Luca Turilli’s Rhapsody - Prometheus: Symphonia Ignis Divinus

Det första försöket, Ascending To Infinity, bet ungefär lika hårt som nittioårig gumma som tappat löständerna i gröten. Den var, rent ut sagt, en katastrof. Luca Turillis avhopp från Rhapsody Of Fire var det bästa som kunde ske, för sedan dess har Rhapsody Of Fire blivit bättre. Med det egna bandet (som nödvändigtvis också skulle heta Rhapsody) är Prometheus - Symphonia Ignis Divinus det andra försöket. Luca Turilli's Rhapsody har ett koncept för att nå framgång. Hemligheten är att ha överdrivet långa låttitlar, gärna på latin, blanda med italienska. Ingen kommer att begripa någonting, men är det power metal så är det. Det första vi får höra av Alessandro Conti (som ingen Fabio Lione är) är på italienska. Jag fattar inte ett skit, men sångmelodierna i första låten, Il Cigno Nero (sv: Den Svarta Svanen), (efter introt Nova Genesis (Ad Splendorem Angeli Triumphantis)) är verkligen bra. Likaledes i singeln Rosenkreuz (The Rose And The Cross). Vad var det jag sa om låttitlarna, förresten? Luca Turilli är en löjligt skicklig gitarrist, det har han visat prov på många gånger i Rhapsody Of Fire och egna bandet Luca Turilli. Med det nya Rhapsody glänser han inte lika mycket, även om ett par låtar visar prov på det.

 

Luca Turilli’s Rhapsody - Prometheus: Symphonia Ignis Divinus

 

Musiken är pretentiös, men den vill så gärna. Och jag vill gilla den, men det är svårt då och då. Episka, storslagna körer täpper till varenda låt med ett heligt mörker. På vissa ställen passar det, som i One Ring To Rule Them All, men i andra låtar är det helt malplacerat, som i Rosenkreuz (The Rose And The Cross), som trots det är en bra låt. Notturno (sv: Natt) är en operatisk ballad där Conti sjunger duett med en i min information onämnd kvinna, på italienska. Tyvärr är låten kass. Tematiskt har de tagit inspiration från flera ställen, även om det finns en röd tråd i religion eller åtminstone mytologi. Yggdrasil är världsträdet ur den Nordiska mytologin, Prometheus är den grekiske titanen som gav mänskligheten elden och Anahata är det Hinduiska kärlekschakrat (förenklat beskrivet). Samtidigt har de musikaliskt tagit inspiration från de ursprungen; King Solomo And The 72 Names Of God har de orientaliska partierna. Och just när det ska blandas med de kyrkligt ljudande körerna låter det bara fel. Trots det är Yggdrasil en av skivans bättre låtar och det beror mycket på det snygga neoklassiska gitarrspelet av Turilli.

 

Skivan uppnår nästan 70 minuters längd, mycket tack vare sista låten Of Michael The Archangel And Lucifer's Fall, Part II: Codex Nemesis som uppnår 18 långa, episka minuter. Låten är så klart del två till 16-minuterseposet från första skivan. Den är naturligtvis den tänkta höjdpunkten på skivan. Men det blir för mycket, trots att den så klart har partier som inte går av för hackor. Istället blir Tolkieninspirerade låten One Ring To Rule Them All höjdpunkten. Den är besinningslöst snygg, med uppbyggande riff och de där körerna som jag talade om gör precis vad de ska. Turilli lägger ner lagen med en grymt snygg gitarrmelodi som fylls på av bra sång av Conti. Exakt så som det ska låta. Albumet gästas av bland andra Ralph Scheepers (Primal Fear, ex-Gamma Ray), men han tillåts inte alls visa upp sig i någon större utsträckning. Jämför vi med första skivan så är Prometheus - Symphonia Ignis Divinus ett enormt jättekliv i rätt riktning. Främst för att här faktiskt finns låtar som är bra. Visserligen är de inte överdrivet många, men de finns. Jag hade önskat mindre opera och mer enkelt drivna refränger i rensång av den i högsta grad kapable Conti. Trots det, en snyggt producerad power metal-skiva som gärna vill mer än den kan leverera. Jag håller mig till Rhapsody Of Fire.

 

Bäst: One Ring To Rule Them All och Yggdrasil

 

Sämst: Notturno

 

Betyg: 2,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14318

 

Lyrikvideo: Luca Turilli’s Rhapsody - Rosenkreuz (The Rose And The Cross)

Cain's Offering - Stormcrow

Jag har inte skänkt Cain's Offerings första album särskilt mycket tid; trots att jag haft sex år på mig har det inte blivit av. Under tiden har de hunnit spela in en uppföljare vid namn Stormcrow, som i maj letade sig ut i världens alla skivbutiker. Albumet inleder snabbt och sätter hårt mot hårt med det upptjackade titelspåret. Jani Liimatainen snålar inte på någonting utan bjuder genast till med schyssta riff och ett slingrande gitarrsolo. Trots det känns låten för lång och för mycket, och inte ens den snygga refrängen med kanoninsats av Stratovarius egen Timo Kotipelto förmår rädda den fullt ut. På skivan är Kotipelto exakt vad som kan krävas av honom. Både han och Stratovarius hade några år i en svacka, men både i Stratovarius och Cain's Offering har han nu stegat upp och ger en sånginsats som kunde bli rival åt vilken skiva som helst av ett tjugo år yngre han.

 

Cain's Offering - Stormcrow

 

Liimatainen är bandets egentliga stjärna. Mycket av Sonata Arcticas tidiga material når så högt som det gör tack vare honom, och samma är det egentligen här. Han äger skivan med sina blästrande riff och ledgitarrspår. Melodier som den i I Will Build You A Rome och Rising Sun sätter sig på trumhinnan och försvinner inte förrän två timmar efteråt. Sexminutersballaden Too Tired To Run kan en hoppa över helt; den är tråkig, oengagerande och allt annat än en power metal-ballad bör vara. Speed metal-krämare som Constellation Of Tears är en riktigt bra låt med ytterligare en kanoninsats av Liimatainen, även om den kunde kortats ner en aning. Det snygga instrumentala spåret, I Am Legion, är näst intill perfekt med snygga gitarrharmonier och samspelet med keyboarden gör något otroligt vackert. Låten är det episka som skivan förtjänar. Albumet når en längd av nästan en timme och det känns något långt. Det kunde och borde ha kortats ner och utfyllnad hoppats över.

 

I och med Stormcrow går Cain's Offering djupare in i Sonata Arctica/Stratovarius-mixen. Trots det är det inte alls någon överhängande fara att förknippa något av banden med varandra. Kotipeltos säregna sångröst och sångstil förknippar jag starkt med Stratovarius, och det tillsammans med Jens Johanssons förvisso mycket snygga keyboardlager gör att det blir lite för mycket av deras sound över Cain's Offering. Där kan jag uttrycka en stilla önskan att Liimatainen i formeringen av Cain's Offering hittat en annan sångare, för jag är säker på att Finland har många kapabla röster. Inte för att Kotipelto är dålig, utan för att särskilja Cain's Offering mer. Trots det är den här "supergruppen" verkligen något att höra. Jag är inte säker på om Stormcrow är jättemycket bättre än gruppens första försök, men det är ett kapabelt album som inte alls besviker. Solid power metal som gör för en stunds trevlig lyssning, även med de sämre spåren.

 

Bäst: Constellation Of Tears

 

Sämst: My Heart Beats For No One

 

Betyg: 3/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14288

 

Lyrikvideo: Cain's Offering - I Will Build You A Rome

Northland - Downfall And Rebirth

I början är jag osäker på om det är hårdrock eller en melodi från Emil i Lönneberga jag lyssnar på. Det betyder att det är folk metal. Blanda det med en släng rå death metal och grumligt growlande. Där är Northlands koncept. På intet sätt ett nytt och oprövat sådant, men det har resulterat i två album. Nummer två heter Downfall And Rebirth och kommer till oss när naturen vaknar. Albumet börjar med en melodi som får en att tro att flöjtspelande alver ska börja dansa i en morgondaggsvåt skogsdunge i morgonsolen. Violinisten Pau Vásquez står vid många tillfällen - som i Bloodred Sunrise och Whispers In The Wind - för det folkmusiksminnande i musiken, just i de tillfällena är det så snyggt producerat och det är utan att det ska bli för mycket av antingen råhet eller dansande alver. Han har några korta solon på sina platser, men det bästa är hur enkelt violinen låter; stundtals dyster, stundtals upplyftande, men aldrig för invecklad och komplicerad. Går otroigt bra ihop med Alex Fernández och Pau Murillos tvillingriffande. Vic  Granell lägger ytterligare en dimension med sitt basspel, i Whispers In The Wind har han ett kort, men bra solo som ger låten pondus.

 

Northland - Downfall And Rebirth

 

Musiken påminner en del om sentida Wolfchant, men lättare till sinnes och med mer fokus på alver som dansar i skogsdungar än på hedningar som krigar ihjäl varandra. I vissa låtar kan det rent av kännas mjäkigt och Murillos growlande närmast malplacerat; Duskriders är typexempel på det. Låtmaterialet är varierat och bjuder till på något för de flesta sinnesstämningar. Fury's Unleashed bjuder på melodisk refräng med rensång, och maffiga riff som kanske tyvärr för en gångs skull får gömma sig en aning bakom violinen. The Rite är det där korta, instrumentala mellanspelet som bjuder på regn, akustisk gitarr och en vacker violinstråke. Det är en av albumets snyggaste låtar. Melodiska refränger och riff och violion som går så vackert hand i hand i When Nature Awakes och Spirit In Darkness. Jag kommer att komma ihåg det här albumet när det blir dags att räkna upp årsbästa. Som det är nu har det en given plats.

 

Albumet är inte helt utan baksidor. Något som det kunde läggas större fokus på är gitarrsolon; de finns men får ofta ge rum för Vásques att glänsa med violinen. Jag hade gärna sett fler duellerande yxor få utföra den sysslan också. Den akustiska balladen Moonlight Spell, som gästas av kvinnlig skönsång och en godkänt bra sånginsats av Murillo, kommer till korta bakom de många andra mycket starkare spåren, och även när det gäller ballader väljer jag hellre The Rite igen. Men de starkare låtarna har det klara övertaget; förutom de redan nämnda ska avslutande Newborn Star som knyter ihop skivan så snyggt nämnas. Det är bara att trycka på play och börja om med dansande alver i morgondaggen. Northland har satt i rullning något som skulle kunna bli galet stort. Deras folk/death metal med sådana givna slängar av power är något som är svårt att ogilla för den melodiskt intresserade och tyngden som kommer till skänks av tunga riff är inte att försaka. Jag visste att det var en bra idé att döma ett band efter hur ballt deras namn är.

 

Bäst: When Nature Awakes, Newborn Star, Downfall And Rebirth, Spirit In Darkness

 

Sämst: Moonlight Spell

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14264

 

Northland - When Nature Awakes

Nightmare World - In The Fullness Of Time

Brittiska Nightmare World släpper sin första fullängdare och ämnar således övervinna tvivlarna till den progressiva power metallens lucida rike. En skulle kunna säga att en hör både spår av Dream Theater och Helloween här, men det säger en bara om en vill säga något grovt intetsägande. Istället hör jag kraftiga spår av Nightmare World. Tuffa riff dundrar fram i bästa neoklassisk speed metal-anda, får en kompis Nick Clarkes slingrande keyboard och Pete Mortens klara stämma fyller på med det lilla extra. Albumet är relativt kort; bara 36 minuter plus ett intro så om det ska övervinnas några tvivlare så får det se till att gå undan.

 

Nightmare World - In The Fullness Of Time

 

Morten är en sångare av rang. Då och då påminner han i rösten om en yngre Kai Hansen, men är egentligen helt egen. Han sjöng ett tag i Power Quest, som i mitt tycke lär vara Storbrittaniens främsta power metal-export. Tyvärr var de mellan två album vid tillfället. Däremot kan den uppmärksamme påpeka att han sjunger i progressiva Threshold. Hans röst funkar exceptionellt till de mer keyboardklädda orkestreringarna som Nightmare World bjuder på. De övriga medlemmarna har inga tidigare register med stora namn att visa upp för arbetsgivaren. De lägger sina kort på Nightmare World. Sam Shuttlewood är ledgitarrist och har mer än en eldslickande het gitarrmelodi på sitt samvete. Han bjuder också under albumets speltid på några solon av klass. Arbetet sitter som smort till Joey Clearys rytmgitarr.

 

Här och var finns en aura av mystik som Pyramazes två första skivor levererade med sådan magi. No Regrets är ett perfekt exempel på det. Nightmare World tar på In The Fullness Of Time den här mystiken som ett helt eget komplement till den stundtals mörka, nästan melankoliska musiken, som lätt byts ut mot harmonisk lätthet. Ett par låtar räcker inte helt till; Defiance räddas mest av Shuttlewoods solande och Burden Of Proof har halvmesyrer trill refränger, men återigen är det Shuttlewood to the rescue i ett på tok för kort solo. I övriga låtar kompletterar bandmedlemmarna varandra så fint att det märks extra tydligt när det försvagas. In The Fullness Of Time känns inte som nio separata låtar, utan som en helhet som hämtar inspiration från bandets influenser och omvälvs till något eget genom ett vibrant låtskrivande och ett snyggt framförande av dessa. Låtar som Euphoria, The New Crusade och framför allt Damage Report med sina helsnygga instrumentala partier visar upp ett ungt band av god vigör som längtar efter att få ge mer än bara 36 minuter. Det hoppas jag att de får, och det strax. Men så var jag aldrig någon tvivlare.

 

Bäst: Damage Report

 

Sämst: Burden Of Proof

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14241

 

Nightmare World - The New Crusade

Civil War – Gods And Generals

Jag kommer nog aldrig att förstå hur de tänkte när de lämnade Sabaton och kom fram till att de skulle spela musik med krigsbaserade texter. "Ja! Det kommer att distansera oss från Sabaton!" Civil War släpper sitt andra album, Gods And Generals, och låtarna handlar, som på föregångaren om krig och konflikt. Jag tippar på att nästa skiva inte blir annorlunda och att det får heta The Last Full Measure. Min recension är fullklottrad med, låt oss kalla det anklagelser och egentligen onödiga jämförelser mellan Civil War och Sabaton. För mig är det fortfarande ofrånkomligt, men det är bandet självt som gör det så. Det är trots det så att Civil War har en faktor som bidrar till ett helt annat sound.

 

Civil War – Gods And Generals

 

Den faktorn heter Nils-Patrik Johansson.  Hans härligt gälla stämma går snyggt ihop med musiken, som - hur mycket Sabaton den än låter - rycker med en. Kanske mer än vad Sabaton lyckas med, eftersom att Johansson inte ligger i exakt samma tonläge hela tiden. Han flödar med musiken, han rycks med och därför rycks jag med. Det här är ju inte nyheter; själv gillar jag honom bäst i Wuthering Heights (för vilka ett nytt album börjar bli tiden), men hans Astral Doors ska inte heller försakas. Ibland tycker jag inte att sångmelodin känns helt snyggt utformad, Braveheart är exempel på det, men även singeln Bay Of Pigs. Trots det är Johansson och hans allt som oftast härliga sång albumets hjälte. Han gör en hemsökande plågad insats i Schindler's Ark, som trots det känsliga temat behandlas med värdighet.

 

Snygga, storslagna refränger till de tematiskt romantiserade bilderna av krigets hjältar och stora slag varvas med utfyllnad och halvt menlösa låtar. Musikaliskt låter det som om Sabaton släppt nytt. Det är Civil Wars undersida. De hade så lätt kunnat ta vilken annan väg som helst, men valde att låta som Sabaton 2.0. Jag hoppades efter The Killer Angels att de kanske skulle spinna vidare åt något annat håll. Positivt är att de åtminstone spunnit vidare på det bombastiska Carolus Rex-konceptet och inte gått vidare till något i stil med debaclet Heroes. När Civil War slår på så gör de det med pondus. Det finns ett gäng bra komponerade gitarriff som eldas på mer av maffiga körer och Johanssons stämma. Men en sak är helt klar; Civil War är i dagsläget mycket bättre än vad den eviga jämförelsepunkten är. Jag tror faktiskt att jag får lov att ändra mig. När Sabaton nytt ska det låta som om Civil War släppt nytt.

 

Bäst: Gods And Generals (titellåten)

 

Sämst: Tears From The North

 

Betyg: 3,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14238

 

Musikvideo: Civil War - Bay Of Pigs

Enforcer – From Beyond

En måste ju ha en gimmick. Och när en har det är det strikt förbjudet att avvika från den. När den gimmicken är "åh, varför kunde vi inte få vara unga på åttiotalet", har Enforcer tagit den till max och beskyddar den med sitt liv. Huvudmannen Olof Wikstrand kör vidare som en blästermaskin med sin speed metal och hanterar här, som innan, både gitarr och albumets sång. From Beyond är hans Enforcers fjärde album. Bra gitarrarbete märks framför allt av i öppningslåten Destroyer, som är albumets bästa spår, med flottigt snabba riff och sköna gitarrsolon. Inte för att resten av skivan lider någon större brist; One With Fire, The Banshee och den instrumentala Hungry They Will Come har också några av Enforcers bästa gitarrbitar, i mitt enkla tyckte. Till mycket av det har Wikstrand hjälp av Joseph Toll. Wikstrands sångröst lämnar en del att önska, men som den är, så är den.

 

Enforcer – From Beyond

 

Det finns en del låtar med sköna, speed metalriff och högljutt wailande och gastande. De inledande Destroyer och Undying Evil sätter igång ett jävla tempo och med pondus som många av det förhärligade åttiotalets stora inte klarat av. Tyvärr fortsätter resten av albumet att emulera samma stil. Titelspåret From Beyond försöker dra ner på tempot en aning och visa upp en något dimmigt, mörkare sida av bandet, men det märks tyvärr inte av tillräckligt. Det skulle gärna få finnas mer slagkraftiga refränger än att bara upprepa låtens namn sju gånger på sträck (Iron Maiden lyckas mirakulöst ändå?). På det stora hela skulle jag säga att albumet kan vara bättre än föregångaren Death By Fire, som inte alls kändes lika tight, men det är inte ett milakliv utan det är i samma stuk, så klart.

 

Istället för att ta ut svängarna lite mer blir det ett album till i samma stuk, utan att killarna visar vilka kapabla låtskrivare de är. Det är åttiotals-speed rakt igenom och det är det som är grejen. Det funkade så klart på åttiotalet, men så många band har den där retroplojen att det blir tjatigt. Tack och lov kör Enforcer på kristallklart sound och en produktion som känns fräsch. Det finns mycket positivt att säga om Wikstrand och hans pojkar, men tyvärr är de inte ett tillräckligt mångsidigt band för min smak. (Och jag tvivlar på att de bryr sig.) När Enforcer gasar, så får hela världen runt dem se till att hänga med, för då går det undan. From Beyond är tvivelsutan ett album av klass, fyllt till bredden av schysst speed metal. Mitt problem är att jag hade önskat att det skulle vara fyllt med mer än så.

 

Bäst: Gitarrerna

 

Sämst: Det känns inte nytt

 

Betyg: 3/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14216

 

Musikvideo: Enforcer - Destroyer

Sonic Prophecy – Apocalyptic Promenade

Sonic Prophecy är ett inte helt världskänt power metalband från Amerikas Förenta Stater. De har ett album i bagaget sedan ett par år. Nu är det dags att ge sig ut mot nya äventyr i och med album nummer två; Apocalyptic Promenade. Låt oss klargöra följande: detta är power metal. Ett intro är att vänta. Mycket riktigt. Den första, låten, över tolv minuter i längd, inleds med ett intro där en röst förkunnar vad som står att vänta oss när Domedagen kommer, hämtat ur självaste Bibeln. Därifrån tar episk power metal vid. Många lyssnar först och främst på sångaren. Musiken är då sekundär och av mindre betydelse. Medan det är en tankegång jag har svårt att sätta mig in i, har jag redan hört det om Sonic Prophecy. Shane Provstgaard har nämligen en speciell röst, som jag har svårt att omedelbart kategorisera bland de bästa jag hört. Den skulle kunna beskrivas som stundtals gäll och något nasal. Trots det går den bra ihop med musiken, som ofta har en dyster ådra, trots den episka utgångspunkten.

 

Sonic Prophecy – Apocalyptic Promenade

 

Det är bara Provstgaard som varit med längre än sedan första skivan. De båda gitarristerna Darrin Goodman och Sebastian Martin kom till bandet efter det, men visar på Apocalyptic Promenade inga tecken på att de skulle vara obekväma med varandra. Det läggs ut solo efter solo av ledgitarristen Goodman, som cementerar ett gediget rytmarbete av Martin. Den instrumentala biten av Temple Of The Sun, med solo och två tävlande ledgitarrer har också e otroligt snyggt framförd baslinje av Ray Opheikens. Minuset med Provstgaard är inte hans röst, utan att den ofta låter sig väldigt snarlik. Ungefär som Sabaton kan det då lätt bli smått enformigt. Däremot går det att argumentera att Sonic Prophecy har en mycket större musikalisk spridning låtarna emellan. Skivan har både solofriska stunder som får det att rycka i mina (fullständigt tondöva) luftgitarrfingrar och sköna partier som manar till allsång. Albumets längd springer iväg till 70 minuter och det är klart att det finns ett par bitar som inte alls är lika bra; Eventide är ett spår som hamnar emellan och inte vill särskilt mycket och vissa låtar kunde ha kortats ner. Dessutom behövs inte en akustisk version av Call Of Battle över huvud taget, oavsett hur bra originalet, från första skivan var.

 

Apocalyptic Promenade besitter ett grymt låtmaterial som omfattar flera grader av den episka ådran som genomsyrar alltet. Hela tiden med Goodmans och Martins gitarrer i stort fokus. Born Of Steel And Fire är låttitel som hämtad ur Manowars ordförråd, och rytmsektionen skulle mycket väl kunna passa in på en tidig Manowarplatta, även om likheterna stannar där. Sonic Prophecy har ett eget sound. Medan man förväntar sig högoktanig, snabb glad-power metal i en sådan låttitel skickas inte tempot upp riktigt så högt som det skulle kunna göra. Också den här låten visar en grymt bra sida av Opheikens, som får glänsa med basen. Legendary är skivans snyggaste punkt. Sådär episkt storslagen som en power-halvballad ska vara och med text som går hand i hand med det temat. Provstgaard gör sin bästa insats på skivan och Goodman och Martin håller som innan med otroligt snygga gitarrer. Efter att vi gått igenom skivan får vi en snygg helhet som vet vart ett gitarrsolo ska vara. Jag kan tycka att det saknas ett spår eller två som ökar på tempot och ger albumet kraft och fart, men som det är utgör Apocalyptic Promenade en snygg uppföljare till första albumet och det ska bli intressant att höra vad mer de här killarna har att ge.

 

Bäst: Legendary

 

Sämst: Eventide

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14195

 

Lyrikvideo: Sonic Prophecy - The Warrior's Heart

Ages - The Malefic Miasma

Och här trodde jag att 'melodisk black metal' var en motsägelse i sig, men vi kör vi väl. Synd vore det väl annars när nu Ages debutskiva, The Malefic Miasma, kommit ut. Bandet är en duo från Falun, kompletterat till trio medelst fransk expertis. Killarna är inte bara arga, elaka och jättetuffa, de kan en massa fina ord också. Albumtiteln är bevis nog, men låttitlar som Absent Tribulation, Ardent Storms och framför allt Apotheosis säger ju sitt. Nåja, alla band behöver inte sjunga om sannmetall, ära och självförhärligande för att vara metal (lovar, Manowar, det går faktiskt ändå). Ages har valt några betydligt djupare och tyngre teman. Det mest framträdande är anti-religion.

 

Ages - The Malefic Miasma

 

Här står att finna en hel del gastkramande gitarrleads ackompanjerade av Andreas "Hvergelmer" Olanders förtvivlade råsång och ilskna growlande. Men man hör faktiskt vad han sjunger åtminstone. Ett plus i kanten för min del. Daniel "Eldhrimnir" Beckman håller med keyboards och violin och annat sånt där inte-särskilt-true-blackigt. Men det funkar; en snygg violinslinga inleder tredje spåret, Absent Tribulation, innan den avlöses av Olanders avgrundsstämma och halvtunga gitarr. Tyvärr känns låten konstigt sammansatt i mina öron, något som albumet i stort lider av. Kanske borde jag tagit på ett par andra öron i morse? Men det finns också ett jävligt snyggt parti där gitarr byts mot ett nedtonat violinsolo. Förutom de båda, blir trion komplett med franska Brice Leclercq (ex-Dissection) på basen; stadig och tung, och jag råkar av någon anledning gilla baslinjen i låten Spawn Of The Tyrants.

 

Produktionsmässigt finner jag gång på gång rytmsektionen en aning mjäkig. Visst, det ska vara melodiskt och med en djup ådra, och inte bara brutalitet på brutalitet, men vad sägs om lite grann, bara? Undantag finns, som i ovan nämnda Spawn Of The Tyrants, en av skivans bättre låtar. Desto mer gillar jag gitarren, som räddar det mesta av musiken. Utan Olanders vindlande leads och melodiska ådra skulle musiken ha fallit platt. Det finns också ett par spår som inte ger mig något alls, utan mer bara är där. Titelspåret är ett sådant; det finns liksom inget givande där som känns involverande över huvud taget. Så klart känns de bättre stunderna slagkraftigare och mer minnesvärda, och där finns det mer än en. Melodisk black metal verkar funka, men det kanske är just den där fokusen på melodisk som gör det, för en power metal-nörd som jag. Hur det skulle låta för en riffmanglarälskare som tycker att true norwegian black metal är för skolflickor, däremot, det kan inte jag veta.

 

Bäst: Apotheosis och Olanders gitarr. Färska fina.

 

Sämst: Titellåten, The Malefic Miasma.

 

Betyg: Solklar (eller nattsvart?) 3/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14152

 

Ages - Absent Tribulation

Faith No More - Sol Invictus

Det har tagit en himla massa år för Faith No More att släppa sitt sjunde album, Sol Invictus. När nu tiden är kommen har de goda omdömena haglat fram och kritikerna gråter av lycka. Låt oss konstatera att inledningen, albumets titelspår, är vad man kan och bör förvänta sig av Faith No More. Det är inte ett statement på minsta sätt, förutom att det är precis vad det är. Karakteristiskt värre, inleds skivan med en småmustig ballad. Tyvärr är den inte mycket att hänga i någon gran över huvud taget. De vill visa att de fortfarande är samma band, men sanningen är nog snarare att de är mer av samma band. Först tog de sin grej till kanten och sedan kastade de över den. Det funkar löjligt bra i vissa låtar, Superhero är skön som sig bör med allehanda otyg av Patton bakom mikrofonen och schyssta gitarrpartier och rytmsektioner.

 

Faith No More - Sol Invictus

 

Mike Patton för ett himla oväsen, och ber inte ens om ursäkt för det. Också det är karakteristiskt för massvis av Faith No Mores tidigare katalog, så klart. Han är sjukt bra i Separation Anxiety. När Jon Hudson vill och får visa upp sig visar han ju de där fina gitarrskillsen som vi minns från förra skivan; korta men sköna solon förgyller låtar som Motherfucker och Superhero och är ändå rätt så sällsynta, sett till albumets helhet. Desto maffigare håller sig ofta rytmsektionen med Mike Bordin (trummor) och Billy Gould (bas) och så klart har keyboardisten Roddy Bottum mängder och massvis med stajl-utrymme. I den ändan kan det bli lite för mycket av honom för lite av Hudson. Men den självklara stjärnan är så klart Patton som inte bara gastar och vrålar utan också ger prov på hur fantastiskt bra han sjunger, i låtar som Cone Of Shame och Matador. Den senare visar för övrigt också enastående leverans av övriga bandmedlemmar och är en av albumets bästa spår.

 

Jag tycker ju personligen att Faith No More är bäst när wtf-faktorn får ge rum för äkta känsla och musikalisk perfektion (Ashes To Ashes, någon?), för det är något de gör riktigt bra när de väl vill. Sådant blir det för lite av på Sol Invictus. Istället kommer en handfull sådana där mysko låtar som Faith No More så gärna vill förbrylla oss med. Det funkar hur bra som helst i ovan nämnda Superhero, Cone Of Shame och Black Friday, men låtar som Rise To The Fall och Sunny Side Up blir det aldrig något av. Hela skivan är ett exempel på Faith No More being Faith No More; den som suttit och väntat varje dag sedan Album Of The Year på en uppföljare blir nog inte alls missnöjd. Tvärtom sållar sig denne säkert till kritikernas lyckogråtande. Här finns sannerligen en viss hög Faith No More-nivå som aldrig underskrids, men med relativt kort speltid och ett par ballader som får mig att tänka 'vafalls?' blir det aldrig det album jag hade hoppats på när jag fick höra att ett nytt var på väg. Ett bra Faith No More-album helt klart; höjdpunkterna överskrider vida lågpunkterna och gör lyssningen njutbar. Men alltså, omslaget... vad i helvete?

 

Bäst: Matador och Cone Of Shame

 

Sämst: Första låten, Sol Invictus, och det förbaskade omslaget

 

Betyg: 3,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14060

 

Faith No More - Superhero

Helloween - My God Given Right

Helloween som inte behöver någon sådär jättestor introduktion släpper idag sitt 15:e album, lagom till 30-årsjubiléet. De kanske i mångas öron aldrig nått upp till vad de gjorde med Kai Hansen och Michael Kiske på åttiotalet, men de är ju inget om inte produktiva med det de gör. Den nya skivan, My God Given Right, levererar ungefär vad en förväntar sig. Där finns det där typiska Helloweensoundet, inpräntat i en mängd låtar som ämnar cementera det legendariska bandets status. Ett album som låter som väntat, och på omslaget: ett namn som säljer. För den sakens skull, inget dåligt, men visst hade det varit kul om My God Given Right låtit mindre som en uppföljare till 2013 års Straight Out Of Hell (som i sin tur var lite mycket av en uppföljare till 2010 års 7 Sinners) och mer som en nytändning av klassiskt möter nytt.

 

Helloween - My God Given Right

 

Det finns en del snabb, rivig speed metal i låtar som inledande Heroes och Battle's Won, men också där bryts mönstret av klatschiga och trallvänliga refränger. Albumet rymmer också en del genuin power metal av tyngd och där Helloweens kvalitetsmärke verkligen stämplats på ordentligt; Creatures In Heaven blir genast en favorit och är efter en lyssning den solklara favoriten på skivan. Lovande spår finns i Living On The Edge och titelspåret My God Given Right, men något hindrar dem från att gå hela vägen. I den tidigare låtens fall är det en oinspirerad refräng som inte alls gör något intryck, trots en i övrigt grym låt med otroliga solon. Andi Deris låter i stort sett som han gjort på de senaste skivorna, med ytterst få undantag. På gott eller ont; som sångare står han sig. Det är också solitt jobb av Markus Grosskopf på basen i låtar som ovan nämnda Creatures In Heaven och Heroes där basen, trots att den på intet sätt är överdrivet utstickande funkar snyggt ihop med gitarrerna. Den väl fungerande duon Michael Weikath och Sascha Gerstner har albumet igenom, som de haft sedan Gerstners tillträde (framför allt 7 Sinners), en hel del snyggt skrivna riff och sköna gitarrleads att bjuda på, varvat med ett och annat solo. I det fallet ska jag nämna Living On The Edge igen, bara för att det solot var så bra.

 

Låtar som Lost In America och Stay Crazy skänker det där lättsamma, sköna gunget med ett mått av Helloweenhumor (lyssna noga, SAOL, för det ordet ska vara med i nästa upplaga) som ändå går hem, trots att det är långt från första gången. Å andra sidan tar Russian Roulé saken för långt. Resultat: pannkaka. Här påbörjas en lång tirad om hur pannkaka i sådana här fall ses som något negativt, när det egentligen är jäkligt gott. Vi spolar förbi den diskussionen. Like Everybody Else är en halvballad som funkar löjligt bra för mig. Gitarrerna var bara för snygga för att jag skulle stänga öronen. Det varvas med ett par låtar som näst intill bara blåser förbi utan att göra något större väsen av sig. Men för mig är det ofta lätt att bara minnas albumets goda sidor; några låtar blir säkerligen värda att minnas. Ett lättsamt album som inte kräver särskilt mycket av vare sig Helloween eller lyssnaren. Den går inte direkt till favoritarkivet, men den ska heller inte förpassas till soptunnan; det är en musikalisk och spirituell uppföljare till Straight Out Of Hell och det märks. Här finns ett par snygga guldkorn och med lite tid och en lyssning eller två så kan säkerligen My God Given Right växa.

 

Bäst: Creatures In Heaven

 

Sämst: Russian Roulé

 

Betyg: 3,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=14034

 

Lyrikvideo: Helloween - Battle's Won

Pyramaze - Disciples Of The Sun

Disciples Of The Sun är namnet på årets comeback. Men 2015 är inte första gången som Pyramaze cementerar en comeback. För sju år sedan fick de danska progressiv metallarna den minst sagt legendariske sångaren Matt Barlow tillbaka till hårdrocksscenen, till tredje albumet Immortal. Barlow gick sedermera tillbaka till Iced Earth (och sedan till Ashes Of Ares). Hans plats i Pyramaze togs av svenske Urban breed (Serious Black, ex-Bloodbound, ex-Tad Morose), men där blev det inte mer än ett par livespelningar. Åren gick och bandet föll närapå i glömska, det sista väsen de gjorde var 2011, när Michael Kammeyer, bandets grundare, gitarrist och främsta låtskrivare, tackade för sig. Därefter kom tystnad. Tills nu. Musiken har utvecklats en del sedan Immortal - helt naturligt, så klart. "Det låter inte som Pyramaze från tidigare album", var den första tanken jag fick höra om skivan, innan jag själv hört den. Det stämmer, men ju mer jag lyssnar på Disciples Of The Sun, desto mer känns den som en Pyramaze-skiva.

 

Pyramaze - Disciples Of The Sun

 

Låtarna är i flera fall kortare än på tidigare skivor, något som ger ett något öppnare intryck. Att välja albumets knappt fyra minuter långa titelspår som singel och musikvideo är naturligtvis inte en slump; det ska satsas ett par danska øren i Pyramaze. Kammeyers ersättare är Jacob Hansen, som tidigare sjungit i Anubis Gate. Här spelar han alltså gitarr, men mest känd är han för sina produktioner, då han producerat skivor åt bland andra Volbeat, Pretty Maids och Týr, förutom Pyramazes två första och den här fjärde. Fina referenser, onekligen, men här är det hans gitarrspel som räknas in, tillsammans med Toke Skjønnemand. Och på det området levererar de; riffen är tunga, ofta snabba och avlöses av harmoniska leads och gitarrsolon av rang, som i den otroligt snygga Back For More och Unveil.

 

Norska Terje Harøy är en sångare av kaliber, med ett brett omfång och tryck i pipan. Han bidrar med en riktigt bra insats, och det är kul att de satsat på en okänd röst istället för att värva någon redan etablerad sångare. Harøys starka sidor kommer fram i låtar Disciples Of The Sun och Unveil där han med säker röst bringar musiken i hamn. Trummisen Morten Gade Sørensen (Wuthering Heights) lägger som tidigare en stadig stomme för Pyramazes musik att stå på och bygga vidare på. Han skiner i låten Hope Springs Eternal. Jonah Weingarten har också varit en stomme i Pyramazes musik. Amerikanen står för albumets keyboards och ger en extra touch som inte springer iväg åt för symfoniskt eller för elektroniskt eller någonstans alls, egentligen. Det leder helt rätt och ofta ligger hans keyboards snyggt i produktionen utan att ta för mycket utrymme; det är den där lilla kryddan och det är det som är så snyggt.

 

Låtskrivandet är som sagt inte detsamma som innan, men för den sakens skull är det inte ett milalångt kliv. Här saknas något upplyftande, nästan lökigt, power metal-aktigt och inte heller går det så djupt som framför allt Melancholy Beast gjorde. Teaserlåten Fearless är ett starkt spår som visar Harøys starka sång tillsammans med ett samlat Pyramaze. Det finns otroligt bra låtar, som Unveil (min solklara favorit), Hope Springs Eternal och Fearless, som helt klart visar något väldigt lovande med sina snygga riff till Weingartens vindlande keyboards och solida sånginsatser gång på gång av Harøy. Och det finns låtar som är stadiga, utan att vara favoriter. Exposure är den enda låten jag inte fastnat för alls. Musiken är kanske inte riktigt lika hypnotiskt fängslande som den var förr, men med varje lyssning ökar albumet. Jag tror och jag hoppas att den här comebacken inte bara för ett album. Musiken skrapar på ytan... nästa skiva, ta oss djupare.

 

Bäst: Unveil

 

Sämst: Exposure

 

Betyg: 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13972

 

Musikvideo: Pyramaze - Disciples Of The Sun

Kamelot - Haven

Haven är alldeles rykande färsk. Det är Kamelots nya skapelse, som ämnar förgylla min onsdagafton. Skivan inleds med tre kraftiga låtar i Fallen Star, Insomnia och Citizen Zero, där nummer två är den bästa och mest sammanbitna. Därefter kommer singeln Veil Of Elysium som lyser upp skivan med sina fyra korta minuter och poesi som är som gjord för Kamelot (One day I know we will meet again / In the shade of a life to die for). Det är tre år sedan Silverthorn och Karevik har tagit vad som känns som en i allra högsta grad naturlig plats i Kamelot. Hans röst är stundtals egen, stundtals tror man att man hör Khan igen. Också Thomas Youngblood har snygga stunder med ett gäng grymma riff, och då vill jag framför allt nämna det tunga introt till Beautiful Apocalypse och låten Insomnia där gitarren och keyboarden går otroligt snyggt ihop.

 

Kamelot - Haven

 

Skivan har inte mindre än två ballader, där nummer två, Here's To The Fall är den klart tråkigare. Den första, Under The Grey Skies, är däremot helt okej, om lite typiskt och tråkigt uppbyggd. Alissa White-Gluz (Arch Enemy) kommer på besök igen, men utan att det har samma impakt som det hade på Silverthorn. Emellanåt är musiken rent av trist, som i de låtsat "vackra" stunderna i Revolution, vilken är en av White-Gluzs gästinhopp.  Trots att det då och då drar lite för mycket åt det symfoniska hållet behåller skivan en bra balans. Haven är en bra uppföljare på Silverthorn; snyggt producerad och inte alltför svulstigt överdådig, som Kamelot har kunnat vara på sina ställen i det förflutna (jag vet, det kallas 'att vara episk'). Snygga insatser av Karevik och Youngblood, men också av keyboardisten Oliver Palotai, vävs ihop till en väl sammanhållen skiva som bör göra bandets diehard-fans och power metal-fans nöjda.

 

Bäst: Veil Of Elysium, End Of Innocence och/eller Beautiful Apocalypse, jag har inte bestämt mig.

 

Sämst: Ecclesia. Gäsp.

 

Betyg: Någonstans mellan 3,5 och 4/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13865

 

Lyrikvideo: Kamelot - Veil Of Elysium

Kiske/Somerville - City Of Heroes

Kiske/Somerville är en melodisk metal/power metal-hybrid som skapades av en skivbolagsdirektör med dollartecken i ögonen. Andra albumet, City Of Heroes, är efterlängtat och har låtit vänta på sig på tok för länge. De är två av hårdrocksvärldens bästa röster; Amanda Somerville dyker upp lite varstans; Trillium, Aina och ungefär en miljon gästframträdanden, där insatserna för Avantasia (främst live) bör nämnas. Michael Kiske behöver ingen introduktion. Precis som innan är det Mat Sinner och Magnus Karlsson, bägge kända från Primal Fear, som står för musiken bakom de två huvudaktörerna, på bas respektive gitarr och keyboards. Tjeckiska trummisen Veronika Lukešová gör sitt första framträdande och har i de båda musikvideorna som redan släppts visat upp stor energi. Redan från första ögonblick tar albumet fart för att visa upp att samtliga inblandade har energi och inspiration för det här projektet.

 

Kiske/Somerville - City Of Heroes

 

Det verkar som om Kiske fått lämna rum för Somerville, inte enbart i låtskrivningen utan också i produktionen. Somervilles röst hörs helt enkelt mer och det är ofta hon som får hantera de sköna refrängerna. Hon gör en riktigt snygg låt i Rising Up. Självklart har Kiske sina stunder också, men man ska inte förvänta sig några falsetter eller utsvävande sångeskapadar från hans sida. Det är mer återhållsamt och han kunde gott ha fått ta lite mer utrymme. Då och då verkar han mer ha rollen som bakgrundssångare. Han gör ändå fina och snygga insatser i låtar som Last Goodbye och avslutande Right Now. Som tur är består inte skivan enbart av hyllningar till Kiske och Somerville, utan bjuder också till på ett gäng legitimt grymma musikaliska insatser av de övriga tre. Framför allt Karlsson tillåts glänsa, som den fenomenala gitarrist han är och till på det har han i låtar som Rising Up och Run With A Dream lagt schyssta keyboardstämmor till de tunga riffen för att skapa en lättare stämning. Gitarrsolon råder det heller ingen brist på, utan han bjuder till i varenda låt. Lukešová visar också att energin inte bara är på film; hennes trumspel är tight och snyggt med precis tyngd för att tillgodose Sinners och Karlssons bas och gitarr, albumet igenom.

 

Skivan verkar vid första lyssningen sakna svaga spår, även om vissa sticker ut mer än andra. En positiv överraskning är att de två första låtarna, City Of Heroes och Walk On Water, som ju släpptes som musikevideor på youtube för ett tag sedan, är snäppet svagare än det mesta som följer dem. Det är helt enkelt ett album som är jävligt kul att lyssna på och som inte misslyckas med att göra en glad. Salvation är ett snyggt spår som bjuder på schyssta sångmelodier blandat med snygga riff och ett nästan egotrippande gitarrsolo av Karlsson. Lights Out är skönt melodisk, upptempo och i allmänhet jävligt mysig att lyssna på. Den påminner en aning om Don't Walk Away från första skivan. Ocean Of Tears är en ballad och är skivans svagaste spår. Den är, trots Somervilles snygga sång och en bra refräng av Kiske, inte särskilt engagerande och lyckas inte bli så där vacker som den har för avsikt att bli. Den smäller till lite och lyfter till andra halvan, men utan att det räddar låten helt. Men den förtar inte helheten för det. City Of Heroes är nog bättre än första skivan. De snygga musikaliska insatserna och Amanda Somerville på absolut topp försäkrar det. Det är helt enkelt en himla fröjd att lyssna på skivan, från början till slut är det bland den bästa feel good-musik jag hört. En av årets skivor, sanna mina ord. Duktig skivbolagsdirektör.

 

Bäst: Amanda Somerville och låten Rising Up

 

Sämst: Lite för lite Kiske

 

Betyg: 4,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13859

 

Musikvideo: Kiske/Somerville - City Of Heroes

Ghost Ship Octavius - Ghost Ship Octavius

Ghost Ship Octavius är en ny skiva av bandet med samma namn. De är ett progressive metal-band som filat på skivan under ett par år och slutligen släppt det på helt egen hand. Det kommer en melankolisk stämning över musiken som lägger sig redan från första stunden, men utan att för den sakens skull föra något dåligt med sig. Det mörka håller i sig hårt och blir till ett signum för Ghost Ship Octavius. Stämningen vävs in bland hypnotiska sångmelodier och långsamma riff som avlöses i skönljudande gitarrsolon som med enkel hand visar upp gitarristernas skills. Hela tiden med Williams stadiga trumspel i bakgrunden. Van Williams, känd från Nevermore och numer också Ashes Of Ares, är bandets tyngsta namn och han har skänkt sitt eget sound till skivans trumspår. Trots det känns de inte riktigt så tighta som de gärna kunde ha fått vara (Ashes Of Ares-skivan hade samma "problem"). Därtill kommer Adon Fanion och Matt Wicklund som bägge är gitarrister och den tidigare även sångare.

 

Ghost Ship Octavius - Ghost Ship Octavius

 

På skivan gästar dessutom en hel del imponerande namn. Chris Caffery (Savatage), Mattias Ia Eklund (Freak Kitchen), Per Nilsson (Scar Symmetry) och Jeff Loomis (Arch Enemy, ex-Nevermore) skänker allihop sin expertis på diverse ledgitarr-bitar. Låtmaterialet som den imponerande skaran skrapat ihop visar sig vara av varierande karaktär. Bloodcaster är oroväckande aggressiv och ett allehanda snabbt och tungt spår som snabbt blir en favorit. Ett par spår driver iväg mot något dystert och oväckligt, typ Mills Of The Gods, där inte ens fina musikaliska insatser förmår dra upp betyget. Det är helt enkelt bättre när musiken är något tyngre, som i exempelvis In Dreams, som också den är en låt som blir favorit med sina slickande gitarrsolon och sköna sångmelodier. Burn Away är något av en blandning mellan de olika känslolägena och den funkar också bäst i de tyngre tongångarna.

 

Sea Storm är liksom Bloodcaster ohyggligt tung och med en stundtals rent av ondskefull, stundtals finstämd insats av sångaren Adon Fanion. Med sin blotta mörka stämning, magiska riff och - återigen - gitarrsolon är den helt klart albumets bästa låt. Skivan känns ibland ganska ojämn, med som jag nämnde, några spår som inte lyfter eller engagerar det minsta, medan andra river av ordentligt och visar vart skåpet ska stå. Den tunga, progressiva ådran drivs fram av den melankoliska sinnesstämningen som presenteras redan i öppningsspåret Saturn And Skies och visar sig vara viktig för skivan. Stämningen är inte fel på något sätt, utan ger skivan ett visst djup som jag inte skulle vilja byta bort. Här finns utan tvekan några minnesvärda spår och ett par som kommer att glömmas, men på det stora hela är lyssningen en god upplevelse.

 

Bäst: Sea Storm

 

Sämst: Mills Of The Gods

 

Betyg: 3,5/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13855

 

Musikvideo: Ghost Ship Octavius - Saturn And Skies


Majesty - Generation Steel

Försök nummer sju av tyska power metallarna Majesty har namnet Generation Steel. Redan av titeln osar det sannmetall och ära, stål och muskelkarlar i äkta Manowarstil. Skivan lutar stundtals mer åt heavy metal än åt power metal. Jag gillar Majesty bättre när de blir lättsammare och lutar mer åt power, typ låten Guardians Of The Dragon Grail. Den första hälften av Generation Steel kräver mycket för att jag ska kunna uppskatta den fullt ut, även om det lyfter en aning till skivans andra hälft. Klyschiga texter utan något att berätta avlöser varandra, till låtsat storslagna körer och försök att få igång allsång. Visst finns här klatschiga refränger och ett par matiga riff som inte går av för hackor, men någon känsla står tyvärr ingenstans att finna.
 
 
Majesty - Generation Steel
 

Jag gillar Jan Raddatz trummor på skivan. Faktum är att trumsoundet på Generation Steel lätt skulle kunnat platsa på Manowars senaste skiva. (Och basen är långt mycket bättre än på ovan nämnda Manowar-alster, men det är väl egentligen ingen stor bedrift, med tanke på hur DeMaio lät där.) Tarek Maghary sköter sången och låter lika bra som han gjorde för tio år sedan; en skön bedrift och hans sång finns det inget att klaga på. Ett par fina låtar finns bland materialet. Jag ska nämna The Last Reward, som på ytan är en typisk power metal-ballad som romantiserar ära och död i strid. Klyschigt så det förslår, men låten funkar faktiskt. Tyvärr får man gå igenom fem trista första låtar innan det kommer musik som känns värd att höra. Knights Of The Empire är duktigt snabb och skön, men med trist refräng. Children Of The Dark har en viss feeling, men sabbas till viss del av barnkörer.

 

Tyvärr, tyvärr, tyvärr, känns deras musik inte unik. Jag hade hoppats på det, men Majesty har alltid haft det här problemet. Trots att de är kapabla musiker och säkerligen har mycket att berätta genom sin musik. Det är klyschigt, något som jag vanligtvis inte har något problem med, och egentligen inte nu heller, men det behöver ockå samtidigt kännas nytt och fräscht, för att kunna få något som håller i längden. (Jämför med Wizard, som också brukar anses vara Tysklands version av Manowar, som lyckas hitta rätt gång på gång, samtidigt som de utvecklar sitt sound.) Majesty, som är tungt inspirerade av Manowar, men utan Wizards tyngd och råa egenhet, har släppt en power metal-skiva som kan beskrivas enbart så; en power metal-skiva. Här finns inget direkt unikt, inget som sticker ut åt vardera håll. Varken skitbra eller värdelöst.

 

Bäst: Att de fortsätter försöka

 

Sämst: Skivan är trots allt ganska intetsägande

 

Betyg: 3/5

 

http://www.getmetal.com/?p=13851

 

Musikvideo: Majesty - Hawks Will Fly


Profil

Krimpen

Krimpen

RSS 2.0