Vänta, det känns som om jag hört det här förr. Aha, det är bara Firewinds nya skiva. Vilket nummer i ordningen? Vem vet, och vem bryr sig? (Åtta och ingen.) Sedan starten i slutet av nittiotalet har Gus G:s kärleksbarn med sig själv genomgått en enastående förvandling genom att inte förvandlas alls. Jag överdriver för effekt naturligtvis, men sanningen är att under åren har Firewind upprepat samma formel och det slutade ha effekt efter de de betydligt starkare och mer inlevelsefulla första albumen, med en sorts kulmen i nummer tre, Forged By Fire (2005) med Chitral Somapala (Red Circuit, ex- Power Quest) bakom mikrofonen. Vokalisterna har det kastats omkring vilt med under karriären - något som kan vara väldigt förödande för ett band, även om det har en drivande kraft i en stark gitarrist, och det har inte alls gått lika snyggt för Firewind som för exempelvis Iced Earth. Ändå var Apollo Papathanasio (Spiritual Beggars) en del av institutionen i närmare ett decennium och deltog på fyra fullängdare.

Ersättaren Henning Basse (ex- Metalium) har visserligen röstresurser så det räcker, men Immortals visar inte upp några större åtskillnader mellan honom och föregångaren. De nedtonade partierna där han så smått påminner om Sven D’Anna (Wizard) är hans bästa, men de är för få på skivan. Firewinds verkliga grund ligger ju i Gus G:s gitarrunkeri. Karln är ju tvivelsutan otroligt skicklig, så också på Immortals, och som slutsats är musiken väldigt uppbyggd kring just gitarrspelet, komplett med överdådiga solon som oftast går in på överspel. Live And Die By The Sword är mer av en mid tempo-saga, där Basses mer melodiska sida får komma fram i refrängen, medan G förhåller sig mer till en riffbyggande roll i symbios med Bob Katsionis keyboards, mer av en traditionell power metal-låt utan så kolossalt fokus på aggression och hastighet. Inte helt otippat, en av skivans höjdpunkter trots ett överdrivet solo.

Mycket av musiken på Immortals är formulaiskt uppbyggd enligt vad Firewind tidigare gjort. Det är helt enkelt inte menat att vara överraskande eller nyskapande vid det här laget. Lady Of 1000 Sorrows är en halvmesyr till ballad, som låter som Scorpions om Klaus Meine var förbannad hela tiden, singeln Ode To Leonidas drar på med ett talat intro som redan från början sänker all potential och sedan utvecklas till en Firewind-fläskare som vi redan hört för länge sedan - och själva titelspåret är ett två minuters gitarrsolo som enbart är en ode till Gus G själv. Riffen, samma gamla; rytmlinjer mestadels intetsägande. Sångmelodierna, det subtila användandet av layered vocals är så likt förra skivan, Few Against Many (2012) att så otroligt snabbt känns som om inget förändrats alls. Kortfattat är Immortals en ny Firewind-skiva utan något nytt att slänga upp på bordet. Visst har det sin charm då och då att lyssna på en småaggressiv Gus G runka av sin gitarr, och Immortals är verkligen inte utan sina höjdpunkter - Warriors And Saints är ett exempel på när allt det jag klagat på ovan kan funka riktigt snyggt. Undertecknad håller sig nog helst till de tidigare skivorna ändå, mellan himmel och helvete.

Bästa låtar: Live And Die By The Sword, Warriors And Saints