Om en inte är Manowar är det klokast att hålla de hårdrockska molon labe-texterna till ett minimum. Ett memo som Hammerfall uppenbarligen missat. Alternativt skitit blankt i; den gemensamma nämnaren låtarna emellan är krigsromantisering, metal och stora jävla hammare. Inget helt nytt för göteborgspojkarna kanske, men mer varierade än så här har de varit. Faktum är att Hammerfall efter Chapter V: Unbent, Unbowed, Unbroken (2005) sjunkit djupare i mediokritet, med trista, intetsägande album - enstaka hitlåtar som Something For The Ages (No Sacrifice No Victory, 2009) och Hector’s Hymn ((r)Evolution, 2014) räknas inte - ända tills de uppenbarligen dumpades av Nuclear Blast. Resterna plockades sedan upp av Napalm Records och... ja, samma visa får tydligen fortsätta. Det är en sak som blir uppenbar under denna Hammerfalls tionde fullängdare, Built To Last.

Låt oss ta ett exempel i form av singeln The Sacred Vow, vilken tryfflar med fläskiga verser, byggda av Oscar Dronjaks mycket fina gitarrspel i riff med gott om crunch och metallisk känsla. Tyvärr sabbas den helt av en kass refräng som överfyllts med menlös kör. Layered vocals är en sak, men det här är något helt annat. Att skivans första tre låtar inleds likadant känns som en femtonminuters-svit av samma formel upprepad.  Detsamma gäller faktiskt hela albumet, som följer samma spår. Dethrone And Defy ser visserligen Joacim Cans mer på egen hand i refrängen, med subtila layered vocals, vilket framhäver honom och musiken på ett mer smickrande vis, men även där är låtskrivandet inte alls särskilt inspirerat. Vad som en gång var en själfull inlevelse i ostigheten känns mer som upprepning på löpande band, och gloriösa melodier har bytts mot den ständigt skitnödiga körsången. Kolla förresten igenom låtlistan. Du får en gissning vilken som är smörballaden. Just det. Nu har det släppts en hel del trista ballader den senaste tiden, men Twilight Princess tar fan priset. Hoppa över.

Det är otroligt trist att Hammerfall inte ens försöker göra något annorlunda, eller dra i någon annan, mer oväntad, riktning. Dronjak och Pontus Norgren har gott om fina riff på skivan - och har under en längre tid faktiskt varit Hammerfalls starkaste kort. Genomgående stoltserar Built To Last med maffigt riffverk enligt just Manowarsk skola, och med hintar till äldre skivorna Legacy Of Kings (1998) och Renegade (2000). Ett par solon glänser också storligen, exempelvis The Star Of Home, som är ett undantag bland trista låtar och faktiskt visar Hammerfalls finare sidor. Trots mitt gnällande, är gitarrspelet och en del av Fredrik Larssons maffiga baslinjer riktigt fina, och det som höjer slutpoängen med en liten halva. Cans ändå kraftfulla sång, om än lika oombytlig som alltid, gör vad den alltid gjort, varken mer eller mindre. Det finns ju alltså uppenbarligen gott om potential kvar i veteranerna. Så varför lyckas inte Built To Last imponera mer? Bristen på innovation, något nyskapande. Instrumentala partier som blåser bort lyssnaren fullständigt lyser med sin frånvaro. Och det saknas en riktigt kraftig hitlåt. Visserligen är albumet ändå det klart starkaste Hammerfall släppt på tio år, men en bra bit från de första fem.

Bästa låtar: Dethrone And Defy, The Star Of Home