Dream Evil - Six

Genre: Heavy Metal, Power Metal

Dream Evil sparar inget krut när de efter sju långa år i tystnad släpper sin sjätte fullängdare, träffande nog betitlat Six; uppföljaren till erkända In The Night (2010). Direkt i första låten - bandets själbetitlade - öppnar det starkt, och återfångar tyngden och kraften i en Manowar-rökare, samtidigt som den påminner om den egna klassikern The Book Of Heavy Metal, från skivan med samma namn (2004). Fredrik Nordström och Markus Fristedt anammar Dio-lika riff, och den sistnämnda glassar friskt med ledgitarren utan att för den skull bli särskilt melodisk. Niklas Isfeldts sång säger att sju år lika gärna kunnat vara igår. I hela fem minuter håller Dream Evil lågan tänd och hoppet hinner stiga att deras comeback ska ha varit värd väntan. Sedan säckar albumet ihop i sn samling utfyllnad, same-old same-old och kass humor. Mindre power och mer heavy, skitiga riff - som stundtals inte alls går av för hackor - fylls av trista strukturer, ooriginella melodier och refränger som mest känns som upprepningar av varandra och majoriteten av låtarna på United (2006) och In The Night.

Dream Evil - Six

Saken är den att det är snyggt framfört och spelat, Nordströms produktion klanderfri och inget säger att det inte borde funka. Dream Evil har helt enkelt lyckats med konststycket att på något sätt suga den mesta känslan ur musiken, likväl som på de två senaste skivorna. Den traditionella heavy metal-stilen som stundtals varvas borde kännas fräsch full av attityd, som Astral Doors nyligen lyckades helt okej med, exempelvis, men är mest trött. Exemplen Sin City, Hellride eller Six Hundred And 66 är menlös utfyllnad utan momentum att tala om, medan Too Loud och Broken Wings, som bägge återfinns mot slutet av albumet, har lite mer fart, tuffare riff men ändå faller när känslan tappas, med trista refränger och en Isfeldt som borde vara trött på att sjunga om exakt samma soppa om igen. Därmed inte sagt att det är rakt igenom uselt; Creature Of The Night är en historia i långsammare tempo. Rytmsektionen är behaglig, trots ganska ominnesvärda riff, och den smäckra ledgitarren funkar snyggt. En seriösare inramning gör att låten funkar - om än inte helt perfekt.

Six är stundtals medryckande, ibland hajar en till och någon gång tänker en ”jäklar, det skulle de ha gjort mer av”. Växer gör albumet marginellt med ett par lyssningar. Judas Priest-känslan plockas fram i 44 Riders, som efter några varv visar sig vara en av skivans få höjdpunkter. Refrängen tar en mer melodisk twist, och trots att texten är klyschig känns den mer subtil och snarare som en smått smörig hyllning än som en misslyckad parodi av Priest och Manowar och hela biker-grejen. Dream Evils allvarliga sidor har alltid varit deras bästa, och det här albumet ser på tok för få av dem. Kanske är det Century Media som aldrig vetat hur de ska handskas med power metal på rätt sätt (kika i kommentarsfältet till låten nedan för att se vad CM-fans förväntar sig). I slutändan är Six inget nytt under solen, utan mest mer av vad som hände på United och In The Night, utan att till fullo återkaptivera känslan som omgav 2004 års The Book Of Heavy Metal, trots en del försök. En handfull dugliga låtar på 13 år räcker inte, Dream Evil borde ha gjort detsamma när Gus G och Snowy Shaw tackade för sig.

 

Bästa låtar: Dream Evil, 44 Riders

 

    

 

Musikvideo: Dream Evil - Dream Evil

Alestorm - No Grave But The Sea

Genre: Pirate Metal (Yarr!)

Alestorm - No Grave But The Ham

Med femte fullängaren No Grave But The Sea färsk ur spam-burken gör sig Alestorm redo att åter ge sig ut på de sju haven - nu också för hundar! Grundaren, sångaren och keytar-isten Christopher Bowes har sedan sin begynnelse i Battleheart (som sedermera blev Alestorm) under 00-talets andra hälft visat (framför allt i Gloryhammer) att han kan vara en låtskrivare i världsklass. Något som visade sig väldigt frånvarande på Alestorms senaste fullängdare, Sunset On The Golden Age (2014), en osammanhängande historia som kom kort efter Gloryhammers närmast fulländade debut Tales From The Kingdom Of Fife (2013). Alestorms sound är definierat vid det här laget, och de strövar inte långt därifrån. Elliot Vernons folkiga sound och maniskt fryntliga keyboardleads ligger överst, och Bowes raspigt sarkastiska sång, antitetisk till den annars mer traditionellt uppbyggda power-stilen. Storslagna allsångsrefränger, melodier inspirerade av episk filmmusik och en egen stil fullpackad med humor, keytars och dragspelssyntar, det är och förblir Alestorms sorti. I den bemärkelsen är heller inte No Grave But The Sea nyskapande, även om den är ett lyft efter föregångaren.

Alestorm - No Grave But The Sea

Lika lite bör Alestorms satiriska läggning komma som en chock. Bowes, som inte ens tog sin black metal på allvar, har fyllt snart sagt hela skivan med ploj. Singeln Mexico är hur löjlig som helst, med fåniga keyboards och ännu dummare text om att segla till kaktusarnas land och supa, med Bowes - i sinom tid klassiska - ”yo ho, Mexico”. Men lik förbannat är den Alestorm i sitt esse, i klass med Keelhauled, och det är omöjligt att inte älska den. Och stundtals gör de sin grej riktigt, riktigt bra. Glassiga melodier fyller maffiga dubbeltramp och nya gitarristen Máté Bodor lägger köttiga riff mot tryggt framförda baslinjer från Gareth Murdock. Hooks och melodier som påminner (av uppenbara skäl) om Gloryhammer, medan Vernons keyboards håller stilen kvar i Alestorms eget kölvatten. Det är ändå inte bara shits and giggles; några av Alestorms bästa verk har gjorts med en seriösare intoning. To The End Of The World och avslutningslåten Treasure Island dignar med fylliga riff och ruffa sångmelodier. Samtidigt är det inte ens i de stunderna gjort med samma intensitet och råhet som på de allra första skivorna, Captain Morgan’s Revenge (2008) och Black Sails At Midnight (2009); de har haft svårt att släppa hela supa och festa-grejen, vilken i längden blir tröttsam.

Trist nog är skivans mellansektion - från bandets självbetitlade låt och hyllning till den festfyllda piratlivsstilen, till småsega Man The Pumps - ett kvalitetsdopp efter en stark öppning. Visserligen har även de låtarna strösslats med sina egna kvalitativa egenskaper; de simpla melodierna i Fucked With An Anchor eller den snabbare tuffheten och riffen i Pegleg Potion (den klart starkaste låten i skivans mitthalva). De långsammare låtarna är inte alls lika medryckande som till exempel Mexico eller titellåten; Bar Ünd Imbiss kanske har några av Bodors finaste solon på skivan, men är annars bara seg i det långsamma tempot. I det allra mesta är No Grave But The Sea mer av samma sak från Alestorm; några flin och nickningar här, och kul, upplyftande stämning där. Bowes svävar iväg mer - och är inte bunden till piratpartytemat - med Gloryhammer, ett band som redan från start verkar ha plockat upp Alestorms falnande känsla. Skivan tar ett steg i rätt riktning och lyckas fånga en del av de tidigare albumens känsla, jämfört med sin föregångare, och med sin underbara närvaro på sociala medier visar ändå Alestorm att de är metal-scenens mesta komiker. Att smilbanden kommer att dras råder det inget tvivel om. Och helt klart är att No Grave But The Sea bjuder på rom, öl, äventyr och mjöd; allt en pirat behöver.

 

Bästa låtar: Mexico, To The End Of The World

 

    

 

Musikvideo: Alestorm - Mexico

Below - Upon A Pale Horse

Genre: Doom Metal

Nyköpings söner Below beskrivs inte sällan i stora ordalag och med vurmande jämförelser till giganterna Candlemass. I dagarna släppte de sin andra fullängdare, en uppföljare till krossande debuten Across The Dark River (2014), och för att ingen ska tro att sinnet ljusnat eller känslan lättat pryds det av en askgrå lieman i dödsritt, och bär den dödssmäktande titeln Upon A Pale Horse. Albumet är kanske inte lika direkt atmosfäriskt uppslukande som det genialiska introt på debuten, men det olycksbådande introt som föregår den fullständiga behemot till riff som inleder Disappearing Into Nothing sätter ändå känslan och stämningen från start. Hedmans dundrande baslinjer mot Paud och Bergs svärtande mörka riff varslar sedan genast om ett långsamt krypande mörker i svartaste doom-stil hämtad ur Candlemass förgångna. Ur grunden sprungen, i askan gången; epic doom metal. Och det visar Below att de behärskar, vare sig det gäller de krossande riffen i det episka titelspåret eller de lika långsamma som kusliga melodierna i Hours Of Darkness.

Below - Upon A Pale Horse

Sedan debuten känns alltet hårdare, tyngre och mer sammanfogat, och med en mix som ger känslan mer utrymme än kristallklart sound. Riffen är krossande tunga, de olycksbådande ledmelodierna och solon framhävda utan att stänga ute den ständigt krossande rytmsektionen. Uppenbart är det att Below i mycket hedrar sina influenser, samtidigt som de bygger på deras arv. Det allra långsammaste från Black Sabbaths repertoar samt stora skopor av Candlemass högtidligaste. Below har också en del små likheter med Crypt Sermon - en vokalist med högt register som stundtals kan kännas antitetisk till den långsamma tyngden, men likväl omfamnar och omfamnas av soundet och blir en högst naturlig del av det - även om Crypt Sermon ligger närmre groove där Below går den atmosfäriska vägen. Below är varken en klon av Sabbath eller Candlemass, utan tar de influenserna - och massor av King Diamond - och gör något som i grunden kanske är beprövat, men likväl känns eget.

Måhända är Upon A Pale Horse mer i renare doom-anda än sin föregångare, med undantag för avslutande We Are All Slaves och tio minuter långa titelspåret. Just de två bär verkligen upp epitetet ”epic”, medan resten av materialet snarast känns gå i vredaste doom-cirklar. Inga fel i det, men framför allt avslutningen tar hela alltet och höjer det. Sebastian Jansson är långsam och ond i sinnet; kanaliserar åttiotalets demoner och ger med sitt omfång och sin rika stämma ett helt nytt perspektiv, medan Jens Vestergrens massiva trumspel och bastanta trumlinjer fullkomligen håller Belows mäktiga gitarrspel i linje med visionen. Den täta stämningen och tyngden, långsamt dragande tempot som aldrig höjs får albumet att kännas en god stund längre än det är, på både gott och ont. Det kan kännas något utdraget i sina stunder, men när det är som starkast vill det helt enkelt inte släppa. Gossarna ger verkligt prov på att de borde kunna bli ett verkligt stort namn inte bara inom genren, utan inom hårdrocksscenen; ta till exempel Suffer In Silence, vars prydliga riffverk och upptända stämning för tankarna till Ghost. Kanske är det just det som står i vägen; det är inte en ploj, Below är på riktigt.

 

Bästa låtar: Suffer In Silence, Hours Of Darkness, We Are All Slaves

 

    

 

Musikvideo: Below - Disappearing Into Nothing