2009 släppes World Painted Blood, en ganska trist skiva med Slayers mått mätt. Nu, sex år senare, kommer uppföljaren. Slayer själva beskriver elfte albumet Repentless som årets mest efterlängtade album. Nu är de ju ett jävligt stort band och en ny skiva går inte obemärkt förbi hos någon, men när den släpps en vecka efter Iron Maidens nya... då kommer den att hamna i en väldigt stor skugga. Trots det lyckas jag se fram emot Repentless ganska duktigt. Det är Slayers första fullängdare sedan delgrundaren och ena gitarristhalvan Jeff Hannemans för tidiga bortgång i leversvikt, för två år sedan. Men med Gary Holt (Exodus) som ersättare blir gitarrduon ändå dödligt potent. Kerry King, trots sina ofta rätt så självgoda uttalanden, gör en otroligt bra insats på Repentless.

Det är tolv korta låtar, där de två längsta bägge går på fyra minuter och 21 sekunder. Så det hålls till korta spår som går rakt på det de vill ha sagt. When The Stillness Comes den där mörka, inlevelsefulla introduktionen innan den brister ut i mid-tempo thrash, nästan långsam, likt Seasons In The Abyss att dansa tryckare till. Jag föredrar själv den tidiga versionen, men låten är ändå en av skivans höjdpunkter, mycket tack vare den mörka inlevelsen och otroligt bra tvillinggitarrer i duell. Det är inte bara tryckare, utan headbanging och moshpits har de säkerligen haft i tankarna i låtar som titelspåret, Implode (som fått en uppgradering till det bättre, gentemot den version som avtäcktes redan förra året) och You Against You, en låt där gitarrsolona nästan övergår i regelrätt gitarrunkande, tillsammans med rent rens i verserna. De lite mer stela låtarna Vices och Take Control känns nästan lite repetitiva, utan att föra någonting framåt, men det mesta av låtmaterialet är stabilt och bra, om än inte magnifikt.

Gary Holt visar sig vara en riktigt värdig ersättare, inte bara live utan nu också på skiva. Han och King duellerar i solon så det ger minnen av fornstora thrash-dagar. Nu är ju Repentless inte riktigt en back to the roots-skiva, utan den blickar helt klart framåt. Produktionen är klar och släpper fram de individuella prestationerna som sig bör. Gitarrsounden är skitiga och otroligt hårda, något som kommer fram som allra bäst i solona där medan den ena glänser lägger den andra tunga underbyggande riff och allt bara klaffar. Tom Araya låter inte riktigt lika arg som förr. I vissa spår kunde det ha behövts mer ilska, som i ovan nämnda You Against You som är ilsken som fan i de instrumentala bitarna, medan den mer återhållsamma inställningen går bra ihop i den riffiga Chasing Death och ovan nämnda When The Stillness Comes. Och inte för att han håller av med sitt trademark-gapande, för den sakens skull. Den av Hannemann pennade Piano Wire är en annan av skivans höjdpunkter. Riffen är tuffa som fan och Arayas nästan punkiga thrash-sång bygger på med mer eld på lågorna. Repentless är klart bättre än World Painted Blood. En enhetlig skiva av ett enhetligt band, det låter kort sagt jävligt tight och tufft, trots att inga låtar verkligen sticker ut med sin awesomeness. Låt oss bara hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa skiva.

Bäst: You Against You, When The Stillness Comes, Piano Wire

Sämst: Vices

http://www.getmetal.com/?p=15169 - Read the review in English