Elvellon - Spellbound

German based Elvellon start out their career with a five track EP, reaching my ears by way of Spotify’s weekly tips. Obviously, Elvellon have taken lots of cues from Nightwish, right down to Nele Messerschmidt sounding like a mix between Tarja Turunen’s theatricality and Floor Jansen’s metalized cleans, but without overdoing it like the former, and without the gruffness of the latter. In fact, Messerschmidt brings her own style, but does sound perhaps a bit too much like those giants. Nevertheless she is certainly a fine vocalist and her style fits the music perfectly. The similarities do not end there, and I’d have full understanding if this was too close to Nightwish for some people. For a full length it might be, but in an EP it works. Elvellon also lacks the male contrasting vocals, but relies solely on Messerschmidt, who handles the responsibility.

 

Elvellon - Spellbound

 

Musically, it’s very symphonic and triumphant, with choral arrangements and a keyboard (Pascal Pannen) driven sound that stands to fill the void after Nightwish turned more commercial. Metallic elements are put into place by Gilbert Gelsdorf who adds layers of guitar showmanship, but never goes overboard. His riffs aren’t very experimental, but some leads and solos are certainly not bad, as in opener ‘Oraculum’ or ‘My Wings’. Also worthy of mention are the instrumental parts of ‘Born From Hope’ wherein keys and guitars just complement each other just right. The music, though well written and with no small amount of passion, generally lacks high flying, triumphant choruses. The songs are all epic in sound, but also seems to have something melancholic about them. Not unwelcome per se, but couple it with something uplifting to contrast and it’ll make it so much better.

 

All five tracks feel somewhat standard, and doesn’t challenge, but still manages not to be boring - actually, standard, but still pretty good. The fifth and closing track, ‘Shore To Aeon’, starts out somewhat reminiscent of something you’d find Serenity’s Death & Legacy (2011) with six minutes of balladry (perhaps just a tad too long), then towards the last few minutes makes an epic finish complete with operatic performance by Messerschmidt and a cool guitar lead that fades out. And it really does feel like it brings it all together; all in all, this EP is not bad, and I’d definitely check out a full length if they get around to putting one out. Fans of symphonic metal should check it out.

 

Standout tracks: Oraculum, Shore To Aeon

 

    

Read the review on the Metal Archives

 


Lyrikvideo: Elvellon - Oraculum


Striker - Stand In The Fire

Striker has never been a real favourite of mine, but they’ve always come across as highly capable and not least passionate about what they do. Previous effort, City Of Gold (2014), was likely their best album thus far, with its ‘80s inspired but decidedly runaway feel and a solid cover of all time classic ‘2 Minutes To Midnight’. It seems they’re making a habit of releasing a full length album every two years, as fresh of the press is the new album Stand In The Fire. No bullshit, no pretend epic 70 minute albums dragging on over their due. This, their fourth in line, is 45 minutes and right on the punch, with eleven songs filling it out. An homage, on their own - as usual - to the bands that made them what they are. When Stand In The Fire kicks off with ‘Phoenix Lights’, you get exactly what you expect. High octane, ‘80s styled riffage packaged in a modern speed metal production. The production, by the way is very professional sounding for an independent release, as they’re apparently not with Napalm Records any more. It’s all packing a punch, and has absolutely no fucks to give.

 

Striker - Stand In The Fire

 

The guitars are obviously in focus on an album like this, Timothy Brown working a lot on his own, but mainly with Trent Halliwell (who appears on six tracks). Both carry parts that are just manic. Not least the solos are usually the highlights of their respective songs (mentionable is title track ‘Stand In The Fire’), in that they just stick out. Good riffs are also not hard to come by, as they make up most every song. ‘Outlaw’ is a fluent mix of blistering leads and Maiden-esque riffs, making a potent song - perhaps lacking a strong chorus, while ‘United’ take some cues from the likes of Priest, in trying to make a fast paced arena rocker. Then you have a track named ‘Escape From Shred City’, I mean what do you expect? Brandon Ellis (Arsis) guests on the instrumental shredder, which might not be up to par with the legends of shred, but still is a damn fine mid-album track. It perfectly shows what I’ve been saying; the importance of the guitars on this work. And they do not disappoint.

 

‘Too Late’, the longest track on here at just under five minutes, is a mid tempo track heavy on the feeling, brought in from the likes of Whitesnake. Vocalist Dan Cleary makes his best effort to show a vulnerable side, and while the track isn’t bad, it’s also not quite up to par with the highlights on the album. Actually, Cleary is worthy of a mention. He has a strong voice that works incredibly well especially in the fast verses, but he’s also lacking... something. In the chorus of the aforementioned ‘United’ (for example) he sounds, in lack of better words, lonely. Some layered vocals would certainly have helped create a bigger feel that I’m certain they were going for. Among that, there are a few tracks that feel a bit like filler, but mainly the songs are pretty strong - none standing out as weak per se - if somewhat similar in style and structure to each other and to what we’ve already heard on previous Striker albums. This is a good album no doubt about it, albeit not exceptional. Whoever liked City Of Gold will likely fall head over heels for this one, and if one is new to Striker, it’ll make a good first album to try.

 

Standout tracks: Phoenix Lights, Stand In The Fire

 

    

Read the review on the Metal Archives

 


Musikvideo: Striker - Too Late


Winters Bane - Heart Of A Killer

En stapel, klassiker i övergången mellan vad som kallas speed och power metal, eller kanske ännu mer ett klassiskt exempel av amerikansk power. Den första blicken som världen fick av Tim Owens - sedermera också benämnd Ripper - kom inte på 1997 års Jugulator, den inte helt välmottagna uppföljaren på Judas Priests monstrum Painkiller (1990), utan på Winters Banes debut Heart Of A Killer. Egentligen ett par demoinspelningar med thrashbandet Brainicide före, men i fullängdarsammanhang är Heart Of A Killer först, släppt 1993. Winters Bane, nu aktiva utan Owens, sammanställde då ett album bestående till hälften av en historia om Domare Cohagen som efter en hjärtattack får en avrättad mördares hjärta, och därefter upplever mördarens minnen och tankar. Owens själv (ty han är ju i dagsläget dragplåstret för den här skivan) gör en otroligt stark insats, mer vibrant än de båda albumen med Priest, mer i linje med Beyond Fears debut (2006) eller skivorna han släppte med Iced Earth 2003 och 2006. Hans gedigna röst påminner stundtals om Rob Halford - lyssna på låten Night Shade - och så klart med bitar av Ralf Scheepers fast utan överdrifterna.

 

Winters Bane - Heart Of A Killer

 

Musikaliskt är albumet levande, med målande och kreativt gitarrspel av Lou St. Paul. Riffen som bygger upp majoriteten av skivan är samtliga klara och med riv i järnet. St. Pauls solon och starka framtoning i mixen ger en känsla av grånad nittiotalsatmosfär ur amerikansk medelklass, medan de behåller en tydlig känsla av den tyska skolans aggressiva power metal i stil med Iron Savior och Paragon. I titelspåret, där Cohagen får mördarens hjärta i en transplantation, är huvudriffet uppbyggt för att framstå som en sjukhusmaskin; artificiellt, men med St. Pauls sprakande känsla. Bassisten Dennis Hayes, som jag vanligtvis inte är helt förtjust i efter anonymt spel på ett par Iced Earth-låtar och framför allt stela och icke-närvarande livespel med just Iced Earth, är inte heller dålig på det han gör, även om han också just här förhåller sig - med rätta - till bakgrunden, då den gitarrdrivna musiken snarare släpper fram St. Pauls stämningsgivande spel istället.

 

De första sex spåren behandlar alltså Domare Cohagens skrämmande fall, varpå ytterligare fyra väl valda spår följer. Haunted House, ett snabbare speed metal-alster bjuder till med höga falsetter från Owens, medan den instrumentala Winters Bane ser St. Paul glänsa allra mest, här i samröre med Hayes och en imponerande snygg sammanvävning mellan de båda i en rytmiskt driven historia. Låtuppbyggnaden är kanske inte häpnadsväckande och innovativ i sig, då det mesta följer ett inte helt ogivet mönster, men det blir aldrig tråkigt, utan det hålls på sin spets. Mycket tack vare levande insatser av Tim Owens, vars hemsökande närvaro i de tematiskt mörka spåren vittnar om en teatralisk känsla. Horror Glances håller jag som den bästa låt han välsignat med sin röst, där framför allt refrängen är spöklik och ond i stämning. Ett sammanhållet band i starten av karriären, som sedermera kom att brytas upp med Owens avfärd till mer breddade utsikter, släpper i Heart Of A Killer en stark debut. En uppföljare borde vara på sin plats, men Owens är troligtvis för upptagen i restaurangbranschen och att vara en bitter högernisse i sociala medier för att återförenas med gamla kompisar.

 

Bästa låtar: Horror Glances, The Silhouette, Haunted House

 

    

 


Winters Bane - Horror Glances


Dark Oath - When Fire Engulfs The Earth

En maffig debut på över en timme, som ämnar fylla hålet mellan Amon Amarth och Arch Enemy, något det lyckas sisådär med. Innan sin första fullängdare har Dark Oath släppt två EP, vilket med all rätt är vad de borde ha gjort av When Fire Engulfs The Earth; plocka ur de tre-fyra bästa låtarna och släng resten av materialet tillbaka till ritbordet och förbrättra det, för här finns mycket att förbättra. Trots kapabelt låtskrivande och insatser som kanske inte alls är särskilt dåliga lyckas det inte bli något speciellt av musiken. Den triumfanta, episka känslan uteblir, mycket tack vare en ganska trist produktion som inte förmår sätta fokus på de rätta platserna. Den folk-iga stämningen i Watchman Of Gods som inte är helt fel, men försvinner i mixen och i önskan att vara ond och brutal. Melodiska bitar tack vare Joël Martins ledgitarr är ofta räddaren i nöden - utan den hade det varit fullständigt hopplöst.

 

Dark Oath - When Fire Engulfs The Earth

 

Vokalisten Sara Leitão är knappast någon gigant, men hon är ändå inte dum alls, utan ger en viss charm och säregenhet till sin insats. Hon är kanske den som ska bära minst skuld för skivans tillkortakommanden, då det jobbigaste här är långa instrumentala passager som känns onödiga, upprepade och långt från innovativa. Musik en redan hört, spelad på tok för länge. Death Of Northern Sons inleds snyggt med gitarrslinga som utvecklas under låtens gång, fylls med maffig rytmsektion i högt tempo. Första låten som ger den där storslagna känslan, samtidigt som den lägger på med obönhörligt dödsrens och Leitãos ilskna growls. Mittsektionen med Martins ledgitarr gör effekt, men trots det drar också den här låten ut på tiden något för länge. Det är ändå den enda låten av sin kaliber på skivan. Jag berömmer också en del gitarrsolon (i vanlig ordning), och ledgitarrspår, som i Battle Sons och titelspåret. Matiga riff som återfinns i Vengeful Gods är heller inte helt fel.

 

Det största problemet är ändå skivans och låtarnas längd. Långa låtar som fortsätter långt efter att de gjort sitt; alla låtar går över femminutersgränsen. Mot tredje låten känns det nästan som om albumet borde ha nått åtminstone mitten, men vid det laget återstår fortfarande tid nog att fylla en fullängdare. Tio minuter lång inleder Land Of Ours spektaklet som pågår långt därefter, men utan att kunna engagera. Att köra ett par långa låtar är helt okej, men längden ska vara berättigad i innehållet, och gärna med större variation i kortare, mer koncisa låtar att fånga in och kaptivera. De bästa låtarna finns på skivans andra hälft, så att dra sig igenom dit betalar sig, men det är ändå inte helt värt det, för det finns många skivor inom genren som är så mycket bättre. Vore Dark Oath redan ett etablerat band med en serie fullängdare bakom sig och ett följe att tala om, hade kanske magnituden som är When Fire Engulfs the Earth varit acceptabel. Som debut däremot, är den minst femton minuter för lång och drar på i redan vandrade spår utan att lägga något nytt till vad som redan finns.

 

Bästa låtar: Death Of Northern Sons, Vengeful Gods

 

    

 

Dark Oath - The Tree Of Life

Slumber - Fallout

SomeOne gave me a tip about this album not long ago. Or rather, the opening masterpiece Rapture, which was enough to hook me in and look up the entire thing. These Swedish guys recorded a few demos, leading up to one full length effort, before subtly transforming into the less metallic Atoma, a likewise capable band but with slightly less captivating outputs. Slumber’s Fallout being graced with a 95% average on the Metal Archives might seem an exaggeration, but it really is not. It’s one of those albums which basically are simply perfect, or with flaws so small they seem non-existent. Really, the biggest flaw I can find is its relatively short runtime, as the entire thing clocks in at 37 minutes and at only seven tracks. And not even that is even bad, as it leaves no time for bullshit or for a single minute of filler. Every minute is justified.

 

Slumber - Fallout

 

Captivating from moment one with the mind blowing Rapture, this album quickly delves into deeper territories of your brain as it mashes out some of the best melodic doom entranced with heavy death metal elements that this world has ever seen. The haunting atmosphere set by Ehsan Kalantarpour’s keyboards, coupled with the lead guitar work of Markus Hill and Jari Lindholm (by the way, if you like this - and you will - I strongly recommend checking out Lindholm’s ongoing project, Enshine), as well as the riffs that encompass most every song - perhaps mostly on opener Rapture or the brooding When Nothing Was Left - make for some truly entrancing moments in the cosmic darkness that envelops this album. In keeping with the doom-y atmosphere, the music on here is slow and heavy with no real moments for speed or showing off. Instead, the atmosphere is in highest priority.

 

Chills run up my spine during the slow interlude in title track Fallout, where a guitar plays alongside a solemn wind chime, then slowly leads into an epic sounding guitar solo. Enter the magnificent vocals of Siavosh Bigonah, and the hair stands all over my body as he fills the darkness with growls so potent in delivery, and so emotive in intonation, that his every word must surely be brought from the depths of the human subconscious, darkly poetic and invoking a sense that your own innermost thoughts have been read and put to words. There is literally no aspect of this album which is not good, and it does no good for me to pick out everything about it that I love, because this review would be very long. In short, this is the perfect doom and death metal hybrid, and it’s a damn shame that the world won’t see a follow up to this album. When closing track A Wanderer’s Star, with its exceptional twin guitar work and epicly monstrous feel, fades you’re left there overcome by the sensations left by this album; hauntingly artistic and entrancingly arcane.

 

Standout tracks: Rapture, A Wanderer’s Star, or, well... all of them.

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Slumber - Fallout

Omnium Gatherum - Grey Heavens

Omnium Gatherum är ett för mig ganska nyligen upptäckt, och därmed bristfälligt utforskat, projekt. En kan kortfattat säga att jag råkade märka - när jag var i färd med vidare utforskning - att de nyligen släppt ett sjunde album; Grey Heavens. Därför får albumet passera som något av en initiering till Omnium Gatherum för mig; det andra intrycket, som måste solidifiera det första. Ovanligt nog, för en grupp melankoliska finnar, vandrar Omnium Gatherum dödsmetallens dystopiska stig; melodiskt, inte sällan med en känsla för storvulenhet och en teatralisk ådra. Ett album jag hittills givit en del tid är New World Shadows (2011), nedtonad episkhet och några av de snyggaste gitarrspår jag funnit på en death-skiva. Det var fem år sedan, och sedan dess har Beyond (2013) släppts, innan Grey Heavens tar till de digitala skivbutikerna.

 

Omnium Gatherum - Grey Heavens

 

Titeln Grey Heavens, tillika omslaget som går i gråskalans nyanser, vill ge det omedelbara intrycket av avsaknad av kulör; att musiken förhåller sig till skuggornas tematiska flyktighet. Och det kommer också fram till stor del genom det genomgående långsamma tempot, vilket ofta kan vara väldigt effektfyllt, och en mörk atmosfär som kanske är som given för en mörkgrå söndag. Duellerande gitarristerna Markus Vanhala (Insomnium) och Joonas Koto (Malpractice) är bärande i den tunga atmosfären, speciellt ledslingor i doom-massiver som singeln Skyline och Frontiers. Aapo Koivisto inkorporerar keyboards på ett för genren typiskt subtilt sätt, men i en del partier släpps han fram längre upp i mixen, Rejuvenate! och den episka Storm Front ger ett visst prov på det, medan Foundation kanske tar det lite för långt. Jag erkänner en svaghet för långa, episka melodeath-låtar, gärna progressivt uppbyggda, och tidigare har Omnium Gatherum ställt ett par till förfogande (Deep Cold, White Palace och Everfields är att nämna). Här bjuder de till med Majesty And Silence, vilken inte imponerar förrän mot slutet. Långsam, oinbjudande och för lång för sitt eget bästa, visar den inte alls prov på den atmosfär som mycket av resten av skivan bjuder på. Enbart de instrumentala avslutningen är bra, men det räcker inte hela vägen.

 

Här finns också fler låtar som jag vill gilla, snyggt ihopsatta och välskrivna, men som på något viss inte engagerar till sin fulla rätt. Den ovan nämnda Foundation är en sådan, där keyboarden är effektfullt använd, men för prevalent i mixen för sitt eget bästa - trots det är det inte en dålig låt, spöklik i sin framtoning. Desto bättre funkar harmonin i The Great Liberation, där keyboards och ett riffdrivet rus driver fram tillsammans utan att någon blir för mycket. Den här balansen är något som Omnium Gatherum kan få till väldigt bra, men ibland vill det sig för mycket åt något av hållen och resultatet får helt enkelt inte samma impakt. Mitt i allt det här, kommer däremot den där kioskvältaren alla väntar på; den där blicken av perfekt doom-atmosfärisk tyngd vävd samman med blästrande, klarproducerad death i den massiva Ophidian Sunrise. Riffen är klara, inspirerade och keyboarden återhållen just precis till den nivå som det ska vara. Trots en viss ytlig spretighet (om en nu vill vara extravagant...) där vissa låtar präglas starkt av massiv gitarrattack och ett par andra tar melodiska keyboards till sin yttersta spets, är Grey Heavens stabilt, enhetligt, men kanske i avsaknad av livfullhet; albumet är typiskt präglat av gråheten, ett vemod som bara en finne kan personifiera. 

 

Bästa låtar: Ophidian Sunrise, Skyline, Frontiers

 

    

Read the review in English 

 

Musikvideo: Omnium Gatherum - Frontiers

Semargl - Discolove

I love these guys, I honestly do. Perhaps this is not so much for their music, but for what they represent. Black metal is one of very few metal genres I for some reason can’t stand (with a few exceptions), and these guys making a shift somewhere in 2011, from black metal into something that resembles disco pop with a few guitar-y sounds thrown in, symbolize that most vital of musical movements. Namely the (slightly sarcastically titled) “Black Metal Combat”, aiming to replace the satanic darkness of black metal with, well... love.

 

Semargl - Discolove

 

With their one track single Discolove, Semargl aim to display the vocal prowess of Irina Vasilenko, at the time of release recently brought to the fold. The video made for the song, while fun, focuses a bit too much on the attributes of the female posterior for my liking, but the fact remains that Vasilenko has one hell of a set of vocal chords and she really does make this track stand out. I for one would like to hear her venture into the realm of some European power metal, because she clearly has the talent. For those who refuse to listen to this type of music, she’s also made some far more metallic tunes with Mysterya.

 

Some guitars have been added under the electronically induced beat, but do in fact add an ever so small level of heaviness, that mostly just works for charm value. All in all, long time guitarist Alexey Romanchenko doesn’t really have a lot to do, but whatever works for him, I guess. Previous vocalist Rutarp, now mostly handling keyboards takes care most of the song’s melodies, as there are a few instrumental passages to dance to. The chorus, big sounding and with a triumphant Vasilenko proclaiming her heart is burning, is the highlight of the song, and it really does work. I’ll probably never be a fan of their music, either the early albums or the more recent. However since if you’re a black metal fan you’ll likely hate this with a passion, this is fucking glorious.

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Musikvideo: Semargl - Disolove

Amon Amarth - Jomsviking

Amon Amarth går ju knappast att räkna till mina favoritband. Egentligen är jag inte mer insatt än att jag kan tralla med till Twilight Of The Thundergod. Förra skivan, Deceiver Of The Gods (2013), lämnade mig måttligt road. Dessförinnan var det den något bättre Surtur Rising (2011). De sex skivor som släpptes innan Twilight Of The Thundergod (2008) vågar jag knappt påstå att jag hört enstaka låtar från. Så därför, cue the fanboys som ska riva upp rövhål nummer två åt mig när jag nu ska sänka jätte-jättefärska Jomsviking. Skillnaden i uppsättningen är att Fredrik Andersson tackat för sig och nu enbart trummar i This Ending. Trummorna spelas därför på Jomsviking av gästinhopparen Tobias Gustafsson, ett igenkänbart namn efter nästan tjugofem år i Vomitory. Att trummorna därför är i säkra händer går inte att tvivla på.

 

Amon Amarth - Jomsviking

 

Detsamma gäller naturligtvis resten av Amon Amarths line-up, som levererar i densamma ådra fansen säkerligen är vana vid, och älskar. Johan Söderbergs och Olavi Mikkonens veritabla bulldozer av riff, fläskiga tvillingattacker och leads som slingrar sig värre än Jörmungandr själv runt tidsoceanerna. På samma sätt förhåller det sig genom hela det stabila materialet. Jag hör ingen omedelbar arena-favorit i stil med (ja, just det) Twilight Of The Thundergod, men Jomsviking är inte kort på heroiskt storslagna ögonblick och krigshymner. Raise Your Horns, hyllningen till mjödet innan striden är maffig och skön, men kunde kanske mått bra av en mer livlig refräng. Öppningsspåret First Kill bjuder på det där feta, snabba med slickande gitarrleads, men saknar istället en refräng som får igång mig. Jag hör kort sagt inget som är perfekt, medan det allra mesta har något som är riktigt bra.

 

Den episka känslan är också en viktig del av Amon Amarths sound. Som vanligt är produktionen klar och gitarrerna har ett hårt sound. Det är dock inte utan att de kan ges en viss skönhet när det behövs. Den episka känslan kommer också fram i atmosfären, som kanske har satsats mer på här än tidigare. The Way Of The Viking verkar snabbt bli mångas favorit. Snabb, Amon Amarth-stylad death med den där melodiskt storslagna känslan, och visst är det en kapabel visa. Däremot gillar jag den episka atmosfären och ledgitarren One Thousand Burning Arrows bättre; där massivt tryck inte är främsta prioritet. Kanske inte hundraprocentig, men ledgitarrdrivna låten funkar riktigt bra. Just de melodiska toucherna gillar jag nog bäst med bandets sound, eftersom att Söderberg och Mikkonen satt näst intill så bra som det är möjligt. Avslutande Back On Northern Shores är ett mycket bra exempel på det.

 

Du har hört Amon Amarths tidigare skivor, så du vet vad du kan förvänta dig av Jomsviking. Typ Manowar på döds-steroider. De har sin utpräglade formula klar och skiter fullständigt i alla som anser att de borde avvika från den. Johan Heggs ondsinta men klarspråkiga growls är bland de bästa i genren - kommer från en som vanligtvis inte är överdrivet growlkåt - och vi slipper som vanligt gissa oss till vad han sjunger. Legendariska Doro Pesch gästar mysigt nog i A Dream That Cannot Be. Den här duetten, där Hegg får brytas av mot en kvinna med hungra gånger mer stake i rösten än han, är en av skivans höjdpunkter, välsignad som den är med feta riff, grym uppbyggnad och just Doro Pesch. Albumet bör säkerligen hålla Amon Amarth-fans nöjda, och för den inte helt vana lyssnaren ger det femtio minuter icke-att-skita-på-vikingadöds, som för övrigt får ett ganska stort lyft mot skivans andra hälft. Jag behöver kanske inte få ett nytt rövhål uppslitet av en fanboy-mobb, bekvämligt beväpnad med gummiyxa och neckbeards?

 

Bästa låtar: One Thousand Burning Arrows, A Dream That Cannot Be

 

    

 

Musikvideo: Amon Amarth - First Kill

Defecto - Excluded

Defecto, fyra danska pågar, med en EP i bagaget, släpper sin debut i Excluded. Det är progressivt rent genre-mässigt. Sångaren och gitarristen Nicklas Sonne känner vi igen från Section A, också de aktuella med nytt skivsläpp. Jag får känslan att Defecto med sin debut eftersökt något atmosfäriskt och väldigt stämningsfyllt, men det framkommer inte i alla låtarna, utan utan känslan som släpps fram genom den klara produktionen är klar och snarare vad en förväntar sig att höra i en heavy metal-skiva. Den består mest av flera korta låtar - under fyra minuter - som vid första anblick bara skrapar på ytan. I vissa fall funkar det perfekt, i andra inte. Skivan inleds med det något tomma titelspåret. Det engagerar inte, utan kör fyra minuter och tar slut. Som tur är finns det andra ljusare stunder på skivan.

 

Defecto - Excluded

 

Jag undrar lite smått om de har svårt att bestämma sig för vilken genre de vill spela, eller om deras genreval bara är svårdefinierat. Stora mått av en progressiv skopa kommer väl till pass. Jag nämner Drifting Into Blackness som åtnjuter ett maffigt riffparti, följt av ett nästan lökigt keyboardslingrande som leder till ett (väldigt kort) solo. Men det känns kanske mindre som progression, vilken ska leda någonstans, och mer som famlande, greppande efter en identitet. Kanske beroende på låtarnas korta speltid. Skillnaden är påtaglig, i jämförelse med Sonnes ”huvud”band, Section A. Mycket bärs upp av skickligheten i Nicklas Sonne, vokalisten, goda musikaliska insatser till trots. Visserligen är mycket av det melodiska arbetet och ledgitarrdrivna partier av hög standard, men många riff känns inte hela vägen, liksom det mesta av de growls som förekommer. Ibland låter han som något som kunnat passa Bon Jovi, medan han i andra ögonblick är betydligt råare i framtoning. På så vis formar han känsloläget i musiken på ett ganska eget sätt. Ombytlig och grym är han i låtarna Rage och melodiskt snygga Don’t Lose Yourself, som funkar riktigt bra trots kort speltid.

 

Into Oblivion är skivans näst längsta låt, på nästan sju minuter. Den kommer nära slutet, men är egentligen bara början på vad Defecto är kapabla till. Den bygger upp, och hoppar sedan ner i en avgrund, för att åter bygga upp. Den annorlunda låtuppbyggnaden går att uppskatta, och jag önskar att den förekommit mer på skivan. Avslutar gör sju minuter långa The Sands Of Time, hemsökande i atmosfär och med skivans bästa refräng, melodier och gitarrarbete. Det är så här jag önskat att hela skivan låtit. Det är dessa två låtar, de som fått ta sin tid, som sätter prägel. Mycket mer än skivan i övrigt. Framför allt önskar jag att Don’t Lose Yourself och singeln Sovereign fått åtnjuta en fetare längd, då de är bra låtar bägge två. Framför allt just Sovereign, där det förekommer en på tok för kort soloduell. Medan musiken aldrig blir direkt dålig känner jag att jag vill gilla den mer än jag är förmögen att göra. Det finns naturligtvis anledning att hålla sin första skiva koncis och lätt att ta till sig, men på sina ställen - inte hela tiden! - känns Excluded som om den försakat djup för den känslan. Mitt slutbetyg väger lite på den sista halvpoängen, men tippas slutligen upp till en trea tack vare den snygga avslutningslåten, som verkligen höjer nivån på skivan. Fler sådana, Defecto.

 

Bästa låtar: The Sands Of Time, Into Oblivion

 

    

 

Musikvideo: Defecto - Excluded

Dyscordia - Words In Ruin

Den belgiska sextetten i Dyscordia släpper sin andra fullängdare i Words In Ruin. Deras progressiva metal gjorde en kapabel debut i Twin Symbiosis (2013). Också en inte alltför oduglig cover av Sonata Arcticas My Land har de släppt. Den är visserligen inte helt indikativ av musiken på Words In Ruin, så det är nog bäst att börja lyssna. Det märks rätt så snabbt att introt är meningslöst att ha som intro, och borde kort och enkelt ha satts ihop till ett längre spår tillsammans med Harlequin’s Grief, vilken är en välskriven, kapabel öppnare, utan att driva för djupt eller sväva ut. Den visar upp vad som förestår, och det med snygga musikaliska insatser. Det blir sedermera både djupare resor och betydligt mer inlevelse. Dyscordia kör med en del growl, som inte alltid tillför mycket. Exempelvis i den i övrigt riffigt snygga The Masquerade. På andra ställen blir det istället väldigt effektfullt, som i vissa partier i den snygga Bail Me Out.

 

Dyscordia - Words In Ruin

 

Även om jag inte är säker på om det är han som growlar, håller Stefan Segers rensång bättre i helheten. Men det finns också ett praktexempel på hur bra de två kan låta tillsammans, i låten Never Will, vars många musikaliska sektioner bygger upp och bygger upp till ett klimax där growl och rensång hand i hand leder finalen i hamn. Guy Commeenes ledgitarr är bland det bästa här, då varje låt är välsignat med hans blästrande leads och hypnotiska hooks. Martijn Debonnet och sångaren Segers hanterar också de gitarrer, vilket om jag räknat rätt sätter summan på tre gitarrister som bryter av och fyller på varandra effektfullt och med inlevelse. Solona är inte nödvändigtvis det bästa han gör, även om han sätter dem också. Istället är det hans ledslingor som lyckas slingra sig igenom hela skivan och utvecklas, förändras och ständigt hålla nivån jämn.

 

Chthonic Star är ytterligare ett exempel på mästerfullt låtskrivande, och effektfulla growls. Men även här är det i det närmaste Commeene som är stjärnan. Eller, snarare tillsammans med gitarrkamraterna Debonnet och Seger. Den sistnämndas något högre röst i avbrytning till de ganska prevalenta growlen flödar mästerligt med ledgitarrens vindlande gångar. Låten har också skivans bästa solo, där gitarristerna byter av med varandra. Medan låtarna inte nödvändigtvis är särskilt korta, med bara två spår under fem minuter, så är inget spår egentligen särskilt långt heller, med bara avslutande Words Of Fortune som spänner över sju. Låtarna är koncisa på det viset, men rymmer ändå progressionen som behövs för att musiken ska kunna föras framåt och är ständigt välkomponerade. Den lite kortare A Perfect Day är en bra, snabb visa. Högre tempo och med vindlande melodisk ledgitarr mot den näst intill hypnotiska rytmsektionen gör den snygg, men den krymper ändå jämfört med de något längre låtarna, som också de visar prov på det snabba spelet, men också får rum för lugnare, och absolut inte därmed simplare, partier.

 

Det finns tyvärr en fullständigt meningslös ballad inkastad, troligtvis enbart som utfyllnad, i den tre minuter korta Sacred Soil Of Souls. Det balla namnet till trots, så är låten på tok för kort för att kunna leda någonstans, och den når sin ände innan en begripit att den kommit till världen. De lugnare bitarna i övriga låtar tar ut det, som tur är. Framför allt i den närmast episka avslutande Words Of Fortune, vilken leder hela skivan runt. Albumet är något ojämnt vid sina ställen, men i de delar som är bra visar Dyscordia upp sig från sina bästa sidor. De melodiska bitarna är kanske bäst, men också de rent riffdrivna progressiva spåren har poäng och starka sidor. Ett album som säkerligen kommer att växa med fler lyssningar och rekommenderas den som känner att progressiv metal är värt att lyssna på. Eller jag ska nog snarare säga, i det här fallet är det värt att lyssna på.

 

Bästa låtar: Never Will, Chthonic Star, Words Of Fortune

 

    

 

Dyscordia - A Perfect Day

Skyrion - The Edge

Brasilianska Skyrion gör med The Edge sitt andra fullängdsverk. Det är, liksom debuten, ett independent-album. Något som kanske kan förklara den åttaåriga tidsrymd som spunnit sedan Beyond Creation släpptes. För att vara ett independent-släpp är produktionen på The Edge slående professionell, med en massiv ljudbild. Basen (Cristiano Gavioli), medan klar och präglad, lägger dovt sitt ljud över musiken, och Fausto Lima och Guilherme de Siervis gitarrattack. Titelspåret The Edge ser en ökning i keyboards, även om den inte tillåts ta huvudutrymme, den är mer subtil. Skivan är snarare riffdriven rakt igenom, med Lima och de Siervi som håller musiken igång. Också Robson Pontes får lägga mycket tryck bakom trummorna, något som han inte alls har problem med.

 

Skyrion - The Edge

 

Den tjocka ljudbilden släpper inte alltid fram gitarrerna till deras fulla potential; i solon ska de framhävas över det andra, men här tycks de inte riktigt släppas fram där. I de uppbyggande riffpartierna däremot låter de exakt som de ska. Shouting In The Dark, en mörk låt, lagd åt det progressiva hållet, har skivans bästa riffvägg och det tillåts ges en melodisk, nästan spöklik, ådra av Jefferson Elberts keyboards. Det finns dock likheter spåren emellan; de skiljer sig inte alltid nämnvärt i varken stil eller upplägg. Fyra till fem minuter i längd, ungefär i enlighet med standarden. Var för sig kan låtarna funka relativt snyggt, men som helhet flyter det ihop en aning. Visst får skivan ett bra flöde och det är inte alls enbart negativt, men större variation spåren emellan hade inte skadat helheten.

 

Endless Cycle är den första låten som inte inleds med en vägg av ljud, utan har en mjukare intoning i gitarren. Clarissa Moraes (ex- Illustria) svävande röst gör låten till en melodisk historia, fullbordad i refrängen. Trots ett återigen ganska undanhållet solo gör även rytmgitarren melodi av saken, och det funkar oförskämt bra. Låten blir genast en favorit på skivan. Moraes, som ersatt Victoria MacKay sedan debuten, har en kraftig sångröst som håller till de tuffa bitarna men ändå visar upp en sårbarhet och ett djup när det krävs av henne. Hon låter närmast amerikansk i sitt utförande, samtidigt som det ligger något av Maria Breon (HolyHell) i hennes tuffhet. Det här är hennes första fullängdare, och hon gör en otroligt begåvad debut. Hon gör melodiska refränger och tar de elaka riffpartierna snyggt.

 

Medan de starka sidorna på The Edge blir lättare att hitta än de svagare är det svårt att blunda för de senares existens. Ett nämnvärt problem är låtarnas längd. I vissa fall känns de nästan avbrutna mot slutet. Framför allt Just Another City (Petropolis, Pt. I) på sina fyra minuter och tolv ynka sekunder kunde ha dragits ut längre och visat upp de kapabla musikaliska insatserna ur ett annat ljus. Helheten som är The Edge engagerar inte riktigt till sin fulla rätt, trots goda insatser och gediget låtskrivande. Det beror kanske mycket på de inledande fyra spåren, vilka är de som mest låter varandra lika. Det är ju också i början som lyssnaren måste fångas in. Det sker inte helt, men följer en med genom till skivans andra hälft får den ett lyft tack vare det mörker den lyckas omfamna framför allt i det mörka gitarrljudet. Föll debuten i smaken, ge The Edge ett varv. Den överraskar med sina starkaste sidor.

 

Bästa låtar: Endless Cycle, Shouting In The Dark

 

    

Read the review in English

 

Lyrikvideo: Skyrion - The Edge

Blaze Bayley - Infinite Entanglement

Mannen som vägrade dö släpper idag sitt sjunde album under egen moniker. Ett konceptalbum, betitlat Infinite Entanglement, om den första människan att leva i tusen år. Anmärkningsvärt med inte bara skivan, utan också Blaze Bayleys hela väsen, är hans autenticitet. Inte ett ord står att tvivla på. Jag har läst en del omdömen som Infinite Entaglement fått, från runt om i världen. Högsta betyg, lovord överallt. bra kan den ju inte vara? Som flera gånger förr i Bayleys diskografi, behandlar musiken vad som utgör en människa. Singeln Human är att jämföra med med Robot, från albumet The Man Who Would Not Die (2008). Inte bara tematiskt, utan också i vad det sammanfattar och utgör och delen låten tar i konceptet. Och i hur den representerar Bayley, som avslutar låten med orden ”I am me”.

 

Blaze Bayley - Infinite Entanglement

 

Ljudbilden är inte lika massiv som på de tidiga skivorna (mästerverken?), utan något snarlik föregångaren The King Of Metal (2012). Däremot är skivan i sin helhet mer inspirerad, dramatisk och teatralisk. Tre starka låtar inleder, trots att jag inte blev tagen av Human när jag hörde singeln först. Nu räcker det med en lyssning, för att inse storheten. Efter de inledande tre låtarna tar What Will Come vid. En akustisk historia tack vare Thomas Zwijsen (som Bayley ju ofta spelar live med) som ökar i intensitet. Stråkpartiet - solot! - i mitten och Bayleys skört inlevelsefulla sång sätter resten. Till skillnad från många andra av Bayleys ballader finns det något positivt här - något som kanske stämmer för hela skivan, som inte alls har samma mörker som exempelvis Promise And Terror (2010) - som inte alls drar ner på tempot eller känslan. Det här är balladen vi väntat på, när i stort sett alla andra ballader som släppts på mycket länge lämnat mycket att önska.

 

Visserligen är det fullständigt orättvist att kräva att Bayley ska vara sångare av samma kaliber som på Maidens The X Factor (1995), med tanke på tidsrymden som spunnit. Trots det är han är ändå otroligt stark, mer inspirerad än på mycket länge, och varenda ord förs fram med äkta känsla. Också texterna är på sätt och vis typiska för Bayley, men känns ändå nya och de slutför, fullbordar och driver i hamn ett tema som Bayley var menad att sjunga. Gitarrist på skivan är Chris Appleton (Absolva, Fury UK), bror till Luke (Iced Earth). Trummis och bassist på skivan är Martin McNee respektive Karl Schramm, bägge från Absolva. Lite kortfattat alltså, Blaze Bayley featuring Absolva. Snart sagt varenda låt har en minnesvärd refräng och instrumentala partier som lägger hakan i backen. Riffen i valfri låt är nya, färska och sitter hand i hand med temat. Den snabba Dark Energy 256 med tuffa rytmpartiet som byts mot ett högoktanigt gitarrsolo, påminner en del om Futureal medan Stars Are Burning och Solar Wind (två av de bästa låttitlarna hittills förresten) har mer av soloskivan The Tenth Dimension (2002) och minnen från The King Of Metal (2012).

 

Skivan är mer melodisk än vad jag kanske förväntat mig, då mycket av Bayleys tidigare musik varit riffdriven och lutat mer på heavy-delen av heavy metal. Här har Chris Appleton fått en hel del melodiska partier som framhävt egenheten i skivans stil. Det är otroligt svårt att plocka ut ett enstaka spår som sämre än något annat, helt enkelt för att det är ett så otroligt tight album som verkligen plockar fram det bästa ur Bayley och de musiker han jobbat med. Själv är han kanske inte lika djup och flödar med musiken som han gjort förr, men hans sångröst är helt perfekt. Jag blir storligen förvånad om den här skivan inte kommer rankas som ett av Bayleys bästa alster - Maidenåren inkluderade. Kanske slår den inte The X Factor och Silicon Messiah, men nog är den där i toppen och det hörs redan efter 50 minuter. En fyraårig väntan var värd varenda minut. bra kan den ju inte vara? Jo. Det kan den.

 

Bästa låtar: A Thousand Years, Solar Wind, A Work Of Anger

 

    

 Read the review in English

 

Musikvideo: Blaze Bayley . Human

Sinbreed - Master Creator

Efter en relativt snabb genomgång av debutskivan och uppföljaren Shadows finns det något av en bakgrund, när nummer tre, den färska Master Creator drar iväg. Albumet inleds melodiskt nog med den snabba Creation Of Reality, som fokuserar mycket på ledgitarren, spelad av Flo Laurin. Han hanterar också rytmgitarren den här gången. Kvar finns inte Marcus Siepen, som lirade på förra skivan, och som vi känner som Blind Guardians eviga rytmgitarrist. Från Blind Guardian hittar vi fortfarande trummisen Frederik Ehmke. Musiken böjer sig inte, utan plöjer utan pardon. Sinbreed fyller i en del av de luckor som kändes ofyllda på Shadows. Vi har samma sorts speed metal-riff, i Across The Great Divide, och samma sorts melodiska power i inledande Creation Of Reality.

 

Sinbreed - Master Creator

 

Laurins många snygga stunder inkluderar inte minst det simpelt ljudande, men exkvisit framförda titelspåret, och hypnotiska mid-tempomanglaren The Riddle, mörk och elak. Också just i titelspåret märks det tank-liknande tryck vilket Ehmke lägger på kaggarna. Han tar, och ger sig själv, mer plats här än i Blind Guardian. Av någon anledning var hans gästspel i Avantasia det första jag hörde av Herbie Langhans, i vetskap om karlns namn. Utan att lägga för stor vikt på det hade jag tidigare sprungit på honom i Seventh Avenue, som säkerligen aldrig slipper undan epitetet ”kristen metal” - hur nu det beskriver ett sound. Sinbreed är i alla fall en typiskt tysk aggressiv variant av power metal, populariserad av band i stil med Grave Digger och Iron Savior, men med ett betydligt modernare sound. När han gästade Avantasia sänkte han sången med en oktav.

 

Sinbreed ger Langhans mer utrymme att vara sig själv, och han är skrikig och hård, med en raspig röst i stil med Andi Deris (Helloween) och kanske något av Andreas Babuschkin (Paragon). I lugna partier, som i balladen At The Gates, visar han en något känsligare sida, men håller ändå inte det raspiga, hårda, helt i schack. Det funkar, på något vis, trots att At The Gates kanske är en halvmesyr och något trist, musikaliskt, med tråkigt pianospår och något förutsägbar uppbyggnad. Moonlit Night har skivans bästa riff, och en nästintill galen Langhans snyggaste insats den här sidan om goth-power i Avantasia. Den melodiska refrängen går inte i samma tempo som mycket av resten av skivan, utan bryter av och ger en stämningsfylld bild, trots att den helt klart är en del av samma helhet.

 

Från Shadows känns utvecklingen naturlig; de är tajta, och gör sin grej på ett snyggt och respektabelt sätt. Å andra sidan kanske det har gått något för fort sedan förra skivan. De bästa låtarna är av otroligt hög kvalitet, men här finns också ett par utfyllnadsspår. Master Creator är över på 45 minuter jämnt, och den längsta låten - inledande Creation Of Reality - sträcker tre sekunder över femminuters-strecket. Albumet är koncist, utan skitsnack, men det saknas något större att inge mer karaktär och visa vad de verkligen är kapabla till. Sinbreed har i slutändan sållat sig till den mogna skaran tyska speed power-band, och bör ta plats bland dem naturligt; de lyckas blanda in sin egen touch, och med Master Creator ta ett steg framåt. De bästa låtarna här är de något mer renodlade power-låtarna; Moonlit Night och The Voice, framför allt, men Sinbreed har inte sparat på krutet i de aggressivaste bitarna heller. Det finns inte i överkant mycket till experiment på Master Creator. Det är i mycket ett sorts album en kunde förvänta sig av ett redan väletablerat band, tio-tolv år in i karriären. Sinbreed gör det med sådant eftertryck att de inmnydigar samma auktoritet som ett sådant band.

 

Bästa låtar: Moonlit Night, The Voice, Creation Of Reality

 

    

 

Musikvideo: Sinbreed - Moonlit Night

Beyond The Black - Lost In Forever

Det är mycket att göra och det går fort för Beyond The Black. Start 2014 och har sedan dess spelat på Wacken två gånger. Första skivan förra året, och redan dags för uppföljaren. Med hypen som säkerligen omger Beyond The Black och pressen att leva upp till ett så ungt band som fått ta plats på världens största hårdrocksfestival två år i rad, måste tyskarna förhålla sig till första skivan på ett balanserat sätt. Det får inte bli för experimentellt i det tidiga stadiet, men Songs Of Love And Death var långt ifrån utan brister, och att göra en ny version av skivan vore ett stort misstag. Det är därför lätt att bli misstänksam när en ser låtlistan; ett tiotal låtar kring fyra minuter som bara kan tänkas vara ungefär snarlika materialet på första skivan, och två små låtar på ungefär sex minuter. Titelspåret Lost In Forever inleder, något likt den sjukt snygga In The Shadows på debutskivan, med lite pompa och ståt och för att visa att debuten inte var någon engångsföreteelse. Tråkigt nog har Lost In Forever neddragen refräng som inte vill någonstans, och trots lovande verser och en storslagen inledning når det inte fram.

 

Beyond The Black - Lost In Forever

 

Att Beyond The Black inte skulle kunna skriva slagkraftiga refränger är felaktigt, för Written In Blood lider av det motsatta problemet. Ganska tam i verser, men refrängen är snygg och rockig och med inlevelsefull sång av stjärnan Jennifer Haben. Nils Lessers ledgitarr visar stundtals vägen på ett vindlande snyggt sätt. Solon är något han också kan, men det känns som om han inte får chansen att visa upp det. Däremot passar han och Michael Hausers keyboardslingor bra ihop och lyckas rädda en del av de besvikande låtarna från att bli helt intetsägande. De första få låtarna imponerar inte lika nämnvärt som jag hoppats, där de lite pompigare låtarna alterneras med semi-ballader som egentligen mest känns som utfyllnad. Det verkar kort sagt inte leva upp till förväntningarna. Halo Of The Dark är den första låten som verkligen blåser till. Den börjar med ett minutlångt akustiskt intro ackompanjerat av Habens skönsång. Just som en tror att det blir en riktig smörballad smäller det och Lesser blästrar av ett storslaget solo tillsammans med maffiga riff av Christopher Hummels. Låten pendlar, vägrar sitta still och tänder hoppet för att skivan kanske inte är helt bortom räddning, som de första låtarna fick mig att börja tro. Härifrån tar det fart, och skivan får ett rejält uppsving.

 

Dies Irae vill visa en episk sida (märks ju redan i att de använt en låttitel på latin), med maffiga keyboardpassager och körsång som skanderar refrängen. Sexminuterslåtarna, Forget My Name och Shine And Shade tar inte oväntat ut svängarna mest. Den förstnämnda har smått orientaliska gitarrbitar och kanske Habens snyggaste insats hittills. Growls i kvinnofrontad symphonic metal är (tyvärr) vanligt förekommande, och Beyond The Black är inte undantaget. Turligt nog för deras eget bästa är det i väldigt låg nivå här - mindre än på debuten. Och ännu mer turligt nog så har de vett nog i skallen att använda det så att det ger effekt, och inte bara för den otroligt uttjatade skönheten och odjuret-grejen. Ska sanningen fram, så kan Jennifer Haben ta hand om sig själv. Visst, en del trist material har hon, men jag har svårt att hitta brister i hennes framförande - från början till slut visar hon tydligt att hon hör hemma i branschen.

 

Låt två, tre, fyra och fem kunde lätt ha klippts bort, och resterande material fått lite mer kött på benen, och givit skivan en mer kompakt, mer enhetlig känsla. Det är uppenbart att den första hälften av skivan är ämnad vara mer komersiell, med idel halvballader redo för radion. Den andra hälften är långt mycket bättre, och musikerna har fått utvecklas en del sedan debuten. Framför allt Lesser är att nämna, även om han gott kunde fått lite längre solon. Han får inte riktigt den tiden med den traditionella låtuppbyggnaden som används i de flesta låtarna. Beyond The Black hade inte behövt ha så här bråttom. Det hade inte varit någon skam alls i att ta det bästa materialet härifrån, jobba på det, fila på detaljerna och spara på det ett tag, för det bästa materialet härifrån är förstklassigt. Förväntningarna var höga, och i hela fem låtar fick en hållas på halster och tro att allt var förgäves. Det var det inte. Skivans andra hälft knäcker debuten lätt, även om den i sound och låtstil är väldigt lik. Det är egentligen det största problemet. Lost In Forever blev något av en förlängning av debuten. Det håller inte, utan det behövs mer utforskning; mer djupa. Till nummer tre duger det inte att köra en halv fullängdare till med radiolåtar; kvalitativ symphonic från början till slut nästa gång tack.

 

Bästa låtar: Halo Of The Dark, Forget My Name, Burning In Flames, Nevermore

 

    

Read the review in English

 

Musikvideo: Beyond The Black - Lost In Forever

Ravensire - The Cycle Never Ends

Om den första tanken när du startar The Cycle Never Ends inte är ”har de här killarna lyssnat för mycket på Maiden?” så har du lyssnat för lite på Maiden. Galloperande riff som hämtade från Maidenklassikern Piece Of Mind (1983) inleder Ravensires andra album, The Cycle Never Ends. Och det är svårt att klandra någon för det, för Maiden är ju det bästa som finns. Däremot är det första intrycket väldigt mycket Maiden, och det är svårt att ta sig förbi när det väl inletts. Rick Thor låter som om han trillat ur ett tyskt heavy/power/speed metal-band, typ Paragon, Grave Digger eller Running Wild. Faktum är att han lätt skulle kunna misstas för Running Wilds piratkung Rolf Kasparek, inte bara i röst, utan också i sångstil. Men medan ovan nämnda band har ett mullrigare sound är Ravensires mer baserat i NWOBHM och framför allt en stor, stark Maiden-influens. Karlns black metal-bakgrund som bassist i Filii Nigrantium Infernalium visar sig inte nämnvärt, eftersom det mesta med Ravensire skriker 80-talsinfluenser, och inte extrem metal.

 

Ravensire - The Cycle Never Ends

 

Skivan inleds alltså med väldigt Maiden:iga Cromlech Revelations, och pågår i inte mer än 41 minuter och åtta låtar, uppradade för att gå in på en LP-skiva. Snabba Solitary Vagrant, med lite Motörhead-feeling, får upp farten, men klipps oväntat av efter knappt tre och en halv minut. Zé Rockhard (Inquisitor) och Nuno Mordred är bägge två duktiga gitarrister, som oturligt nog har en del ganska standard material att jobba med och en del som inte alls känns eget. Å andra sidan har de mycket sådant också, som det hypnotiska solot i Procession och duellriffen i Trapped In Dreams, som om än kanske lite Maiden-lika är drivande och har pondus i sig själva. Thor galloperar och bullrar på med basen, inspirerad av självaste Steve Harris, och försöker sig på några The Trooper-minnande ”whoahs”. Trots att han är ungefär det längsta en kan komma från Bruce Dickinson är det inte det värsta jag hört. Tvärt om, det funkar i sin egen ostighet och de drivande riffen lyckas göra låten mystrallig. Men här, liksom i Solitary Vagrant, klipps låten nästan abrupt av i slutet, just som Rockhard och Mordred (jag börjar tro att det inte är deras riktiga namn...) kör ledgitarrduell. Det är ett problem, eftersom att i jakten på att göra skivan mer LP-vänlig har musiken faktiskt fått ge vika.

 

Avslutar gör en trilogi kallad White Pillars. Här är det mestadels gitarristerna som är hjältarna. Snygga riff och flera ledpartier är bland skivans bästa. Återigen tydligt Maiden-inspirerat, men också med långa instrumentala passager -framför allt i sista låten, Temple At The End Of The World - som känns betydligt egna och som progressivt leder vidare och följs upp av typiskt 80-talsriffande. Thors här lite mer återhållsamma sångstil gör underverk, när det inte bara ska gå snabbt, utan det ska läggas stämning bakom verserna också. Skivans andra hälft är mycket bättre än den första, när influenserna känns mer som influenser och mindre som något som försökt emuleras. Och trots att jag har tjatat om hur mycket Maiden det är, så är det aldrig för mycket. Saken är att den här blandningen mellan åttiotals-metal och den tyska skolans aggressiva power metal kan funka, men den måste tillåtas tas ut i sin egen rätt och inte hindras av trettio år gamla begränsningar. Och kanske tona ner lite på Maiden nästa gång.

 

Bästa låtar: Trapped In Dreams, Temple At The End Of The World

 

    

Read the review in English

 

Ravensire - Temple At The End Of The World

Profil

Krimpen

Krimpen

RSS 2.0