Last Ride är ett independent-släpp som inleds med fyra minuter långt intro. Redan där blir det lite kärvigt, när en inser att flera låtar är minutlånga interluder. Schweiziska Evenmore ska dock visa med start i andra spåret The Ride Begins, att de inte bara har överkrämig symfonik som bjuda på. Flashiga riff från som lutar mot en hårdare ådra, och snygga konstruktioner, men spännande hooks eller minnesvärda refränger är inte lika förekommande. Mycket för att Bonny får klara sig på egen hand, där hon hade behövt lite hjälp av layered vocals i annars fina refränger som i Breaking The Silence och Last Breath. Låtskrivandet famlar en aning, utan någon direkt hit eller något som får en att brista ut i allsång. Melissa Bonnys kraftiga stämma som tar den lättare rensångens flödande känsla, blandar med semi-growls på ett effektfullt sätt för att alstra olika karaktärer i storyn. Hon hanterar musiken bra, men blir emellanåt något ensam. Anna Murphy (ex- Eluveitie) gästar, som om Evenmore inte lyssnat tillräckligt på Eluveitie. Ändå är Evenmores folk metal-ådra inte lika renodlad som ovan nämnda Eluveitie, utan snarare baserad i melodier framförda av flöjt och säckpipa, istället för ett mer keyboard-orienterat sound som är vanligare i power metal.

Säckpipans plats i mixen indikerar ett folk-sound mer lutat åt något keltiskt, medan storyn verkar centrera kring en fantasy i vikinga-setting. Det kanske inte alltid passar, men det är inte utan att det kan låta effektfullt emellanåt. Tavern, med coolt, flashigt gitarrsound och Matthieu Bopps säckpipa, är ett instrumentalt mellanspår som tar ett folk-sound och Blind Guardian och kanaliserar tuffhet genom skörhet. Också i övrigt har Evenmore god känsla för instrumentala partier för att visa upp hur effektfullt Lionel Blancs keyboards och Bopps flöjtar kan låta mot Landry Pernets mörka riffspel. Just Bopp är kanske något överanvänd i mixen och låtskrivandet; mycket för att hämta folk-soundet, men med resultatet att det blir något tjatigt. Istället hade gitarrleads och keyboardsolon kunnat användas på vissa ställen för att ge ett mer varierat resultat. Pernets bästa solon återfinns i de i övrigt trista balladerna Will You Cry och Eleana. I den sistnämnda gör Bonny duett med Henning Basse (Firewind, ex- Metalium) - något som vore välkommet på mer av skivan.

Tre interluder och ett intro på fyra minuter (allvarligt, fyra minuter) som mest känns som utfyllnad, för att låta skivan komma upp i 45 minuter ger ett kort album. Det är lite spretigt men ändå med foten i storyn, myten och den enhetliga känslan. Egentligen kunde Evenmore gott ha kunnat klippa bort halva skivans längd och släppt en mer koncis EP istället, utan att förlora särskilt stort. Här finns ändå gott om potential för en uppföljare, då riffen är föredömliga skivan igenom och framför allt Bonny gör en stark skiva; hon är varken överdrivet operatisk eller för baserad i sina growls, men bygger ändå musiken starkt. En välspelad debut, dramatisk och högdanande när så behövs, men något platt. Ett mer bombastiskt sound, kompletterat av layered vocals och mer slagkraftiga refränger samt mer versatil användning av melodiska beståndsdelar hade kunnat göra Last Ride mer kraftfull. Men det är likt förbannat korkat att öppna skivan med fyra minuter utfyllningsintro.

Bästa låtar: The Ride Begins, Breaking The Silence