Danska progressive power-orkestern Wuthering Heights har legat i stiltje under den bättre delen av ett decennium, med det senaste livstecknet 2010 i form av fullängdaren Salt. Tystnaden är visserligen bruten; albumsamlingen de släppt ska remastras. Därför, och för att albumets tioårsjubileum passerade för ett par dagar sedan, är det läge att göra ett återbesök till en av genrens absoluta höjdpunkter. Nämligen 2006 års The Shadow Cabinet. Hälften av sextetten var vid det här laget av svensk börd, då Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Civil War) säkrade sin plats med den övertygande 2004 års Far From The Madding Crowd, och huvudmannen Ravn överlämnade basen till Teddy Möller (Loch Vostok, ex- F.K.Ü.). Andreas Lindahl (ex- Iron Mask) värvades för keyboards. Samma uppsättning stod sig även fyra år senare på den något stapplande Salt, men det var på 2006 som Ravns kreation skapade nattlig magi. The Shadow Cabinet rör sig genom tankarnas dunkla vrår, genom synd och död, men går ut med en positiv känsla - fånga natten.

Där Tolkien tidigare fått stå som inspirationskälla för texter har nu det mänskliga sinnet tagit plats. En skulle kunna säga att varje beståndsdel utforskar en del i taget. Ravns känsla för att inkorporera känsliga folkelement - som mandolinen framför allt i Faith - till de krossande mörka progressiva partierna hela tiden i rörelse, och Johanssons stundtals råa inlevelse och själsliga sång gör världar av skillnad till albumets fantasy-klingande föregångare. Härvid en del element som kan kännas udda, verka malplacerade, men vilka med tid att bearbeta formar en helhet sällan oöverträffad både intellektuellt och musikaliskt. Morten Gade Sørensens (Pyramaze, Anubis Gate) pricksäkra spel och Möllers flödande baslinjer bygger vackert upp från start i bombastiskt hemsökande Demon Desire, genom gudomlig apati och med Ravns och Martin Arendals (ex- Manticora) gitarrer som ledande stjärnor. Albumet är inte fullt ut folk-inspirerat som föregångaren, utan mer åt mörka riff och svärta genom progressiva byggnationer och kraftiga sånglinjer. Sleep ser en lutning åt det symfoniska, och är i sig den enda låten på albumet som inte håller sin längd, trots ett väldigt själfullt intro av Johansson.

The Shadow Cabinet varierar ändå ganska starkt, där ingen låt håller monoton låda. De utvecklas både inom sig själva och albumet igenom. Albumet drar från låtar som är mer traditionellt uppbyggda, framför allt Demon Desire och basmonstrumet The Raven, men blir drastiskt mer experimentella och svävande ju mer albumet lider. Genom melankoliskt betingade Envy och den vackert monumentala Snow med några av Ravns finaste riffverk och Johansson i toppform. Avslutande Carpe Noctem (Seize The Night) är också värd ett omnämndande, i det att det är den utstickande låten tematiskt; hoppfull och stark, med lika minnesvärd refräng som något annat på skivan. Medelst intrikat ledgitarrspel och blästrande solon som lyfter och höjer alltet. Ravns gitarrspel är genomgående oklanderligt, liksom Sørensens trumspel i fantastiska låtar som ovan nämnda Envy och Beautifool. The Shadow Cabinet väljer att först definiera natten, mörk och ändlös, och sedan fånga den; så avslutar den med rå kraft genom upplyftande power, och fullbordar således ett album som tar progressive power metal så nära perfektion det kan komma.

Bästa låtar: Demon Desire, The Raven, Snow, Carpe Noctem (Seize The Night)