Witherfall är sprungna ur amerikanska White Wizzards split med gitarristen Jake Dreyer (Iced Earth) och vokalisten Joseph Michaels (Midnight Reign). De två gick därifrån till att starta Witherfall vars aktuella debut Nocturnes And Requiems såg dagens ljus i februari. Ett hemsökande mörkt projekt vartill de värvade Adam Sagan (ex- Echoterra, ex- Into Eternity), som tragiskt gick bort i december innan Nocturnes And Requiems släpptes, och bassisten Anthony Crawford. Musiken hämtar smått från progressiva power-band i stil med Symphony X, men är ändå i en egen stil. Den är starkt fokuserad på Dreyers gitarr, och det är lätt att fundera smått på vilka intrikata mönster och utvecklingar och djuplodande progressioner som kunnat vara verklighet om en andra gitarrist fått lägga ytterligare djup till Dreyer. Trots det, är det även med ”bara” Dreyer - som trots en väldigt elegant shred-stil här, är mer känd för sina live-inhopp i Kobra And The Lotus och mer klassiska heavy metal-stil på White Wizzards senaste fullängdare The Devil’s Cut (2013) - inte så att något saknas.

Hans stil och känsla för att fylla ut Anthony Crawfords starka bas och samtidigt leda musiken på ett sätt som vet att samtidigt låta den leda honom är föredömlig. Något som blir uppenbart i små temposkiften som i Portrait eller det utdraget hemsökande avslutande solot i End Of Time.Dreyer tillåts mycket av rampljuset men fjäskar inte; han går från shred till akustiskt, likväl som Michaels går från högljudda skrik till nedstämd sång. Michaels skrik, i klass med Ralf Scheepers (Primal Fear), sätter en än aggressivare ton till Dreyers nästan thrash-lika riffväggar, medan Sagan kanaliserar Judas Priests Painkiller (1990) och massivt trumspel av helt perfekt precision. Å andra sidan har Michaels en kvalitet smått lik Russell Allen (Symphony X) när han håller ett mjukare läge för att passa de känsligt betingade bitarna i exempelvis Nobody Sleeps Here eller inledande Portrait. Michaels rör sig också neråt i registret, till ett inre mörker, men utan att bli ondskefull som en kunnat ana i de shred-fläskiga bitarna.

Sömlösa och naturliga övergångar mellan spåren ger musiken en levande kvalitet tack vare den intensiva men inte överväldigande atmosfären och en fyllig produktion. Det får till och med de minutkorta interluderna (Act II är bara Dreyers gitarr, några dova, långsamma ackord) mellan några av spåren att kännas vitala för helheten och ett kort andrum mellan det mer intensiva. Även den tre minuter korta The Great Awakening, som mest är en mörk ballad och inte alls något speciellt tagen allena - de längre låtarna har passager i liknande stuk - ger skivan mer djup och omfång. Vissa passager tenderar ändå att hålla på något länge, som det flera minuter långa basbyggnationen mot slutet av Sacrifice, vilket kunnat kortas ner, samtidigt som det ändå visar en intressant bit som gärna fått utforskas mer under skivan; basens ledgångar. Witherfall har hittat synergi i varandra; från de progressiva death metal-tongångarna till smått folk-inspirerade och neoklassiskt lutande element till teatraliska passager inspirerade av exempelvis Blind Guardian, där intelligenta skiften är lika viktiga som en kraftig och eftertänksam textvärld, passande det atmosfäriska djupet och den vackert mörka känslan.

Bästa låtar: What We Are Dying For, Nobody Sleeps Here