Winterage - The Harmonic Passage

Winterage är en symfonisk power metal-orkester med en del folkinslag, som härstammar från Luca Turillis förlovade land; Italien. En relativt ny sextett som nyligen släppt sin första skiva, The Harmonic Passage. En titel som, ska det visa sig, beskriver bandet ganska bra. På en bas av upptempometal med melodisk prägel läggs långa, utlodande gitarrsolon med tillhörande keyboardinterluder, fyll på med vindlande violionslingor och trallvänliga refränger kompletta med lite körsång. På det området sätter skivan genast igång, med titelspåret som en god start efter ett intro på ett par minuter. Imellanåt bjuder också Riccardo Gisotti på en del direkta speed metalriff, för att varva ur, som i Wirewings. De bjuder också på nedtonad powerballad i Son Of Winter, med en finstämd gråtviolin. Också den låten varvas med tyngre, symfoniska inslag och avslutas rent av med snabba riff och hårda trummor. Låten blir som ett exempel på deras musik; det händer saker och sitter inte stilla i ett och samma begrepp från början till slut.

 

Winterage - The Harmonic Passage

 

Det krävs inte många genomlyssningar för att inse att Winterage kommer att bli ett krav i varenda power metal-lista och troligtvis också i en kommande årssammanfattning. The Harmonic Passage bjuder på lite av allt från speed, power, folk och symfonisk metal med Gisottis tunga riff och många sköna solon i fokus. Daniele Barbarossa är en sångare av rang, och lägger en högkalibrig första insats i Winterages debut. Han gör sig bra tillsammans med de folkiga anspelningarna i Gabriele Boschis violin. Rent röstmässigt är Barbarossa vad man förväntar sig i ett power metal-band; med en röst på den ljusare sidan, som tar snabba partier galant och lägger en melodisk stämning i sången, gärna med flera lager i refrängerna. Och falsetterna sätter han. Som om det fanns något tvivel.

 

Italien har bjussat på en del skön power metal genom åren, och då främst Rhapsody, men också Elvenking, Labyrinth och Secret Sphere. Förhållningen till dessa är att Winterage på ett mästerligt sätt sammanfogar Elvenkings folkiga inslag, Secret Spheres symfoni och ett släng av Rhapsodys rakt på-metal. Det finns också en episk och storlagen ådra, men utan att det blir för långt, för mycket eller för överdrivet. De har absolut inte glömt bort att power metal-regel nummer ett är 'var episk', något som gör sig påmint i den storslagna Golden Worm och avslutande Awakening, men de tar det inte till oanade skyar. På gott och ont; det är första skivan, en får inte gå för långt och tappa lyssnarna genast. Jag vågar säga att Winterage har tagit prövade metoder, satt egen prägel och gjort något som har bägge fötterna på jorden, men gärna låter fantasin sväva iväg. En skiva att minnas.

 

Bäst: The Harmonic Passage

 

Sämst: La Caccia Di Turin (ett intro mitt i skivan)

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13834


Scanner - The Judgement

Gamla tyska heavy metal-krämarna Scanner släppte precis nyligen sitt sjätte album, det första sedan 2002. Börjar med låten Fuck The Bastards (förkortat till F.T.B.) som inleder med tryck, tyngd och kraft, för att på så vis sätta stämningen för resten av skivan. Det gäller mogen heavy/power metal med ett släng speed metal och duellerande gitarrsolon. I klass med Running Wild och Wizard. Nytt till 2015 är det mesta; enbart Axel Julius finns kvar sedan förr, resterande medlemmar är nya förvärv. Skivans starkaste sida är Julius och nykomlingen Andreas Zeidlers gitarrduellerande. Det gäller inte bara solon, utan i slagkraftiga riff som i inledningsspåret, Warlord och Pirates. Efthimios Ioannidis har en duktig röst som påminner en del om Niklas Isfeldt (Dream Evil), men med Sven D'Annas (Wizard) uttal. Ett par wailande falsettskrik står att finna, noterbart i början av Eutopia. I övrigt är det tuff, men inte särskilt utstickande metalsång som går helt okej ihop med riffen, utan att ta för mycket plats.

 

Scanner - The Judgement

 

Skivan rymmer tio låtar, och det är för det mesta det jag var inne på tidigare som gäller; rakryggad, no bullshit heavy metal. Men det finns också ett par låtar som känns snäppet tyngre, i ett något långsammare tempo; Eutopia och The Legionary, som fyller ut och ger variation. Den variationen är viktig; för mycket av något av dem och det blir trist. Den gemensamma nämnaren är, som jag också nämnde ovan, sköna riff. Speciellt i titellåten, som kanske är skivans bästa, med inte bara bra riff utan också en ledgitarrslinga som får resten av skivan att skämmas en aning. Scanner har också insett hur jävla metal Edgar Allan Poe är; låt nummer tre, Nevermore, innehåller ett par rader direkt ur klassiska The Raven. Sedan kan jag tycka att ett episkt mästerverk som Poes dikt förtjänar musik som passar stämningen, och där levererar inte Scanner helt, utan håller sig rakt på med sin heavy metal. Som slutsats är skivan ganska standard, utan att vara speciell på något vis. Liknande och bättre musik är inte många knapptryck bort, men är det ett gäng heavy metal-låtar utan krusiduller man är ute efter, varför inte ge The Judgement en chans.

 

Bäst: The Judgement

 

Sämst: Battle Of Poseidon

 

Betyg: 3/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13830


Wind Rose – Wardens Of The West Wind

Wardens Of The West Wind är italienska power metal-akten Wind Roses uppföljare till 2010 års debutalbum. Lagom till andra skivan har de tagit bort alla mellanspår som fanns med på första skivan (ett fjorton sekunder kort spår bestående av forsteg är bra för?). Med det sagt börjar skivan med ett intro. Hallå, det är ju power metal. Ingen får ta våra intron från oss. Därefter följer ett gäng kraftiga, riffdrivna spår med en viss Blind Guardian-känsla. Sköna gitarrsolon varvas med mysiga keyboardslingor, som förresten är ganska gömda i produktionen, utan att försvinna för mycket. Musiken är pompös, stundtals i överkant, men en sak är klar, power metal-regel nummer ett har inte undgått de här killarna. Storvulna, trallvänliga refränger och en viss majestätisk känsla sätter spår i låtar som The Breed Of Durin och Skull And Crossbones. Uppenbarligen en invit till sing-along, så fort texterna sätter sig. Textmässigt har de valt en mängd olika teman, de flesta med en gemensam nämnare; det ska gå att göra episkt. Tolkien, Spartacus och, ja allmänt episk fantasy.

 

Wind Rose – Wardens Of The West Wind

 

Låtskrivandet har tagit ett steg upp sedan förra skivan; det är tajtare och bygger inte lika mycket på att man måste komma in i en viss stämning genom att lyssna på fjorton sekunders fotsteg. Skivan saknar i stort sett utfyllnad, med åtta spår och två intron (första skivan hade sju intron). Spåren är kanske här relativt få, men det är åtta låtar med explosiva refränger, bombastiska körer och ren power metal. Det jag kan tycka saknas är något snabbt, något utan vettig tanke, som bara är pang på och gasen i botten; Wind Roses musik är genomtänkt och skivan enhetlig och inte alls dum. Claudio Falconcini, som håller i yxan, har fått slänga sig igenom inte bara ett frenetiskt solo och jobbar med tunga riff albumet igenom, som avbrytning till den magiska körsången. Och Francesco Cavalieri bakom mikrofonen gör också ett bra jobb med stor inlevelse och känsla för regel nummer ett. Som helhet lämnar albumet kanske lite att önska, lite mer utsvävande och inte för mycket på samma spår, men också en känsla av att helheten är bra som den är. Fortsätter Wind Rose att utvecklas i den riktningen de gör, så ser jag fram emot tredje skivan.

 

Bäst: The Breed Of Durin

 

Sämst: Ode To The West Wind

 

Betyg: 3,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13826


Angra - Secret Garden

Brasilianska Angra släppte nyligen sin åttonde skiva, Secret Garden. Med sin progressiva och duktigt utförda power metal har de varit etablerade en längre tid, men utan att övertyga mig med mer än ett par låtar. Därför går jag in i den här skivan med så öppet sinne jag bara klarar av, eftersom att de öppnade mina öron när jag fick höra att de tagit in en ny vokalist. Värvandet av italienska Fabio Lione (som gjort sig känd lika mycket för sitt engelska uttal som för att han är vokalist i ultra-power metalbandet Rhapsody Of Fire) är antingen ett genidrag eller en tabbe av episka proportioner. Det kan bli hur bra som helst, eller bli för mycket Rhapsody och glättighet över det hela. Jag har redan hört negativa saker om skivan, men om man ska tro på källan Love Tyger så innebär det troligtvis att jag kommer att gilla den.

 

Angra - Secret Garden

 

Men många låtar är faktiskt inte jättebra. Inledande Newborn Me och låten Final Light blir rätt så tradiga, när det är uppvisning som gäller från Rafael Bittencourts sida. Andra låtar däremot, som tillåter det att bli snäppet råare, lite mer rakt på, som Black Hearted Soul gillar jag ordentligt. Just i den drar Lione, som är en stor favorit hos mig, till med sitt signum - de klassiska, svävande tonerna - när det passar, men går även utanför mycket av det han gjort med Rhapsody. I avslutande balladen Silent Call kan man ibland svära på att det är Michael Kiske som sjunger! Och i singeln Storm Of Emotions är han bättre än han varit i Rhapsody på mycket länge, när han i refrängen ger uttryck för låtens titel. Tyvärr är låten ingen superhöjdare musikaliskt, där nedtonad bas ska blandas med för mycket gitarrsolande. Ingen mindre än Doro Pesch gästar låten Crushing Room, medan Simone Simons från Epica bidrar med en trollbindande sånginsats i titelspåret.

 

Just de två glänser, även om jag gärna hört Liones röst däri också i titelspåret för att bryta av ge lite variation. Som det är blir det också där så att det är i överkant med musikalisk uppvisning. Crushing Room, och Doros insats och duett med gitarristen Bittencourt klagar jag inte alls på. Musiken vill mer än den kan ge. Skickliga musiker - som Angra består av - kan lätt 'overdo it', och det blir för mycket av det mesta. Så är fallet här, även om det på intet sätt är en dålig skiva. Jag gillar snarare när det är mer rakt på, medan de utsvävande låtarna gärna får bli färre, men inte försvinna helt! När det riffas på i låten Upper Levels gillar jag skarpt, Bittencourt och Kiko Loureiro duellerar snyggt utan att det blir för mycket. Som jag vill ha det. Likaså i låten Perfect Symmetry, som med snabba riff och melodier bygger mycket på Liones sångröst istället för överdrivna gitarrsolon, även om de förekommer. Huruvida Angra är bättre nu än de varit innan är jag inte rätt person att döma, men jag tror mycket väl att detta kan bli ett nytt spår, med en sångare av kaliber bakom mikrofonen kan det leda till spännande platser. Som skivan är blir det absolut inte för mycket Rhapsody. Det blir nog för mycket Angra.

 

Bäst: Fabio Lione och låten Black Hearted Soul

 

Sämst: Det är rätt oengagerande, och - det tror jag att jag varit tydlig med - för mycket

 

Betyg: 3/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13813


Orden Ogan - Ravenhead

Orden Ogan kom jag i kontakt med efter förra skivan, To The End, och det är kul att se att de fått något av ett genombrott - med en planerad spelning på Sabaton Open Air i augusti - och den nya skivan, Ravenhead. Deras stil har tyckts mig ganska egen, med riviga riff, trallvänliga melodier och en vokalist med skitig röst när han vill, och ren sång när han är på humör för det. Det låter inte, som det är, eget, men det har det varit och det har lyst igenom i låtar som We Are Pirates! och The Things We Believe In. Nu är det alltså dags för mig att tackla den nya skivan, som föranletts av den inte helt imponerande singeln F.E.V.E.R. som kändes som att de flörtade för mycket med mainstream för min smak; som att de givit upp en del av det där 'egna'. De vill gärna fylla ut med instrumentala partier som ibland är precis vad som saknades, men som ibland känns helt malplacerade. Det stämmer för singeln F.E.V.E.R. där vi får ett kort stråksolo, innan slutrefrängen tar vid.

 

Orden Ogan – Ravenhead

 

En viktig ingrediens i power metal är melodiska, trallvänliga refränger - ju överdådigare, desto bättre - och det är något som inte saknas. Vokalist Sebastian Levermann är gott skolad och han missar inte många punkter. Just rösten däremot, har jag personligen svårt för. När det gäller gitarrsolon så är det svårt att bli överdrivet imponerad. Själv gillar jag mycket av den varan, men det verkar inte Orden Ogan göra. Ta solot i låten The Lake, som är över på ett par sekunder. Hur bra visar det gitarristens skicklighet? Duktiga riff finns däremot gott om; Evil Lies In Every Man (vars intro får mig att vilja dra täcket över huvudet och blunda tills dagsljuset kommer) bjuder ut rejält, men där också på en riktigt skön trumlinje av Dirk Meyer-Berhorn. Trots det känns låten en aning generisk och oövertygande. Desto bättre är det i exempelvis Deaf Among The Blind och titelspåret Ravenhead. Sammantaget får man en kollektion trallvänlig, bra framförd power metal som ändå lämnar... ett tomrum, och jag har svårt att peka ut exakt vad som bör fylla det.

 

Att den första hälften av albumet är den bättre går inte att komma ifrån, men trots det finns det en sak jag vill påpeka, som gäller hela skivan. Något som Orden Ogan varit bra på. Det är att med musiken förflytta lyssnaren (läs: mig) till en helt annan värld, alternativt tidsperiod. Då tänker jag främst på We Are Pirates (min favoritlåt, från en tidigare skiva), som skeppar ut en på de sju haven med saltstänk och nergrävda skatter. Med Ravenheads omslag och musikvideon till singeln i åtanke är det lätt att en försjunks i ett övervuxet träsk, där mörker och oävet vatten lurar för att dra ner den ovarlige i fördärvet. Ta exempelvis orkestraliska orglar som inleder Sorrow Is Your Tale - i vilken Joacim Cans gästsjunger för att skapa en skön duett, ty rösterna bryter varandra effektivt, med Levermanns råare stämma mot Cans rensång - och singeln F.E.V.E.R., eller den kusliga inledningen till Evil Lies In Every Man. Detta är en stämning som fortgår från albumets början till dess slut; albumet ger en enhetlig känsla utan att låtarna blir för lika varandra. Huruvida de gått ifrån sin egna stil är svårt att avgöra, för steget är isåfall inte ett jättekliv. Här finns kvalitet, någonstans i träsket, men jag är inte övertygad om att Orden Ogan är Tysklands bästa power metalexport.

 

Bäst: Titelspåret Ravenhead satt som en fläskläpp

 

Sämst: Here At The End Of The World var bara blaha

 

Betyg: 3/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13810


Blind Guardian - Beyond The Red Mirror

Det har dröjt fem år sedan Blind Guardians senaste skiva, At The Edge Of Time, och det är nu äntligen dags för uppföljaren Beyond The Red Mirror, som är en tematisk uppföljare till den för bandet klassiska Imaginations From The Other Side. Skivan, som är bandets tionde, inleds medelst gregoriansk sång, i begynnelsen av den nio minuter långa The Ninth Wave, som öppnar albumet med storslagna arrangemang och typiska Blind Guardian-melodier. Storslaget orkestraliskt; symfoniskt som man förväntar sig av sentida Blind Guardian, där gamla tiders speed metal är som bortblåst. Därpå tar singeln Twilight Of The Gods vid, vilken känns hälften rörig och hälften precis på pricken. En omedelbar favorit blir Ashes Of Eternity, där vissa spår av tyngre metall uppstår, utan att den för den sakens skull bryter sig ur albumets symfoniska helhet.

 

Blind Guardian – Beyond The Red Mirror

 

Hansi Kürsch visar att fem år sedan den senaste skivan inte har påverkat hans röst negativt ens lite, lite grann. Han sätter alla partier precis som alltid; höga register i bakgrundssången och de mörka delarna med sin karakteristiska stil och cementerar albumet som en värdig uppföljare, inte bara till förra skivan, utan även Imaginations From The Other Side - trots de musikaliska skillnaderna däremellan. Rent musikaliskt föredrar jag själv de riffbaserade låtarna, framför de som bygger på symfoniska och orkestraliska upplägg. Ovan nämnda Ashes Of Eternity är en, men också The Holy Grail, som påminner om något som skulle kunnat dyka upp på Somewhere Far Beyond; snabba riff, tunga trummor och hård men melodisk sång av Kürsch.

 

Albumets längd - över 70 minuter - tillåter att bandet svänger ut en del, musikaliskt. Där ryms både snabba, eldslickande gitarrsolon och majestätiska keyboardleads i en och samma låt. Och alltid med Kürschs stämma som grädde på moset. Trots det är jag inte alltid världens största beundrare av när Blind Guardian invecklar saker och ting för mycket. Det har sin skönhet på många ställen, helt klart, som i åtta minuter långa The Throne, men kan ibland bli för mycket som exempelvis i Prophecies. På det hela tycker jag däremot att det var mer av den varan på förra skivan, så Beyond The Red Mirror håller sig förhållandevis bra på den biten.

 

En låt som verkligen inte biter är den korta balladen, Miracle Machine, som enbart vill visa upp Kürschs lager-sång. Själva sången går inte att gnälla på, men låten ger ingenting mer än ett kort avbrott. Men som lyfter de bra punkterna upp mer än vad de sämre tynger ner. Helheten blir till en inte helt ny riktning för Blind Guardian, men inte heller bakåtsträvande. För mig känns det som om den sammanfattar albumen tillbaka till Nightfall In Middle-Earth. Huruvida Beyond The Red Mirror överträffar någon av dessa skivor kan jag inte avgöra efter en kort genomlyssning - eller ens ett par - men att det är en grym skiva i äkta Blind Guardian-signum bör inte gå att ta miste på. Alla ingredienserna finns där; en ljudfest för äkta power metalfans där hela Blind Guardians kvalitet sätts upp, bjuds ut och älskas. Verkligen trollbindande.

 

Bäst: The Holy Grail

 

Sämst: Miracle Machine

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13806


Jørn Lande & Trond Holter – Dracula: Swing Of Death

Trots att historien om Bram Stokers klassiska Dracula har återberättats i oändligt många former hindrar det inte norrmännen Jørn Lande och Trond Holter att tackla legenden i sin nysläppta skiva Dracula: The Swing Of Death. Medan den beskrivs handla om Vlad Tepes som Dracula sägs bygga på, så är det uppenbart att den snarare är baserad på legenden och den högromantiska idén om sann och fördömd kärlek. Detta trots att Bram Stokers originalvampyr inte hade några särskilt kärleksfyllda drag. Man kan lätt tro att detta blir ett nytt Jorn-album, just för att den bär hans namn och gitarristen Holter medverkade på förra skivan, Traveller, men så är långt ifrån fallet. En mörk, episk historia som inte berättas enbart genom Landes röst och texternas narrativ, utan genom Holters storslagna gitarrspel. Musikaliskt förflyttas man från Sveriges snöslask till en stearinljusupplyst balsal där alla är vackert klädda, bär masker och för intriger i skuggorna.

 

Jørn Lande & Trond Holter – Dracula: Swing Of Death

 

En som hamnar utanför är Lena Fløitmoen Børresen, med vem Lande för duett i många av skivans låtar.Tematiskt spelar hon den fagra mö som Dracula ämnar förföra och leda i fördärvet. Deras samverkan i låten River Of Tears, tillsammans med Holters rena solon och utsvävande, men samtidigt relevanta, gitarrleads skapar magi. Likaså i låten Queen Of The Dead, som är albumets bästa, mycket tack vare just Holters otroligt skickliga gitarrspel. Naturligtvis finns det låtar som inte faller mig i smaken, Hands Of Your God och Under The Gun, framför allt, som befinner sig i albumets respektive ändar. Medan de för fram historien genom mörker, tryckande stämning (Hands Of Your God) och en storslagen refräng (Under The Gun) saknar de mycket av den intensitet och skrämmande magi som återfinns på resten av skivan i låtar som Walking On Water och ovan nämnda Queen Of The Dead.

 

Det är en vacker skiva, som utmärks redan från början med namnet Landes kvalitetsstämpel – mannen har en av de bästa röster jag hört. Och han sviker inte nu, utan levererar en del av det bästa han gjort, då tillsammans med Fløitmoen Børresen. Till det kommer att Holter, som jag inte hört mycket av tidigare, står upp som en bärande kraft i vad som inte bara är en ny hårdrocksskiva med bra riff och sköna solon, utan en där gitarristen verkligen får spela sin musik. Kanske är det för tidigt att säga vid det här laget, men det här blir ett av årets album (det hände trots allt förra året; det årets bästa skiva släpptes tidigt i januari). Dracula: Swing Of Death är en skräckhistoria som förts över till melodisk hårdrock på bästa sätt. Mörkt, magiskt och otroligt vackert; komplett.

 

Bäst: Queen Of The Dead, låtmässigt, men förutom det, samspelet mellan Lande, Fløitmoen Børresen och Holter.

 

Sämst: Får lov att säga inledningsspåret, Hands Of Your God.

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13801


Återblick: Musikåret 2014 - förbjudet i tjugo länder

Jag blev officiellt hårdrockare för livet för åtta månader sedan. Roligt på många vis, nedstämmande på andra. Det har skänkt flera inblickar i en del subgenrer av hårdrock som jag troligtvis inte skulle ha gått nära annars. Fler än en låt på den här listan kunde omöjligt ha varit med här, om inte jag blivit HFL:are. Och andra hade varit självklara oavsett.

 

Listan har varit svårkomponerad, för i motsats till vad alla andra pappskallar säger, så var det inte bättre förr. Tvärtom, musiken från förr finns alltid kvar och ny, bra musik släpps hela tiden. Ibland har man "fel", och ändrar omdömet om en skiva eller låt när man hört den några gånger, men jag minns förra året, när jag skulle komponera 2013 års best of-lista. Jag hade precis hört Venomous Maximus skiva, och jag undrade om jag verkligen skulle hålla med senare om att den var bra nog. Exemplet kanske är kasst, för jag älskar fan den skivan.

 

Utan att dröja på tok för mycket kommer här min lista på årets tjugo bästa låtar. Problemet är att jag hinner ändra mig lika många gånger innan jag publicerar inlägget.

 

Vill man hänga med alldeles så kan man ju vara gullig och testa den här youtube-listan. För att fuck spotify.

 

Hammerfall - (r)Evolution
Hammerfall - Hector's Hymn
Från albumet (r)Evolution

 

Hammerfall gjorde något av en retur till ett mer traditionellt power metal-sound med årets (r)Evolution, men utan att vara särskilt övertygande. Trots det står Hector's Hymn högt på listan över Hammerfalls bästa låtar. Skivan är utan tvekan bättre än föregångaren Infected. Med svängiga refränger, utan att bli för smörig och en enveten rytmsektion till Oscar Dronjaks blixtsnabba ledgitarr blir det en omedelbar klassiker. På nästan sex minuter är den inte heller någon radio-låt; Hammerfall kör sitt eget race i den här. Joakim Cans kanske för det mesta låter likadant, och ibland kanske rösten inte räcker till för att sätta de tuffare bitarna, men inte ens där misslyckas Hector's Hymn. Hans röst går skitbra ihop med riffen i den här låten, och refrängen blir snart odödlig inom Hammerfall-sammanhang.

 

AC/DC - Rock Or Bust
AC/DC - Rock The Blues Away
Från albumet Rock Or Bust

 

Årets "besvikelse" kanske man kan kalla AC/DC:s överdrivet välmottagna Rock Or Bust. Det är alltså precis vad man förväntar sig att få höra, men en bra bit ifrån vad man hoppades på att få höra. Älskar man AC/DC, ja då gnäller man väl knappast, men kräver man det där lilla extra så håller man sig till Let There Be Rock eller Back In Black. Ett par låtar stack visserligen ut på Rock Or Bust, och av dem var Rock The Blues Away främst, med melodier som påminner om 2008 års Anything Goes. Det är en kort, tre och en halv minut lång rockdänga i traditionellt AC/DC-stuk. Felet med skivan var att hela skivan följde samma spår. Rock The Blues Away sticker ut främst på grund av det sorglösa budskapet men också tack vare en mysig insats av Angus Youngs ledgitarr.

 

Du har väl inte missat att AC/DC spelar i Sverige den 19 juli? http://www.getmetal.com/?p=13782

 

Despite - Chaos Trigger
Despite - Chaos Trigger
Från singeln Chaos Trigger

 

Hårdrockare För Livet:s (Exklusiv klubb. Du har säkert inte hört talas om den) egen Peter Tuthill och hans Despite ligger bakom en snabb, hård och jävligt arg låt. För att inte tala om att den tillhör genren MEXICANGAYPORN (känner man väl troligen bara till om man är bussig och betalar för sin musik, som jag *wink*), så går den att beskrivas som en singel som i mångt och mycket beskriver världens tillstånd av idag. Slår vad om att den här låten är perfekt att avreagera sig till. Tuthills egen sånginsats på ett trumverk av monumentala mått, tillsammans med galna riff och en melodi som har förmågan att krypa in under skinnet på en, gör låten till något som växer på en. Man har liksom inget annat val, tack vare Emma Waldau och vad jag bara kan misstänka är en utnött 'posta Chaos Trigger i HFL'-knapp. 

 

Holerica - Silent Turmoil
 Holerica - The Damned
Från albumet Silent Turmoil

 

Malmöbandet Holerica springer också ur Hårdrockare För Livet. De släppte sitt debutalbum Silent Turmoil i maj, och trots att den snarare är en EP som inte alls visade upp bandets fulla kvalitet fanns ett guldkorn att finna. Den vackert finstämda The Damned. Det bästa med låten är troligtvis Andreas Lindulfs sånginsats, som är plågad som sig bör med det valda temat. Medan resten av skivan/EP:n går i Slipknot- och In Flames-flörtande nu metal-stuk, vilket är en bra bit från de musikaliska områden som jag vanligtvis våldgästar med mina öron (jag är inte ens säker på vad jag menar med det), är The Damned den där "balladen". Den är alldeles egen, och stämningen blir vacker och hjärtskärande när Lindulf avbyts av ett långsamt gitarrsolo. Vackert, tungt och stämningsfyllt av ett band som aspirerar att bli Sveriges största. 

 

Skull & Bones - The Cursed Island
 Skull & Bones - Long John Silver
Från albumet The Cursed Island

 

Argentinsk power metal hör man inte så ofta. Men därifrån kommer Skull & Bones, som är lite extra förtjusta i piratmyter och Skattkammarön. Hela skivan, väl värd att höra, är baserad på Robert Louis Stevensons klassiska roman, och är full av atmosfärisk musik som bygger på svängiga melodier och snabba gitarrsolon. Jag vet att många andra tycker att musiken är oimponerande, men jag måste säga att det osar av charm. Charm och rom åt hela besättningen. Det bästa spåret är Long John Silver, som med catchiga sångmelodier och en ännu catchigare refräng rycker med en i en solstänkt havsresa med den skräckinjagande sjörövaren. En ren power metal-låt, kort sagt, med en helt egen twist. Sångaren Franco Tempesta påminner en del om Sven D'Anna (Wizard), och det är ett gott betyg.

 

Hellyeah - Blood For Blood
 Hellyeah - Moth
Från albumet Blood For Blood

 

De emellanåt ganska arga partyprissarna i Hellyeah har en förmåga att släppa musik som inte alls engagerar mig. Tycker faktiskt att deras katalog är ganska oimponerande, med ett par små undantag. Årets album, Blood For Blood, är inte annorlunda. Ett par låtar var okej, som till exempel titelspåret och Black December (Vila i frid, Dimebag! 10 år, men aldrig glömd!) Men där fanns en låt. En mörk historia som de kallar Moth. Den öppnar tungt med riviga riff och Vinnie Pauls självsäkra trummor, men sedan får sångaren Chad Gray visa vad han går för när det blir betydligt finstämdare. Det är ytterligare ett plågat tema, men med en southern twist. Gray gör sig exceptionellt bra i refrängen. En tuff låt, som inte gärna vill visa ärren på armarna, trots att de finns där. Den låter liksom ganska arg, med riff som kunde passa vilken thrash-fläskare som helst, men jag tror inte att den är så jävla arg. En seriösare sida hos partyprissarna.

 

Down - Down IV Part II
 Down - We Knew Him Well
Från EP:n Down IV Part II

 

Låt oss säga, Phil gör det igen. EP:n Down IV Part II är full av tryckande groove metal, sydstatsluktande sludge och inoljade gitarriff. Medan hela EP:n är värd att höra, med låtar som bygger på en groove tjock som New Orleansk tjära eller Phil Anselmos nerbrända hus, sticker "singeln" We Knew Him Well ut allra mest. Den känns som exakt vad man kräver av Down. Från Pepper Keenan och Pat Bruders gitarriff till en förhäxande mörk sånginsats av självaste Anselmo känns den vid första anblick som en krocketklubba mot skenbenet, men när man ger den tid så sätter sig riffen på hjärnan och orden 'wise up, good luck' fäster som en käftsmäll. Notera att en sak man lär hinna med innan man ligger i en öppen kista (pun intended) är att se Down live.

 

Aeons Of Ashes - Shutdown
Aeons Of Ashes - Silence Will Fall
Från albumet Shutdown

 

Från Österrike kommer en av årets upptäckter. Death metal-bandet Aeons Of Ashes debutalbum, Shutdown, som ger en överhängande bild av en radioaktiv postapokalyps. Trots att hela albumet är en historia för sig står sig Silence Will Fall som albumets bästa. Ledgitarren får man vänja sig vid, men när man lyckats med det inser man dess skönhet i framförallt lead-slingan i refrängen. På det, Tim Sklenitzkas tunga insats bakom mikrofonen och en rytmsektion utan motsvarighet. Det är inte mörkt och inte nödvändigtvis elakt, men nog fan är det med hjärtat i halsgropen som man verkligen får ett öde landskap täckt av radioaktivt avfall serverat framför sig när tystnaden fallit.

 

Eluveitie - Origins
Eluveitie - The Call Of The Mountains
Från albumet Origins

 

De sysslar mest med folk/power metal blandat med melodisk death metal, och nya albumet Origins var inte i min smak. Med ett undantag: The Call Of The Mountains. Ett garanterat måste för fans av power och folk metal, men det är en bra bit från death metal. Ett färgskiftande band, utan minsta tvivel. The Call Of The Mountains känns mer som en power metal-låt än death metal, mycket tack vare de catchiga säckpipe-melodierna, och en galet medryckande refräng där Anna Murphys rensång ger den perfekta bilden av hur det låter när bergen ropar. Faktum är att det helt saknas growls i låten; en flört med att nå en bredare publik. Men hallå, det funkade uppenbarligen. En låt som får gå på högsta volym varje gång den spelas i bilen.

 

Unisonic - Light Of Dawn
Unisonic - Night Of The Long Knives
Från albumet Light Of Dawn

 

Light Of Dawn kanske inte är riktigt lika bra som Unisonics självbetitlade debutalbum, men det finns ändå en hel del finfin power metal att välja på. Kombinationen Kiske/Hansen är som alla redan vet fullständigt oslagbar, men trots det skrivs det mesta av Unisonics material av bassisten Dennis Ward. Night Of The Long Knives, som behandlar ett av idag ganska aktuellt nazitema, är en medryckande power metal-dänga som märks ut av Kiskes självsäkra sång och den pondus som hans röst innebär. Gitarrerna (Hansen samt Mandy Meyer) låter inte låten springa iväg och bli för glättig eller glad, utan det är hårt som sig bör, medan det samtidigt håller en "positiv" power metal-feel. Night Of The Long Knives med sin höga refräng bör kunna bli en klassiker. Lyssna bara på gitarrsoloduellen.

 

Duskmourn - Legend
Duskmourn - To The Land Beyond
Från albumet Legends

 

Ytterligare en ny upptäckt. Tvåmannabandet Duskmourn, som har släppt debuten Legends, där de spelar en sorts progressiv, melodisk death metal. En monumental, mörk resa som tar en genom instrumentala passager och högtravande gitarriff. Kanske står sig albumet bäst i sin helhet, men en låt sticker ut som inget mindre än ett mästerverk. To The Land Beyond öppnas med blåsande vind följt av en akustisk gitarr. Det som därpå tar vid är mörker och skönhet i stil med Persefones album Spiritual Migration. Musiken själv är egen, men det är om känslan jag talar. Gastkramande, blodisande growl av Walter Deyo tillsammans med både hans och kompisen Bill Sharpes gitarrer skapar något magiskt, som cementeras av en solitär keyboardslinga. Upp med hornen och ner i mörkret, där monstren bor.

 

Noble Beast - Noble Beast
Noble Beast - Peeling Back The Veil
Från albumet Noble Beast

 

Årets debutalbum höll på att gå mig förbi alldeles. Episk power metal av några jänkare vid namn Noble Beast. Skivan är självbetitlad och innehåller ett gäng långa spår smockfyllda av halvklyschig kraftmetall, catchiga refränger och mustiga gitarriff. Gitarrsolona trängs med en sånginsats som vissa skulle säga är på tok för tillgjord. Kanske kan det bli för mycket om man överdoserar, men till dess är det bara att njuta. Plattans bästa spår är Peeling Back The Veil, som håller sig till blygsamma fyra och en halv minut. Men det är fyra och en halv minut av eldsprutande gitarrsolon, snabba riff och en av tidernas mest medryckande refränger. Man blir tagen på sängen, men det är inte oävet. Låt headbangandet och allsången börja. The fairytale's not what it seems when you're peeling back the veil.

 

All cred i hela världen samt en choklad ur min adventskalender, till Jens Falestål och hans oslagbara Keeper-ink för tipset om Noble Beast.

 

Bloodbound - Stormborn
Bloodbound - Nightmares From The Grave
Från albumet Stormborn

 

Jag har kallat Bloodbound för Sveriges bästa band. I särklass. Det gjorde jag till och med efter In The Name Of Metal. Nya skivan Stormborn är förtjänt av ett högt betyg, även om jag efter några genomlyssningar kan tycka att den är snäppet närmare föregångaren In The Name Of Metal än vad jag kunnat önska. Flera låtar kunde hamnat här istället (Satanic Panic eller Seven Hells förslagsvis), men något speciellt är det med svavelosande Nightmares From The Grave. Det är inte en av de där hårdaste, snabbaste låtarna, utan en som tar sig tid och med just den där blodisande barnkören... Kanske är det The Shining-vibbarna jag får av just barnkören, kanske är det sångaren Patrik Johansson kom käkat tacopaj innan han gick in i studion och därför gör en av sina bästa insatser. Eller kanske är det bara exakt det här som Bloodbound gör så bra; skräck i power metal-förpackning. Och med lite säckpipa till.

 

Elvenking - The Pagan Manifesto
Elvenking - Black Roses For The Wicked One
Från albumet The Pagan Manifesto

 

Italiens finaste musikexport (de har tagit över Rhapsodys plats ganska enkelt) är folk och power metal-bandet Elvenking. De har en förkärlek till djuplodade texter som säger bra mycket mer än bara orden vill tala om. Nya skivan, The Pagan Manifesto, har flera sköna spår som är omedelbara klassiker; Elvenlegions, The Solitaire och framför allt Black Roses For The Wicked One. Sångaren Damna gör duett mest med sig själv. Det är den där skönheten i en viss råhet som kikar fram när han drar på i en refräng utan motstycke. Gitarriffen sitter som på pricken, och en viss storslagenhet har tillskänkts via välplacerade keyboards. Senare får keyboarden ytterligare en roll, i det att den får ge en stilla frid mitt i riffandet. Som om man sänkts ner i en djup brunn och det sista man ser är solstrålarna som tränger igenom vattnet och reflekteras på stenväggarna.

 

Edguy - Space Police-Defenders Of The Crown
Edguy - Love Tyger
Från albumet Space Police/Defenders Of The Crown

 

Att folk kan hata på Edguy efter det senaste albumet, Space Police/Defenders Of The Crown är näst intill obegripligt. Helt klart inte samma sorts musik som på Mandrake, men jag skulle inte kalla förändringen för fel. Kanske är skivan inte i klass med Age Of The Joker, men det är ändå en skiva med hög kvalitet där jag håller Do Me Like A Caveman högt, med dess melankoliska sorts humor. Också spåret Shadow Eaters är värt att nämna; en hårdare, inte alls lika komiskt betingad låt. Men sedan har vi katterna. Love Tyger känns vid första lyssningen som en ganska löjlig humorsatsning. Ett par spinnande kissekatter inleder och följs upp av glättiga gitarrleads. Men när man ger den lite tid så upptäcker man en medryckande refräng och en kul text sjungen med ett stort mått både ironi och humor av geniet Tobias Sammet. Love Tyger är mest en feel good-låt och den kanske inte passar alla, men precis som texten säger; maybe a lot don't want to be saved, I'm gonna save them anyway.

 

 Sonata Arctica - Pariah's Child
Sonata Arctica - Cloud Factory
Från albumet Pariah's Child

 

Det blev en jävla massa power metal på rak linje här, men det är inte mitt fel. Det är 2014 som har varit ett så fantastiskt år för power metal. Tja, kanske är Sonata Arcticas album Pariah's Child inte bland årets bästa, men två låtar håller extremt hög klass. Den första är The Wolves Die Young. Nummer två, som sitter snäppet högre är Cloud Factory. Texten är grymmare än musiken vill tillkännage, men låten i sig ger mig kraftiga Columbia-vibbar (BioShock: Infinite). Från Kakkos traditionellt svävande sångstil genom en trallvänlig refräng till det monumentala himlasolot ger det en ny klassiker från ett av Finlands två bästa band. Låten bygger upp både fart och feelis, och för den nyfikne kan tilläggas att det inte är klappande händer man hör i mitten av låten, utan bandet som klappar på sina egna arslen.

 

Poets Of The Fall - Jealous Gods
Poets Of The Fall - Daze
Från albumet Jealous Gods

 

Det andra av Finlands två bästa band (delad förstaplats) och ett album som till en början såg ut att bli en besvikelse med ett par halvtrista spår hamnar högt upp på listan. Det är nämligen så att stora delar av albumet visade sig vara guld. Rent guld. Marko Saaresto, en av mina absoluta favoritsångare, är jokern. Albumet har allt det där man förväntar sig av poeterna; en lugn ballad (vackra Rebirth), halvlugna låtar som brister ut i magnifika solon (Nothing Stays The Same) och en massa svårplacerat där emellan. Daze är ytterligare en sån där låt som verkligen växer. Först tänkte jag att, det måste finnas bättre, men tro fan om inte Daze, med sin mjuka intoning och poppigt trallvänliga melodi, tog fart och puttade undan Hounds To Hamartia (som också är riktigt jävla bra). Refrängen spelar en stor roll i det. Saaresto är mörk. Jävligt mörk, som bara finnar kan vara. Och det genom falsettsång.  En låt som passar perfekt till bilkörning i mörker. Set the world on fire.

 

Gamma Ray - Empire Of The Undead
Gamma Ray - Avalon
Från albumet Empire Of The Undead

 

Efter en del halvtaskig musik från Kai Hansens eget band Gamma Ray kommer en käftsmäll i form av albumet Empire Of The Undead. De är helt enkelt mycket bättre än på länge. Titellåten ger en ordentlig power metal-dänga när man vill ha fart, men Avalon sticker ut mest. Den har klättrat och klättrat på den här listan, tills den nådde topp tre. Episk power metal, där Hansens text och (minst sagt egna) sång hämtar stor inspiration ur mystiken. Till på det en refräng som bara sliter bort fötterna under en och gitarriff som gör mig säker på att detta kan vara Gamma Rays bästa låt. Rent av bättre än Blood Religion. Ett nio minuter långt epos; innehåller både uppbygnad, svävande solon och jävligt slängig heavy metal.

 

Judas Priest - Redeemer Of Souls
Judas Priest - Halls Of Valhalla
Från albumet Redeemer Of Souls

 

En rejäl återkomst efter det halvtaskiga albumet Nostradamus. Nya skivan Redeemer Of Souls är första med K.K. Downings ersättare Richie Faulkner, som återinfört vigör till ett band som kan ha varit på väg att stelna. Skivan innehåller flera instant classics; fläskiga Dragonaut, orientaliska Secrets Of The Dead, 80-talsluktande Battle Cry och framför allt den monumentala jättekrossaren, Halls Of Valhalla. Från (vad som utan tvekan kommer att bli) ikoniska riff av tvillingsektionen Tipton/Faulkner, till en majestätisk sånginsats av metallguden själv kommer ett verk som slår ut mycket av Priests tidigare karriär vad det gäller intensitet, tryck och ren jävla kraft. Ta Halfords vrål (du vet vilket) - att han klarar det i sin ålder är bevis på ovan nämnda titel - och det därpå följande helvetiska gitarrsolot: Judas Priest exemplifierar heavy metal.

 

Iced Earth - Plagues Of Babylon
Iced Earth - Cthulhu
Från albumet Plagues Of Babylon

 

Årets bästa album är också ett av årets första. Det släpptes redan i januari och är för Iced Earth en flört med Night Of The Stormrider-feelis, samtidigt som musiken går framåt. Det beror till stor del på att Jon Schaffer släppt in sina kamrater och låtit dem hjälpa till med musikförfattandet och att låtarna inte bygger lika mycket på sång, utan det förekommer flera långa instrumentala partier där framför allt ledgitarristen Troy Seele får visa att han kan. Stu 'Stucifer' Block står för många av texterna, däribland Cthulhu, som är årets i särklass bästa låt. En låt som vill minnas Horror Show, men samtidigt drar bandet framåt. Monumental refräng och mellanspel där Cthulhu stiger ur havet är som plockade ur en mardröm. Något av det bästa är hur Schaffers rytmgitarr funkar ihop med Seeles ledgitarr; det blir magiskt. Jag hoppas det fortsätter så här.

 

---

 

Honorable mentions https://www.youtube.com/watch?v=gvZvmvxBCag

 

En stor eloge först och främst till Falconer, som valt att gå ifrån sitt tråkiga sound och köra på med heavy metal; låten In Ruins har växt fram som en omedelbar klassiker. Dessutom var Freedom Call nära att komma med på listan med låten Beyond, liksom Project Arcadia med Timeless.

 

Men mest honorable är Nightwish-keyboardisten Tuomas Holopainens extremt känslofyllda soundtrackalbum Music Inspired By The Life And Times Of Scrooge, som handlar om Farbror Joakims liv, baserat på Don Rosas serieantologi.

 

Min recension: http://uutela.blogg.se/2014/april/recension-tuomas-holopainen-music-inspired-by-the-life-and-times-of-scrooge.html

 

Årets skämspåle

 

Timo Tolkki. Förra året släppte hans Avalon albumet The Land Of New Hope, som var en metal-opera som kunde mäta sig med Avantasia. Rent ut sagt, fantastisk! Sedan kom uppföljaren, Angels Of The Apocalypse. Allt det där som gjorde The Land Of New Hope så bra var som bortblåst. Totalt oinspirerad, trista sångstrukturer, kass produktion, etcetera. Inte en enda låt var bra, och då är det ruttet. Jag förväntar mig bättre av kvalitetsstämpeln som vanligtvis är Timo Tolkki.

 

2015?

 

Vi kan ju börja med att jag redan har pinkat i byxorna hela dagen över Iron Maidens teaser (http://ultimateclassicrock.com/iron-maiden-christmas-card-2014/). Är det en ny skiva som stundar så tror jag att jag svimmar som en fin dam som ser något oanständigt.

 

Det vi redan vet är att Powerwolf kommer att släppa nytt, liksom Blind Guardian (omygosh!). Även Helloween jobbar på nytt, liksom Saxon (med hopp om bättring för Nigel Glockler). Nytt album väntas även av Faith No More, där man inte ska förvänta sig att förvänta sig något. Med FNM kan vad som helst hända, och händer. Dessutom jobbar ju thrashens alla fyra stora - Slayer, Megadeth, Metallica och Anthrax - på nytt. De förstnämnda kommer att släppa sitt kommande album nästa år, med Gary Holt från Exodus som Jeff Hannemans ersättare.

 

Utan att gå in för mycket på alla sidospår kan vi lugnt konstatera att 2015 ser ut att bli lika spännande som 2014. Välkommen tillbaka. Kissar fortfarande på mig vid tanken på en ny Maidenskiva.


Duskmourn - Legends

Legends är namnet på ett nytt, självständigt släppt album av amerikanska death metal-bandet Duskmourn. Det är ett tvåmannaband bestående av Walter Deyo och Bill Sharpe, som fokuserar på monumental tyngd tillsammans med en äkta känsla för skönhet i odjuret. Om man bestämmer sig för att dyka djupare in i Duskmourn, kanske ända ner till botten så upptäcker man snart att det är mörkt nere på botten. Och även om man inte är rädd för mörkret så är det där som monstren bor. Dödsmetall med starkare atmosfär får man leta efter. Episkt långa låtar med folk metalinspiration i vindlande melodier avlöses av monstruösa riffpartier där sångaren, Deyo, ryter och growlar. Baspartierna är i synnerhet nämnvärda, då de är skrivna med genuin önskan att låta instrumentet göra en del av berättandet, och inte bara bli en del av rytmsektionen. Tillsammans med tunga gitarriff och Deyos sång gör det Duskmourn till monstret i mörkret.

 

Duskmourn - Legend

 

Känslan som byggs upp under de långa låtarna är tryckande. Det är inte dödsmetallmangel, utan något vackert,som råkar vara dödsmetall. Det gör tystnaden som uppstår mellan låtarna tung, som ett svartare mörker än det som själva musiken förmedlar. För musiken är inte rakt igenom mörk dödsmetall. Det korta, instrumentala, mellanspåret The Wayfarer inleds av kluckande hönor och ger en stillsam bild av en medeltida marknad. En av de andra instrumentala låtarna, Dusk Over Fields Of Ruin (tre av åtta låtar är instrumentala, plus introt), ger testamente för skickligheten som Duskmourn har i att skriva svävande melodier att gå hand i hand med tunga riff. Musiken är egen, men känslan, eposet, som förmedlas är i klass med vad Persefone levererat. Men det är nog ändå när Deyo har growlandet med på ett hörn som de är bäst. Åttaminuterseposet To The Land Beyond, från den akustiska inledningen genom till dess maffiga riff och tillhörande ledgitarrmelodier med en sorgset monstruös Deyo på sång står sig som albumets absolut finaste ögonblick. Saken och sanningen är den att det här albumet skriver om 2014 års karta. Ett av årets bästa album.

 

Bäst: To The Land Beyond gör mig knäsvag

 

Sämst: Ancient Willow, men här används ordet 'sämst' lite väl löst och ledigt

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13794


Captive Sight - Global Heist

Svenska bandet Captive Sight släpper nästa sommar sitt debutalbum Adaptive Doom Machine, men redan nu har de EP:n Global Heist på Spotify. Min första tanke är att de båda Binocular Living kunde lätt sättas ihop, eftersom att del ett ändå låter och känns som ett intro till del två. Och om ens första tanke är, så att säga, kritik, så varslar det kanske illa. Men förbered dig på att ändra på den tanken. Tungt och gott matiga riff; fet groove metal som gärna drar referenser till både death och industriell metal. Det hörs spår av Machine Head, men som helhet känns soundet eget. Till och från är det melodiskt, med två gitarrer i mixen för att gjuta extra olja på lågorna brinner det fint; avlöses av tunga headbanger-riff och gapiga growls. Sångaren Fredrik Majlund (som också spelar gitarr) är inte bara arg, han är ful i munnen också. Och han klarar av rensången galant när det behövs. Hans finaste ögonblick är i avslutande Decay Avenue, som trots att den är finstämd och skön gärna kunde fått explodera tyngre.

 

Captive Sight - Global Heist

 

Trummorna (Andreas Hagman) känns på sina ställen malplacerade; som om riffen och tunga baslinjer kräver maffigare sound på trummorna. Trots det sitter också de fint framför allt i låten The London Mist, men även i titelspåret Global Heist. Detta är inte för att trummorna är illa spelade eller för att trumlinjerna är dåligt skrivna, för det är de inte, utan en personlig preferens från en som blir knäsvag när Scott Columbus öppnar valfri Manowar-låt. Det jag gillar mest med Captive Sight är nog ändå gitarrerna – Majlund och Anton Sjöberg – där rensande riff går hand i hand med vindlande melodier, utan att de sistnämnda svävar iväg; de håller sig på banan. Och när det kommer till solon så lämnar det inte mycket att sakna. Global Heist är ett bra exempel på hur ett smakprov på ett ungt bands kvalitet ska kunna mätas; ett gäng spår som varken springer iväg i längd eller är för korta. Sex låtar (plus intro) spår fram bilden av ett band vars fullängdare jag ser fram emot att höra; där finns mycket av det som behövs i, inte bara hårdrock, utan musik; både rens och finkänsla.

 

Bäst: The London Mist kändes bäst

 

Sämst: Binocular Living Pt. 1 känns onödig, mest för att den som sagt kunde sättas ihop med del två utan att påverka lyssningen

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13788


Bloodbound - Stormborn

Sveriges i särklass bästa band, med en böjelse för fulsnygga skivomslag, slår till igen med en uppföljare till 2012 års In The Name Of Metal. Det nya albumet heter Stormborn. Ett mustigt intro med talad passage sätter en mörk stämning, som sedan tar vid i första låten, Satanic Panic – som kan råka vara en av de ballaste låttitlarna jag hört. Tunga gitarriff, balla trummor, vansinnig, skriksång och hårdhet utan motsvarighet. Samma spår fortsätter det på genom Iron Throne och stämningen är satt; Bloodbound är här igen. Med fart och tyngd och med melodi och säckpipor. Tacopajälskaren Patrik Johansson, som har så mycket för sig nu för tiden, gapar och skriker på detta, sitt tredje album med Bloodbound. Han låter bättre än tidigare, skrikigare, tyngre, elakare och samtidigt med samma unika charm som innan. Han cementerar bilden av Bloodbound som Sveriges bästa band med den rösten.

 

Bloodbound - Stormborn

 

Titelspåret Stormborn, som känns helt annorlunda. Det känns som om allt plötsligt låter tystare, trots att musiken ska vara tjock som majonnäs. (Det kan vara min absolut sämsta liknelse någonsin.) Gynekologen Pelle Åkerlind bak trummorna, som i sig bör vara en av Sveriges bästa trummisar, gör gott ifrån sig i albumet som helhet, men till och från önskar jag att trummorna låtit maffigare, tyngre. Det märks inte minst i just titelspåret. Trots det saknas det ingen maffighet i andra låtar, som i ovan nämnda Satanic Panic eller varför inte We Raise The Dead. Albumets teman är inte långt ifrån vad Bloodbound redan behandlat; satanisk ondska som skulle göra Attila Dorn från Powerwolf rosig om kinderna och ära till heavy metal som kunde ge Manowars egen Joey DeMaio ståpäls. Det där med onska förresten, i Nightmares From The Grave, när barnakören kommer in så påminns jag om tvillingarna i The Shining. Det kan man ju tolka hur man vill. Dessutom kommer säckpipan in i bilden i låten för en extra dimension. Jag gillar det.

 

Låtmaterialet är starkt; flera sköna låtar har jag redan nämnt. Faktum är att det enbart är ett par stycken som jag inte riktigt tycker sitter där de ska. Främst titelspåret som av någon anledning inte gjorde något för mig. Självklart måste Tomas Olsson, hobbyfiskaren och ledgitarristen nämnas. Låtskrivaren som har så många av Bloodbounds största låtar på sitt samvete. Ledgitarren har alltid varit ett av Bloodbounds starkaste kort – vid sidan av samarbetet med otroligt skickliga sångare – och så är också fallet på Stormborn, från de inledande riffen i Satanic Panic till solot i Nightmares From The Grave och till farten i Seven Hells håller Olsson hög standard och visar att han fortfarande är Sveriges heavy metalkung. Unholy Cross var ett fenomenalt album, medan uppföljaren In The Name Of Metal kändes som låtar som blivit över efter Unholy Cross. Nu, däremot, är det återigen heavy metal-magi. Utan tvekan ett av årets höjdpunkter.

 

Bäst: Nightmares From The Grave på låtsidan, men egentligen är det helheten; det är precis vad jag förväntade mig, och snäppet mer. Massor av pluspoäng.

 

Sämst: Det kan vara titelspåret faktiskt, jag kan bara inte förklara det på något annat sätt än att tyngden, maffigheten och styrkan som skulle öka där, bara uteblev.

 

Betyg: 4,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13773


AC/DC - Rock Or Bust

Ett band som inte behöver någon introduktion. Ryktena har flugit över sociala medier det senaste året och överdrifter har bevisats sanna. Rock Or Bust är det första albumet utan äldre broder Young. Istället har kusin Stevie tagit hans plats på rytmgitarren. Mycket av förra skivan, Black Ice, var anonymt. Svängig rock n’ roll och mysiga riff. Jag ber till makter ovan att så inte är fallet den här gången. Man minns ju lätt hur episka albumen Let There Be Rock, The Razor’s Edge och naturligtvis Back In Black är; de som stilsatt AC/DC som något mer än svängig rock n’ roll och mysiga riff. Albumen som var det där lilla stora extra. Tyvärr blir man besviken när titelspåret drar igång. Mysiga riff som kunde komma från vilken AC/DC-skiva som helst; svängig rock n’ roll. Inte precis helvetsklockan. Play Ball tar vid och följer samma spår. De flesta låtarna gör det. De håller sig kring tre minuter rock n’ roll. 

 

AC/DC - Rock Or Bust

 

Några som sticker ut en aning är Rock The Blues Away som känns något mer på den melodiska sidan och Dogs Of War, lite elakare fyller den i vad War Machine påbörjade på den förra skivan. Ska också nämna Baptism By Fire som känns mer energisk – ganska mycket mer – än resten av skivan. Självklart har Angus Young en central roll och drar ett solo per låt. Det är så anonymt jag kan uttrycka det, och så anonymt det känns. Inga utsvävande gitarrutflykter och tio minuter solande (som när klassikern Let There Be Rock spelas live) i sikte. Man får precis vad man förväntar sig. När det sedan gäller Stevie Young som fyller i för Malcolm, så blir man absolut inte besviken. Rytmgitarren har samma roll som tidigare i AC/DC och Stevie gör ett bra jobb, utan att utmärka sig särskilt.

 

Brian Johnson är som han alltid varit; rösten låter exakt likadan nu som för trettiofyra år sedan. Charmigt, utan minsta tvivel, och nej, inget att klaga på när det gäller hans insats. Den är vad man förväntar sig av AC/DC. Faktum är att hela Rock Or Bust är det, och… jag som hade hoppats på att blåsas iväg av monumentalt tryck och galna gitarrsolon. Bra musik? Ja. Svängig rock n’ roll? Ja. Exceptionellt? Nej. AC/DC ber ingen om ursäkt, ber ingen om tillåtelse. De gör det de gör och de gör det med energi som är få förunnat. Djuplodande sorgespår i vakan av Malcolm Youngs sjukdom finns inte närvarande på Rock Or Bust; tvärtom gör de det de alltid gjort. Nämligen rock or bust. Det är utan tvekan musik som inte oroar och som tvärtom är menat att rocka bort bluesen, om man så säger. Det funkar på det viset, och för den som inte väntat sig eller hoppats på något mer: perfekt?

 

Bäst: Rock The Blues Away och Baptism By Fire

 

Sämst: Att jag förväntade mig för mycket

 

Betyg: 3/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13767


Project Arcadia - A Time Of Changes

Bulgariska Project Arcadia släpper nu i höst uppföljaren till sitt fem år gamla debutalbum. De spelar heavy metal tydligt märkt med power metalstuk. Nummer två heter A Time Of Changes och markeras tydligt på kartan genom den nyförvärvade sångaren, ingen mindre än svenska Urban breed, som vi känner från Tad Morose, Bloodbound och Trail Of Murder. Albumet sätter igång hårt med Here To Learn och Shelter Me som bägge två tar en melodisk approach och inleder 45 minuter kvalitativ metal. Därefter följer den betydligt mer nedtonade I Am Alive, som trots breeds (varför han ska envisas med litet B är bortom mig...) hyggliga insats endast räddas av gitarrsolona som avlöser varandra. Vilket leder mig till de bägge gitarristerna, Plamen Uzunov och Villy Neshev. De har ett bra samarbete som bygger på tvillingyxornas riffande fram och tillbaka och många melodiska leads.

 

Project Arcadia - A Time Of Changes

 

Som tur är fortsätter spåret på snabba metalspår efter att I Am Alive gjort sitt, och låtar som Beggars At The Door och titelspåret A Time Of Changes tar vid för att ytterligare leda lyssnaren djupare in i Project Arcadias riffbaserade sound. En sak som skiljer bandet från många andra liknande är den ofta väldigt genomtänkta och inte minst intressanta basgitarren, mästerligt spelad av Dobromir Paraskov. Det görs uppenbart att den inte bara fungerar som stomme för att den ska ju vara där, utan som ett instrument som har en egen del i musiken. Den är framhävd bra i mixen, utan att ta för mycket fokus från Uzunovs och Neshevs riffande. Paraskov gör sina finaste insatser i inledande Here To Learn och den finstämda The Ungrateful Child, som även den är kvalitetsstämplad med breeds fruktansvärt bra sångröst.

 

Jag har inte hört Project Arcadias första album - skyll inte på mig, bulgarisk heavy metal har inte så stor marknad i Sverige, och den enda anledningen att jag hittade dem nu är naturligtvis Urban breed. Men som första intryck är andra albumet, A Time Of Changes, väl värt att höra för fans inom melodisk heavy metal och power metal - till och från en klar lutning åt det senare. Låtarna är inte särskilt utsvävande, och visar kanske inte upp bandets hela potential, som jag misstänker skulle kunna sträcka sig en bra bit. De håller sig kring fyra minuter och man skulle i stort sett kunna plocka vilken som helst för att få ett intryck av hur skivan låter. Det är både positivt och negativt; en större variation vore intressant, men att hålla sig till något som funkar är väl inte fel? Som det är, är det i alla fall ett bra album, tack vare lysande prestationer från samtliga bandmedlemmar, och jag ser fram emot att höra om de har mer att ge.

 

Bäst: Timeless

 

Sämst: I Am Alive

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13758


BioShock: The writer

Fullständigt skamlös självreklam (för jag har så fruktansvärt mycket trafik här, menar jag). Ett projekt som pågått i flera år, och som nu är till ända. För tillfället.
 
http://bioshockthewriter.com/
 

Poets Of The Fall - Jealous Gods

Poets Of The Falls nya album, Jealous Gods, släpps idag. Finnarna har tidigare gjort sig kända för musiken de gjort till tv-spelen Max Payne 2, Rochard och Alan Wake. Under sina många år och fem (tja, nu är det sex) album har deras musik spunnit från mjukrock och smöriga ballader till hård, riffig hårdrock. När nu det nya albumet är ute så ska man följa en regel; Poets Of The Fall spelar inte efter några bestämda regler. Det var något vi märkte redan i singeln Daze, som också börjar albumet. Det är en halvballad, med mysiga keyboards och en mästerlig sånginsats av Marko Saaresto, som är en av de bästa sångarna inom rockmusik i dagens läge, tack vare att han klarar av det hårda, klarar av det mjuka och gör det med känsla och, när det behövs, råhet genom mjukhet. I just Daze kommer det mörka fram när han höjer på tonregistret i refrängen; rösten och orden han sjunger utgör starka kontraster. Daze är ett finurligt sätt att öppna albumet, och alls icke en besvikande låt. På knappa fem och en halv minut är den albumets längsta spår.

 

Poets Of The Fall - Jealous Gods

 

Det går inte nödvändigtvis i högsta hastighet när Poets Of The Fall spelar. Mellantempolåtar som titelspåret Jealous Gods och den egentligen ganska trista Rumors väljer stämning och känsla genom Markus Kaarlonens keyboards. Men även där finns rytmiska trummor och gitarrslingor som slinker genom och bidrar till känslan som Poets Of The Fall alltid levererat, och speciellt så på de mer sentida albumen. I kontrast bygger Brighter Than The Sun på akustiska gitarrer och en snabb sångmelodi, för att sedan bli lite mer påtryckande och elgitarr introduceras, tillsammans med albumets första gitarrsolo. Andra låtar, som exempelvis Hounds To Hamartia och den genlialiska, instrumentala Rogue, bygger direkt på maffig bas, sköna gitarrleads och duellerande yxor. Därpå knäcker de fina gitarrballaden Rebirth. Min poäng är att kontrasterna är stora, och inte bara inom bandets diskografi, eller ens bara inom albumet; utan kontrasterna märks på fyra korta minuter. Saarestos röst mot de ibland finstämda och ibland skitiga gitarrerna är något som sällan slår fel.

 

Visst, ibland undrar man om det inte kunde vara lite hårdare. Deras tidigare verk innefattar ju storheter som Children Of The Elder God och Dreaming Wide Awake. Denna, kan vi använda orden, avsaknaden av tyngd kan lätt få nya lyssnare att vända vid dörren. Därför kan Jealous Gods vara ett svårt album om det är det första man hör av Poets Of The Fall att komma in i, men deras alternativa rockmusik kan omöjligen falla helt på döva öron; det finns nog något för de flesta. Vissa går igång på softa kärlekslåtar som Love Will Come To You (med ett skitskönt gitarrsolo, ska jag tillägga), medan andra säkert snarare kräver det något snabbare tempot i Clear Blue Sky. På albumet är det ofta Saaresto som är huvudmannen; hans sätt att växla mellan tungt och mjukt, höga register och hans normala sångröst är sublimt. För att inte tala om hans sångtexter; djupa, poetiska å ena sidan, å andra sidan rakt på, även om det inte alltid är som det verkar. Det är en stark blandning, helt i klass med föregående albumet Temple Of Thought. Vissa låtar lägger jag inte på minnet, medan andra direkt hamnar i favoritlistan. Jag såg verkligen fram emot Jealous Gods, och Poets Of The Fall levererar.

 

Bäst: Svårt att välja... Nothing Stays The Same och Rogue, tror jag.

 

Sämst: Rumors och Choice Millionaire var inget för mig.

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13746


Profil

Krimpen

Krimpen

RSS 2.0