Den första av tjugoen plattor som släppas skall i Gloryhammers saga är Tales From The Kingdom Of Fife. Från början till slut, episk power metal. Det finns också ett element av folk metal invävt. Men egentligen påminner det mest om Rhapsody, utan att det för den delen låter som dem. Texterna handlar om sånt som power metal handlar om mest. Det är ett konceptalbum, men med titlar som The Unicorn Invasion Of Dundee, Magic Dragon och framför allt The Epic Rage Of Furious Thunder, och då vet man att det är ren power metal. Musiken är uppbyggd på fantastiska melodier, både i sång och keyboards, och magiska riff. Jag tänker: så länge de inte låter musiken luta på keyboards förmycket. Men kanske oroar jag mig i onödan, för det är ett versatilt album där de musikaliska beståndsdelarna ges olika utrymme från låt till låt och ger en helhet som skiftar i sin delikata framtoning.

Christopher Bowes som känd gjort sig i Alestorm har grundat det musikaliska projektet och spelar keyboards med frenetisk intensitet. I Quest For The Hammer Of Glory låts keyboarden arbeta så exklusivt med trummisen Ben Turk att den där magiska, majestätiska känslan skapas, som man bara hittar i episk power metal. Bara lyssna på Paul Templings solo i öppnande (förutom… introt…) The Unicorn Invasion Of Dundee. Templing har gjort storverk på Tales From The Kingdom Of Fife. Varenda låt har minst ett solo inklämt, och som den solonörd jag är sväljer jag hela alltet. Man ska inte tro att man slipper undan ballader, och visst kommer Silent Tears Of Frozen Princess. Och det är i den som man fattar vilken fenomenal sångare Thomas Winkler är. Han har tidigare bidragit med ren heavy metalsång, melodisk powersång och kraftig hårdrockssång. Men han tar också de något långsammare bitarna i balladen riktigt bra. Han slår mig, kort sagt, med häpnad.

Medan Magic Dragon är byggd på Bowes keyboards och en kraftigt stark sånginsats av Winkler är Amulet Of Justice baserad på Templings intensiva gitarr, med kristallklara solon och magiska riff. Men inte ens i fallet Magic Dragon övertar keyboarden, istället fungerar den i mycket bra harmoni med resten av musiken och låten blir en av de bästa på albumet. Det vackra är när de båda går hand i hand, som i den korta, nästan instrumentala Beneath Cowdenbeath; ett gitarrsolo där keyboarden gjuter eld på lågorna. De har gjort det här så perfekt. Albumet avslutas med The Epic Rage Of Furious Thunder, som är nästan elva minuter lång. Man kan säga att den sammanfattar hela albumet med sina många skilda passager och väloljade musikaliska insatser. Och jag tänker göra det i ett ord; episk. Jag hittar inte en enda sak att klaga på. Eller, det skulle kanske vara att de måste ha med ett intro. Jag menar, det här albumet är ett av de bästa jag hört i år, och inom genren, av vilken jag kallar mig aficionado. I början känner man sig kritisk och tänker, hur fan ska de kunna få ut tjugo album till? Men efter att ha hört Tales From The Kingdom Of Fife önskar man att nästa kommer ut, helst imorgon.

Bäst: Magic Dragon, tror jag.

Sämst: Jag kan inte välja. Inte ens om jag måste.

Betyg: 5/5

http://www.getmetal.com/?p=12640

Som vanligt när man råkar komma över någon forumtråd där de fem / tio / hundra / fyrtio tusen miljarder bästa låtarna / albumen / gitarrister / debattartiklar om rosa cyklars 1800-talshistoria så börjar man ju tänka för sig själv... vilka är de fyrtio tusen miljarder bästa debattartiklarna om rosa cyklars 1800-talshistoria?

Därför satte jag mig ner (för jag stod på huvudet när jag kom över den där forumtråden) och skrev min egen lista. Det här är de tio bästa musikalbumen. Kategori: fuck you, jag skriver vad jag vill. Nu tänker jag räkna baklänges, för det blir mest spännande, så om du tänker lite granna så förstår du att jag börjar med nummer tio och slutar med nummer ett.

Knasigt, eller hur?

Urvalsprocessen gick så till, att jag inte bara tänkte att, "ja! Det här är den bästa debattartikeln om rosa cyklars 1800-talshistoria!" och tog den. Istället tänkte jag för mig själv, "ja grabbar! Den här skivan är ju i stort sett helt komplett, och saknar brister!" Och sedan rangordnade jag dem på det viset att det blir drygast för läsaren.

Den här listan innehåller en hel del musik av sådana som inte längre lever. Därför tillägnar jag dem listan, så att de kan läsa den och hata mig från efterlivet.

10: Rammstein - Mutter (2001)

Jag är visserligen inte fullt lika inne i Rammstein som jag en gång var, men det tar ju inte ifrån dem att de spelat in ett album med bara ett enda svagt spår (Rein Raus). Det täcker allt som Rammstein är; mysiga ballader som får det att krypa under skinnet, mastodontriff och framför allt Till Lindemans svettiga sångröst. På tyska. Dessutom är Christoph Schneider en av världens fetaste jävla trummisar. Produktionen ger en läbbig ljudbild och låtmaterialet är förbannat starkt. Och så är Mein Herz Brennt är en av de förbaskat bästa jävla öppningslåtarna som finns. I love it.

Bäst: Mutter

Musikvideo: Rammstein - Mein Herz Brennt

---

9: Black Sabbath - Heaven and Hell (1980)

Ronnie James första album med Black Sabbath resulterade i det katastrofalt underbara samarbetet som gav oss låtar som Children of the Sea, Neon Knights och framför allt titelspåret Heaven and Hell. Dios fantastiska texter, hans ännu mer fantastiska jävla röst, på Tony Iommis makalöst feta gitarrfläskeri. Geezer Butler (som också råkar ha världens tuffaste namn) är gastkramande brutal på basen, även. Ozzy kanske satte Sabbaths standard, men det var Dio som definierade heavy metal. Till stor del med hjälp av Iommis ultimata gitarrsolon.

Bäst: Heaven and Hell

Inofficiell musikvideo: Black Sabbath - Children of the Sea

 
---

8: Metallica - Master of Puppets (1986)

När 'Tallica kom igång ordentligt kallade de det för Master of Puppets. Hjärtskärande thrash metal; feta riff, trummorna från helvetet (oja, Ulrich kan han å) och James Hetfields otämjda, förbannade röst. Cliff Burton, en av världens bästa bassister gör också ett strålande jobb rakt igenom.  Men vad hade man förväntat sig, liksom. Tryckande rytmer, feta solon och ett, kort sagt, fenomenalt satans jävla album.

Bäst: Master of Puppets (jag börjar lägga märke till en viss tendens här...)

Metallica - Welcome Home (Sanitarium)

 
---

7: Pearl Jam - Ten (1991)

Sedan var det ju så att i början av nittiotalet när alla hipsters började födas och hela världen glömde bort heavy metal, så pysslade vissa typer med sånt som grunge. Pearl Jams första skiva är, ja, helt grym. Tung grunge, med stor gitarrprevalens, även om också basen gör sig påmind och sätter en mysigt mustig stämning på produktionen. Mike McCready kan ju, som alla redan vet, stänka rätt så ordentligt. Han bjuder på inte bara ett gitarrsolo. Eddie Vedder är dessutom en av världens bästa sångare (så där, jag sa det) och på den tiden skrev han texter som inte bara var meningslöst dravel. Idel grymma låtar; Even Flow, Why Go, Garden, Jeremy och till och med en av världens bästa ballader. Black. Sedan har vi Alive, som är i en klass för sig. Sammanfattning; det låter för jävla bra från början till slut.

Bäst: Alive

Musikvideo: Pearl Jam - Jeremy

 
---

6: Bloodbound - Nosferatu (2006)

Bloodbounds första album. Urban breed sjunger, och det gör han rätt i, för han är jävligt bra på det. Stämningsfullt och gastkramande. Upplägget och låtuppbyggnaden är skrämmande simpel. Melodisk sång, tunga riff, rytmiska trummor och alltihop galant samordnat. Varenda låt skiljer sig dessutom starkt från den förra, men är ändå i helt samma stuk. Tomas Olsson, ledgitarristen, har författat en mängd inspirerade låtar, och tillsammans med hans fantastiska gitarrspelande håller sig Bloodbound kvar som Sveriges bästa band, än i dag. Plattan har en låt för mycket och det är Desdemonamelia, i övrigt är det bara fem stjärnor som gäller. Albumet förmedlar så mycket ondska, men genom att gå den känslomässiga vägen blir det aldrig ondskefullt. Snarare blir det hjärtskärande underbart.

Bäst: Nosferatu och Screams in the Night (jag kan inte välja!)

Inofficiell musikvideo: Bloodbound - Crucified (bästa musikvideon jag sett)

 
---

5: Helloween - Keeper of the Seven Keys, Part II (1988)

Den här har jag ju redan gått igenom, för någon månad sedan. Men jag kan ju inte gärna hoppa över den, eller hur. Det ultimata power metalalbumet. Keeper of the Seven Keys, Part II har några av power metalhistoriens bästa låtar, inklusive den absolut bästa (Eagle Fly Free). Flertalet mastodontliknande solon finns att höra bland fantastiska melodier och ett intrikat och välstyrt arbete på trummorna. Utan det här albumet hade power metal varit tomt, grått och dött. Det bästa man kan göra när man ska minnas Helloweens, eller rent av power metalgenrens, gångna dagar är nog att gasa på med de båda Keeperplattorna.

Bäst: Eagle Fly Free

Musikvideo: Helloween - I Want Out

 
---

4: Pantera - Vulgar Display of Power (1992)

Den här skiten definierar ilska. Pantera hade kommit förbi alla glam metaltendenser och tryckte istället i med groovig thrash utan att be en enda jävel om ursäkt för det. Dimebag Darrell, världens genom tiderna bästa gitarrist, gör sitt livs bästa framträdande, hela tiden. Riffen, rätt igenom, är underbara. Solot i Walk är ju från en annan nivå av existens. Också bror hans, Vinnie Paul, är härligt grym bakom trummorna. Phil Anselmo är också härligt ilsk och hans perfekta stämma sätter en helt ny aura av arghet i rullning. Men hur ultimata var inte Pantera? För jävla vacker är inte avslutande Hollow? De visade fan ta mig vad de gick för, med det här albumet. Och nu är det slut. Och vad har en kvar? Öm nacke, det är tacken för allt slit.

Bäst: Walk

Musikvideo: Pantera - Mouth For War

 
---

3: Manowar - Warriors of the World (2002)

Oooh, Fago-- Manowar, på nummer tre. Det börjar arta sig. Warriors of the World visar upp allt vad Manowar är. Scott Columbus fläskiga trummor, Joey DeMaios ikoniska bas, Eric Adams fantastiska röst och Karl Logans ultimata gitarr. Tillsammans skapade de symfonisk power metal (Swords in the Wind), tungt vackra operaballader (Nessun Dorma), blästrande heavy metal (House of Death) och allt med de tematiska ämnena brödraskap, valkyrior och att slåss och dö för heavy metal. Jag menar, det finns inget mer man kan begära. Eller, kanske att de skulle hoppat över 35 sekunder långa Valhalla. Den fattar jag inte riktigt.

Bäst: Swords in the Wind

Manowar - Swords in the Wind, till filmklipp från Sagan om Ringen

 
---

2: Iced Earth - Horror Show (2001)

Den fantastiske Jon Schaffer kan känna sig stolt över att vara en av världens bästa låtsnickrare. I och med Horror Show nådde Iced Earth toppen av allt man kan nå toppen av. Det är ett tyngre och mörkare album än föregångaren Something Wicked This Way Comes. Baserat på skräckfilm och -litteratur. Det besitter Schaffers traditionella rytmgitarrer tillsammans med massor av feta ledgitarrer och tunga trummor. Låtarna sträcker sig från power metal till thrash metal, till traditionell heavy metal. Och en känsligt fantastisk ballad vid namn Ghost of Freedom. Matt Barlow, den bästa sångaren någonsin (där sabbade jag den listan) med sin kraftfulla och känslosamma röst ger hela alltet en aura av odödlig makt.

Bäst: Dracula

Iced Earth - Dracula, till filmklipp från Bram Stoker's Dracula

 
---

1: Iron Maiden - Seventh Son Of A Seventh Son (1988)

Vad väntade du dig? Jag ska inte ens behöva förklara. Albumet, som firar tjugofem år i år, har något onämnbart, något flyktigt hos sig som skapar en aura av ljus och mörker i astral strid; allt omsvept i det klassiska Maiden som det ju egentligen är en del av. Från första ögonblick vet man att den väntande resan kommer att bli magnifik och episk av sällan skådat slag. Seventh Son Of A Seventh Son blandar Maidens progressiva influenser med den heavy metal de själva gjort sig kända för. Med oslagbar rytm på Murrays och Smiths tvillinggitarrer och melodier utan pardon avslutades Maidens åttiotal på topp. Det är och förblir det enda albumet som enbart sitter på höjdpunkter. Jag kommer inte på något negativt att säga, och inte heller tänker jag försöka.

Bäst: The Clairvoyant

Musikvideo: Iron Maiden - The Evil That Men Do

Premium Edition. Alternativt omslag. Hmmmm.....

Gameplay känns som en naturlig uppföljning på Bioshock 2. Saker är desamma, om än i ny tappning. Plasmids har blivit vigors och tonics har blivit kläder. De funkar som förr och de flesta är roliga och gör att spelupplevelsen kan skifta från minut till minut. Tillägget av skylines var ett rent genidrag. Det är fullständigt skitkul att fara och flyga runt på dem! Att Elizabeth hänger efter och hjälper till är också nytt och färskt, så att man slipper bära omkring på en massa livlådor.

Som i Bioshock och Bioshock 2 får man veta en massa runtikringhistoria genom ljuddagböcker som man hittar här och där. Tyvärr ger de man hittar ingen riktig substans. Det gäller mest sci-fidelen. För Bioshock är definitivt science fiction. Sci-fidelen bygger på många världarteorin. Alltså att oändliga parallella universum existerar, där allt som händer går åt ett annat håll. Och annat sånt där som jag är för korkad för.

Elizabeth och profeten

I de båda tidigare Bioshockspelen får man göra vissa beslut som påverkar spelets utgång. Det gäller främst småsystrarna, men även andra karaktärer som man får en grundlig presentation av innan besluten ska göras. Dessa beslut saknas i Infinite, så när som på ett enda. Och då har man inte fått den presentationen.

Och när Daisy Fitzroy skjuter Fink är det antagligen tänkt att man ska sitta klistrad, men jag har inte fått veta vilka de här människorna är och vad som verkligen driver dem. Inget mer än ytlig information. Kanske måste man bli mer insatt. Man träffar också på handymen, men får aldrig veta varför de är som de är.

Just det här med alla tears och olika världar får det att gå lite långt. Att DeWitt och Comstock är samma person, bara ur andra världar känns lite i överkant. Det gör också att känns för mig som om ingenting ska vara på riktigt. Allt känns för mig ganska långsökt och det drar ner på poängen. Jag ska försöka sammanfatta. Gameplay hittar jag inte många fel på. Det är jävligt kul att ränna omkring och utforska.

Det är det konceptuella som jag har lite svårare för. Storyn. Jag älskar Rapture. Columbia ger inte samma känsla. Men det är visserligen inte meningen heller. Slutsatsen är att det är ett helt fruktansvärt bra spel med lite konstig story. Åtta och en halv av tio, kanske? Bioshock 2 är det enda som får tio av tio i min bok.

Men jag hade hoppats att sångfågeln skulle vara sista bossen.

Det ser i alla fall helt jävla fenomenalt ut

Facebook kastade en tegelsten i ansiktet på mig: Blood and Belief. Nyligen släppt. Uppenbarligen Blaze Bayleys senaste utkrämning. Men nio år är ju faktiskt nästan nyss. Och det är ju min grej att recensera nya album, så att emellan de många olika renditionerna av Heaven and Hell som youtube har att erbjuda klämde jag in ungefär femtio minuter Blaze.

Detta var naturligtvis på den tiden då solobandet hette Blaze och inte Blaze Bayley; det namnet kom några år senare. Det är också det sista på vilket John Slater och Steve Wray medverkar som gitarrister och låtskrivare tillsammans med Blaze själv. Blood and Belief är lite av ett mellanläge. Eller som Facebook kallar det: alldeles färskt.

Ett lågdistat gitarriff öppnar hela helheten och påminner lite om Black Sabbath. Alive heter öppningen och det är en sorts levande död som förmedlas. Trummorna låter grymma, men är egentligen det mest märkvärdiga med låten, som kunde mått bra av mer hastighet.

Ten Seconds handlar om dragracing. Såna som de kör i Fast and Furious; fyrahundra meter på tio sekunder. Men liksom för Vin Diesel tar det mer än tio sekunder för Blaze att färdas den engelska kvartsmilen. Jag anmärkte på hastigheten i Alive, och trots att det finns en del här hade det behövts ännu mer. Man kan inte släpa sig in i mål, Blaze. Refrängen är ganska skön, ändå, och solot höjer låten åtminstone över medel.

Hittills ganska omärkvärdigt, men nu är uppvärmningen avklarad. Blood and Belief sätter igång. Trumslagare Jason Bowld har fått en fin bit att spela och gitarrerna låter utomordentligt. När det kommer igång hörs ett gastkramande bra riff. Det är hårt och tungt i Blaze Bayleys stil. Sex och en halv minut heavy metal.

Life and Death är lite klurigare att placera. Ytterligare fläsk på trummorna (Bowld har gjort ett strålande jobb så här långt). En gitarrmelodi ger lite distans till resten av albumet, men det avviker ändå aldrig från ett traditionellt baserat heavy metalsound. Här hörs också tydligt vilken fenomenal sångare Blaze faktiskt är - den enda som någonsin ansetts bra nog att ersätta Bruce Dickinson.

Det byggs upp. En motorsåg hotar att såga av dig huvudet. Tearing Yourself to Pieces är ett måste. Ett måste av obeveklig tyngd. Ett måste att slita sig själv i bitar. Just när man tror att man är säker så är man allt annat. Tearing Yourself to Pieces är som en Jason Voorhees eller Freddy Kreuger. Det är bäst man gillar skräckfilm.

Hollow Head kan man säga är en fyra minuters kränkning. Det är en gladare låt. Så glad den kan bli i ett ljusdepraverat universum fyllt av missfoster och galningar. De sjuttiotalsinspirerade riffen kastrerar; den tryckande basen skalperar; hela tyngden sodomiserar. Men det är ändå med glimten i ögat. Och omöjligt att inte tycka om.

Will to Win har riff som inte kan beskrivas på annat sätt än heavy metal. Det finns en sorts bakomliggande hastighet, som hade behövts på de båda öppningsspåren. Satan så bra gitarrsolot är. Låten är Maideninspirerat rytmisk men med en typisk Bayleystämning över den klamrande texten och en aura av maffigt sjuttiotal.

Basen sätter en mörk stämning bakom gitarren när Regret öppnar. Finkänsligheten håller inte. Det brister ut i melodisk tungmetall. Blaze låter fenomenal, medan trummorna kunde fått bli tyngre och hårdare. Regret är en sorts melodiskt mörker upplyst av en fantastisk refräng och glimrande heta gitarrsolon.

Ytterligare mastighet trycks rätt upp i ansiktet när The Path and the Way, med sina grumligt hårda gitarrer kastar sig i djupet. Basen är att gilla, medan gitarrerna, trots hastighet och tyngd i god samklang, blir undanhållna i precis rätt åder.

Hur låter det här då? Det är något som vill explodera. Soundtrack of my Life. Det är nedtonat. Den där gitarren hasar spåret fram, så att man vill höra, hur ska detta sluta. Sedan kommer tyngden, som väntat. Fanatiska riff på trummor så otroliga att man kan gå i kloster för att tillbe dem. En melodi finns där och sätter en helt ny prägel på albumet. Kanske är det så att det ska tystna för att man ska inse vad som är värt att lyssna på. Soundtrack of my Life? Fuck yes.

Blood and Belief är en god produktion med stor potential. Men det är ändå mellanbarnet i serien. Föregångare var både Silicon Messiah (2000) och The Tenth Dimension (2002), och följde gjorde The Man Who Would Not Die (2008), som alla överträffar Blood and Belief.

Blaze har själv skrivit alla låtar tillsammans med gitarristerna Wray och Slater (typ). Det har lett till en lättigenkänlig helhet av mustiga gitarrer. Rent och glasklart, men sett genom en grumlig lins, helt i enlighet med verklighetens bittra tillvaro. Som ett par leriga skor; de är rena och snygga där under. Det finns avstickare som låter en gnutta annorlunda, Life and Death är det bästa exemplet, men på det stora hela är Blood and Belief ett album i samma stuk från början till slut.

Där finns melodier, frenetiska gitarrsolon och känslofylld sång (Blaze kan sånt!). Men den stora känslan är av hårda riff där man satsat på tyngden. Emedan albumet började ganska svagt visar det sig vara ett som utan pardon trycker sig fram till ett obevekligt ultimatum. Bayley är underskattad, Blood and Belief är underskattat. Det är en naturlig uppföljning på Silicon Messiah och The Tenth Dimension, som i sin tur var naturliga uppföljare på Blazes tid i Maiden. Blood and Belief är ett kraftpaket som tyvärr glöms bort i obskyritet. Sju blyzeppelinare!

Blaze Bayley - Hollow Head

Jag har aldrig förr hört Wolfchant, men på namnet låter det som ett band helt i min smak. Den första i månaden släppte de sitt sjunde album. De beskrivs som pagan/viking metal, men även med en klick black metal. Intressant, skulle jag säga.

Youtube skänker svaret och jag tog mig fyrtiofem minuter till att lyssna på senaste verket, vid namn Embraced by Fire. Att Wolfchant är från Tyskland gör att jag förväntar mig en viss grad av svett, blandat med stora mått fläsk.

Introt. Devouring Flames. Till frantiska trummors hamrande rör sig en krigshär i riktning mot död och ära. Det låter som filmmusik. Majestätiskt och bombastiskt. Det som följer måste bli storslaget och av episka mått.

Och således öppnar ett tungt gitarrsolo titelspåret Embraced by Fire. Gungande tyngd, obevekliga riff. Trummorna går som en krigsmaskin och solandet är på pricken. Lokhi varvar typisk black metalsång med Michael Selferts traditionella metalsång. Det står allt annat än stilla i den fenomenala öppningen till albumet.

Vidare tyngd med vad som måste vara en ilsken Norgahd bakom trummorna. Element innehåller mer black metalgrowl än vad öppnaren gjorde. Operatisk svartmetall i en sann hednings anda. Gitarrmelodierna ges precis lagom rum bakom Lokhis väsande, som förmedlar svart ondska i vikingaland. En hel del på tyska. Ach du lieber!

Turning Into Red öppnar som man tänker att vikingametall ska låta. Som en annalkande strid som ingen kommer ur levande, om Loke själv ska dräpa den siste. Det fortsätter med smällande tyngd, kraftiga gitarrer och av Lokhi och Selfert varvad sång. Ett nedtonat parti sätter stämningen och höjer låtens betyg.

Einsame Wacht låter bestämt tyskt. Manglandet fortsätter och trycker fram i ett galet tempo. Trots att musiken i sig låter bra (trummorna är exceptionella!) så låter growlande på tyska inget vidare.

Tungt. Melodiskt. Autumns Breath. Katastrofalt bra gitarrbitar. Lokhi sätter en aura av ondska i rörelse och Selfert brygger på med den andra sidan av myntet. Galna riff på en utmärkt basslinga. En låt att lägga märke till.

Mer tyskt! Freier Geist öppnar med gitarrer som doppats i olja och satts i lågor. Ett rytmiskt trummande mot melodiska gitarrer frammanar en god stämning, som bryts av det tyska growlandet. Det bara funkar inte riktigt, trots ett i övrigt bra spår.

Avslutar gör Winters Triumph. Finstämd vikingamusik; enkla gitarrer och en mysig melodi i regnet. Det antågande korståget kommer att krossa dina ben. Vikingakrigare sätter allt du håller kärt i brand och plundrar och dödar. Riktigt bra gitarrer gör en avslutning som knyter hela cirkeln till en festival av majestätisk tyngd. Om Winters Triumph kan ingen säga att Wolfchant inte kan gå ut med finkänsla och stil.

Ledgitarristen Skaahl har fått några fenomenala solon på yxan och de bägge sångarna arbetar tillsammans som två ilskna tyskar ska. Men det mest utstående och mest gutturalt underbara är Norghahds fantastiskt helvetiska trummor. Efter fyrtiofem minuter och en skakande kopp kaffe känner jag mig kastrerad.

Wolfchant får de flesta låtar att låta ungefär som man förväntar sig att en episk power metallåt med tio-tolv minuters längd ska låta. Embraced by Fire är en solid klump sammansmält av svarta lågor. Bandets känsla för finstämda melodier i en ohelig mix med gastkramande sång och feta riff gör en helhet av säreget slag. Teatraliska melodier på tung svartmetall i vikingaskepnad; man vet aldrig om det är mjöd eller blod de dricker.

”Exotisch”, säger de. Det betyder ”bra”, på tyska. Jag ska definitivt lyssna mer på Wolfchant. Sju av tio blyzeppelinare!

Wolfchant - Turning Into Red

När det är brist på ny bra musik att lyssna på - om man hatar sig själv och allt annat så älskar man väl black metal och då må det vara hänt att man har det bra - så får man ta det man redan har hört. Många gånger.

Jag satt där och lyssnade på ett i allra högsta grad klassiskt album, när jag plötsligt insåg att, hallå, det här ska jag recensera. Så ur vägen black metal, här kommer Keeper of the Seven Keys, Part II, som ett frakttåg rakt mot medulla oblongata.

Om än lite äldre än Saxons Sacrifice (2013) så börjar också Helloweens andra Keeperplatta med ett intro. Ett intro som går uppåt och uppåt, till en gloriös och storslagen öppning. Invitation är namnet, och det är inget mindre än en inbjudan till något som man vet kommer bli episkt.

Med stadiga fötter på sin rena speed metalgrund och ett stort mått power metal, melodiös och grandios, hoppar Eagle Fly Free igång. Schwichtenbergs eviga bultande på trummorna, Kiskes episka stämma och harmoniska gitarrer av Hansen och Weikath. En underbar start på ett album; det här är tidernas bästa power metallåt. Men det är ju enkelt att säga så här tjugofyra år i efterhand.

Kiske skrev You Always Walk Alone, som också den är en stapel av power metal. Med sin speed metalbaserade mustighet och kalasartade melodi som given för ett power metalspår är numret en simpelt men bra halvklassiker.

På det följer en låt som öppnas med trummor och ett till hälften elakt skratt. På Kiskes röst hörs ett stråk av melodin som gör power metal till power metal. På gitarrerna hörs detsamma, ovanpå Grosskopfs testikelklämmande basspelande. På hela Rise and Fall hörs en fantasi som kastats till medvetande. På Straight Out of Hell (2013) var det positivet som skulle höras - lyssna bakåt, dagens Helloween.

Nästa klassiker och en av bandets kändaste nummer är Dr. Stein. Låten har en fasthakande rytm och en sorts spirituell nivå av galenskap och rock-power. Gitarriffen är gudomliga. Man kan inte annat än älska den här låten - det går bara inte. Melodi och rockinspirerade gitarrer i total harmoni skapar lustiga varelser.

Långsamt och tryckande. Första gången hade man trott att det skulle bli en trög ballad. Men We Got the Right får lite mer tryck. Grosskopf låter basen sköta snacket och blir det som håller låten fungerande. We Got the Right är en magisk sång som är lite balladlik, utan att någonsin bli en ballad. Mustiga gitarrer och en visslande melodi på läpparna sätter stämningen.

Som March of Time öppnar får man för sig att det ska bli något i stil med ett tjugominutersepos; först när den hoppar igång på riktigt känner man hastigheten. Har Helloween någonsin visat sin speed metalanda - du vet, efter sin speed metalepok - så är det här. Ändå rinner power metallens adliga blod i gitarrernas ådror.

Hög tid för nästa klassiker när I Want Out kastar oss rätt in i en kastrerande melodi fastblästrad på mastig bas och rytmiska trummor. Kai Hansens typiska text sjungen av den fantastiske Michael Kiske har aldrig låtit så väl. Det låter så där positivt, det låter så där episkt, det låter så där power metal som Helloween ska.

Tretton minuter är det av Weikath författade mästerverket om de sju nycklarnas bevarare. Ett småprogressivt epos vid namn Keeper of the Seven Keys, som innehåller elements alla makter. Gastkramande sång av Kiske på power metals bästa gitarrer och trummor ger en evig känsla av ur avgrunden lyft existens. Bräckligt och skört, men helt perfekt.

Save Us fanns inte riktigt med på original-LP:n, men den är i all rätt en del av albumet. Frenetiska trummor, ett myskdoftande gitarriff, fanatisk sång och en refräng lätt som maräng. Snabbt och melodiskt. En utmärkt mix av de två element som gjorde den tidens Helloween till det de var.

Det här albumet släpptes 1988 och det är ett bra tag sedan. Sedan dess har Helloween hunnit utvecklas åt alla håll och kanter. Men just då, 1988, var de inte bara ett band som gått från speed till power. De var power metallens allra mest slagkraftiga pionjärer.

Keeper of the Seven Keys, Part II har några av power metalhistoriens bästa låtar, inklusive den absolut bästa (Eagle Fly Free). Flertalet mastodontliknande solon finns att höra bland fantastiska melodier och ett intrikat och välstyrt arbete på trummorna. Utan det här albumet hade power metal varit tomt, grått och dött.

Det finns en hel massa sätt att minnas gårdagens Helloween. Nittiotalets lite mer obskyra släpp; trummisen Ingo Schwichtenbergs självmord; Hansens avhopp; Kiskes avhopp; etcetera, etcetera. Men det bästa man kan göra när man ska minnas gångna dagar är nog att gasa på med de båda Keeperplattorna. Del två ska helt klart ha nio blyzeppelinare! När det här frakttåget kört över din medulla oblongata är du hjärndöd.

Åttiotalsmusikvideo: Helloween - I Want Out

Grejen med Saxon är att de alltid har varit lite svåra att peta på. Det är 34 år sedan de släppte sin debut. Nu är det nummer tjugo, Sacrifice, som är aktuell, efter en helg på marknaden. Oliver och Dawson (gitarr och bas) har inte varit med på länge, men senare års Saxon har försökt återuppleva åttiotalets glada dagar då till och med Biff Byford troligtvis kunde få ett ligg på sin rockstjärnestatus.

Till Sacrifice har Saxon gjort nyinspelningar av några av sina mest klassiska låtar, bland annat Crusader och Frozen Rainbow, samt en akustisk version av en av deras bästa låtar; Requiem (We Will Remember).

Gentlemen you had my curiosity, but now you have my attention.

Att inleda med ett intro är ett vågspel. I många fall hade man kunnat slaska ihop introt och öppningslåten till en enda gloriös massa. Men ett intro ska också bygga upp en stämning inte bara för en enda låt, utan för, i det här fallet, nio stycken. Men introt har faktiskt namn; Procession. Det låter som upptakten till en makaber stridshymn. Återstår att se om det är det vi får.

Det bryts väldigt plötsligt in i Sacrifice. Kraftigt gitarriff och en viskning från Biff. Ett intrikat trumslageri av Nigel Glockler (mannen med tidernas mest brittiska förnamn) sitter bakom dessa hela tiden oslagbara gitarrer. Man får säga vad man vill om trettiofyra års utveckling, men gitarr kan pojkarna spela. Och makalöst nog kvarstår auran av bakomliggande makt som uppstod i introt ligger som en sten över bröstet.

Made in Belfast låter som om det ska bli en fjantig sång om hemlängtan. Emedan den är mindre tuff och slagkraftig som öppnaren går det ändå en tydlig ådra av ren heavy metal genom Carters basspelande, som är det mest remarkabla med låten. Det är inte alls någon hemlängtan det gäller. Snarare irländska ligister som vandrar längs Belfasts gator och tar över torget.

Gitarren går snabbare i Warriors of the Road. Det låter helt glasklart. Till och med Biff låter bra på sina ställen. Det första gitarrsolot är inte allt för minnesvärt; snarare är det trummorna bakom som sitter på pricken. Det avslutande solot däremot är helt som det ska. Helt klart en hälsning till åttiotalet och den snabba festivalrocken om hur glatt livet på turné är.

När Guardians of the Tomb börjar tror man inte att det ska låta så fantastiskt som det gör, när gitarren kommer igång och - hör och häpna - börjar med ett solo. Kort och episkt. De följande riffen är intrikata och sitter mustiga under Biffs för en gångs skull lite mer melodiska känsla i pipan. Heavy metal som den ska låta när den kommer ur Saxons gapande käft.

Ytterligare en nickning åt den tid i livet då allt som gällde var rock n' roll. Stand Up and Fight börjar lovande med ännu fler skitbra gitarrer, men efter det blir det tyvärr bara undermåligt, så när som på ett solo som är alldeles för bra för låten det ämnar förgylla.

Fler krispiga gitarrer, på gränsen till vansinne, när Walking the Steel tar begynnelse. Trots en välkomponerad vers; gitarrerna agerar i fin harmoni med trummorna och en något underspelad bas, blir det inte bättre än tråkigt. Och trots ett ypperligt gitarrsolo hade man önskat sig mer... fläsk!

Exakt! Detta fläsk hade man önskat sig. Night of the Wolf börjar lovande. När Biff brister ut i sång uppstår en aura av mystik som sedan kompletteras av fullbordande gitarrer. Ett nedtonat parti fulländar känslan. Man befinner sig i en mörk skog och hör ylandet mot månen. Vargens natt. Skrämmande enkel att gilla.

När jag hör öppningsriffet i Wheels of Terror slås jag av hur skönt det vore om det gick snabbare. En känsla som hela tiden kvarstår. Tematisk tyngd är det ingen brist på, men att låten kommer att försvinna råder inga tvivel om. När man snackar Saxon och hör ordet wheels, så är det inte terror som följer, utan steel.

Med tidernas fulaste ord i titeln, avslutar Standing in a Queue fyrtio minuter Saxonmetal. Det känns som en rockstänkare i hårdare, mer basmustig stil. Det blir aldrig riktigt något av låten, den får nöja sig med sina tre minuter för att sedan bli glömd.

I nyinspelningen av Crusader hör vi lite mer orkestralisk musik. Originalet, som alltid kommer att stå som en av Saxons bästa låtar, har skapats på nytt i 2000-talets Saxons anda. En åttiotalsklassiker pånyttfödd som mastodont. Vidare nämner jag den akustiska versionen av Requiem (We Will Remember). Den började för tjugotre år sedan som inget mindre än en av världens bästa rockanthems. Akusktiskt då? Nej tack. Vidare finns tre till nyinspelade låtar som bara kan benämnas som nyinspelningar.

Det finns ett par spår som inte är mer än några minuters musik, medan det också finns några spår som sitter på en känsla; något av en blandning mellan Saxons senare album och deras åttiotalsverk. Man måste kanske vara die hardfan för att dyrka allt som finns att höra på Sacrifice, men i mitt fall finns en handfull bra låtar och en handfull mer plebejt material.

Biff Byford låter i stort sett som han alltid gjort; långt ifrån världens bästa sångare, men på alla sätt unik och en sångare i sin egen klass. Gitarrerna är genomgående extremt bra och helt klart Saxons största pluspoäng. Att de skulle sakna Oliver och Dawson tvivlar jag starkt på.

Sacrifice är inte i klass med Into the Labyrint (2009), men föregångaren Call to Arms (2011) överklassar den utan några större problem; där Call to Arms var mer teatralisk, knycklade pojkarna till lite feta riff till Sacrifice. För en lite mer varierad musikupplevelse hade jag gärna sett lite av en blandning. Jag tvingas ändå tippa över Sacrifice till sex och en halv blyzeppelinare.

Musikvideo: Saxon - Sacrifice

Det har gått en helg sedan Stratovarius släppte sitt fjortonde album. De är ett stort namn i power metalvärlden, och det är sant att det finns flertalet finska band som har en affinitet för det symfoniska. Jag nämner Sonata Arctica, Revolution Reneissance och just Stratovarius som har en del att göra med varandra.

Eftersom att jag är en sådan power metalnörd tycker jag att det är fruktansvärt kul när det inte bara är black metalskivor som släpps. Stratovarius har visserligen aldrig varit mina favoriter, men det namn som de ändå är kräver en recension.

Körer och överdrivet hamrande på trummorna. Timo Kotipelto är inte sångaren han en gång var, men gör ett bra framträdande ändå. Första delen av gitarrsolot är bra, sedan blir det för keyboardigt för min smak. Första låten, Abandon, är inte särskilt fängslande, även om där finns en hook som jag gärna hört lite mer av.

Förhoppningsvis är singeln Unbreakable bättre. Tyvärr börjar det med alldeles för mycket keyboard, och fortsätter sedan på samma spår. Gitarren är alldeles för gömd. I refrängen hör jag ett riff som gärna fått varit mer framträdande. Från och med den instrumentala biten blir låten bättre.

Stand my Ground öppnar bättre. Mastigt och mustigt i en mustig mix av mastighet som bara överträffas av min egen förmåga att välja mina ord. Efter ett lite kort gitarrsolo blir det mer keyboards, men här är det helt okej. Annars, tunga riff av Matias Kupiainen (som också ligger bakom produktionen) och till och med Kotipelto kan sjunga.

Jag vet inte hur man ska uttala Halcyon Days, men det spelar liksom ingen större roll efter att man hört den. Här finns mer trist keyboard och det låter som radiomusik. Ska de ställa upp i melodifestivalen tro? I refrängen låter Kotipelto bra, men det är det enda noterbara där. Emellanåt ett par bra riff, men alldeles för sällsynt.

Nummer fem är Fantasy, som till skillnad från de fyra första spåren inte skrevs av Kupiainen och Kotipelto i lag, utan av bassisten Lauri Porra. Tyvärr låter det inte som någon större skillnad för Jens Johansson får fortsätta pissa keyboardtangenter. Men det är egentligen inga problem i den här låten, för den har bra riff, en skön refräng med riktig power metalmelodi och ett tyvärr alldeles för kort gitarrsolo.

Och sedan just när man tror att Out of the Fog ska explodera i tidernas fetaste metalriff och trummorna från helvetet blir det lite mesigt. Trots att det kommer ett i all rätt trevligt riff blir det ju inte något, riktigt, av den här låten heller. Okej, lite skön refräng hade den väl, då.

Castles in the Air, är det balladen? För en sådan ska det ju finnas. Men nej, det blev lite mer bombastiskt sedan. Det är det minsta keyboard man fått kastat i ansiktet hittills, och ändå är det Jens Johansson, keyboardisten som ligger bakom storverket. Ytterst välskriven och katastrofalt bra, måste jag få säga. Magnifik power metal.

När en låt heter Dragons förväntar jag mig att den är det bästa ett band har gjort. Visserligen är deras Soul of a Vagabond svårslagen, men jag fick ganska höga förväntningar bara av namnet. Också den har Johansson pennat och även om det blir en gnutta mer keyboards sitter det också en skön rytm i luften. Gitarrsolot. Varför är det så förbaskat kort? Möter förväntningarna? Kanske inte, men jag får säga alldeles lagom power metal.

Lite lagom hastighet till vänster. Kotipelto får sjunga. Det ljuder riffigt skönt till höger. Och plötsligt sjunker tempot. One Must Fall blir lite svår att placera. På sina håll för långsamt, men när pojkarna tar i så låter det rätt och riktigt.

If the Story is Over börjar med akustisk gitarr och det låter finstämt och tillbakalutat. Joakin Jokela visslar. Kotipelto kan knappt hålla sig från att gråta. Det är lugnt och stillsamt, melodiskt som en power metalballad ska vara. Och plötsligt blir det mer tyngd, utan att det för den sakens skull blir för tungt. Det låter precis rätt.

Sist ut på isen är Nemesis, det lilla titelspåret. Trots en del fortsatt överanvändande av keyboarden sitter några maffiga riff på en skön basgrund där och trycker. Något oplacerbart finns över hela auran som låten förmedlar. Det är melodiskt, rytmiskt och tungt. Det är ju power metal! Nemesis är bäst på Nemesis, utan minsta tvivel.

Med Timo Tolkkis progressiva och neoklassiska influenser var Stratovarius en kraft att räkna med på den europeiska symfoniska power metalscenen och även om bandet fortfarande finns med och respekteras är de inte längre desamma. Visserligen är Nemesis det treje albumet utan Tolkki, men i min mening behövs han för att Stratovarius ska vara ett namn att minnas.

Nemesis är ett konsekvent album med flera fina melodier, rytmer och tunga riff som adopterats fint till power metal. Det blandat med en aning mycket keyboards, finsk glättighet och ett par spår som är ganska lika gör till ett helt okej album. Det är ju också en trevlig tanke att fler än bara en person får ge uttryck för sin kreativa ådra; det har utan tvivel hjälpt till att ge albumet sin subtila mångsidighet.

Albumet började inte fullt lika bra som det slutade. Där fanns generiska keyboardbaserade melodier från början till slut, men det är när Kupiainens riff fått en mer allmän utbredning och de båda elementen blandats till en skön mix som det gått bäst fram. Jens Johansson, som fått för mycket utrymme med sin keyboard bidrar ändå med de bästa spåren; Castles in the Air och Dragons, som bägge utgör power metal av ypperlig kvalitet. If the Story is Over är också skrämmande bra, liksom det avslutande titelspåret. Jag blir tvungen att ge albumet sex och en halv blyzeppelinare av tio möjliga.

Stratovarius - Castles in the Air

Man kan undra varför jag väljer ett så gammalt musikalbum att recensera. Och det kan tänkas många orsaker. Det firar tjugofemårsjubileum; det anses vara det sista i Maidens gyllene era; det innehåller idel klassiker; det är ansett som ett av de bästa album som gjorts. Etcetera. Den bästa anledningen jag kan komma på är, well why the fuck not?

Från första ögonblick vet man att den väntande resan kommer att bli magnifik och episk av sällan skådat slag. Gitarren efter Dickinsons intro talar om ett illavarslande och dunkelt mörker som omvälver hela öppningsspåret. Gitarrmelodin i refrängen är av gudarna skänkt. Moonchild planterar ett frö av ondska som man lätt går miste om, om man inte vet att lyssna till de subtila detaljerna. Den är, i brödraskap till The Wicker Man, den bästa öppningslåt någonsin spelad.

Ballader i Maidens stil är något ut över dess like. De är inte som andra. Infinite Dreams är i all rätt en ballad, med ett långt inledande lugnt parti följt av tyngre riff. I bakgrunden en melodi som gjuter dimma i sten. Som i öppnande Moonchild finns en ondska, nästan oplacerbar. Här uttrycks den av Dickinsons nästan plågade sömnlöshet och drömtillstånd med kulmen i ett avgrundsvrål som öppnar till låtens tuffaste parti, där klassiska Maiden inte går att undvika. Hårda riff under melodier tillsammans med den lugna ådran gör en Maidenballad till en Maidenballad.

Can I Play With Madness? Men fick det bli mer underbart? Det låter gladare än det hittills gjort, men även här finns en undertryckt illvilja, väntande i mörker. Refrängen är bland det bästa Maiden gjort. Melodi och riff dansar på eld; en dans som bara Maiden kan tämja. Solot är gudomligt, men hur bra låten än är har den inte upplevts till sin fulla potential förrän den upplevts live. En gammal favorit till mig och uppenbarligen till alla andra.

När The Evil That Men Do tar sin stapplande början tror man inte att det ska bli allt vad heavy metal betyder. Riffbaserad tuffhet på baskungens grund och melodiska gitarrer som spelar i harmoni till en aldrig så underbar röst som Dickinson har just här. Nicko McBrain har fått trummorna att göra underverk och med Murrays och Smiths tvillinggitarrer har vi på fyra minuter fått veta vad heavy metal är.

Men vi känner också Maiden. Vi vet att de inte kan hålla sig till fyra minuter. Ännu mindre nu för tiden. Titelspåret, Seventh Son Of A Seventh Son, är en av Maidens längsta låtar och bland de första riktigt progressiva låtar de gjort. En låt i inte full hastighet, men i gastkramande brutalitet om man är den som kan tänka annorlunda. De många taktändringarna gör låten föränderlig; den innehåller allt man kan vänta sig. Maidens klassiska tvillingriff, sköna melodier, Harris fläskiga bas, McBrains tuggande trummor, Dickinsons envetna stämma... allt skapar en gastkramande aura av ondska i rörelse.

Med The Prophecy öppnar det lugnt och stilla. En ensam gitarr åtföljs av en vän och för en kort stund är det nästan vackert. Sedan blir det en mer vred känsla; ondskan kvarstår, förmedlad genom mörka riff och text om hur katastrof slår till. I instrumentala partier är det melodin som är mest märkvärdig och solot som klamrar sig fast utan tanke på att släppa taget. Någonsin. Men det mest anmärkningsvärda med The Prophecy är avslutningen. Det är en vacker gitarr som drar ner tempot och ger en stunds eftertanke. Tona till svart.

Nu kommer något oförklarligt. Det börjar med Harris bas i en melodi som bara han kan. En gitarr kommer in med ett dunkelt riff. En till, med en melodi på läpparna. Till sist trummorna i en demonisk eufoni. Med Dickinson kommer domedagen. Hela tiden finns Harris där med basen och hela tiden finns en väntande melodi. Det här är hur Maiden låter när allt arrangerats till perfektion. Det är döden, men hur kan döden vara så underbar. Det är den bästa låten som finns. The Clairvoyant.

Only The Good Die Young avslutar ondskan som funnits som en tanke bakom ögat, som en skugga i mörkret. Det är den perfekta avslutaren på albumet. Demoniska melodier, gudomliga riff och en drömliknande basslinga. Dickinson åter på topp. Och det är här som ondskan är som minst ensam. För trots att de goda dör unga finns det gott bakom ondskans dunkel. Och det slutar som det började, efter en magnifik och episk resa.

Albumet, som firar tjugofem år i år, har något onämnbart, något flyktigt hos sig som skapar en aura av ljus och mörker i astral strid; allt omsvept i det klassiska Maiden som det ju egentligen är en del av. Tillägget av keyboards skapade Maiden på nytt, medan de inte fullt lika välanvända syntgitarrerna (i jämförelse med Somewhere In Time (1986)) fortfarande finns som en en del som gör helheten till en helt unik upplevelse.

Innan var Maiden ren och skär heavy metal. Nu är det mest progressivt. Seventh Son Of A Seventh Son blandar deras progressiva influenser med den heavy metal de själva gjort sig kända för. Med oslagbar rytm på Murrays och Smiths tvillinggitarrer och melodier utan pardon avslutades Maidens åttiotal på topp. Det är och förblir det enda albumet som enbart sitter på höjdpunkter. Jag kommer inte på något negativt att säga, och inte heller tänker jag försöka. Jag är fullt upptagen med att njuta. Tio blyzeppelinare av tio möjliga.

Klassisk musikvideo: Iron Maiden - Can I Play With Madness

Nyckelordet här är positivitet. Straight out of Hell är Helloweens fjortonde album och var tänkt bli mer positivt än vad de tyska farbröderna slängt ur sig på senare år. Man ska ju inte för den sakens skull påstå att de senaste albumen saknat positiva ådror, för sånt snack vore fullt i skit. Men jag ville ju ändå ta reda på om den blev mer positiv, Helloweens musik. Jag går in i lyssnandet utan att ha hört ens bandets egna smakprov som delats på Facebook. Det ska vara en helt ny upplevelse.

Live Now! är mest pop metal fast i Helloweens anda och passar in men sticker inte ut. Helt okej refräng med lite tryck. Den föregås av öppnaren Nabataea som är ungefär i samma stil och - ack och ve - går nästan obemärkt förbi. Mellan de båda sitter World of War vars starkaste sida är Deris röst i refrängen.

Nummer fyra, Far From the Stars, är den första låten som sticker ut i öronen på mig. Det öppnar snabbt med gitarrmelodi att berömma. Vidare är trummorna att applådera. Låten besitter mastiga riff och refräng med stake bakom. Solon kan de också. Klart bäst hittills. Burning Sun har en helvetiskt skön refräng och inte minst ordentliga riff; snabba och tuffa. Deris röst är anmärkningsvärt skrikig. På ett bra sätt. Jag har nämnt ordet förr och lär göra det igen: solot. Gud. Solot.

Det hörs tydligt att Deris ligger bakom Waiting for the Thunder. Minnen dras tydligt till If I Could Fly och As Long As I Fall från The Dark Ride (2000) respektive Gambling With the Devil (2007). Det är ett fungerande tema med keyboard i högsta hugg för en annan känsla. Tillsammans med välskriven och väl utförd sång och ett grymt solo får den högre poäng än vad man väntat sig när man hörde de första sekunderna.

Hur tror man ett det ska låta när en låt heter Hold Me in Your Arms? Helloween har väl inte lyckats med ballader sedan Shitmill (vila i frid, Schwichtenberg). Det går sådär, men lite tråkigt blir det. Tuffare låter det med stridstrummorna som öppnar Wanna Be God, som inte är mer än en två minuter lång bensträckare i halvtid.

Att titelspåret skulle vara ett lågvattenmärke fick jag höra innan albumet ens släppts. (Professionella recensenter. Dom ska ha allt.) Men så fel har en recensent sällan haft. En av de bästa på albumet, med gitarrsolo från bortom graven och sköna melodier. Löble får visa vad han kan göra med ett par trumpinnar och några burkar att hamra på också.

Väntat sig hade man ju något lite argare och ondare när en låt heter Asshole. Det dög dessvärre inte, och trots texten håller sig musiken snarast till allt för långsam pop metal. Och sedan kom gitarrsolot. Räddningen? Nej, alldeles för kort. Men alla ska väl erkänna att det finns någon speciell människa de tänker på när den här låten spelas.

Years är ett utmärkt exempel på hur positiv power metal bör låta. Ett outgrundligt exemplar av Weikaths goda musikförfattarskap. Åtföljs gör den av den Make Fire Catch the Fly som är en katastrofalt skön låt och också den ett gott exempel på positiv power metal. Det är, i båda fallen, inte lika keyboardbaserat som tidigare på albumet, även om elementet finns där. Jag tror att nyckeln ligger just där.

Räknar man inte med bonuslåtarna så är det Church Breaks Down. Här märks hur bra sångare Andi Deris faktiskt är. Han låter som han gjorde på 7 Sinners (2010). Det är lite mörkare. Det är lite argare. Vågar jag säga ”bäst på albumet”? Det räcker kanske inte med bara en lyssning, men jag säger då bara: dat solo.

Eftersom att den andra bonuslåten är en Hammondversion av Burning Sun (tillägnad Deep Purples Jon Lord) struntar jag i den och nämner bara Another Shot of Life i förbigående. För det är vad den är: förbigående.

Att pojkarna i Helloween skulle satsa på mer positiv musik efter de senaste två albumen kände vi till. Det märks inte minst på Andi Deris sångstil. Han behåller sin konsekvent kraftiga röst som ankrat hårt i Helloween sedan 1994, men gör också högre utspel som saknats på tidigare album. Det märks också på hur vi inte får några ordentligt tuffa riff, utan mest melodier. Några blästrande gitarrsolon bjuder Weikath och Gerstner på, men mest är det melodisk power metal.

Grosskopf, som varit med från början, har några mustigt goda bitar på basen. Det finns, som sagt, också ett par solon som inte går av för hackor. Den ”positiva” ådran klistras också fast med keyboarden som kanske överanvänts på tok för mycket. Men trots allt kompletterar de skickliga veteranerna varandra så bra att resultatet blir en hårig sörja av klämmig power metal. Helt rätt.

Sämst på albumet är de tre första låtarna, som inte riktigt sätter. Balladen är tråkig och Asshole för positiv för att få behålla namnet. Men vi ska ju ändå vara positiva, därför är albumet mest bra: ingen låt är sämre än att den inte ska få finnas med. Eller, balladen kanske kunde skippats. Bäst? Straight out of Hell, Church Breaks Down, Burning Sun och Years. Svårt att välja.

Som på 7 Sinners är alla låtar (nåja, alla utom Live Now! den här gången) författade av endast en person. Ett för Helloween fungerande koncept. Låtarna håller en konsekvent ådra och håller varandra i händerna bra. Som helhet ett steg bort från soundet i 7 Sinners. Ett steg varken framåt eller bakåt. Snarast på sniskan. Men jag tror ändå jag föredrar det mörka framför ”pop metal-Helloween”. Men ungefär sju blyzeppelinare ska väl Straight out of Hell ha ändå. Man ska ju vara positiv.