The Armor Of Ire är en av de mer intressanta debutskivor 2016 sett. Krigar-figuren på omslaget och namnet Eternal Champion säger att de här killarna är Joey DeMaio och Conan Barbarens kärleksbarn. Öppningslåtens namn - I Am The Hammer - bekräftar den tanken, liksom flera andra namn; Blood Ice, The Cold Sword och så klart titelspåret. Men det är så otroligt fel. I Am The Hammer börjar spela, och en häx-lik atmosfär inte hörd sedan Black Sabbath avtäckte Children Of The Grave (Master Of Reality, 1971) kryper på. Dränkt i en retroljudande produktion - vilket jag i regel ogillar - doftar alltet av mystik och en genuin känsla för Sabbatheska riff, Mercyful Fate-inspirerad atmosfär, med lån från en Dio-lik image - episka krigare och fantasy-inspirerade texter. Likheter till episka fantasy-band sveps dock undan i bristen på drakar, prinsessor och Fabio Lione (Angra, ex- Rhapsody). Basen ligger i etablerad litteratur, och något oförnekligt mörkt, men utan sataniska förtecken.

Definitionen är inte helt enkel; det finns mått av episk heavy metal, traditionell galopprytm från Maiden och känslor av något snabbare doom metal. Produktionen, som jag nämnde, är starkt hämtad från 70-talet när kristallklart sound och flac-filer inte hörde till normen. Lite dimmigt, mufflat, inte helt olikt vad Ghost gjorde på sin debut och sedan successivt jobbat bort. Till en början får det mig att hålla ett visst avstånd från The Armor Of Ire, men ju längre det lider desto mindre är soundet ett hinder, och mer atmosfärförstärkande. Invoker, hämtad ur Lovecraftianskt mytos, en monolit men inte i tyngd, ser Jason Tarpeys (ex- Iron Age) sång i större fokus än mer rytm- och riffdrivna titelspåret eller The Cold Sword. Sången, lite gäll, dov i mixen, drar påminnelser om Ozzy, men flödar med musiken mer naturligt trots en del avhugg.

The Armor Of Ire är ett något kort album, som förtjänat två låtar till, men därmed också stark betoning på de låtar som faktiskt finns med. Varje ögonblick är viktigt för helheten, vilket förstärks av instrumentala mellanledet Black Ice som långsamt och atmosfäriskt bygger upp till ett dovt gitarrsolo. Medan några stunder inte är lika kaptiverande som andra - The Last King Of Pictdom bär inte lika högt som en stark inledning, och det höjer sig inte riktigt lika kraftigt som början förrän närmare slutet - är helheten ändå med enhetlig känsla trots att inspirationskällorna och flödet utvecklas och förändras mellan låtar och sektioner. Egentligen är nog Eternal Champions styrka på sätt och vis den största svagheten. Den atmosfäriska inlevelsen och auran av tjock mystik tar mer än en lyssning att komma in i. Framåt andra vändan kommer nya saker till dunkelhöjt ljus, och ju mer det lider desto mer omfamnas en. Men det kräver att en ger den mer än en lyssning.

Bästa låtar: I Am The Hammer, Invoker

Read the review on the Metal Archives