Kai Hansens 30-årsjubileum kunde ha blivit något alldeles storslaget; en episk hyllning till gudfadern och hans arv inom power metal. Detta förslagsvis genom tillbakablickar och nickningar till begynnelserna i Helloween, 90-talet och grundandet av Gamma Ray och tiden i Iron Savior till det värdiga förvaltandet av statusen som är dagens Gamma Ray och till viss del Unisonic. Det hade knappast behövts en nyutgåva av Walls Of Jericho (1986) eller Keeper-albumen (1987 och 1988), men nostalgi med påminnelser och likheter var nästan att förvänta. Det blir inte helt som tänkt. Skivan inleds med Born Free, som till viss del har lite av den känslan, med speed-rötter och upplyftande power-melodier och trallig text om Hansen själv. Nu vore det ju inte mycket till födelsedag utan gäster till kalaset, så Hansen har bjudit in hela släkten.

Det finns gott om gästmusiker på albumet, som Hansen haft att göra med i det förflutna. De flesta är sångare - och bättre sådana än Hansen - trots hans svallande charm. Tråkigt nog är det ändå Hansen själv som sjunger det allra mesta av materialet. Förklarligt kanske, och mannen sjunger inte alls lika illa som det påstås. Rösten håller klass med Gamma Rays Empire Of The Undead (2014), även om han kanske får ta i lite mer nu. Vissa låtar har en snygg sångfördelning - tillsammans med Ralf Scheepers (Primal Fear, ex- Gamma Ray) och Piet Sielck (Iron Savior) i något långdragna Enemies Of Fun hörs kemi och tillhörighet - medan andra känns mycket skevare. Tobias Sammet (Edguy, Avantasia) låter mest trött i sina låtar, och Michael Kiske (Unisonic, ex- Helloween) är kriminellt underrepresenterad på en enda låt och med några rader. Sångarna har helt enkelt inte använts till bästa förmåga. Hansi Kürsch (Blind Guardian, Demons & Wizards) är kanske undantaget, i den melodiskt snygga power/speed-dängan Follow The Sun som avslutar med högtflygande baner efter några tristare utfyllnadslåtar.

Det finns nickar till tidigare alster, men det mesta känns som en helt ny skiva som inte gjorts riktigt helhjärtad. Att mycket av materialet känns nytt är naturligtvis inte fel, men det drar inte på nostalgibanden tillräckligt. Samtidigt har de låtar där det finns, snäppet för mycket av den varan (Contract Song låter farligt lik Real World från Land Of The Free II (2007)). Blandningen har helt enkelt inte skötts riktigt så bra som den kunnat. Trots det är det ändå Hansen vi talar om, och en relativt hög lägstanivå är att vänta. Medan mycket inte är intressant, är gitarren snart sagt felfri. Riffen är på pricken och melodierna oftast det som har högst igenkänningsfaktor. Soundet maffigt och storslaget när det behövs, tralligt när känslan kräver. På den punkten är det omisskännligt att Hansen haft ett finger med i spelet. De flesta låtarna är ändå godkända som minst, och tar sig med en lyssning eller två. Monumentala Fire And Ice är tuff och mörksinnad och spinner en bit från det tralliga power-soundet, om relationen mellan Hansen och gamle kompisen Mikael Weikath (Helloween), som också gästar i låten. Ojämnt är ändå ett otroligt passande ord i sammanhanget, för trots ett par grymma höjdpunkter vet jag inte om XXX: Three Decades In Metal är soundtracket jag hade valt till 30-årsjubiléet.

Bästa låtar: Born Free, Fire And Ice, Follow The Sun