Sedan starten i mitten av åttiotalet har tyska Paradox stadigt levererat, utan att någonsin riktigt bli jättestora. Med fokus på kvalitet snarare än kvantitet har de under sina trettio år släppt sju album. Pangea är det åttonde. Paradox är inte heller helt detsamma som det var på halvdana Tales Of The Weird (2012); tre fjärdedelar av bandet är utbytt. Grekerna Gus Drax (Black Fate, Sunburst) och Kostas Milonas (Sunburst) fyller den tomma yxplatsen respektive stolen bakom trummorna. Tilen Hudrap axlar basen. Enbart Charly Steinhauer finns kvar från tiden innan - även om Drax var med en veva omkring 2010, utan att spela in något album vid tillfället. Steinhauer håller i tyglarna och bidrar med den äldres auktoritet medan de nya killarna som alla är tjugo år yngre revitaliserar soundet.

Omedelbart blir uppenbart att gitarrerna inte kompromissats. Gus Drax får dra till med tyngre, mer aggressiva bitar än i Black Fate och nu senast i Sunbursts eminenta debut. Att karln kan spela råder inget tvivel om, och kommer fram i gitarronani-låtarna Manhunt och titelspåret Pangea, som har några av skivans coolaste riff. Den feta musiken som blandar power, thrash och speed metal låter också Drax och Steinhauer tryffla en del maffiga riff. Tråkigt nog har solona fått någon sorts muddlande filter över sig i produktionen, så de inte riktigt smäller till så hårt som de kunnat. Den kraftiga gitarrväggen lämnar dock en mager anonymitet i baslinjerna, trots att soundet finns där. Detta för att ge mer utrymme för Drax att glänsa. När de två beståndsdelarna smälter ihop i många av de tuffa instrumentala passagerna däremot blir det snabbt jävligt grymt. Skivan är kanske en aning lång, och med låtar som inte riktigt distanserar sig från varandra tillräckligt, då det så mycket satsats på ett tufft sound och en attityd som smäller istället för att riktigt utveckla låtarna till det bästa de kunnat bli.

En del låtar är också för långa, och drar på mer än minuten efter att de borde ändat. Ofta för att låta Drax mala på, något som låter bra på papperet, men inte helt håller i praktiken. Steinhauers röst håller än, men hans något ljusare läge räcker inte till de thrashigaste bitarna i exempelvis Alien Godz och Ballot Or Bullet, samtidigt som han med bravur sätter de snyggaste mer melodiska låtarna. Vale Of Tears ska nämnas, då det utan tvekan kan räknas till ett av bandets finare verk. Jag kan inte kalla mig Paradox-fantast, men enligt vad jag hört tidigare har de sällan låtit så här inspirerade. Att växla in med yngre manskap är kanske ett helt korrekt steg. Ändå önskar jag att Steinhauer haft lite mer tryck i rösten, som han haft förr (även om hans Mustaine-lika attityd får tummen upp) och att Drax fått hålla sig till mer melodiska partier snarare än approachen här, med massiv riff-vägg. Mitt största problem med Paradox förblir ändå att de inte verkar veta om de vill spela power eller thrash.

Bästa låtar: Vale Of Tears, Pangea

Paradox - Pangea