Sverige har ju knappast sett få power metal-band till antalet. Från Hammerfall till Sabaton; alla vill vara med. Vänersborgsgossarna i Veonity släppte sin debut Gladiator's Tale så sent som förra året och är nu redan aktuella med nummer två; Into The Void. Och här har någon tagit helt rätt beslut redan från start, för albumet inleds med When Humanity Is Gone - en blivande klassiker. Här har vi alltså ett band som vet att inleda sitt album med flygande ledgitarr enligt Helloweens skola, och upplyftande speedkänsla som bara väntar på att Michael Kiske (ex- Helloween, Unisonic) ska brista ut i falsett. Så blir det (dessvärre?) inte, men Anders Skölds (även gitarr) emellanåt Sven D'Anna-lika (Wizard) röst och lite skitigare stil ger karisma och en något mörkare känsla än vad en Kiske-kopia hade gjort. Sköld har också förmågan att - om än lite väl sparsamt - dra till med högre noter när det passar sig. 

Musiken är ändå inte riktigt så Helloween-vägledd, utan hämtar snarare från mer sentida melodiska namn. Likheter kan dras till Excalion och Dionysus. Emellanåt hörs vibbar från de mer melodiska bitarna av Iron Savior, samt en liten del Theocracy. Sköld och Samuel Lundström lägger kontinuerligt ner lagen med blästrande ledgitarrpartier skivan igenom, medan smått legendariske Piet Sielck (Iron Savior) skjuter verkanseld med sitt vanliga riv i rösten i tralliga Awake, en fungerande låt som vet att använda gästvokalisten rätt. Jag hade ändå gärna sett att en del refränger vägleddes mindre av layered vocals med uppenbara allsångsförsök i åtanke, och mer av Kai Hansen-inspirerade ledgitarren. Basen (Kristoffer Lidre) har ett skönt, biffigt sound som i de mer bombastiska bitarna sitter snyggt med ledspåren medan den annars inte riktigt tar hela den platsen den gott kunnat. I likhet med debuten är Into The Void något drabbad av låtar som är varandra ganska lika, i struktur och uppbyggnad - men de lyckas ändå hålla ihop i ett tema, sammhållet i mycket av Skölds och Lundströms heroiska ledgitarrer.

Albumet tappar något mot slutet, med Heart On Fire som trots vältänkt riffprogression och fint ledgitarrarbete mest känns trött, samt en del utfyllnad. Jag kanske verkar jäkligt kritisk, men arbetet på Into The Void är ändå riktigt snyggt, och en uppgradering jämfört med debuten. Det är ändå inte utan att den upplyftande känslan håller i sig, tack vare skivans genomgående snygga gitarrspel och den goda stämningen som inte släpper. Gladiator's Tale var en bra debut som visade tydliga spår av utstående power, om än lite långrandig och upprepande. Att uppföljaren kommer bara ett och ett halvt år (typ) efteråt kan betyda att det slarvats lite här och lite där. Som tur är visar sig Into The Void, trots en del brister, överglänsa både debuten och flertalet power-album släppta i år av större namn än Veonity. Sätt de här killarna under Sascha Paeths (producent för bland andra Avantasia, Edguy och Kamelot) ledning så tror jag vi får höra magi. Med flera lyssningar blir de gråare punkterna än gråare men likväl blir det som är bra ännu bättre; glädjen, känslan, och framför allt är de fyra första låtarna på Into The Void tvivelsutan tillräckligt för att tina upp det mest frusna power metal-hjärta.

Bästa låtar: When Humanity Is Gone, Awake, In The Void