Det är bortom mig hur det är möjligt att klaga på att aor är "ett gift för riktig rock" eller ens på att den här skivan skulle tillhöra aor. Joel Hoekstra är Whitesnakes gitarrist sedan ungefär ett år, då han ersatte Doug Aldrich. Dying To Live släpper han med sitt eget soloprojekt, 13. Vissa element finns där, och ibland har det den där ganska polerade känslan. Det svänger inte långt från vad en förväntar sig, utan det går på igenkännbara spår. Hoekstra solar och glänser och har sina stunder i varje spår, utan att han tar för mycket rampljus åt sig själv. Det känns helt enkelt rakt igenom som en bandprestation, trots att projektet bär Hoekstras namn. Det klassiska Whitesnake-ljudande soundet, tack vare Hoekstras stundtals bluesiga gitarrspel; men hela tiden med bägge fötterna klart och tydligt på marken och med huvudet i det han gör. Han svävar inte iväg, utan låtarna håller balansen.

Som sagt är det långt ifrån bara aor. Öppnande låten Say Goodbye To The Sun är ju metal rakt igenom, med massiv rytmsektion och feta riff av Hoekstra. Scream är ett av skivans starkaste spår. En tuff hårdrocker med maffiga trummor (kanske lite långt ner i mixen) och ett riktigt snyggt riff. Till på det en av skivans bästa sånginsatser, speciellt i refrängen, som manar till nävar i luften. En av de tråkigaste låtarna är den tama Changes, som inte funkar på något plan; trista gitarrmelodier, menlösa trummor och tråkig sång. Never Say Never har ett tungt, rivigt gitarrsound och mörka riff, men det kompletteras av en tam rytmsektion som inte alls passar in. Det känns nästan som om de spelat två olika låtar. Det är synd, för riffen var bra, men det sjunker tyvärr. Solot däremot visar Hoekstra verkligen vad han går för. Saken är den att här, liksom i skivans övriga låtar, spelar han för kort solo.

Melodiska, trallvänliga refränger med hög mysfaktor varvas med radiovänliga rockers följt av spår med tunga riff och blixtrande solon. Variationen finns alltså där, och mycket av det är tack vare sångarna, som på albumet är två till antalet. Nämligen Jeff Scott Soto (ex- Axel Rudi Pell, ex- Yngwie Malmsteen) och Russell Allen (Symphony X, Adrenaline Mob) - inte Hoekstra. Den informationen är löjligt lättillgänglig, även om en skulle råka låta bli att försöka. För trummorna står Vinny Appice (ex- Black Sabbath och ex- Dio!). Han visar upp en något mjukare sida än vad en kanske väntat sig av honom i vissa spår, och jag kan tycka att han kommer mer till rätta i de snabbare, tyngre spåren. Trots variationen låtarna emellan följer de ett givet koncept hela tiden, vilket det inte avviks särskilt mycket från. Det är något av en undersida till saken. Det är aldrig särskilt experimentellt eller krävande för lyssnaren. Det blir förutsägbart. Trots det är det inga fel på musiken i sig. Den kunde bara ha varit mer än så.

Bäst: Scream

Sämst: Changes