Sydafrikanska Strident visade sig med debuten Oath kapabla och med en oväntad grad av intelligens, om än lite fokuserade på standard-troper. Det var sex år sedan, och det har hänt en hel del sedan dess. Bandet har decimerats, och den nya skivan, When Gods Walked The Earth, är kompaktare uppbyggd. Det hålls hela tiden intressant med ombyten, temposkiften och gitarrdueller. Att enbart introt och bonuslåten går under fem minuters speltid kräver det, och här lyckas Strident. Låtarna i sig bygger upp, och kommer till frukt i ett crescendo som vittnar om Kamelot-lik, smått operatisk, storvulenhet, med ett genomgående drag av melankoli. Även i de snabbare av spåren finns något nedtonat där, som märks av kanske mest i Deon van Heerdens sång. Hans kanske något klumpiga röst funkar inte alltid, och tar lite för mycket fokus. Jag saknar också höga toner; han håller sig bekvämt i mellanregistret. Däremot sätter han tonerna bra och har förmågan att utan layered vocals, eller särskilt stor användning av bakgrundssång, hålla igång refränger och göra dem allsångsvärda. 

Ledgitarren är genomgående fenomenal, och byggs upp av snyggt rytmarbete. Introt till The Light In The Darkness är nämnvärt med sin Helloween-känsla. Det känns lite som om det ska lyfta och ta en traditionell euro power-vändning i musiken. Till viss del gör det det, och låten är den definitivt ljusaste punkten i mörkret, men den hade blivit ännu mycket bättre om van Heerden klarat höga toner i refrängen. Strident lyckas också hämta influenser och göra eget av dem; sydamerikansk folkmusik hämtas till den intelligenta och närmast episka Blood Of The Sun om aztekiska människooffer, och Alestorm har lyssnats till inför A Pirate’s Life For Me. Den sistnämnda, om än en kul grej, är ändå skivans minst lyckade låt, tillsammans med den smöriga och överlånga balladen Lines In The Sand. Vad som däremot blir uppenbart är en stark avsaknad av ljusa element. Ostighet skulle en kunna kalla det.

Hela albumet är dränkt i en sorts seriositet, även när de försöker lätta till, och det känns nästan som om de tror att det skulle göra ont att införa lite ostighet. Inte ens ovan nämnda A Pirate’s Life For Me, trots att den är lite plojig, släpper in något särskilt ljust element. Det kommer fram genom mörka riff skivan igenom som trots att det ibland släpper iväg i hastighet inte går för hårt åt speed-hållet, och en produktion som fokuserar på tematiskt mörker snarare än det ostiga i melodisk power metal. Det gör att skivans längd - 55 minuter, inklusive bonsspår - blir snäppet för långt. Trots att det bara är nio spår känns det en aning för mycket, en aning för kompakt. Det hade mått bra av trimning med åtminstone en låt, för att kännas lite lättare. Albumet tippar ändå över till att bli en schysst uppföljare, med höjdpunkter väl värda att höra. Ett kapabelt alster för den som tröttnat på Fabio Lione-kopior och flower power med ostsås på. Men katten gillar’t inte. Just saying.

Bästa låtar: The Light In The Darkness, Blood Of The Sun