Det börjar med en trist singel utan mening, utan driv, utan syfte. Och det fortsätter med en andra singel vars refräng går ut på ”life is better alive, la la la la” - på fullaste allvar. Det är inte utan att Sonata Arcticas nionde fullängdare känns jävligt riskabel när den till sist dyker upp. Eller tionde, om en räknas nyinspelningen av Ecliptica (1999 respektive 2014), men den vill en ju helst glömma, ännu mindre matematisera. Det hela byggs på med hjälp av den såhär i efterhand ganska undermåliga Pariah’s Child (2014) och Tony Kakkos förmåga att skriva mysko musik som inte hänger ihop och osammanhängande sånglinjer till det. För att sedan inte tala om att Kemi-pojkarna bestämt att nu är läge att göra den stora uppföljaren till en av sina största klassiker. Huvudattraktionen här är - så klart - White Pearl, Black Oceans Part II: By The Grace Of The Ocean, som inte bara har årets kortaste titel, utan också är en nagelbitare av rang innan hört den. Originalet, från Reckoning Night (2004) är ett mästerverk inom Sonata Arcticas diskografi och ett regelrätt mästerverk inom power metal som genre.

Förväntningarna svänger minst sagt hej vilt. En sitter fullständigt på nålar när de första låtarna - de båda ovan nämnda singlarna Closer To An Animal och Life - spelats och Fairytale tar vid. Där skivan började långsamt och trist, följt av överdrivet glättigt, är Fairytale tyngre med fokus på lite fetare riff av Elias Viljanen i samklang med Pasi Kauppinens mustiga baslinjer. En del låtar håller nickar till tidigare alster, men med framåtskridande anda. Henrik Klingenberg (keyboards) är knappast arbetslös, med vissa stunder som påminner smått om något som gått att höra på Winterheart's Guild (2003). En av de finaste stunderna är i snabba Rise A Night, som gott påminner om Symphonity eller tidiga Power Quest i sitt melodiska anförande, men med Kakkos omisskännliga små egenheter. Keyboards förenas med ett dovt bassound och Viljanens crunchiga gitarrspel. 

The Ninth Hour tycks närmast bygga uppåt. Låtarna blir bättre och bättre och skivans egen identitet blir starkare i spår som Till Death’s Done Us Apart och Fly, Navigate, Communicate. De ser det moderna Sonata Arctica-soundet utvecklas medelst kreativa rytmspår och traditionella varvat med nyskapande melodispår. Dessutom har Kakko en något mer förbehållen stil; hans sång lika känslofylld som alltid, men sånglinjerna har förbättras sedan föregående alster. Också Viljanen känns inspirerad i sitt tajta samarbete med Klingenberg. Medan de som vanligt inte kämpar om rampljuset, har bägge sina stunder att glänsa. Viljanen, oftast med rytmarbete, drar några feta solon (det inlevelsefyllda introt till balladen Candle Lawns ska nämnas) och Klingenberg håller i stämningsfyllda melodispår. På sätt och vis kan ändå albumet - åtminstone första lyssningen - kännas som intro till huvudnumret...

Där originalet hade en inlevelsefull stämning och mörklagd atmosfär andas White Pearl, Black Oceans Part II: By The Grace Of The Ocean mer ljus, och en lättare produktion. Keyboardmelodier är lånade därifrån (försök att inte vissla med i mellanakten), men med ny twist. Kakko har satt ihop låten intelligent med riktigt fint gitarrspel och en speed-sektion med maffigt rytmspel, och gjort det till en värdig uppföljare... däremot har han inte fångat känslan. En del av vad som gjorde originalet så perfekt var skräcken, mörkret, kärleken och mörkret igen, allt i en människas sinne när hen står på toppen av tornet och väntar på att sväljas av svarta vågor. Och medan låten håller som den är, har Kakko inte fångat den känslan på samma sätt. Det är så klart inte meningen att det ska vara en kopia, men White Pearl, Black Oceans var aldrig menad att sluta lyckligt. På sätt och vis är låten ganska representativ för The Ninth Hour; skivan saknar ändå något mörkare, lite råare och mer avskalat, som Unia (2007) och Stones Grow Her Name (2012) erbjöd.

Det är ändå svårt att ogilla The Ninth Hour, som visar att trots en del stapplande försök har Kakko och hans pojkar inte tappat gnistan. Skivan inleds med Closer To An Animal och avslutas med On The Faultline (Closure To An Animal) - en sådan ordlek! - skivans båda svagaste spår. Den sistnämnda är en kass balladversion av den första, och att klippa bägge ur slutprodukten hade förbättrat den. The Ninth Hour lyckas ändå överträffa de initiala förväntningarna; den håller mått av Pariah’s Child, men överträffar denna, och de båda singlarna ledde upp till ett album som bygger upp sig självt och säkerligen kommer att växa med tiden. Den når kanske inte upp till Reckoning Night eller Stones Grow Her Name (en personlig favorit, åtminstone), men är ett starkt lyft från de senaste årens sjunkande trend. Men herreminje, vem fan sjunger ”la la la la”?

Bästa låtar: Till Death’s Done Us Apart, Rise A Night, Fly Navigate Communicate