Disciples Of The Sun är namnet på årets comeback. Men 2015 är inte första gången som Pyramaze cementerar en comeback. För sju år sedan fick de danska progressiv metallarna den minst sagt legendariske sångaren Matt Barlow tillbaka till hårdrocksscenen, till tredje albumet Immortal. Barlow gick sedermera tillbaka till Iced Earth (och sedan till Ashes Of Ares). Hans plats i Pyramaze togs av svenske Urban breed (Serious Black, ex-Bloodbound, ex-Tad Morose), men där blev det inte mer än ett par livespelningar. Åren gick och bandet föll närapå i glömska, det sista väsen de gjorde var 2011, när Michael Kammeyer, bandets grundare, gitarrist och främsta låtskrivare, tackade för sig. Därefter kom tystnad. Tills nu. Musiken har utvecklats en del sedan Immortal - helt naturligt, så klart. "Det låter inte som Pyramaze från tidigare album", var den första tanken jag fick höra om skivan, innan jag själv hört den. Det stämmer, men ju mer jag lyssnar på Disciples Of The Sun, desto mer känns den som en Pyramaze-skiva.

Låtarna är i flera fall kortare än på tidigare skivor, något som ger ett något öppnare intryck. Att välja albumets knappt fyra minuter långa titelspår som singel och musikvideo är naturligtvis inte en slump; det ska satsas ett par danska øren i Pyramaze. Kammeyers ersättare är Jacob Hansen, som tidigare sjungit i Anubis Gate. Här spelar han alltså gitarr, men mest känd är han för sina produktioner, då han producerat skivor åt bland andra Volbeat, Pretty Maids och Týr, förutom Pyramazes två första och den här fjärde. Fina referenser, onekligen, men här är det hans gitarrspel som räknas in, tillsammans med Toke Skjønnemand. Och på det området levererar de; riffen är tunga, ofta snabba och avlöses av harmoniska leads och gitarrsolon av rang, som i den otroligt snygga Back For More och Unveil.

Norska Terje Harøy är en sångare av kaliber, med ett brett omfång och tryck i pipan. Han bidrar med en riktigt bra insats, och det är kul att de satsat på en okänd röst istället för att värva någon redan etablerad sångare. Harøys starka sidor kommer fram i låtar Disciples Of The Sun och Unveil där han med säker röst bringar musiken i hamn. Trummisen Morten Gade Sørensen (Wuthering Heights) lägger som tidigare en stadig stomme för Pyramazes musik att stå på och bygga vidare på. Han skiner i låten Hope Springs Eternal. Jonah Weingarten har också varit en stomme i Pyramazes musik. Amerikanen står för albumets keyboards och ger en extra touch som inte springer iväg åt för symfoniskt eller för elektroniskt eller någonstans alls, egentligen. Det leder helt rätt och ofta ligger hans keyboards snyggt i produktionen utan att ta för mycket utrymme; det är den där lilla kryddan och det är det som är så snyggt.

Låtskrivandet är som sagt inte detsamma som innan, men för den sakens skull är det inte ett milalångt kliv. Här saknas något upplyftande, nästan lökigt, power metal-aktigt och inte heller går det så djupt som framför allt Melancholy Beast gjorde. Teaserlåten Fearless är ett starkt spår som visar Harøys starka sång tillsammans med ett samlat Pyramaze. Det finns otroligt bra låtar, som Unveil (min solklara favorit), Hope Springs Eternal och Fearless, som helt klart visar något väldigt lovande med sina snygga riff till Weingartens vindlande keyboards och solida sånginsatser gång på gång av Harøy. Och det finns låtar som är stadiga, utan att vara favoriter. Exposure är den enda låten jag inte fastnat för alls. Musiken är kanske inte riktigt lika hypnotiskt fängslande som den var förr, men med varje lyssning ökar albumet. Jag tror och jag hoppas att den här comebacken inte bara för ett album. Musiken skrapar på ytan... nästa skiva, ta oss djupare.

Bäst: Unveil

Sämst: Exposure

http://www.getmetal.com/?p=13972