Power metal från Förenade Arabemiraten är inget världen är direkt bortskämd med, så progressive-hintande Ascendant, med ursprung i Dubai, stannar inte upp i onödan när de släpper sin debut. A Thousand Echoes är ett maffigt verk, med uppenbar passion bakom sig. Progressivt, med likheter till grekiska Sunburst, om än med ett fokus på thrashiga groove-riff, något likt tyska Mesmerized, snarare än vindlande melodier. Det är ständigt groove-orienterat och kraftigt riffdrivet, i de kortare men likväl stabbiga låtarna som Doomsday Machine eller False Illusion, men när den känslomässiga ådran sätter in, det är då Ascendant verkligen blir bra. Vare sig det är det melodiska mästerverket de kallar ledgitarr i Morning Star eller den långsamt uppbyggande känslan i semi-titelspåret Land Of A Thousand Echoes - som kommer in som en lysande stjärna mot mitten av skivan. Den sistnämnda framför allt är ett uppenbart kärleksverk, vari vokalisten Youmni Abou Al Zahab inte håller tillbaka. Från de dovare verserna till den lyftande refrängen visar han sig kapabel att hantera Ascendants känslofluktationer.

Visst har de flesta låtarna en tendens att vara något överlånga, och albumets fulla längd på en hel timme något övermäktigt. Dessutom inleds den med den - relativt till albumet i övrigt - svaga Doomsday Machine. Det tar sig däremot uppåt därefter, lett av en oförsonlig rytmsektion, med Aram Kalousdians (ex- Nu.Clear.Dawn, ex- The Hourglass) tajta och köttiga trummor och massiva fills i spetsen. De bryter mot Asheish Shetty och Alaa Abou Saadas mörka-groove riff - kanske något i överkant lutande mot breakdowns - och mellanöstern-inspirerade melodier och gitarrsolo för känsla av ett thrashigare Myrath. Riffarbetet är genomgående starkt om än inte det mest minnesvärda. Gitarrernas starka fokus på tryckande hårda riff och rytmiska breakdowns överträffas sedermera i glänsande solon, bland annat  i (ständigt återkommande) Land Of A Thousand Echoes. Shetty och Saada hade kunnat duellera mer, men deras timing är perfekt och solon levererade med densamma känsla som Al Zahab håller med och levererar gång efter annan genom den timlånga speltiden.

Avslutande At The End Of The World, med sina 13 minuters speltid, är omfattande tung och känslomässigt indragande om varannat. Dessväre dras den med ett överdrivet långt piano-stråk mot slutet, medan Tears Of His Majesty är ett i övrigt storslaget litet verk med galopp-rytmspel och föredömligt vindlande ledmelodier, men infogandet av growls är inte helt sömlöst och tillför heller inget till känslan. Det finns inget singelmaterial, inget flashigt och tralligt. Ascendants debut är strösslad med passionerad tyngd och strålande musikaliska insatser. Refrängerna bjuder inte upp till allsång, men sparar för den skull inte på krutet, då Al Zahab ylar och vrålar blandat med den själsliga press han lagt på för effekt. I sina gruffigare stunder har han en del raspiga likheter med Running Wild-veteranen Rolf Kasparek, men får, när musiken tillåter honom mer känsla, gå upp en del i registret och antar små vibbar av Vasilis Georgiou (Sunburst), om än mindre melodisk och inte fullt lika teatralisk. Han lyckas passa snyggt ihop med tvillinggitarrerna och har en smått amerikansk stil som färgar hans insats. Så visst är A Thousand Echoes inte perfekt, men det är mest småsaker; inget som bör hindra en påtaglig mognad inför en uppföljare vi bara kan hoppas inte dröjer. 

Bästa låtar: Morning Light, Tears Of His Majesty, Land Of A Thousand Echoes