Costa Ricanska power-sextetten Wings Of Destiny har sin egen blandning av italiensk symphonic power och tysk aggressivitet. På fullängdare nummer två, Kings Of Terror utvecklas och förfinas gentemot den godkända debuten Time (2015), som i sig var en nyinspelning av en likaledes betitlad skiva släppt året dessförinnan under namnet Destiny. Storslagna sing along-refränger och maffiga riff tillsammans med medryckande melodier på Alejandro Amadors stundtals riktigt atmosfäriska keyboardmatta. Till det, Anton Darussos vidsträckta stämma, säregen och med rätt inlevelse på rätt plats. Det finns stunder då han påminner smått om Nils K Rue (Pagan's Mind), men mer hårdkantad och stundtals nästan förbannad. Han gör sig allra bäst där musiken kräver attityd, men känns mest generisk i de lugnaste ögonblicken.

Det ser ju på papperet helt enkelt ut att vara flashy as fuck. Men ack! Wings Of Destiny försöker sig nämligen också på konststycket som snart sagt inget power-band lyckats med på senare tid. Nämligen smörballad. Och det går åt helvete. Den första, Siren's Song, med tillhörande intro, är seg, utdragen och inte till närmelsevis så känslofylld som planerat var. Och den andra, Eternity, är bara fördummande i sitt försök att följa varenda kliché som finns. Skivans höjdpunkter kommer faktiskt redan i början, då det är de fyra första låtarna som är starkast på albumet (beroende på hur en ser det - bonusversionen Angels & Demons som återfinns på slutet, med gästsång av Fabio Lione (Rhapsody), är snäppet bättre än "originalet"). Hårt, tungt och med attityd så en närapå förväntar sig en käftsmäll. Därefter sjunker det lite, i och med Siren's Song, och det vill inte riktigt komma upp i samma höga nivå igen. Låtmaterialet känns betydligt mildare och mer standardiserat, med exempelvis Lie To Me som bara melodiskt trallar på. Medan det fortfarande är bra musik, är det inte lika unikt som början av albumet.

Kings Of Terror har kallats årets bästa album, och hur den tanken kom till är inte obegriplig, då Wings Of Destiny gör ett starkt album. Tråkigt nog är det långt från något årsbästa. För trots den starka inledningen och snygga insatser över hela brädet, tillika feta riff och tralliga melodier från gitarristerna Allan Murillo och Cristian Jiménez också under den andra hälften av skivan, finns det nog med onödiga kvalitetssänkor och trist filler för att skivan inte riktigt ska hålla hela vägen. Och de är inte heller den sorts band som borde falla så hårt i power-troper, när de visat sig förmögna till mycket bättre. Textrader som "Fly high, touch the sky/Feel the power inside you" satt till generiska keyslingor, menlösa låtsas-säckpipor och underproducerade riff, är helt enkelt inte bra nog för att bära upp det. Angels & Demons däremot... jösses en sådan låt. Precis som med Twilight Force ger jag slutbetyget en extra bonushalva, för att Fabio Lione. Deal with it.

Bästa låtar: We Bring You The Night, Angels & Demons, Eye Of The Storm