Jänkarna Midnight Eternal släpper sin självbetitlade debut; ett försök till symfonisk power metal i vilket många inte tar sig längre än till det första intrycket. Det blir genast uppenbart var många vänder i dörren. Vokalisten. Raine Hilai påminner storligen om Tanja Maul (TBC, ex- Dawn Of Destiny), om än inte lika hård, och med ett betydligt mer operatiskt infall. Hon bär musiken fint, men de dramatiska symfoniska elementen skapade av Boris Zaks massiva keyboardsound ber om kontrast. Hilais röst är i det högre registret, och den manliga bakgrundssången är något för begravd i mixen för att ge full effekt. Layered vocals-effekten i en del refränger däremot är föredömligt, och belyser Hilais sång med det djup hon behöver och musiken förtjänar. När sedan kontrasten kommer, blir det genom gitarristen Richard Fisher, med vem Hilai gör duett i balladen The Lantern, har en tom och intetsägande röst, vilket förs över på låten i sig; en medioker ballad.

Låtarna skiftar mellan storvulna symfonier och snabba, riff och ledgitarrdrivna power metal-spår. De flesta låtarna är relativt korta - 12 låtar på knappt 50 minuter! - och därmed koncisa. De snabba, blixtrande Repentance och Shadow Falls är med rätta som de är; utan onödig utfyllnad och med rätt ingredienser för memorabla gitarrleads och snygga sångmelodier. I andra fall, som i öppningsspåret 'Till The Bitter End och titelspåret Midnight Eternal ger det en ofärdig känsla, då Fishers oftast eminenta gitarrsolon fått klippas ner på tok för mycket. När han smälter ansikten, hand i hand med med Zaks atmosfäriska keys funkar det riktigt snyggt, och blir vanligtvis låtarnas snyggaste punkter. Gitarren är bandets starkaste punkt, och det klargör Fisher medelst blästrande solon genom skivans längd. Det finns potential också i de symfoniska elementen, men de blir inte upplysta till sin fulla rätt, då fokus istället läggs på Fisher och Hilai, istället för att sammanfoga delarna så snyggt som ett par spår ger exempel på.

Den djupa, tjocka atmosfären är också en viktig del av musiken, vilken produktionen framhäver snyggt, och som består också i de snabbare rena power-låtarna. Den hade dock kommit till rätta bättre om Zaks imponerat som Fisher - och faktiskt fått utrymme att göra det. Avslutar gör nio minuter långa First Time Thrill, kanske en allegori över debutalbumet i sig. Det är en utdragen låt, som inte behöver vara episk, men försöker ändå. Medan den har sina goda sidor, är det också här skivans största brister finns; när det måste göras längre än nödvändigt och materialet egentligen inte räcker till. Mike LePond (Symphony X) gästar med en tjock baslinje i When Love And Faith Collide; tyvärr en ganska tom låt i övrigt. Skivan har till och från starka drag av Dawn Of Destinys tidiga skivor, mycket tack vare Hilai naturligtvis, men också en traditionell känsla för melodisk power metal i modern tappning. Mestadels positivt då Dawn Of Destiny tappade mycket med Mauls uttåg. Men Midnight Eternal är långt ifrån en kopia, med sina mer storvulna sidor och inte alls lika tunga sound. Kanske inte helt originella, men en frisk fläkt av glädje och känsla i musiken.

Bästa låtar: Repentance, Shadow Falls