Recension: Tuomas Holopainen - Music Inspired By The Life And Times Of Scrooge

Tuomas Holopainen - Music Inspired By The Life And Times Of Scrooge

 

Man vet att man hittat guld när man dyker på ett album som är baserat på Farbror Joakim. För det är vad Tuomas Holopainens första soloalbum är. Mer exakt bygger det på serietecknaren Don Rosas (av vem jag också är ett fan) storslagna verk The Life And Times Of Scrooge McDuck. Till vardags spelar Holopainen keyboard i Nightwish, vilka inte behöver en grundligare förklaring än så. Här har han gått utanför sin tidigare stil och istället blandat sig i folkmusik från världens alla hörn. Emedan det inte är ett hårdrocksalbum i sig är ju mannen bakom det känd som hårdrocksmusiker. Säckpipor inleder med öppningsspåret Glasgow 1877 då en tioårig Joakim von Anka först skådar ut över släktens gamla ägor och den gamla släktborgen. Stämningsfyllt och ett rent nöje att höra. Därefter tas vid med runt världen i Joakims fotspår. Into The West har instrumentala banjobitar som påminner om duster med bröderna Frank och Jesse James. Från början till slut är albumet en kul och nyskapande resa som funkar som bakgrundsmusik (i brist på bättre ord) till läsning av grundmaterialet. Mycket av musiken är instrumental, där Holopainen själv spelar keyboards och piano. Förutom det finns också den ovan nämnda säckpipan, och i låten Dreamtime spelas didgeridoo. Många finstämda fiolstråk sätter en särskild melodisk prägel. Cold Heart Of The Klondike gästas av Sonata Arcticas Tony Kakko för en alldeles speciell sånginsats. Hela kompositionen är storslagen och har skänkt enorma mängder känsla till Joakim von Ankas roliga och känslofyllda äventyrsliv. Music Inspired By The Life And Times är ett djupt berörande album med så många olika nivåer och som rekommenderas alla som håller grundverket varmt om hjärtat. Gåshud.

 

Bäst: Det är helheten som gör albumet. En enda låt kan ömöjligen plockas isär och funka helt ensam.

 

Sämst: Att det är så sällan man faktiskt kommer att lyssna på det här albumet. Ingen partystämning precis.

 

Betyg: 4/5


Recension: Iced Earth - Plagues Of Babylon

Amerikanska heavy metalmannen Jon Schaffer är i farten igen med ett nytt Iced Earthalbum. Hela världens öron riktas hans väg när uppföljaren till 2011 års Dystopia avtäcks till ljudet av bombardiska trummor och en långsam gitarrslinga. Albumet heter Plagues Of Babylon, och inleds med titelspåret. Tematiskt är den första halvan ett nytt kapitel i Schaffers saga om Set Abominae. Titelspåret börjar som sagt albumet, med feta trummor och ett tematiskt mörker. Stu Blocks illavarslande sångröst talar om att musiken blir hårdare, råare och tyngre än tidigare. Man får genast vibbar som kändes tidigare i Damien, från plattan Horror Show. Därefter följer Democide och The Culling, som bygger på traditionella Schaffer-riff och storslagna, men mörka, sångmelodier och refränger.

 

Iced Earth - Plagues Of Babylon

 

Mot nummer fyra, Among The Living Dead, är det thrashljudande i klass med Night Of The Stormrider i de riviga riffen, samtidigt som Block behåller melodisk och mörk tyngd. Låten gästas också av Hansi Kürsch, från Blind Guardian. Block, som tog över mikrofonen lagom till förra skivan, Dystopia, har tagit en naturlig plats i Iced Earth, våde på scen och i studion. Han tar ut svängarna mer på Plagues Of Babylon än på föregångaren. Inte som han gör med sitt andra band, Into Eternity, men ett par falsettskrik och några riktigt gastkramande brutala partier finns. Också bassisten Luke Appleton, tidigare i Fury UK, som ersatte Freddie Vidales, för ett bra jobb i låtar som The End? och ovan nämnda Democide. Men han är inte den mest nämnvärda på albumet. Istället placerar jag där den underskattade ledgitarristen Troy Seele, som levererar på en helt ny nivå i sitt samarbete med Schaffers rytmgitarr. Många långa instrumentala passager ger ett helt annat djup i musiken, än den ofta tidigare väldigt sångberoende musik som bandet gjort. Seele har mer än ett solo att skryta med.

 

Men det är inte heller bara mörkt och thrasigt och gitarrer hit och gitarrer dit. En av Blocks finaste stunder på skivan är If I Could See You. Block, som redan fick oss att gråta i End Of Innocence på förra plattan (låten som handlade om hans cancersjuke mor, som sedermera gick bort i augusti förra året), plockar fram sin bästa gråtröst. Det är en halvballad - Iced Earth gör inga riktiga ballader - som med stark sånginsats markerar den första låten utanför Something Wickedtemat. Där finns också en omarbetning av Spirit Of The Times, i ursprung av Schaffers politiska sidoprojekt Sons Of Liberty. Nu har den gjorts om, förbättrats, gjorts tyngre och fått Blocks röst. Låtar som Resistance och Cthulu kompletterar. Avslutar gör en cover av countryklassikern Highwayman, där Block får hjälp av Schaffer själv, samt Russell Allen och Michael Poulsen, från Symphony X respektive Volbeat. En intressant omarbetning där allt gjorts till heavy metal. Det funkar, om du frågar mig.

 

Jag skulle råda Schaffer att hålla hårt i Stu Block och Troy Seele, för tillsammans skapar de magi. Plagues Of Babylon är ett stort steg in i framtiden av ett otroligt starkt Iced Earth. Genom att flirta med mörker och sina thrashiga sidor, och samtidigt bibehållt heavy/powerkänslan som markerat deras tidigare alster, har de gjort ett av sina bästa album. Jag hoppas att grannarna också gillar skivan, för de lär få höra den mer än en gång.

 

Bäst: Among The Living Dead var något utan dess like.

 

Sämst: Här lämnar vi tomt.

 

Betyg: Jag är helt frälst. 5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13441


Bäst musik 2013

Slutligen är det dags att resa i tiden och återuppleva årets musik. Så sent som i våras öppnade jag upp mina öron för en otrolig mängd musik (som ännu inte är slut!) när jag började skriva för getmetal.com. Det släpps helt enkelt fruktansvärt mycket bra musik, och jag har hittat det bästa av det. I år har jag valt att köra på de tio bästa albumen, istället för att stapla upp en kort lista på bara några låtar. (Jag har gjort en sådan lista ändå. Den är jättebra.) Det som följer är alltså årets tio bästa album, med start på nummer tio. Det blir mer spännande då, säger vi.

 

Venomous Maximus - Beg Upon The Light10 - Venomous Maximus - Beg Upon The Light (doom metal)

Som jag hörde för bara ett par dagar sedan; ett mästerverk inom doomgenren, tack vare mörk stämning som kaptiverar och förtrollar.

Bäst på albumet: Path Of Doom

 

 

 

 

 

 

 

9 - Gloomball - The Distance (heavy metal)

En resa bland känslor, både mjuka och hårda, levererade genom stenhård thrash till känslomässig heavy metal. Påminner om Poets of the Fall, fast hårdare.

Bäst på albumet: The Distance

 

8 - One Inch Giant - The Great White Beyond (dystopic metal)

Jag skulle tro att mina egna ord från recensionen jag skrev när plattan var ny är bäst till att beskriva albumet; "hemsökande. Dystopisk perfektion."

Bäst på albumet: Tell Meteor From Star

 

7 - Wizard - Trail Of Death (heavy/power metal)

Om man skiter i de första intrycken ibland, så får man det man får med Trail Of Death. Stadig heavy/power metal levererad med skräck, och hjärtat i händerna.

Bäst på albumet: Creeping Death

 

6 - Ashes Of Ares - Ashes Of Ares (heavy/power metal)

En så kallad "supergrupp" som kör på ett säkert kort; ha Matt Barlow i spetsen. Alltid en vinnare, oavsett vem han är i lag med. Och musiken är även den förstklassig och emotionell.

Bäst på albumet: On Warrior's Wings och This Is My Hell

 

Venomous Maximus - Beg Upon The Light5 - Blackshine - Soul Confusion (doom metal)

Överraskande hur ett gäng stockholmare lyckas göra något så bra. Med det sagt så är detta album fullt av rensande thrash, både nyskapande och utstickande.

Bäst på albumet: Bloodred Silence

 

 

 

 

 

 

4 - Avantasia - The Mystery Of Time (power metal)

Man blir inte förvånad när Tobias Sammet ger ut något som är så förstklassigt. Kanske hade jag bytt ut Byford mot Jorn Lande, men annars är det guld.

Bäst på albumet: The Watchmaker's Dream

 

3 - Black Sabbath - 13 (heavy metal)

Vad ska man säga? Det är Sabbath. Tillbaka i toppform, på ett album med flera instant classics. Tyvärr saknas Bill Ward; med honom hade ultimatheten varit ett faktum.

Bäst på albumet: End Of The Beginning och God Is Dead?

 

2 - Persefone - Spiritual Migration (progressive death metal)

Innan jag hörde albumet ville jag bara få det överstökat. Så låååångt! Men få skivor har överraskat och levererat så fulländad stämning som denna. Dat avslutning!

Bäst på albumet: Returning To The Source

 

Gloryhammer - Tales From The Kingdom Of Fife1 - Gloryhammer - Tales From The Kingdom Of Fife (power metal)

Som jag fick recensera när chefen lät bli. Årets absoluta höjdpunkt med den ena femplusaren efter den andra. Sjukt bra episk power metal!

Bäst på albumet: Magic Dragon

 

 

 

 

 

Således avslutas 2013, ett av musikhistoriens bästa år. Ja, jag sade det. Vi har ju även hört otroligt bra musik från band som Helloween, Powerwolf, Stratovarius och Timo Tolkki's Avalon. Och efter så mycket bra musik (och en del skit, som jag inte bevärdigar ett längre omnämnande) är det lätt att vara optimistisk inför 2014. Det, och så släpps Iced Earths Plagues Of Babylon om bara ett par dagar.

 

Recension: Rhapsody - Dark Wings Of Steel

Sedan Luca Turilli hoppade av Rhapsody 2011 och grundade sitt eget Luca Turilli's Rhapsody (vars hittills enda album var en besvikelse) har jag väntat på ett nytt album av original-Rhapsody. Nu är det här; Dark Wings Of Steel. Från och med Triumph Or Agony gick deras musik längre ner för varje album, med en lägsta punkt i 2011 års From Chaos To Eternity. När nu Turilli, som skrev den mesta av musiken, inte är närvarande och musiken  skrivs av keyboardisten Alex Staropoli, hoppas jag att de går tillbaka till en simplare stil; den rakt på-känsla som omfamnar deras första fyra album. Efter det obligatoriska introt kommer sex minuter långa Rising From Tragic Flames igång med riviga riff och en keyboardgrundad eld i baken. Tyvärr engagerar den inte riktigt. Men den följs upp av den storslagna Angel Of Light som med sina sju minuter blir ett ordentligt spår som drivs av Staropolis keyboard och rytmiska trummor. Efter gitarrsolot är man fast.

 

Rhapsody - Dark Wings Of Steel

 

Det blir alltså både mycket keyboards och en hel del feta riff. Inte helt ovälkommet. Tears Of Pain bygger på ett köttigt riff och tyngd som balanseras av en fenomenal sånginsats. Det räcker med ett par låtar för att man ska fatta att Rhapsody mår bättre sedan Turilli klev av sin höga häst. Fabio Lione är, som alltid, perfekt. Hans sångröst, och i många fall lustiga uttal av de engelska orden, är sig lik och allt det som ska göras, gör han med precision och stora lungor. En rejäl pipa. Och när det gäller uttalet så kan jag bara anta att han tar de italienska bitarna mycket bättre än vad jag hade klarat av. Nya gitarristen Roby De Micheli får också chans att visa vad han går för; flera gitarrsolon som spikats på pricken och satts där de ska gör honom välkommen. På basen hörs Oliver Holzwarth som lirat med Blind Guardian.

 

Bara två låtar (plus introt) är under fem minuter, så den som väntar sig något ohyggligt snabbt och rasande monumentalt i stil med Emerald Sword och Holy Thunderforce får ett annat sorts album. Låtarna går för det mesta i ett långsammare tempo, om än inte långsamt, något som byggs upp av de öppnande fyra-fem låtarna. Snabbare element finns även där, men det är inte förrän i Silver Lake Of Tears som det blir snabb power metal. Ballad finns även. Custode Di Pace kallad. Den är inte särskilt speciell ur någon synvinkel, utan är mest en avstickare från resten av materialet. Men det finns ändå flera solida låtar; Angel Of Light, Silver Lake Of Tears och titelspåret Dark Wings Of Steel är favoriter. Det är inte ett album i stil med de äldre albumen, kanske helt rätt så. Det lämnar en del att önska. Men en sak är säker; utan Luca Turilli är Rhapsody en kraft att räkna med.

 

Bäst: Dark Wings Of Steel (titelspåret)

 

Sämst: My Sacrifice

 

Betyg: 3,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13388


Recension: Wizard - Trail Of Death

Det hade helt undgått mig att Wizard av alla tyska power metalband skulle släppa nytt i år. Att det redan gått två år sedan 2011 års Of Wariwulfs And Bluotwarves! Ach du lieber! Det nya albumet heter Trail Of Death, på vilket trummisen Sören 'Snoppi' van Heek möter sin rädsla för döden. Creeping Death heter låten som öppnar albumet med ett ganska långt instrumentalt intro. När sedan låten kommer igång kör den i en halvtryckt atmosfär. Ljudet hade mått bra av att vara fetare och tightare. Det kunde gjorts något ondare. Jämför med förra albumet, Of Wariwulfs And Bluotwarves, som var sjukt tight och in under skinnet. Det fortsätter likaledes i den därpå följande War Butcher, vars solo är galet. De båda låtarna öppnar albumet utan att egentligen vara särskilt övertygande - även om de växer på en efter ett par lyssningar - och man känner att... snart kommer det.

 

Wizard - Trail Of Death

 

Och det gör det. Det är i nummer tre, Electrocution, som det tar fart. Bortsett från en ganska löjlig talad passage är det ytterligare ett långt intro med otrolig ledgitarr och här även en grym rytmgitarr. Sven D'Anna sjunger om old sparky, men i den här riktigt bra låten är det ändå Dano Boland som dominerar. Albumet kommer liksom succesivt in i det stuk av intensitet och pondus som märkt deras tidigare album, även om det inte riktigt når ända fram. Inte helt fel; det är ett något mörkare album än vad man är van vid. En spirituell uppföljare till Magic Circle om man så vill, med ett skvätt av Goochan. Wizard har alltid haft en viss expertis på ämnet gitarrsolon. Det är inget undantag på det här albumet. Redan i öppnande Creeping Death och sedan rakt igenom till den kyrkliga och monumentala Angel Of The Dark, och vidare ända till avslutande We Won't Die For Metal, är det hög klass på de många solon som yxas fram på strängarna. Det är Boland som står för de fiolerna (förvirrande? Jag tycker det också.) och gör så med bravur, som alltid förr.

 

Låtmaterialet är det egentligen inget fel på, även om jag först tyckte det. Angel Of Death hade kunnat snabbas upp en hel del och då blivit ännu bättre. Det är mörkt, tungt och illavarslande. Man märker rent av en viss grad av thrash i låtar som Black Death och ovan nämnda Electrocution. Och Post Mortem Vivere är en svårklassifierad historia. Jag säger så här; den blir bättre varje gång man hör den. Samtidigt känns det som om D'Anna är trött. Självklart ingen ungdom längre, men bara för två år sedan kom falsetterna klart och ordentligt. Nu vill det sig inte lika mycket. I flera fall är det nog han som behöver fart i ändalykten. Ändå är det där lite långsammare och tuggande ett naturligt steg. Det känns inte fel, även om det hade kunnat bli mer rätt. Nyckelordet i den här produktionen är döden, som utforskas grundligt både musikaliskt och textmässigt. Den dödsstämningen håller faktiskt. Kanske var det så först, att det verkligen är ett nytt, unikt Wizardalbum och att man är lite rädd för förändring? Åt helvete med första intryck, den här skivan är skitball!

 

Bäst: Bolands gitarrsolon, herrejesus.

 

Sämst: Piken till Manowar, kallad We Won't Die For Metal, är ganska oengagerande, tyvärr.

 

Betyg: Jag tvingas ge 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13274


Recension: Sabaton - Swedish Empire Live

Jag har kastat en del skit på Sabaton i mina dagar. Tack och lov inte bokstavligen, för Joakim Brodén ser så läskig ut att han förmodligen hade slagit ihjäl mig. Men de har i mitt tycke blivit ganska trista och låtit alldeles för enformigt, efter att ha varit så starka tidigare i karriären. Deras senaste släpp är en dvd och cd vid namn Swedish Empire Live. Huvudnumret är spelningen på Woodstockfestivalen i Polen förra året. Köper man dvd:n får man också flera andra spelningar att gotta sig med. Bland annat en inspelad i Göteborg. Men det jag har fått höra är den femton låtar (plus introt) långa cd som spelades in på ovan nämnda Woodstockspelning. Vad jag har förstått har Panzer Battalion klippts bort, tråkigt nog, för att få plats med allt på en enda skiva.

 

Sabaton - Swedish Empire Live

 

Låtmaterialet är varierat, som tur är, för jag var inte alltför förtjust i Carolus Rex (freaky...). Bara tre av låtarna kommer därifrån och det råkar vara de jag gillar. Sabaton, ni behöver inte smöra för mig. Låtar som Ghost Division, The Art Of War, The Lion From The North, 40:1, Attero Dominatus och Primo Victoria har fått plats. Uprising är galet bra framförd och publiken älskar den. Föga konstigt av flera anledningar. Den största av dem är att den är så bra. Också ovan nämnda The Lion From The North är storslagen och grym. Jag hoppades att The Price Of A Mile skulle höja hela albumet till skyarna, för vanligtvis är jag väldigt förtjust i den, men live gick det ju sådär. Den låter helt enkelt konstig, och Brodéns röst är inte riktigt som jag är van vid. Solot funkar däremot, även om jag hade önskat mer tryck i det. Där fick jag för mitt gnäll. Jag gillar inte Midway så galet mycket heller, men den levereras med en hel massa energi, så det går an. Och så är den ju inte så lång.

 

Brodén ber ett par gånger publiken om hjälp, och jag är säker på att gehöret var ganska stort - vi snackar över en halv miljon pers som var där - men de hörs inte på inspelningen. De hörs tydligt mellan låtarna när de ropar Sabaton, men när det är dags för dem att få bidra med sina vackra sångstämmor försvinner de i produktionen. I övrigt inte mycket att klaga på där. Det är en grym konsert där bandet är på topp och visar vad de går för. Gitarrljudet är i vissa låtar lite konstigt och det känns som om basen tar över för mycket. Exempelvis i början, i Ghost Divison. Men i exempelvis Into The Fire har det rättat till sig och det är gott om tryck. De båda nya gitarristerna, Thobbe Englund och Chris Rörland, gör från början till slut bra ifrån sig och det blir en del sköna solon. Hade önskat mig fler, i och för sig. Om Swedish Empire Live är bandets sätt att välkomna de nya medlemmarna, så är det ett strålande sätt. Som slutsats kan vi säga att jag kan kasta hur mycket bildligt skit på Sabaton jag vill, men de blir inte sämre för det. Det är det som gör mig så arg.

 

Bäst: Uprising är brutal, men egentligen är hela albumet värt att rekommendera.

 

Sämst: Ett par spår funkar inte, men The Price Of A Mile är den största besvikelsen. Och så är det synd att Panzer Battalion togs bort, när det lika gärna kunde varit Metal Crüe.

 

Betyg: 4/5. Och det är bara för cd:n.

 

http://www.getmetal.com/?p=13230


Recension: Ashes Of Ares - Ashes Of Ares

Ashes Of Ares är väl nästan vad man kan kalla en supergrupp. Albumet är deras första och det bär bandets namn. Där huserar Matt Barlow (poliskonstapeln som vi känner igen som Iced Earths gamla sångare), som tagit med sig Freddie Vidales, som här spelar gitarr. Det sista namnet är Van Williams, trumslagaren från Nevermore som har lätt att visa var skåpet ska stå. De har nu alltså släppt sitt första, självbetitlade album. Jag är partisk, för jag var en fanboy för länge sedan. Men när handlade recensioner om att inte vara partisk? Men det är faktiskt så att redan från det att första låten, The Messenger, startar med sin tuffa attityd så blir man fasthakad och det går inte att inte vilja höra mer. Hela albumet är något som bör uppskattas av de flesta metalfans, därför att det är alldeles rakt på och kör på i tufft stuk ända från början. Det finns musik som känns som att det kunnat vara Iced Earth, och musik som känns som att det kunnat vara Nevermore. Men egentligen är hela albumet, rakt igenom, Ashes Of Ares, och inget annat.

 

Ashes Of Ares - Ashes Of Ares

 

Barlows karriär har jag försökt följa sedan hans återkomst till metalscenen i och med Pyramazes Immortal för fem år sedan. Det bör jag väl erkänna. Och han är fortfarande den bästa. Han klarar det thrashiga, det melodiska, de få falsetterna, det rent ut tunga, och han gör det med bravur. Insatsen i andra låten, Move The Chains, är mästerlig. Vidare ska göras känt att Freddie Vidales inte enbart är en grym bassist (som han gjorde prov på i Iced Earth), utan också en gitarrist med stor teknisk skicklighet och lyckas svepa bort allt tvivel på sådant med sitt framträdande på Ashes Of Ares första album. Det inledande solot i nummer tre, On Warrior's Wings, är gudomligt. Riffandet som utbryter strax efter tre minuter in i låten, sedan. Jösses! Van Williams är den av de tre medlemmarna jag kan tala minst om. Nevermoreveteranen sitter bakom trummorna och gör i Ashes Of Ares, liksom sina bandkamrater, en solid insats. Jag vill speciellt märka första låten, The Messenger, där hans feta trummor är på pricken. Men det är genom hela albumet ett par ordentligt bra trumbeats som finns att höra, även om de - för mig - får ge visst utrymme till förmån för Vidales riffande.

 

Albumet Ashes Of Ares har ett väldigt starkt låtmaterial, där det märks hur inne i musiken de medverkande artisterna är. Jag antar att det är lika kreativt som det känns. Den nästan långsamt tuggande Punishment med matiga riff och ett tyvärr galet kort solo har den där maffiga metalstilen, medan What I Am är thrashig och på så vis gör skillnaden. Likaledes finns det låtar som spänner över olika genrer, det finns melodiska element, i exempelvis den vackra The Answer, och en del progressivt. Man får ständigt de där riffen och solon bjuds det friskt på. Jag hörde Dead Man's Plight från den här skivan tidigare, delad av bandet via Facebook. Det är en Judas Priest-ig historia som trots sin charm inte övertygade mig. Det gläder mig att Ashes Of Ares gjorde som Maiden med El Dorado (inför skivan The Final Frontier). Dela med sig av ett av de något sämre spåren och blås skallen av tvivlarna när de får höra hur mästerlig slutprodukten är. Så även om jag skiter beröm över produktionen finns de ett par låtar som inte sitter precis på pricken. Däribland just Dead Man's Plight. Men det är lättare, och roligare, att peka ut de bra låtarna. Däribland den ovan nämnda On Warrior's Wings, som blir albumets höjdpunkt tack vare hur fenomenalt den är uppbyggd, grymma riff och framför allt bandmedlemmarnas starka insatser. Som slutsats, ett album som motsvarar mina förväntningar. Eller kanske gör det det bara för att jag förväntade mig att det skulle det? Spelar noll roll. Jag trycker på play igen.

 

Bäst: On Warrior's Wings

 

Sämst: Dead Man's Plight

 

Betyg: 4,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13167


Recension: Powerwolf - Preachers Of The Night

Powerwolf har på senare år blivit ett av mina favoritband och det verkar som om fler och fler håller med mig. Åtminstone till viss del. Deras trend att släppa nytt varannat år fortsätter i och med Preachers Of The Night och med tanke på att framför allt deras båda senaste album (men egentligen hela diskografin) är kvalitativ av bara fan finns det höga förhoppningar. Amen & Attack inleder plattan i bombastisk Powerwolfstil med mässor på latin och en melodisk refräng av gudarna skänkt. Men tyvärr sätter inte albumet igång där, riktigt. Andra låten däremot är bland det bästa de gjort. Secrets Of The Sacristy är snabb, ilsken power metal som utan minsta tvivel sopar bort mattan under fötterna på en. Det är i den ådran som låtmaterialet fortsätter. De bra låtarna avlöser varandra och försöker överrösta varandra i fråga om överdådighet och metallskap.

 

Powerwolf - Preachers Of The Night

 

Attila Dorns sångröst är sig lik. Den har inte riktigt utvecklats särskilt mycket sedan första albumet, och även om det låter som ett dåligt betyg så är det inte det. Han klarar av alldeles för mycket med rösten för att den ska gå att ogilla. Från det kyrkliga korandet till mästerligt brutal metalsång. Det är också just detta som har gjort Powerwolf så unika. På Preachers Of The Night går de steget närmare metalsoundet, i och med grymma gitarriff och feta solon. Samtidigt har de inte glömt bort Falk Maria Schlegel som har sin oumbärliga roll i Powerwolf. Orgelsoundet på hans keyboard ger den där extra kicken. Så också på Preachers Of The Night, där hans kusliga sound kompletterar i precis rätt ådra. Hans prelud till gitarrsolot i Sacred & Wild är monumentalt i sin spöklika framtoning.

 

Inte alla albumets låtar är precis på topp. Öppnande Amen & Attack saknade stake och Kreuzfeuer, om än pyramidalisk och storslagen i sin mörka elakhet, är mer ett mellanspel mellan albumets första och andra hälfter. Trots det är det naturligtvis de bra låtarna som man minns. Cardinal Sin, med sina fläskiga trummor och bullrande sköna bas är ett exempel. Liksom Lust For Blood, som besitter precis den rätta Powerwolfstämningen. Majestätisk sång av Dorn tillsammans med massiva riff och den sublima melodiska ådran. Gör sig bäst på hög volym. Det absolut bästa med Preachers Of The Night däremot är att albumet är ett så sublimt steg framåt jämfört med tidigare album. Samma kyrkliga/syndiga varulvsondska finns kvar, men Matthew Greywolf har fått ett ännu större utrymme att spela himmelska riff och ännu bättre solon. Preachers Of The Night motsvarade förväntningarna. Utan minsta tvivel.

 

Bäst: Det finns flera stycken låtar som är underbara. Secrets Of The Sacristy är nog bäst.

 

Sämst: Kreuzfeuer, tror jag.

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13087


Recension: Timo Tolkki's Avalon - The Land Of New Hope

Efter att det inte gick att hålla ihop Revolution Renaissance startade han Symfonia. När inte det heller dög längre än ett album blev det nu Avalon. På sitt nya projekt håller sig Timo Tolkki till gitarr och bas och har överlåtit sången till flertalet skickliga personligheter kända på eget håll. I år har vi redan sett flera riktigt bra släpp inom genren episk power metal. Veteranerna Avantasia, som nykomlingarna Artlantica och Gloryhammer har allihop släppt (åtminstone nästan) fullpoängare. Också The Land Of New Hope är ett debutalbum på sätt och vis, men tack vare Tolkkis mångåriga erfarenhet (förutom ovan nämnda Revolution Renaissance och Symfonia grundade han också Stratovarius) och de många högklassiga namnen som finns representerade förväntar jag mig inget mindre än perfektion.

 

Timo Tolkki's Avalon - The Land Of New Hope

 

Elize Ryds (Amaranthe) pipa är det som gör skillnaden, eftersom att hon medverkar på sex av de tio låtarna, liksom Rob Rock (Impellitteri). Dessutom fungerar deras röster otroligt bra ihop. På tre av de fyra första låtarna medverkar de tillsammans med Russell Allen (Symphony X) och de tre gör sig mycket bra tillsammans. Låt nummer tre är mestadels Ryd, och hon gör ett strålande jobb, men låten lyfts ändå tack vare Tolkkis förbannat bra gitarrsolo. Nej, det är inte bara pompösa melodier, utan också tunga metalriff, när Timo Tolkki komponerat musik. Fläskiga gitarrsolon kompletterar den bilden. Blanda det med en del balladlika passager och keyboardbaserade element. Det är tack vare att Tolkki är en sådan skicklig kompositör som det funkar. Det är lätt att tro att de många olika sångarna ska bidra och göra albumet perfekt, men det är Tolkki som är stjärnan. Hans gitarrer är hela tiden på pricken. Också trummorna är genom hela albumet tunga och ordentligt bra, tack vare en fin insats av Alex Holzwarth (Rhapsody Of Fire). To The Edge Of The Earth är hans höjdpunkt.

 

Naturligtvis är de storslagna refrängerna oundvikliga (och det vore ju inte power metal utan dem). Men de sjunker ändå till viss del undan, tycker jag, till förmån för Tolkkis gitarr. Det är absolut inget att gnälla på, för när det storslagna kommer finns det inget som kan hindra det. På så vis är The Land Of New Hope ett exemplariskt album. Jag är helt såld. Det största namnet är Michael Kiske (att han sjöng i Helloween ska jag väl inte behöva berätta), som enbart medverkar på albumets sista låt; det nio minuter långa titelspåret. Tyvärr känns det en aning malplacerat att ha Kiskes enda medverkan precis på slutet. Trots det är det en otroligt bra låt som på ett storartat sätt avslutar ett magnifikt album. Albumet är som slutsats magiskt ända från början. Ett par av låtarna går inte riktigt hem, som till exempel In The Name Of The Rose och till viss del - om man jämför med resten av albumets höga kvalitet - öppningsspåret Avalanche Anthem. Resterande låtar är alla magnifika och självständiga, samtidigt som de i sin likartade storslagenhet bidrar till en gloriös helhet.

 

Bäst: We Will Find A Way, The Magic Of The Night, To The Edge Of The Earth... vad fan, försök välja EN själv då

 

Sämst: In The Name Of The Rose

 

Betyg: 4,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13084


Recension: Black Sabbath - 13

Jag har fått den katastrofalt stora äran att recensera Black Sabbaths nya album, 13. När jag och katten börjar lyssna på det här albumet vet vi bara en sak. God Is Dead? är en klassiskt ljudande låt som fångar vad Black Sabbath under sjuttiotalet strävade efter att bli, och under åttiotalet (med Dio) blev. Och den har Ozzys röst, som om du inte vet hur den låter, get the fuck out. Albumet är vad Sabbathfans väntat på i många, långa år. Den fortsätter på det som Sabbath, då tilsammans med Ronnie James Dio, gjorde under namnet Heaven And Hell för ett par år sedan. De tar musiken lite mer åt doomhållet, tar bort Dios texter och ersätter dem med texter som snarast är klassiska Sabbath återfödda 2013 och med ett helt nytt sorts mörker. End Of The Beginning, som öppnar, börjar sludge/doomanda, med massiva riff som påminner en aning om Paranoidplattan. När den sedan kommer igång är den mer heavy metalinriktad, utan att släppa det som klassiska Sabbath värnade om. Ett solo av Tony Iommi sätter allt på plats, och under låtens sista tredjedel plöjer han fram som en ångvält med sin gitarr och, satan, det är ju så det ska vara! Låten öppnar och ger en försmak på vad som komma skall. Följer gör singeln God Is Dead? och då har vi redan sjutton minuter episk doom metal som öppnat ett album som ska komma att visa vad Sabbath anno 2013 går för. Med råge.

 

Black Sabbath - 13

 

Ozzys röst påminner om hans egna soloalbum från åttiotalet - hans egen storhetstid. Han har ju aldrig haft världens bästa röst, men jag menar, det är ju Ozzy. Vad mer behöver jag säga? Och tillsammans med Sabbath, icke desto mindre. Tony Iommi har väl i alla tider varit världens absolut bästa gitarrist, för att inte tala om mest influentiella (jag tar i för effektens skull). Men det är inte heller oförtjänt. Slutsolot i God Is Dead? är ju så att man faller på knä och börjar tillbe karln. Också i övrigt håller han så ofattbart hög standard att alla andra gitarrister lika gärna kan sluta spela. Hans mörka, ödesdigra riff smakar svart i öronen och de gör hela känslan. Geezer Butler och hans bas är för Black Sabbath helt oumbärliga. De har släppt massor album utan honom, och varje gång saknas hans intensiva, gastkramande bassound. Ta till exempel det mullrande spåret Age Of Reason, där Butler gör hela skillnaden. Tyvärr saknas Bill Wards trummor, men han har ersatts med Brad Wilk (honom känner vi från Rage Against The Machine), som också visar sig vara en trummis kapabel att lägga på en stomme passande för Sabbaths mörka ljud och illavarslande doomsound.

 

Att albumet är en nick till gångna tider märks tydligt, men det är också meningslöst att säga emot. Det lyckas så förbannat bra. Zeitgeist är i alla bemärkelser en ny Planet Caravan. Visserligen behövs ingen ny sådan, för den var ju i ursprung så otroligt bra. Men Zeitgeist sätter kontrasterna och är egentligen ny och egen. Iommis chillade gitarr gör skillnaden. Det finns ju ett par låtar som inte är fullt lika engagerande, Loner är ett exempel. Och ovan nämnda Age Of Reason, vars stora räddning är Butlers bas och, naturligtvis, ett impetuöst solo av Iommi. Och det är lovord som jag använder om de låtar som är albumets sämre. Sug på den karamellen. 13 fylls på med låten Live Forever, snabba och monstertunga riff som påminner om Bible Black (som de gjorde under namnet Heaven And Hell) påfyllt med en stark dos av grym sång från Ozzys sida. Albumet är fulländat och det finns inte alls många skavanker. Den sjuttiotalspåminda doommetallen har pånyttfötts och gjorts ny och färsk tack vare heavy metalinspirerade toner och Iommis egen gitarr som är exakt vad som förväntas av honom. Och till sist är slutet kommet. Det enda som återstår är att börja om. The End Is The Beginning.

 

Bäst: End Of The Beginning

 

Sämst: Bill Wards frånvaro

 

Betyg: 4,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=12946


Du hörde apan, utför bytet

Lyssnar på Motorhead och dricker Bastards. All well and good, men jag står fast vid att det är samma pissvatten som i Destroyer.
 

Vila i Frid, Jeff Hanneman

 
--- Jeff Hanneman ---
--- 1964 - 2013 ---
 
 
 

Recension: Gloryhammer - Tales From The Kingdom Of Fife

Den första av tjugoen plattor som släppas skall i Gloryhammers saga är Tales From The Kingdom Of Fife. Från början till slut, episk power metal. Det finns också ett element av folk metal invävt. Men egentligen påminner det mest om Rhapsody, utan att det för den delen låter som dem. Texterna handlar om sånt som power metal handlar om mest. Det är ett konceptalbum, men med titlar som The Unicorn Invasion Of Dundee, Magic Dragon och framför allt The Epic Rage Of Furious Thunder, och då vet man att det är ren power metal. Musiken är uppbyggd på fantastiska melodier, både i sång och keyboards, och magiska riff. Jag tänker: så länge de inte låter musiken luta på keyboards förmycket. Men kanske oroar jag mig i onödan, för det är ett versatilt album där de musikaliska beståndsdelarna ges olika utrymme från låt till låt och ger en helhet som skiftar i sin delikata framtoning.

 

Gloryhammer - Tales From The Kingdom Of Fife

 

Christopher Bowes som känd gjort sig i Alestorm har grundat det musikaliska projektet och spelar keyboards med frenetisk intensitet. I Quest For The Hammer Of Glory låts keyboarden arbeta så exklusivt med trummisen Ben Turk att den där magiska, majestätiska känslan skapas, som man bara hittar i episk power metal. Bara lyssna på Paul Templings solo i öppnande (förutom… introt…) The Unicorn Invasion Of Dundee. Templing har gjort storverk på Tales From The Kingdom Of Fife. Varenda låt har minst ett solo inklämt, och som den solonörd jag är sväljer jag hela alltet. Man ska inte tro att man slipper undan ballader, och visst kommer Silent Tears Of Frozen Princess. Och det är i den som man fattar vilken fenomenal sångare Thomas Winkler är. Han har tidigare bidragit med ren heavy metalsång, melodisk powersång och kraftig hårdrockssång. Men han tar också de något långsammare bitarna i balladen riktigt bra. Han slår mig, kort sagt, med häpnad.

 

Medan Magic Dragon är byggd på Bowes keyboards och en kraftigt stark sånginsats av Winkler är Amulet Of Justice baserad på Templings intensiva gitarr, med kristallklara solon och magiska riff. Men inte ens i fallet Magic Dragon övertar keyboarden, istället fungerar den i mycket bra harmoni med resten av musiken och låten blir en av de bästa på albumet. Det vackra är när de båda går hand i hand, som i den korta, nästan instrumentala Beneath Cowdenbeath; ett gitarrsolo där keyboarden gjuter eld på lågorna. De har gjort det här så perfekt. Albumet avslutas med The Epic Rage Of Furious Thunder, som är nästan elva minuter lång. Man kan säga att den sammanfattar hela albumet med sina många skilda passager och väloljade musikaliska insatser. Och jag tänker göra det i ett ord; episk. Jag hittar inte en enda sak att klaga på. Eller, det skulle kanske vara att de måste ha med ett intro. Jag menar, det här albumet är ett av de bästa jag hört i år, och inom genren, av vilken jag kallar mig aficionado. I början känner man sig kritisk och tänker, hur fan ska de kunna få ut tjugo album till? Men efter att ha hört Tales From The Kingdom Of Fife önskar man att nästa kommer ut, helst imorgon.

 

Bäst: Magic Dragon, tror jag.

 

Sämst: Jag kan inte välja. Inte ens om jag måste.

 

Betyg: 5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=12640


De tio bästa musikalbumen

Som vanligt när man råkar komma över någon forumtråd där de fem / tio / hundra / fyrtio tusen miljarder bästa låtarna / albumen / gitarrister / debattartiklar om rosa cyklars 1800-talshistoria så börjar man ju tänka för sig själv... vilka är de fyrtio tusen miljarder bästa debattartiklarna om rosa cyklars 1800-talshistoria?

 

Därför satte jag mig ner (för jag stod på huvudet när jag kom över den där forumtråden) och skrev min egen lista. Det här är de tio bästa musikalbumen. Kategori: fuck you, jag skriver vad jag vill. Nu tänker jag räkna baklänges, för det blir mest spännande, så om du tänker lite granna så förstår du att jag börjar med nummer tio och slutar med nummer ett.

 

Knasigt, eller hur?

 

Urvalsprocessen gick så till, att jag inte bara tänkte att, "ja! Det här är den bästa debattartikeln om rosa cyklars 1800-talshistoria!" och tog den. Istället tänkte jag för mig själv, "ja grabbar! Den här skivan är ju i stort sett helt komplett, och saknar brister!" Och sedan rangordnade jag dem på det viset att det blir drygast för läsaren.

 

Den här listan innehåller en hel del musik av sådana som inte längre lever. Därför tillägnar jag dem listan, så att de kan läsa den och hata mig från efterlivet.

 

Rammstein - Mutter

10: Rammstein - Mutter (2001)

Jag är visserligen inte fullt lika inne i Rammstein som jag en gång var, men det tar ju inte ifrån dem att de spelat in ett album med bara ett enda svagt spår (Rein Raus). Det täcker allt som Rammstein är; mysiga ballader som får det att krypa under skinnet, mastodontriff och framför allt Till Lindemans svettiga sångröst. På tyska. Dessutom är Christoph Schneider en av världens fetaste jävla trummisar. Produktionen ger en läbbig ljudbild och låtmaterialet är förbannat starkt. Och så är Mein Herz Brennt är en av de förbaskat bästa jävla öppningslåtarna som finns. I love it.

 

Bäst: Mutter

 


Musikvideo: Rammstein - Mein Herz Brennt

 

---

 

Black Sabbath - Heaven and Hell9: Black Sabbath - Heaven and Hell (1980)

Ronnie James första album med Black Sabbath resulterade i det katastrofalt underbara samarbetet som gav oss låtar som Children of the Sea, Neon Knights och framför allt titelspåret Heaven and Hell. Dios fantastiska texter, hans ännu mer fantastiska jävla röst, på Tony Iommis makalöst feta gitarrfläskeri. Geezer Butler (som också råkar ha världens tuffaste namn) är gastkramande brutal på basen, även. Ozzy kanske satte Sabbaths standard, men det var Dio som definierade heavy metal. Till stor del med hjälp av Iommis ultimata gitarrsolon.

 

Bäst: Heaven and Hell

 


Inofficiell musikvideo: Black Sabbath - Children of the Sea

 
---

 

Metallica - Master of Puppets8: Metallica - Master of Puppets (1986)

När 'Tallica kom igång ordentligt kallade de det för Master of Puppets. Hjärtskärande thrash metal; feta riff, trummorna från helvetet (oja, Ulrich kan han å) och James Hetfields otämjda, förbannade röst. Cliff Burton, en av världens bästa bassister gör också ett strålande jobb rakt igenom.  Men vad hade man förväntat sig, liksom. Tryckande rytmer, feta solon och ett, kort sagt, fenomenalt satans jävla album.

 

Bäst: Master of Puppets (jag börjar lägga märke till en viss tendens här...)

 


Metallica - Welcome Home (Sanitarium)

 
---

 

Pearl Jam - Ten7: Pearl Jam - Ten (1991)

Sedan var det ju så att i början av nittiotalet när alla hipsters började födas och hela världen glömde bort heavy metal, så pysslade vissa typer med sånt som grunge. Pearl Jams första skiva är, ja, helt grym. Tung grunge, med stor gitarrprevalens, även om också basen gör sig påmind och sätter en mysigt mustig stämning på produktionen. Mike McCready kan ju, som alla redan vet, stänka rätt så ordentligt. Han bjuder på inte bara ett gitarrsolo. Eddie Vedder är dessutom en av världens bästa sångare (så där, jag sa det) och på den tiden skrev han texter som inte bara var meningslöst dravel. Idel grymma låtar; Even Flow, Why Go, Garden, Jeremy och till och med en av världens bästa ballader. Black. Sedan har vi Alive, som är i en klass för sig. Sammanfattning; det låter för jävla bra från början till slut.

 

Bäst: Alive

 


Musikvideo: Pearl Jam - Jeremy

 
---

 

Bloodbound - Nosferatu6: Bloodbound - Nosferatu (2006)

Bloodbounds första album. Urban breed sjunger, och det gör han rätt i, för han är jävligt bra på det. Stämningsfullt och gastkramande. Upplägget och låtuppbyggnaden är skrämmande simpel. Melodisk sång, tunga riff, rytmiska trummor och alltihop galant samordnat. Varenda låt skiljer sig dessutom starkt från den förra, men är ändå i helt samma stuk. Tomas Olsson, ledgitarristen, har författat en mängd inspirerade låtar, och tillsammans med hans fantastiska gitarrspelande håller sig Bloodbound kvar som Sveriges bästa band, än i dag. Plattan har en låt för mycket och det är Desdemonamelia, i övrigt är det bara fem stjärnor som gäller. Albumet förmedlar så mycket ondska, men genom att gå den känslomässiga vägen blir det aldrig ondskefullt. Snarare blir det hjärtskärande underbart.

 

Bäst: Nosferatu och Screams in the Night (jag kan inte välja!)

 


Inofficiell musikvideo: Bloodbound - Crucified (bästa musikvideon jag sett)

 
---

 

Helloween - Keeper of the Seven Keys, Part II5: Helloween - Keeper of the Seven Keys, Part II (1988)

Den här har jag ju redan gått igenom, för någon månad sedan. Men jag kan ju inte gärna hoppa över den, eller hur. Det ultimata power metalalbumet. Keeper of the Seven Keys, Part II har några av power metalhistoriens bästa låtar, inklusive den absolut bästa (Eagle Fly Free). Flertalet mastodontliknande solon finns att höra bland fantastiska melodier och ett intrikat och välstyrt arbete på trummorna. Utan det här albumet hade power metal varit tomt, grått och dött. Det bästa man kan göra när man ska minnas Helloweens, eller rent av power metalgenrens, gångna dagar är nog att gasa på med de båda Keeperplattorna.

 

Bäst: Eagle Fly Free

 


Musikvideo: Helloween - I Want Out

 
---

 

Pantera - Vulgar Display of Power4: Pantera - Vulgar Display of Power (1992)

Den här skiten definierar ilska. Pantera hade kommit förbi alla glam metaltendenser och tryckte istället i med groovig thrash utan att be en enda jävel om ursäkt för det. Dimebag Darrell, världens genom tiderna bästa gitarrist, gör sitt livs bästa framträdande, hela tiden. Riffen, rätt igenom, är underbara. Solot i Walk är ju från en annan nivå av existens. Också bror hans, Vinnie Paul, är härligt grym bakom trummorna. Phil Anselmo är också härligt ilsk och hans perfekta stämma sätter en helt ny aura av arghet i rullning. Men hur ultimata var inte Pantera? För jävla vacker är inte avslutande Hollow? De visade fan ta mig vad de gick för, med det här albumet. Och nu är det slut. Och vad har en kvar? Öm nacke, det är tacken för allt slit.

 

Bäst: Walk

 


Musikvideo: Pantera - Mouth For War

 
---

 

Manowar - Warriors of the World3: Manowar - Warriors of the World (2002)

Oooh, Fago-- Manowar, på nummer tre. Det börjar arta sig. Warriors of the World visar upp allt vad Manowar är. Scott Columbus fläskiga trummor, Joey DeMaios ikoniska bas, Eric Adams fantastiska röst och Karl Logans ultimata gitarr. Tillsammans skapade de symfonisk power metal (Swords in the Wind), tungt vackra operaballader (Nessun Dorma), blästrande heavy metal (House of Death) och allt med de tematiska ämnena brödraskap, valkyrior och att slåss och dö för heavy metal. Jag menar, det finns inget mer man kan begära. Eller, kanske att de skulle hoppat över 35 sekunder långa Valhalla. Den fattar jag inte riktigt.

 

Bäst: Swords in the Wind

 


Manowar - Swords in the Wind, till filmklipp från Sagan om Ringen

 
---

 

Iced Earth - Horror Show2: Iced Earth - Horror Show (2001)

Den fantastiske Jon Schaffer kan känna sig stolt över att vara en av världens bästa låtsnickrare. I och med Horror Show nådde Iced Earth toppen av allt man kan nå toppen av. Det är ett tyngre och mörkare album än föregångaren Something Wicked This Way Comes. Baserat på skräckfilm och -litteratur. Det besitter Schaffers traditionella rytmgitarrer tillsammans med massor av feta ledgitarrer och tunga trummor. Låtarna sträcker sig från power metal till thrash metal, till traditionell heavy metal. Och en känsligt fantastisk ballad vid namn Ghost of Freedom. Matt Barlow, den bästa sångaren någonsin (där sabbade jag den listan) med sin kraftfulla och känslosamma röst ger hela alltet en aura av odödlig makt.

 

Bäst: Dracula

 


Iced Earth - Dracula, till filmklipp från Bram Stoker's Dracula

 
---

 

Iron Maiden - Seventh Son Of A Seventh Son1: Iron Maiden - Seventh Son Of A Seventh Son (1988)

Vad väntade du dig? Jag ska inte ens behöva förklara. Albumet, som firar tjugofem år i år, har något onämnbart, något flyktigt hos sig som skapar en aura av ljus och mörker i astral strid; allt omsvept i det klassiska Maiden som det ju egentligen är en del av. Från första ögonblick vet man att den väntande resan kommer att bli magnifik och episk av sällan skådat slag. Seventh Son Of A Seventh Son blandar Maidens progressiva influenser med den heavy metal de själva gjort sig kända för. Med oslagbar rytm på Murrays och Smiths tvillinggitarrer och melodier utan pardon avslutades Maidens åttiotal på topp. Det är och förblir det enda albumet som enbart sitter på höjdpunkter. Jag kommer inte på något negativt att säga, och inte heller tänker jag försöka.

 

Bäst: The Clairvoyant

 


Musikvideo: Iron Maiden - The Evil That Men Do


Recension: Bioshock Infinite

Jag hann nyligen med att spela ut Bioshock Infinite, som höjs till skyarna och sägs vara det bästa spelet på många år. Tio av tio och nio av tio, överallt. Och jag håller med. Typ. Det är framför allt ett fruktansvärt vackert spel. Staden Columbia är magnifik. Den kvinnliga huvudrollen Elizabeth är inte bara välskriven utan ser ut som en karikatyr, som det är meningen att man ska vilja rädda. Ungefär som småsystrarna i de två tidigare Bioshockspelen.
 
Courtnee Draper som Elizabeth och Troy Baker (honom minns vi och hatar som Kai Leng i Mass Effect 3) som huvudpersonen Booker DeWitt gör fantastiska insatser, men bäst är Jennifer Hale (hon är Femshep. Säger inget mer om det) som halvgalningen Rosalind Lutece.

 

Premium Edition. Alternativt omslag. Hmmmm.....
Premium Edition. Alternativt omslag. Hmmmm.....
 

Gameplay känns som en naturlig uppföljning på Bioshock 2. Saker är desamma, om än i ny tappning. Plasmids har blivit vigors och tonics har blivit kläder. De funkar som förr och de flesta är roliga och gör att spelupplevelsen kan skifta från minut till minut. Tillägget av skylines var ett rent genidrag. Det är fullständigt skitkul att fara och flyga runt på dem! Att Elizabeth hänger efter och hjälper till är också nytt och färskt, så att man slipper bära omkring på en massa livlådor.

 

Som i Bioshock och Bioshock 2 får man veta en massa runtikringhistoria genom ljuddagböcker som man hittar här och där. Tyvärr ger de man hittar ingen riktig substans. Det gäller mest sci-fidelen. För Bioshock är definitivt science fiction. Sci-fidelen bygger på många världarteorin. Alltså att oändliga parallella universum existerar, där allt som händer går åt ett annat håll. Och annat sånt där som jag är för korkad för.

 

Elizabeth och profeten
Elizabeth och profeten

 

I de båda tidigare Bioshockspelen får man göra vissa beslut som påverkar spelets utgång. Det gäller främst småsystrarna, men även andra karaktärer som man får en grundlig presentation av innan besluten ska göras. Dessa beslut saknas i Infinite, så när som på ett enda. Och då har man inte fått den presentationen.

 

Och när Daisy Fitzroy skjuter Fink är det antagligen tänkt att man ska sitta klistrad, men jag har inte fått veta vilka de här människorna är och vad som verkligen driver dem. Inget mer än ytlig information. Kanske måste man bli mer insatt. Man träffar också på handymen, men får aldrig veta varför de är som de är.

 

Just det här med alla tears och olika världar får det att gå lite långt. Att DeWitt och Comstock är samma person, bara ur andra världar känns lite i överkant. Det gör också att känns för mig som om ingenting ska vara på riktigt. Allt känns för mig ganska långsökt och det drar ner på poängen. Jag ska försöka sammanfatta. Gameplay hittar jag inte många fel på. Det är jävligt kul att ränna omkring och utforska.

 

Det är det konceptuella som jag har lite svårare för. Storyn. Jag älskar Rapture. Columbia ger inte samma känsla. Men det är visserligen inte meningen heller. Slutsatsen är att det är ett helt fruktansvärt bra spel med lite konstig story. Åtta och en halv av tio, kanske? Bioshock 2 är det enda som får tio av tio i min bok.

 

Men jag hade hoppats att sångfågeln skulle vara sista bossen.

 

Det ser i alla fall helt jävla fenomenalt utDet ser i alla fall helt jävla fenomenalt ut

Profil

Krimpen

Krimpen

RSS 2.0