Den australiska obygden kommer en progressivt lagd kvartett med två fullängdare i bagaget. Föregångaren Nebulae (2014) stapplade emellanåt men höll mått med några rent magnifika stunder. När nummer tre, Venus, avtäcks är det med viss spänning. Till denna fullängdare har steget att i större utsträckning gå hårt ut progressivt med spännande tidssignaturer och flertalet längre låtar. Det är mindre av slängigt melodiska refränger som till viss del fanns på Nebulae. Ett självsäkert album som inklusive bonusspår uppnår över 80 minuters längd. Det är uppenbart att det är på tok för långt; bara sex-sju låtar hade räckt till att uppnå en mer kompakt och greppbar full längd. Den överväldigande speltiden leder onekligen till mindre inspirerade mellanakter och trist utfyllnad; titelspåret Venus, långsamt uppbyggande med maffiga riff och Jessica Martins fingerfärdighet på basen, är intressant men i slutändan spretig utan att progressionen får komma till frukt.

De musikaliska färdigheterna brister inte; som helhet är Hemina sammanlänkade och följer varandra på ett elegant vis. Istället är det låtskrivandet som inte alltid håller, där det känns som om de satt upp mål för hur något ska låta, men sedan inte förmäktar uppnå det. De kortare låtarna hittar ett mer kompakt sound, som på kort tid för fram mer än vad ett par av de längre låtarna klarar. The Collective Unconscious avrundas med thrashigt mörkt riffparti, men avbryts lite väl tidigt. Expect The Unexpected däremot, är en långsam och trist ballad vilken drar ner skivans känsla redan som spår nummer två. Intressant nog införlivas en saxofonslinga, vilken borde kunnat användas mer effektivt, och ett elektroniskt popljudande trumsound som inte är särskilt smickrande. Desto bättre när allt kommer tillsammans i maffigt mörka You, som av någon anledning blivit bonusspår och i några av de längre låtarnas finaler. Det instrumentala har ett visst övertag i Hemina, där det tillåts tala i långa perioder utan att fyllas ut med sång. Martin visar föredömlig användning av basen, där den tillåts vara sin egen stjärna med jämna mellanrum och lägga den extra dimensionen och fylla ut mellan Douglas Skene och Mitch Coulls ibland ganska standardiserade riff.

Å andra sidan visar också Skene och Coull sina bästa sidor när de lägger till den metalliska tyngden i matiga riff som återfinns och leder genom skivans flera långa spår. Tre stycken spräcker tiominutersgränsen och främst i dem, men även i några andra, visar Hemina galant hur de behärskar naturlig progression som ser låtarna utvecklas och skiftas. Allra främst kan här nämnas tio minuter långa I, som kanske är skivans allra starkaste spår helt på egen hand. Stundtals kan en räddande ledgitarr eller melodiska keyboards saknas, då sången (delad mellan Skene, Coull och Martin - den sistnämnda kunde gott ha fått mer utrymme) mestadels är den melodiska ådran; musiken byggs istället av en riffbaserad approach. Den ofta väldigt rytmiska känslan kan också bli sig väl lik låtar emellan, med snarlika riffstrukturer, men när de är unika - som High Kite Rides storslagna intro - blir det riktigt snyggt. Det största problemet är ändå till slut skivans längd; när jag klipper bort de svagare spåren och lyssnar en gång till med bara de starkaste visar sig Hemina i ett annat ljus. Kanske lite väl självsäkra där.

Bästa låtar: High Kite Ride, I