Tyska Mesmerized ser vid första anblick inte ut att vara i prog power-branschen. Loggan hämtad från Pantera och ett allehanda hårdkantat utseende. Resan startade 2001 för dessa tyska pågar, och ett par demo-skivor - släppta 2003 och 2007 - senare är vi framme vid första fullängdaren, Face Of The World. En startar skivan och möts av en vägg av omedelbara riff som påminner om tyska skolan, exempelvis Paragon, men med en touch av enkelhet i soundet, inspirerat av speed i stil med vad Kai Hansen (Gamma Ray, ex- Helloween) kunnat ge ut och thrash, fast utan den senares in your face-aggressivitet och utan större groove-böjelser. Det är istället den vältänkta ledgitarren som leder genom fläskiga mid tempo-riff efter att den ursprungliga speed-chocken lagt sig. Just riff-approachen är det viktiga. Mycket av musiken går ändå utan den melodiska ledstjärnan som ofta återfinns i power metal. Visserligen ligger fokus här snarare på den progressiva tyngden, något snarlikt Pagan's Mind. Utan några keyboards eller orkestrationsmoment förlitar det sig storligen på Sebastian Weiß och Patrick Opperman hantering av sina respektive yxor. Därför flyger musiken som allra högst när duellerande ledgitarrslingor brinner av, som i massiva Memories, med kraftiga vibbar av just Pagan's Mind.

Medan skivan börjar i tryfflande riff-vägg och med blästrande ledgitarr i tuffa Darkness, går ändå känslan förlorad något på grund av överlånga låtar som inte fullt ut engagerar. Exemplet med den slafsiga ballden My Love är uppenbart, trots att den inblandar en ganska menlös pianoslinga. Det är utan djup, som en keyboard kanske kunnat bidra med, eller mastigare baslinjer. Stundtals lyfter det igen, med atmosfärisk känsla och återigen snygga ledgitarrer som växer, uvecklas och omfångar tillsammans med vältänkta sångmelodier i Haze Of You och den ovan nämnda Memories. Just baslinjerna är lite av ett problem. Sven Vaupel och hans bas följer mest med utstakad rytmgrund och får, trots låtlängderna, inget utrymme till ens lilla sologlans. Istället ligger fokus som sagt på gitarrerna. Weiß och Opperman hanterar det bra, men musiken lider ändå redan i låtskrivarstadiet. Medan vissa riff saknar uttryck, inte riktigt har impakten de önskar, är det genomgående med väl uttänkta och framförda progressioner och med öra för hur musiken kan utvecklas i och om sig själv utan att förlora greppet om meningen.

Det är ändå just gitarrerna som är Mesmerizeds starkaste punkt, till viss del i samspel med de massiva trumlinjerna och en solid insats skivan igenom av trummisen Christian Persch. Ändå kommer mycket av det ner till sångaren Armin Eichenberg. Han har en oslipad sångröst med påminnelser om Nils K Rue (Pagan's Mind) och stundtals om Lance King (Lance King, ex- Pyramaze), och en stil smått jämförbar med Kai Hansen, framför allt i de snabbare, tyngre numren. Tyvärr införlivar han inte sig själv i musiken till fullständighet, och det hjälper inte att han ofta får hantera sången utan layered vocals eller bakgrundssång. Vissa låtar håller helt klart, men i andra fallerar han - han är helt enkelt en skugga av ovan nämnda namn. Tråkigt nog dunklas de starkaste försöken i de svagare ögonblicken och överdrifter, men det är ändå inte utan att Mesmerized visar upp vissa kvaliteter.

Bästa låtar: Haze Of You, Memories