Astral Experience - Emovere

Genre: Power Metal, Progressive Metal; -

Not sure if listening to power metal intro or sound clip from Pan's Labyrinth. På sin debut, Emovere, blandar spanska Astral Experience orientaliska vibbar och egenhet med inspiration från Myrath, och hemmavan melodisk ådra som inte räds exploration, i enlighet med Angras lära, medan låtmaterialet hålls koncist och intressant utan låtar som springer iväg i längd. Astral Experience införlivar också en dramatisk fläkt tack vare Héctor Sierras högdanade keyboardslingor, vilka lägger melodistråken till vilka Ovidi Beas sånglinjer följer. Gitarrerna samsas härvid ofta med keyboarden om det melodiska spelrummet, med smärre hänvisningar till gladare europeisk power, men Rubén Albaladejo och Rafael Such lägger vanligtvis välskrivna riff till stommen och tar kommandot över melodiska progressionen när det behövs. Gitarrerna låter inte så tunga som en kunnat önska, och saknar ett crunchigt sound som kunnat särskilja i större utsträckning. Istället tycks de nästan underordnade keyboarden i mixen, trots att de samsas snyggt vad låtskrivandet anbelangar.

Astral Experience - Emovere

Annars är det ofta Bea som känns drivande därvid, då musiken i mångt och mycket följer hans sånglinjer. Mot slutet av skivan ska det visa sig att hemmsterritorium i form av spansk sång var ett klokt beslut. Vokalisten Bea hanterar sin roll med känsla och värdighet, tar de högre noterna snyggt men behöver inte visa upp sig. Mid tempo-baserade musiken vill ändå ha honom i det bekväma mellanregistret som passar honom. Bea är ändå inte helt ensam. Jose Vicente Broseta (Opera Magna) sjunger gästsång på gitarrsnygga Sin Perdón, och bidrar med raspig kvalitet i stil med en spansk Jon Oliva (Jon Oliva's Pain, ex- Savatage). Däremot är det just Bea som glänser mest på vokalist-punkten; övriga inhopp ämnar inte ersätta Beas svagheter, utan komplettera musikens styrkor.

Trots flera snygga ögonblick, med framför allt ondskefulla och hotfulla ledgitarrmelodier under den första hälften, lyfter skivan inte riktigt förrän framåt mitten. Blossande balladen Ella visar en flådighet som utvecklas och hålls simplistisk men ändå har känslan av att vara överdådig och orkestralisk, mycket tack vare det goda samspelet mellan ledgitarr och keyboard. Det är här en känner att musiken verkligen fångat in en efter några tristare nummer. Skivans andra hälft är klart starkare än den första, när mastiga Delirio visar sig ha det där tuffare soundet jag önskade, med feta riffprogressioner och en keyboardslinga som ligger på som ett klockverk, och till det en av skivans mysigaste refränger. Avslutningsvis en melodisk power-cover av I Drove All Night (i original av Roy Orbison), vilken är så mysig och i sin enkelhet korkad att den inte går att inte gilla. Emovere är en debut av klass, unik i framförande men med lämningar kvar av influenser, och tar sig fram på eget maner, på ett självsäkert sätt. Fast den där jämrans narrationen i introt låter fortfarande som faunen i Pan's Labyrinth.

 

Bästa låtar: Delirio, Horus, I Drove All Night

 

 

Astral Experience - Ego