As Night Falls - Embrace The Journey

Genre: Power Metal, Symphonic Metal; -

Du sitter där i godan ro och undrar när nästa Nightwish-kopia ska dyka upp - och in kommer ett gäng dramatiska polacker. Embrace The Journey - dramatiken osar ju redan om skivtiteln - är As Night Falls independent-släppta debutskiva. Det första mötet i öppningslåten Eternal Dance blir massiva riff av kvalitet, men det blir snabbt uppenbart att en vokalist som kan spänna ett större omfång hade gjort den stundtals mörka musiken bättre. Anna Achtelik har en smått nasal röst och ett gnälligt naturligt läge; i längden jobbig att lyssna på - och det trots att hon stundtals påminner något om en gnälligare Amanda Somerville (Trillium, Avantasia), vars röst jag gillar skarpt. Däremot flödar de dramatiska sånglinjerna, framför allt i refränger, snyggt med musiken och bryter mot Paweł Dylewskis närmast elakartade riffspel. I de stunderna, som i Stronger eller Tale Of Blood funkar Achtelik bra.

As Night Falls - Embrace The Journey

Nu är det inte Nightwish-dyrkan i överkant, mer än bandupplägget; de operatiska kvaliteterna är mer subtila än en vanligtvis kunnat förvänta sig. Detta tack vare sparsamt bruk av layered vocals och ett fokus som i vissa lägen är satt lika mycket på riff som på högdragna keyboards, medan körsång och layered vocals är väldigt sparsamt. Achtelik blåser heller inte på lika hårt som Tarja Turunen (ex- Nightwish) eller Simone Simmons (Epica) har en förmåga att göra. Visst håller Łukasz Siwys keyboards ett dramatiskt ljudande sound som ändå är i stort fokus, men det lämnar ändå rum för Dylewskis riff och välskrivna baslinjer och ett matigt sound på Paweł Sirugas bas att bygga upp och göra stor skillnad. Siwy och Dylewski har ett väldigt tight samspel, där Dylewskis riff ofta bygger upp, understödda av Sirugas feta baslinjer, i progressivt anbelangade partier. Siwys keyboards fyller på och byter av för den mer melodiska ådran, och följs sedan upp av oftast blixtrande solon från Dylewski.

Relativt starkt låtmaterial och framför allt goda musikaliska insatser till trots, är det ändå något i musiken som inte fångar in som det borde. Ingen ösig öppningslåt eller trallig hitsingel. I stället är det snarare som om musiken förutsätter att lyssnaren redan är insatt, när den blåser på dramatiskt och med melankolisk flärd - de största syndarna är Lost In Words och avslutande snooze-festen Next To You. Samtidigt finns det starkare spår som visar på ett fint sätt att blanda sorg och ilska på ett något mer känslomässigt engagerande plan i låtar som Nightmare och den musikaliskt starka Beyond The Hatred. Egentligen är nog det största problemet Actheliks oförmåga att förmedla det musiken emellanåt väldigt kompetent försöker säga, och skivans längd; att skala bort upp till tio onödiga minuter hade gjort den mer greppbar. Slutprodukten blir en debut som är välskriven, välspelad, välproducerad och har några väldigt starka punkter - och ändå är till största del bortglömd minuter efter att sista låten tystnat.

 

Bästa låtar: Beyond The Hatred, Nightmare, Forgotten Legacy

 

    

 

As Night Falls - Stronger