De beskrivs som Sveriges svar på Manowar, ett ofattbart stort namn att leva upp till - jänkarna var delaktiga i att lägga grunden till power metal som vi känner det. De heter Brothers Of Metal och har fler medlemmar än en kan tjola mjukost på. I mycket följer musiken vad Manowar utstakat; hyllningar till heavy metal, Oden och vikingaromantik. I grundidén finns absolut inget dåligt, men Brothers Of Metal har verkligen långt att gå. Under ytan blir det nämligen snabbt väldigt tunt, något som textrader i klass med ”Loki is my brother/he has no sex appeal” från Son Of Odin vittnar om. Textraden är inte bara felaktig, den är också jävligt löjlig, tråkigt nog, eftersom de visar i bland andra Sleipnir och Yggdrasil att de gjort sin research. Det liknar det moderna Sabaton, med fokus på slagkraftiga refränger med allsångsvärde, snarare än djup i vare sig musik, sång eller tema. Det kan funka riktigt bra, men måste göras helt rätt; titelspåret Prophecy Of Ragnarök är ett exempel, där känslan byggs upp och allt leder till ett mäktigt klimax. Å andra sidan känns det under majoriteten av skivan som om de misslyckats med just det de lyckats med i titelspåret.

Det finns helt enkelt inte tillräckligt med intressant material, trots en del riktigt snygga ögonblick där potentialen visar sig. Exempelvis den långsamt tuffa ledgitarren i Freya eller de melodiska passagerna i öppningslåten The Death Of The God Of Light, gjorda med känsla för progression, även om låten i sig inte tycks leda någonstans i slutändan. Klart starkast är ändå Yggdrasil, som inleds genom den lugna interluden Concerning Norns. Här visar Brothers Of Metal att de inte bara gör musik för shits and giggles, utan för att de älskar musiken. En halvballad med mäktig refräng och inlevelsefull atmosfär, som tyvärr saknas under resten av albumet. Semigrowls ger Ylva Erikssons själfulla sång understöd, och tar inte elden från henne. Det görs enkelt, men stilfullt, och plockar flera pluspoäng. Eriksson påminner smått om Elisa C. Martín (ex- Dark Moor), men har en egen stil och är Brothers Of Metals starkaste kort, tillsammans med Emil Wärmedals gitarr, vilken plockar några stilpoäng i ett gäng leads, även om de flesta riffen är ganska glömbara.

Trots att albumet ”bara” är 50 minuter långt känns det otroligt mycket längre, tack vare att låtarna är lika korta som många. Få förunnat bland låtmaterialet är det att utvecklas och bli verkligt kraftig; de flesta spåren tryfflar mest förbi, oändligt lika varandra i stil, upplägg och utförande. Ungefär vid mitten av albumet sker ett smärre skifte, där de tänkta massiva hymnerna byts mot mer mid tempo-tryckande material, men mot Freya har en redan zonat ut. Prophecy Of Ragnarök har tillräckligt med material att fylla en bra EP, men 50 minuter är på tok för mycket. Det är uppenbart att de tagit en del hints från Manowar, i de allra klyschigaste power, metal, glory-ögonblicken - Siblings Of Metal, Fire Blood And Steel - men de har ingen Battle Hymn, ingen Gates Of Valhalla. Och de har verkligen inga Joey DeMaio eller Eric Adams. Brothers Of Metal har samlat klyschorna som ska finnas där, men själen och hjärtat saknas, liksom fokus på längre låtar som inte alla följer samma spår. De har försökt bli Sveriges svar på Manowar, men misslyckats därför att de inte har insett vad Manowar är.

Bästa låtar: Prophecy Of Ragnarök, Yggdrasil, Freya