dörren. Därför kan Jealous Gods vara ett svårt album om det är det första man hör av Poets Of The Fall att komma in i, men deras alternativa rockmusik kan omöjligen falla helt på döva öron; det finns nog något för de flesta. Vissa går igång på softa kärlekslåtar som Love Will Come To You (med ett skitskönt gitarrsolo, ska jag tillägga), medan andra säkert snarare kräver det något snabbare tempot i Clear Blue Sky. På albumet är det ofta Saaresto som är huvudmannen; hans sätt att växla mellan tungt och mjukt, höga register och hans normala sångröst är sublimt. För att inte tala om hans sångtexter; djupa, poetiska å ena sidan, å andra sidan rakt på, även om det inte alltid är som det verkar. Det är en stark blandning, helt i klass med föregående albumet Temple Of Thought. Vissa låtar lägger jag inte på minnet, medan andra direkt hamnar i favoritlistan. Jag såg verkligen fram emot Jealous Gods, och Poets Of The Fall levererar.

 

Bäst: Svårt att välja... Nothing Stays The Same och Rogue, tror jag.

 

Sämst: Rumors och Choice Millionaire var inget för mig.

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13746


Hammerfall - (r)Evolution

Hammerfall - (r)Evolution

 

Hammerfall har under det senaste decenniet blivit generiska och ganska tråkiga, med enbart ett par utstickande spår på totalt fyra album. För ett par dagar sedan släpptes (r)Evolution, bandets nionde album. Jag förväntade mig att det skulle bli ungefär som Infected; en långtråkig upplevelse. Men sedan hörde jag singeln, tillika öppningsspåret, Hector’s Hymn. Det är ett kraftpaket med sjuka riff och högt tempo. Det är, som alltid, Oscar Dronjak som är Hammerfalls bärande kraft. Hans gitarrspel och låtskrivande är det på r(E)volution inga fel på. Joacim Cans har den där något ensidiga rösten som han alltid haft, men det är nu med betydligt mer kraft än vad jag kan minnas från föregående album. Låtmaterialet varierar i styrka; vissa spår är otroligt kraftiga, medan andra stapplande tar sig igenom fyra minuter. Den ovan nämnda Hector’s Hymn är klart bäst, men spår som Ex Inferis och Origins är också bra, med bra gitarrarbete, en god insats av Cans och helt rätt stämning; inte för mycket solsken och regnbågar, utan ett snäpp mörkare. Titelspåret (r)Evolution är ingen höjdare; låten känns tråkigt uppbyggd och refrängen är, i brist på bättre ord, löjlig. Live Life Loud är ungefär samma. Det känns lite som utfyllnad. Jag vet inte helt vad jag ska tycka om r(E)volution. Det är klart ett bättre album än Infected, och flera album bakåt. Det kommer inte upp i samma poäng som Crimson Thunder, men kanske Chapter V: Unbent, Unbowed, Unbroken. Helt klart ett steg i rätt riktning från Hammerfall, i mina ögon.

 

Bäst: Hector’s Hymn, som helt klart hamnar i min best of-lista

 

Sämst: Winter Is Coming var ganska kass, mkay

 

Betyg: 3,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13712


Elvenking - The Pagan Manifesto

Elvenking - The Pagan Manifesto

 

Det är definitvt någonting magiskt med Elvenkings musik. Den förtrollar med hypnotiska teman, hednisk folklore och kaptiverande musikalisk genialitet. Med kraftiga album som The Winter Wake, The Scythe och framför allt de två senaste Red Silent Tides och Era i sin repertoar är de ett band att räkna med. Ändå krävs det en bildsökning efter ett omslag till en annan skiva för att jag ska få veta att album nummer åtta är ute; The Pagan Manifesto. Albumet börjar med ett intro, och därefter kommer tretton minuter långa King Of The Elves igång. Det är en låt som tar ut svängarna rejält och visar upp vad Elvenking har att bjuda på; Davide Moras (mer känd som Damnagoras) bak mikrofonen gör en storslagen insats, medan gitarristerna "Aidan" och "Rafahel" lägger till en mytisk aura, och violinisten "Lethien" fyller produktionen med alvisk magi. Musiken är melodisk, inga överraskningar där, med inspirerade riff och sångmelodier. Låtuppbyggnaderna känns ganska simpla, med undantaget King Of The Elves. Låtar som The Druid Ritual Of Oak och Black Roses For The Wicked Onetar med lyssnaren på svävande resor, med Damnagoras sång som melodisk front; ett sound som funkar. Väldigt trallvänlig musik, som även som sämst inte är något man stänger av. Den lugnstämda Towards The Shores är inte min favorit, men även där är det melodiskt värre och det går inte att ogilla. The Pagan Manifesto fortsätter på en fungerande stil och sluter sig till Elvenkings många högklassiga album. Det tar en välförtjänt plats bland deras bästa, intill de två föregående. Mycket bra.

 

Bäst: Det finns flera; Elvenlegions, The Druid Ritual Of Oak och Black Roses For The Wicked Ones är några  av dem.

 

Sämst: Towards The Shores var som sagt inte bäst, men att säga sämst är att ta i.

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13714


Falconer - Black Moon Rising

Efter många år utan det minsta ljud bryter Falconer nu tystnaden, i och med det nya albumet Black Moon Rising, vilket de själva säger är mer traditionell Falconer. Och det får vi minsann hoppas, eftersom vi med mörk håg minns debaklet som var Armod. Det är ju i alla fall skönt att veta att det inte kan bli sämre. Skillnaden i musiken märks genast. Albumet öppnas med Locust Swarm; power metal i snabb rytm och tvillinggitarrer som duellerar mysigt. Tyvärr är det en annan sak som jag genast märker. Man kan dansa runt det hur mycket man vill, men sanningen är att ända sedan hans återvändå till Falconer på albumet Northwind så har Mattias Blads en gång så melodiska sångröst blivit - i brist på bättre ord - tråkig. Mer och mer, för varje album. Missförstå inte; han har fortfarande en riktigt bra sångröst. Den är bara inte vad den en gång var. I låten In Ruins skiner den gamla skolan igenom och visar hur det borde kunna vara jämt.

 

Falconer - Black Moon Rising

 

Den musikaliska biten påminner ofta om tidiga Falconer, och då framför allt de två första albumen. Det märks att de vill ta ett steg från Armods "mesiga" folktraditionella sida och köra snabb, skön power metal med folkstuk. Riff som avlöses i mastiga solon, som i Halls And Chambers, gör sig så mycket bättre än flöjtar och mandoliner. Om det nu var sånt som förekom på Armod. Baksidan är att det ofta vill låta lite tuffare än vad det är. Karsten Larsson bakom trummorna får inte en vilopaus, känns det som. Kanske felet ligger hos mig. Jag vill så gärna att det ska vara som gamla, hederliga Falconer som är så fryntligt och underbart på alla nivåer, men det blir aldrig riktigt det. Texter har Falconer alltid författat bra (inte ens Armod är ett undantag), och dessa gillar jag även här. Det ska för övrigt erkännas att med ett par lyssningar blir musiken bättre och bättre.

 

En sak jag vill peka på med laserpekare eller pekpinne, eller varför inte med fingret, det känns ju lättast, är gitarrerna. Stefan Weinerhall och Jimmy Hedlund är båda solida som sten, och flytande som lågorna som smider stål. Riff som i den underbara Wasteland är guld, precis som de många solon som förekommer albumet igenom. Där räcker det inte med att nämna en låt. Det jag vill komma fram till med min i många anseenden bristfälliga recension är att vad man tycker om musiken beror så starkt på vad man förväntar sig, och vad man känner just vid tillfället. Black Moon Rising är bra, så enkel borde recensionen egentligen vara.

 

Bäst: Wasteland, är jag böjd att säga

 

Sämst: Tror faktiskt att det är öppnaren, Locust Swarm

 

Betyg: 3,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13690


Judas Priest - Redeemer Of Souls

På alla sätt bättre än Nostradamus; på många sätt bättre än Angel Of Retribution, och det som kom dessförinnan ska vi inte nämna (f'låt Ripper). Det är Redeemer Of Souls! Inleder gör Dragonaut, som med åska och dunder inleder något storslaget. Judas Priests sjuttonde studioalbum. Det är riffigt, tungt och ren, skär heavy metal. Old school Priest i modern tappning och ett, hm, mognare stuk. Visst blir det ganska många låtar. 13 på ordinarie albumet, och fläskar man på och köper ultradeluxeversionen får man fem extra. Massor av metal. Titelspåret är nummer två, och det fick vi höra redan för någon månad sedan. För mig var det en försmak på vad som komma skulle, men den representerar inte helheten, som har betydligt mer riv av gammal skola i sig. Halls Of Valhalla hade jag bestämt innan jag hörde den att den skulle vara skivans bästa låt. Så blev det. I klassiskt Painkillerstuk, sjukt riffig och med galna solon, manglar den på, och självaste Halford ylar till. Det låter inte som för trettio år sedan, men karln är vid 62 fortfarande värld sin titel; Metal God!

 

Judas Priest - Redeemer Of Souls

 

Richie Faulkner fyller K.K. Downings tomrum utan att det märks att gamle K.K. ens saknas. Visst känner vi hålet, men det hörs inte. Faulkner och Glenn Tipton riffar på som om ingen morgondag fanns. Genomgående känns riffen, och själva musiken i sig, inspirerad. Mycket mer så än på Nostradamus, som var mer experimentell. Spåren är som sagt numerösa, och innehåller därför en del spår med avvikande kvalitet. Men inte ens när vi snackar Demolition är ju Priests lägsta särskilt lågt, så det snackar ju för sig. De sämre spåren är Hell & Back, Crossfire och "singeln" March Of The Damned, som inte är särskilt engagerande eller sätter sig i öronen på rätt sätt. Det är lättare att ta upp spåren man gillar, för de är fler. Down In Flames är skön och tuff, Secrets Of The Dead trycker på och gräver sig under skinnet. Men mest ska de avslutande två spåren nämnas; Battle Cry, som är helt sinnessjuk! Sådant galet riffande och vilken sånginsats.

 

Och sist ut är den sköna balladen Beginning Of The End. Personligen har jag inte gillat Priests ballader från innan Angel Of Retribution, men efter det har de suttit. Den här gör det också. Den är inte riktigt lika mjuk som Lost Love, och bygger inte lika mycket på Halfords sångröst som Angel, men med sköna gitarrer och ytterligare en fin sånginsats avslutar den ett riktigt bra album på bästa sätt. Det är svårt att se det på annat vis, även om vissa verkar försöka jävligt hårt. Själv läste jag SvD:s recension, skriven av någon som troligtvis aldrig hört heavy metal. Inte många ord som människan kläckt ur sig stämmer. Nej, låt mig fatta mig kort: The Priest is back!

 

Betyg: 4/5

 

Bäst: Halls Of Valhalla

 

Sämst: March Of The Damned

 

http://www.getmetal.com/?p=13681


Holerica - Silent Turmoil

Bandet Holerica från Malmö släpper idag sitt debutalbum, Silent Turmoil. Albumet är sex låtar kort, vilket kan tänkas passa mer som EP, men det är det ju inte jag som basar över. Det öppnas med singeln My Own Shell som markerar hårt och säkert vart bandet står. Deras musik kan beskrivas som väldigt melodisk heavy metal med ett släng av metalcore. Avenged Sevenfold hörs tydligt, samtidigt som In Flames sannerligen trycker på som influenser. Andreas Lindulf hanterar mikrofonen som om den var fastväxt i handen på honom. Medan jag föredrar den rena sången så går de skrikiga passagerna inte omärkt förbi utan ger musiken extra drag. Men mest är det att blandningen mellan dem gjorts bra, och inte kontrasterar mot varandra för mycket (*host* Dead By April *host*). Förutom det har jag ju personligen aldrig varit ett stort fan av musik som lutar för mycket på keyboards, något som Holerica gör en aning i överkant till och från.

 

Holerica - Silent Turmoil

 

Man kan tycka att sex låtar är för lite för att visa upp en tillräckligt stor variation för att visa upp bandets fulla potential. Särskilt som ingen av dem når upp till fem minuters längd. Till viss del stämmer det visserligen, men det finns ändå variation mellan låtarna. Min klara favorit är halvballaden The Damned, där Lindulf är som absolut bäst. Till på det är gitarriffen klart bäst på albumet, och solot - kanske en aning för långt fram i mixen - är precis som jag vill ha det. Och trots att The Damned litar på keyboards en stor del så känns det bara rätt just här. Däremot är jag inte alls förtjust i Closure For A Bittersweet Mind, där Lindulf är för skrikig för låtens bästa och riffen inte alls känns inspirerade, och istället blir det för mycket keyboards. Det är trådsmal linje - som jag har hittat på och som kanske bara finns i mitt huvud - att balansera, och Holerica har inte helt hittat den, även om de är på god väg.

 

Ambitionen är att bli Sveriges nästa stora metalakt, och för att nå dit krävs mycket jobb. Man får se det från den ljusa sidan; de kommer i alla fall dit långt före mig. Med sina i många fall kreativa riff från gitarristerna Mikael Wiberg och Zebastian Malmsten, en väldigt stark sånginsats av Andreas Lindulf och framför allt sjukt sköna gitarrsolon har de ett försprång. Jag ser fram emot att höra mer, och Silent Turmoil är definitivt värd pengarna. Speciellt eftersom att jag fick höra den gratis.

 

Bäst: The Damned är förstklassig. En av årets bästa låtar.

 

Sämst: Closure For A Bittersweet Mind funkar inte för mig.

 

Betyg: 3,5/5, en bra början och låt oss hoppas det fortsätter så.

 

http://www.getmetal.com/?p=13649


Intervju: Holerica

Man kan stöta på allt möjligt folk på facebook. Själv mötte jag Jonatan Dahlgren, som spelar i Malmöbaserade Holerica. Deras debutalbum, titulerat Silent Turmoil, släpps på lördag (10/5) med allt vad det innebär. Men idag tog han sig tid för att svara på mina frågor, och ge lite djupare insikt i bandet som har som mål att bli Sveriges nästa stora metal-akt.

 

Holerica

 

Ni ska släppa erat debutalbum och det är säkert massor på gång, men först, berätta om dig själv och din roll i Holerica.

 

Jag är keyboardist i Holerica. Jag är klassiskt skolad pianist och vi har således en hel del piano i vår musik. Jag började lyssna på rock och metal i tonåren och först ville jag som de flesta andra spela gitarr och försökte även dra igång något band. När det rann ut i sanden och jag via en bekant kom i kontakt med Holerica några år senare kändes det mer självklart att det var bakom keyboarden jag skulle stå. Där känner jag mig mer hemma.

 

När kom du med i Holerica? Hur länge har ni hållit på?

 

Bandet har funnits väldigt länge, jag kom med redan 2007. Under de tidiga åren var det mest kul att spela tillsammans. Då var det inte lika seriöst som nu.

 

Det är först på senare år vi har hittat ett sound vi alla trivs ordentligt med och även nu vi verkligen börjat satsa ordentligt.

 

Och nu, efter så många år tillsammans, ska ni släppa albumet Silent Turmoil. Berätta om albumet.

 

Efter att ha spelat länge tillsammans har vi skrivit väldigt mycket material. Speciellt vår ena gitarrist Mikael Wiberg samt vår sångare Andreas Lindulf är experter på att spotta ur sig nya fantastiska låtar. I höstas tog vi så beslutet att äntligen gå in i studio och spela in det material vi själva gillar allra mest.

 

Silent Turmoil står för det inre kaos man kan känna men som sällan syns utanpå. Alla människor har saker de mår dåligt över och tycker är jobbiga men få pratar öppet om det, man håller det hellre för sig själv.

 

Albumet bjuder på hela spektret som är Holerica. Från tung och snabb metal till mer melodiska bitar där Andreas får använda sin sångröst till fullo.

 

Hur involverade har ni varit i studion och efterarbetet kring albumet?

 

Vi har haft ett nära samarbete med Emanuel Svensson på Sonart Productions som både spelat in, mixat och mastrat hela albumet. Vi är ett gäng perfektionister och vi var redan från början fast beslutna om att vara väldigt noggranna i studion. Vi vet hur vi vill ha det och jobbar hårt för att komma dit.

 

Då det är första albumet ställs man såklart inför en massa nya spännande utmaningar så förutom att det har varit extremt kul har det även varit väldigt nyttigt och lärorikt.

 

Var kommer er inspiration och influenser på albumet från? Vilka band och artister har spelats extra mycket?

 

Även om vi har många band som hela bandet lyssnar på så hämtar vi inspiration från ganska många olika håll. Personligen hämtar jag mycket inspiration från mitt klassiska pianospel. För det mesta kommer vi väldigt bra överens musikaliskt och vi ser alltid till att lyssna på varandras idéer och tankar. Några band som varit mer betydelsefulla än andra är nog Avanged Sevenfold, Killswitch Engage, Trivium och In Flames.

 

Skulle du säga att Holericas sound påminner om dessa?

 

Andreas sång påminner en hel del om M Shadows från Avanged Sevenfold men Andreas growl är dock lite råare. Vi har vårt eget sound och låter inte direkt som något annat band men visst finns där likheter med alla.

 

Jag läste också att ni har som mål att bli Sveriges nästa stora metal-akt. Hur ska det gå till?

 

Det är ett mål jag tror många band har. Tror man inte på att man kommer lyckas så gör man det heller aldrig. Vi lägger ner väldigt mycket tid och energi på Holerica. Vi skriver jävligt bra låtar som vi själva tycker mycket om och som vi tror kan tilltala en relativt bred publik.

 

Dessutom lägger vi mycket vikt vid våra liveshower. Ingenting är så kul att se som ett riktigt bra liveband. Man ser att vi har kul när vi står på scen och det är väldigt betydelsefullt.

 

Dessutom har vi privilegiet att arbeta med en väldigt duktig fotograf och designer som heter Billy Berg och hjälper oss med det visuella otroligt mycket.

 

Om man då åker hela vägen till Malmö, vad man då vänta sig om man ser Holerica live, förutom att se hur kul ni har?

 

Vi har länge fått höra att vi har bra publikkontakt vilket är väldigt kul. Man får se ett energiskt band som aldrig står still. Denna energin överför vi på publiken och det är konstant röj, både på scen och nedanför den.

 

Vi har väldigt slagkraftiga melodier så vare sig man vill mosha eller sjunga med så har vi något att erbjuda.

 

Vad har Holerica för turnéplaner den närmsta framtiden?

 

Planen är att under sommaren och hösten komma ut och spela mer utanför Malmö. Vi har spelat väldigt mycket men det har mest varit på hemmaplan. Vi spelar på Rockbåten i Helsingborg i slutet på juni och vi har en del spelningar i södra Sverige planerade, bland annat en eventuell festivalspelning. Dock är det inte riktigt klart så jag kan tyvärr inte bekräfta något mer ännu.

 

Hur ser den övriga metalscenen ut i Malmö och södra Sverige?

 

Det finns ett väldigt stort intresse för Metal men det finns tyvärr få bra ställen att spela på. Det behövs fler bra rockklubbar med liveband och fler arrangörer som är villiga att satsa på lite mindre band.

 

När ni är störst i Sverige, vilka ska agera förband åt er?

 

Om man får drömma fritt så skulle i alla fall jag välja att dela scen med Slipknot. De är ett av de allra bästa livebanden som finns enligt mig.

 

En dual headline-turné kanske?

 

Det hade såklart varit fantastiskt men det känns lite som att gå händelserna i förväg. Det krävs otroligt hårt jobb för att komma någonvart och Sverige har löjligt många bra metalband så konkurrensen är väldigt hård. Vi ger vårt allt och hoppas att folk uppskattar det vi gör. Får vi dela scen med vilken som av våra förebilder skulle vi vara väldigt tacksamma.

 

Till sist, har du något att säga till läsarna på GetMetal.com, eller något mer du vill tillägga?

 

Gå in och kika in oss. Vi lägger ner våra hjärtan och själar i detta och tror att skivan kommer att falla många i smaken.

 

Gillar ni det så dela med er till släkt och vänner.

 

Tycker även att folk ska ta chansen att gå och se lokala band när de spelar. Det finns värkligen mycket duktiga musiker i Sverige och man upptäcker så mycket ny bra musik, mycket i världsklass.

 

Det var allt. Tack för att du tog dig tid, och lycka till med albumet!

 

Stort tack själv!

 

http://www.getmetal.com/?p=13630


Edguy - Space Police-Defenders Of The Crown

Edguys senaste album Space Police - Defenders Of The Crown har mottagit gott om lovord. Huvudmannen Tobias Sammet har stått för det mesta av låtmaterialet, som vanligt. Förra albumet, Age Of The Joker, som var Edguys bästa, har satt en hög standard för Space Police - Defenders Of The Crown att mätas med. Och om vi ska döma månen efter kratrarna så har SP-DOTC ett omslag som får mig att vilja vända i dörren. Likaså var musikvideon till singeln Love Tyger det absolut värsta jag sett. Men när vi kommer till det väsentliga, alltså själva musiken, så var Love Tyger ett enastående spår som svämmade över med charm. Men albumet inleds med låten Sabre & Torch, som sätter hårt mot hårt med sköna riff av framför allt ledgitarristen Jens Ludwig, och en riktigt bra sånginsats av Sammet. Flera av låtarna har långsammare partier i mitten - de båda titelspåren till exempel - vilka drar ner på känslan.

 

Edguy - Space Police-Defenders Of The Crown

 

Det hindrar inte låten Defenders Of The Crown från att vara en non stop power metalkänga i fejset; den är kort sagt riktigt grym. Rytmiskt trumslageri och sköna riff, som ger känsla som man fick på förra albumet. Singeln Love Tyger är textmässigt lustig och påminner om lite äldre Edguy, medan musiken är som ny, färsk och fräsch. Samma är det med snabba låtar som The Realms Of Baba Yaga och Shadow Eaters. Det är kvalitativ power metal av ett otroligt starkt Edguy. Låten Space Police fastnar inte alls för mig, utan blir bara tråkig. Den går för långsamt, den sätter aldrig fart, jag kan inte placera känslan. Samma med Rock Me Amadeus (cover på Falcos låt), som är ganska kass. Sådana låtar är det lätt att strunta i när man resten håller så hög kvalitet.

 

Det märks redan från början att bandet är på topp och har skrivit med hjärta och själ. Sammet har pennat flera "instant Edguy classics", och hans sångröst är precis vad man kunnat önska. Den påminner mig om hur han lät på de första Avantasiaplattorna. Också de båda gitarristerna, Jens Ludwig och Dirk Sauer, har gjort underverk med sina respektive yxor. Rytmsektionen går på med sällanskådad intensitet och Ludwig drar ett och annat solo av högre rang. Kanske är inte Space Police - Defenders Of The Crown bandets bästa album på tio år precis, men det är jävligt nära. Ett måste, inte bara för Edguyfans, utan för alla som gillar skön power metal. Och en sak är helt säker; när vi närmar oss slutet på 2014 och sammanfattar årets bästa plattor så lär Space Police - Defenders Of The Crown sitta långt upp på listan och titta ner.

 

Bäst: Defenders Of The Crown

 

Sämst: Space Police

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13596


Profil

Krimpen

Krimpen

RSS 2.0