Charred Walls Of The Damned - Creatures Watching Over The Dead

Genre: Power Metal, Thrash Metal

Creatures Watching Over The Dead är amerikanska supergruppen Charred Walls Of The Damneds tredje skiva. Dessutom samma nummer i ordningen i en rad av likaledes överdrivna skivnamn (ana mönstret). Namngivna efter en busringning till en kristen predikant (en mycket vacker tradition) bör beståndsdelarna tilltala mig storligen som hängiven Iced Earth-fanboy. Faktum är att hälften av bandet har del i vad som gör Horror Show (2001) till en så fulländad platta. Nämligen trummisen och grundaren Richard Christy (ex- Death, ex- Iced Earth) och bassisten Steve DiGiorgio (Testament, ex- Iced Earth). I övrigt tillkommer karln som fått fylla fyra av de största skor som heavy metal sett, Tim 'Ripper' Owens (ex- Judas Priest, ex- Iced Earth), och gitarristen Jason Suecof (ex- Gargamel).

Charred Walls Of The Damned - Creatures Watching Over The Dead

Denna mycket imponerande uppsättning släppte sin självbetitlade och kapabla debut 2010, och den stabbigare, drygare uppföljaren Cold Winds On Timeless Days året därefter. Sedan tystnad. Ända tills nyligen, då singeln The Soulless dök upp som en låga i natten. Christys excellenta trumspel och fläskiga blastbeats är en drivande kraft, massiv och utstuderad. I kontrast känns Rippers höga register näst intill antitetiskt i anförande. Charred Walls har även insett förra albumets svagheter; överlånga, mörka låtar som fallerar i sig själva. Snarast motsatsen gäller här. Korta, koncisa låtar med en total speltid på korta 33 minuter. Men det är också ett betydligt lättare stämningsläge rent tematiskt som frammanas, vilket kanske bäst illustreras av låttitlarna Avoid The Light från förra skivan och Reach Into The Light från den härvid aktuella.

Ljuset kommer ändå inte utan tyngd, men det är närmare debuten än den direkta föregångaren, och med avstickare i thrashigt mörka territorier. Exempelvis några av Suecofs fullständigt galna speed/thrash-solon, med DiGiorgios mullrande bas i bakhasorna, tillika spridda instrumentala passager i fullständig attack mode. I kontrast, de melodiskt drivna spåren, som går närmare power metal och hemmaplan för Rippers höga röstläge, framför allt i några av de mer melodiska refrängerna, som Afterlife och Living In The Shadow Of Yesterday. Kanske når Creatures Watching Over The Dead inte riktigt upp till debutens klass, men överglänser mellanalbumet stort (nu vet du hur ett mellanbarn känner sig). Det är inte musik som en Iced Earth-fanboy nödvändigtvis gillar, men som är så kompetent skriven och likaledes utförd att det är svårt att ogilla det ändå. Det ligger mycket i ett smart låtskrivande som låter komplexa arrangemang komma till ljus genom simplare strukturer och låtmaterial och melodier som är relativt lätta att ta till sig.

Det har ändå kanske gjorts lite för mycket, i det att några spår nästan bara sveper förbi, och hela längden bara knappt räcker till att kallas fullängdare. Men det är å andra sidan utan utfyllnad, och gjort med känsla och kreativitet. Suecofs fylliga gitarrsound och melodiskt slingriga ledslingor matas på av DiGiorgios bas och Christys grymma trummor känns ändå mer raffinerat än på debuten. Jag trodde inte att jag skulle gilla Creatures Watching Over The Dead så mycket efter föregångaren, och det är svårt för någon låt att nå upp till singeln The Soulless, men med kraftiga låtar i öppnande My Eyes, kraftigt Painkiller-vibbade Reach Into The Light - allvarligt, Ripper visar hur han än idag kan mäta sig med Halford - och snyggmelodiska Afterlife, är det inte utan att Creatures Watching Over The Dead blir ett album att kika efter i årsbästaredovisningen. Omslaget står som storfavorit i sin kategori.

 

Bästa låtar: The Soulless, Afterlife, Reach Into The Light

 

 

Charred Walls Of The Damned - The Soulless

Wizard - ...Of Wariwulfs And Bluotvarwes

Genre: Power Metal

Wizard. De kallas Tysklands svar på Manowar, men det är långt från sanningen. De uppstod som en del av nittiotalets våg av tysk aggressiv power metal. Första skivan kom 1995 och sedan dess har de levererat stadigt och med säker hand. Även om sagan ännu inte ändad är, markerade 2011 en milstolpe. ...Of Wariwulfs And Bluotvarwes visar upp Wizard i komplett uppsättning. Sören van Heek visar från start upp vilken trummis i världsklass han är; timingen, soundet, känslan och trumlinjerna, allt är i det närmaste perfekt. Redan första ögonblicket när titelspåret inleder med full kraft i fullmånen trycker han av och stannar inte för något. Också gitarristerna Dano Boland (Delany) och Michael Maass har hittat varandra, efter ett par något fumligare försök sedan Wizard övergick i tvillinggitarrsystem några år tidigare. Dessutom peakade Sven D’Annas sång här - inte helt otippat blir också han äldre, och han har sedan dess inte riktigt nått upp i samma höga register och samma känsla i det naturliga läget. Falsetterna han drar av är för övrigt perfekt placerade och frammanar karlns inre bluotvarw, som när han fullkomligt släpper loss i titelspåret eller ylet i mörka Messenger Of Death. Ska en tvunget hitta något negativt så är det uttalet - och det är långt ifrån godtagbart som argument.

Wizard - ...Of Wariwulfs And Bluotvarwes

Albumet är fyllt av slängiga refränger med nedtonade melankoliska keyboardslingor som gör hela skillnaden. Till det Bolands och Maass matiga riff och bara en känsla av jakt på blod i midnattsfullmånen. Bara en eller två låtar har en refräng som en inte sjunger med i efter några lyssningar. Också de mörkare, långsammare spåren har en hakad fast. Mid-tempospåren som bygger på hur tuffa riff varvas med melodistråk och inte sällan melankoliska keyboards är lika inspirerade. Iced Earth-lika riff och den populära Messenger Of Death har melodier som påminner om Iron Maidens Fear Of The Dark-skiva (1992), medan de snabbare känns som Wizard i sitt esse och vid full vigör - Sign Of The Cross har också riffstruktur och hooks som drar paralleller till Maidens klassiska Flight Of Icarus (Piece Of Mind, 1983). I slutändan är ändå soundet helt deras eget. Inte emulerat, inte stulet, inga Manowar-kopior eller bleka skuggor av kändare landsmän.

En varierad skiva, minst sagt, som tar inspiration inte bara från storheter, utan ocskå den egna diskografin, där svagheter polerats och snyggats till. Skivan tar lättillgänglighet från Thor (2009) och intrikat mörker och melodiskt djup från Odin (2003), utan den förstnämndas platthet och utan det något överdrivna djupet från den sistnämnda. Här finns också direkthet hämtat från Head Of The Deceiver (2001), men som helhet är det inte med samma initiala käftsmäll som ...Of Wariwulfs And Bluotvarwes bygger upp sin storhet. Det kan krävas en hel del lyssningar för att inse hur fruktansvärt bra skivan är. Trots det är den ju inte perfekt; emellanåt saknar den ett visst djup och mer utförlighet i myten. Flera låtar på under fyra minuter som inte fyller sin hela potential. Med några extra tillsatta instrumentala passager hade alltet kunna fullbordats - det går att till viss del sakna lite mer utförliga instrumentala partier, men som det är känns låtmaterialet inte som att det direkt behöver det. Ett par låtar engagerar inte i helhet (Hagr är den enda syndaren vilken kunde klippts bort)

På det stora hela borde ändå ...Of Wariwulfs And Bluotvarwes med all rätt klassas som en av power metals stora. Både isärplockad och helhetens känsla är i det närmaste perfekt. I låtar som mörka Taste Of Fear med ilsket slängig sång av D'Anna, och den mörka semi-balladen Fair Maiden Mine, där bilden av ett ungt kärlekspar som dansar i den mörklagda skogen är fullständig tack vare känslofyllda ledmelodier och ytterligare skönsång. Helheten blir ett ombytligt album som fokuserar på Wizards och dess beståndsdelars styrkor. Det utvecklar inte genren särskilt nämnvärt, och har inga aspirationer på något överdrivet nyskapande, men den fulländar sin gren av power metal. Det kommer ur de musikaliska insatserna, inlevelsen och framför allt känslan som finns där från första ögonblick. Sorgligt nog är Wizard kriminellt okända och de som har hört dem har uppenbarligen grava fel på både öron och förstånd. Om folk bara visste.

 

Bästa låtar: ...Of Wariwulfs And Bluotvarwes, Taste Of Fear, Fair Maiden Mine, Bletzer

 

    

 


Lyrikvideo: Wizard - Taste Of Fear

Winter Calling - Faces

Genre: Progressive Metal, Rock/Metal

Redan året efter debuten As Darkness Falls släpper progressiva Florida-kvartetten Winter Calling sitt andra album, Faces. Musiken går i progressiva rockens tecken, med böjelser åt både goth rock och tyngre metal, när uppföljaren Faces avtäcks. Medan skivan dras av en mörkare, atmosfärisk tyngd, är det med en lättare inklination i sångens utförande och ackordföljd. Låtarna känns inte lika långa som de är, tack vare den lättare stämningen som ändå kommer fram genom lite hårdare element och crunchiga och tuffa riff. Därför känns också skivans 50 minuter inte riktigt så långa. Det funkar både till för- och nackdel. Det är lätt att lyssna på, och blir aldrig heller ointressant eller tråkigt. Men det går inte heller att sjunka ner i musiken på ett djupare plan. Avslutande My Own Way försöker ändå, med ett långt nedtonat instrumentalt parti med akustisk gitarr bak sakta violinstråk och åskväder. Problemet är att då borde en redan vara inne i musiken, inte precis komma in i den. 

Winter Calling - Faces

Mörkret som jag nämnde är för det mesta tack vare snygga keyboards och en tjock atmosfärisk ridå tack vare Wayne Hoefle (trummor och keyboards). Basen (Tim Gilbreath) känns inte prioriterad, även om den hörs väl och gott skulle kunna sticka ut mer. Några fina baslinjer finns, men de är sällan särskilt mustiga i mixen. Också Chris Hodges måste nämnas då han är i fokus redan från början, drivande som han är. Hans stundtals väldigt 80-talsminnande röst spinner emellanåt ner i ilsknare, känsligare lägen och med. Han har en kvalitet hämtad från Mark Sweeney (Wolfpakk, ex- Crystal Ball), och det där översmöriga Sweeney har, märks också hos Hodges; ögonblicken där han hämtar från mer generisk glamrock gör honom inga favörer, men de mer känslomässigt betingade stunderna sätter han desto bättre, med stor inlevelse och inget litet omfång. Medan det aldrig blir äkta growls, är det ändå nära nog att framhäva känslan därav, och det i kontrast med hans lättare sångläge lämnar intryck, framför allt i långsamma och ombytliga A New Me A Few Me.

Ändå är det genast i början som Winter Calling visar sig från sin starkaste sida. Det är där emotionellt betingade ledgitarrspår (Ian Medhurst) fyller sin funktion allra bäst. Gitarren går i harmoni med långsamt långsamt drivande och fängslande trummor och en Hodges som menar sina ord. Successivt sjunker det, en del solida försök till trots. Vad skivan desperat behöver är fylligare sound, en vokalist som håller jämnare kvalitet, och säkerligen större ögonblick för Medhursts gitarr och Gilbreaths bas att verkligen komma igång och leverera starkt tillsammans - som de till viss del gör i det maffiga introt till The Tower, men inte i några större utsträckningar under resten av materialet. Det saknas också rena gitarrdrivna partier som med träffsäkra riff kan trycka fram, utveckla. Den melodiska sidan är inte det enda en ledgitarr ska klara av (några solon sätter han däremot perfekt). Kanske är det att det gått lite väl fort sedan den mer stabila debuten, som ju släpptes redan förra året, men Faces känns ändå inte fullständigt planerad, trots en del riktigt fina stunder. Jag kan inte hjälpa att tänka att det hade mått bra av ett par månader till på ritbordet. Och en riff-käftsmäll.

 

Bästa låtar: Disorder, A New Me A Few Me

 

 

 

Musikvideo: Winter Calling - Follow Me Down