Ett av de sista skivsläppen 2016 kom från slovenska Space Unicorn On Fire, som släppte sin debut Gallop Through The Stars bara dagar innan årsskiftet. Med det aktuella bandnamnet är det lätt att dra paralleler till Gloryhammer och Twilight Force, som tar Rhapsodiansk power metal till en modern spets i form av ostighet och det musikaliska utförandet, men sanningen är närmare band som inte blåser på fullt ut, som Veonity och Excalion, och humorn - som egentligen inte är en särskilt bärande del - snarare åt Helloweens håll. Trots relativt korta speltider införlivar Space Unicorn On Fire också en del intressanta temposkiften, tidssignaturer och ständig föränderlighet för en smått progressiv ådra, som kanske inte utforskas till sin fulla potential. Märkvärdig i det är Mr. Romantic, som bygger upp, bryter av och sedan fortsätter bygga innan den plötsligt tar slut. Likaledes följer skivan som helhet; den går i ständig förändring och bygger snart sagt konstant, med plötsliga avstickare och intressanta teman.

Det ligger något melankoliskt över musiken, som aldrig låter den bli riktigt lika högtflygande som den ovan nämnda uppenbara jämförspunkten Gloryhammer. Istället har Space Unicorn On Fire för avsikt att gå lite djupare, med mer atmosfärisk inlevelse tack vare samspelet mellan Grega Stamenović och Matej Osredkar (bas respektive gitarr) satt mot Matjaž Ličars emellanåt tv-spelsinspirerade keyboards. Avslutningslåten Medzvezdna Mačkica är ett starkt exempel på det, liksom Commander - en av skivans absolut starkaste låtar - vilka båda påminner en del om ukrainska Sunrises mer dämpade låtverk. Stundtals lutar det i överkant mot Ličar, där snarare Osredkar borde kunnat lägga ledgitarrspår. Rok Tavčar har en röst som naturligt är smått lik Timo Kotipelto (Stratovarius) - märkbart i de lugnare partierna i exempelvis Broken Loose och introt till Mr. Romantic - och gör ett stabilt jobb skivan igenom, med en smått egen stil och drar även spåren som är på det inhemska slovenska riktigt fint.

Faktum är egentligen att skivan inte på allvar blir bra förrän efter de första fem spåren, med Shooting Star som första höjdpunkt. Öppningslåtarna Let’s Go To Space och Double Helix sitter visserligen hårt med maffiga riff och snabb, oförsonlig anda, men lyckas inte rycka med som de försöker. De två balladerna på skivan lyckas också dra ner på känslan, även om ingen av dem är rent dålig. De är helt enkelt bara tråkiga och oengagerande. Lämna sedan över till de starkare spåren, från flashiga Mr. Romantic till dämpat smygepiska Commander med sitt balla keyboardsolo, och resultatet blir kanske en aning spretigt, men i slutändan ändå en intressant skiva som måste lyssnas på i sin helhet - och mer än en gång - och som inte ska tillåtas begränsas till bandnamnet. Den som enbart letar så långt och förväntar sig något i still eller klass med Rhapsodiansk power metal blir besviken, men går en in med ett öppet sinne så finner en något ganska unikt inom melodisk euro power. Space Unicorn On Fire visar på sin debut att de är djupare än vad namnet avslöjar.

Bästa låtar: Shooting Star, Commander