Rhapsody - Symphony Of Enchanted Lands

Genre: Power Metal -

Världen förändras. Skogar brinner, nytt liv uppstår; hav stiger och faller, men Rhapsody har alltid funnits ända sedan 1993. Det var 2011 som långväga gitarristen och virtuosen Luca Turillis stig gick annorstädes, och nu, med ett av årets bästa album i ryggen väljer Fabio Lione (Angra, Vision Divine) att fortsätta sitt eget äventyr på andra marker. Efter en mer demo-lik debut i Legendary Tales (1997) visade italienarna inga tecken på att tröttna. Tvärt om, redan därpå släppte de uppföljaren till den rafflande fantasy-storyn de byggde. Medan den uppföljaren inte var fullt lika raffinerad och genomtänkt som Dawn Of Victory (2000) eller höjdaren Power Of The Dragonflame (2002), var det här allting började; Symphony Of Enchanted Lands (1998). Efter det stilbildande introt i filmisk stil inleds albumet med en av de mest heroiska power metal-låtar som gjorts i den episka hymnen Emerald Sword.

Rhapsody - Symphony Of Enchanted Lands

Tematiskt följer skivan fantasy-historien om "the warrior of ice", och en episk berättelse utspelad i "de förtrollade länderna". Låtbyggnaden och strukturen är inte helt nyskapande, men det heroiska infallet som bygger på intrikat samspel mellan keyboards och ledgitarr snarare än duellerande gitarrer ger en färsk, unik känsla. Alex Staropolis ostdränkta keyboards i fullständig harmoni med Turillis svindlande ledgitarr framför Alessandro Lottas fylliga - men kanske emellanåt lite halvdant skrivna - bas, framför allt i uppbyggande partier ger det där episka soundet som Rhapsody i det närmaste skapade. Mycket av det är inte nödvändigtvis de bästa framträdanden en kunde önska, och musiken är fortfarande präglad av demo-känsla och en del snarlika strukturer låtarna emellan, men det är något väldigt... "enchanting" över hela produktionen, upplyftande och episk. Avslutande titelspåret är imponerande 13 minuter, men känns något hafsig och inte helt sammanvävd, utan snarare som flera kortare spår.

De starkaste ögonblicken sitter istället i kortare verk, där sammanhållningen känns tajtare, helheten mer genomtänkt. Det är också där som Lione är som bäst. Han har så klart hjälp av layered vocals i refrängerna, och i vanlig ordning en del ostig körsång skivan igenom. Men det är med känsla för när han klarar sig själv; Liones röst, om än något ung och oprövad, var lika stark 1998 som den är 2016. Han är svävande hög och kanaliserar sin inre fantasy-krigare för de episka ögonblicken i Wisdom Of The Kings och storslagna Eternal Glory, medan mysballaden Wings Of Destiny ser honom i ett känsligare ljus. Hans röst är så unik att den i dagsläget är otroligt svår att inte föreställa sig i Rhapsody, men det är på intet sätt korrekt att säga att han är bandet - dessutom vet vi ju redan att stora ting väntar honom, bortom en snar horisont, i en sådär 200 andra band.

Nej, Symphony Of Enchanted Lands och egentligen hela mytoset Rhapsody - de fornstora dagarna - byggdes upp av lika delar Lione/Turilli/Staropoli. Att med något så otroligt ostigt och ändå relativt simpelt - "For the king, for the land, for the mountains..." - bygga upp ett världsomspännande imperium, bereda väg för ett helt nytt tankesätt för vad power metal kan vara - ungefär samtidigt som Angra gjorde något snarlikt borta i Brasilien, med mer fokus på tekniskt kunnande och en progressiv ådra, vilken Rhapsody ersatte med inlevelse och storvulenhet och en massa, massa ostighet. Efter en stapplande debut gjorde Rhapsody med Symphony Of Enchanted Lands, trots dess brister, något riktigt stort. Vart deras framtid tar väg, återstår att se, men det började här. En värld av möjligheter. Ett paradigmskifte. Och så jävla mycket ost.

 

Bästa låtar: Emerald Sword, Wisdom Of The Kings, Eternal Glory

 

    

 

Musikvideo: Rhapsody - Wisdom Of The Kings