Brasilianska Skyrion gör med The Edge sitt andra fullängdsverk. Det är, liksom debuten, ett independent-album. Något som kanske kan förklara den åttaåriga tidsrymd som spunnit sedan Beyond Creation släpptes. För att vara ett independent-släpp är produktionen på The Edge slående professionell, med en massiv ljudbild. Basen (Cristiano Gavioli), medan klar och präglad, lägger dovt sitt ljud över musiken, och Fausto Lima och Guilherme de Siervis gitarrattack. Titelspåret The Edge ser en ökning i keyboards, även om den inte tillåts ta huvudutrymme, den är mer subtil. Skivan är snarare riffdriven rakt igenom, med Lima och de Siervi som håller musiken igång. Också Robson Pontes får lägga mycket tryck bakom trummorna, något som han inte alls har problem med.

Den tjocka ljudbilden släpper inte alltid fram gitarrerna till deras fulla potential; i solon ska de framhävas över det andra, men här tycks de inte riktigt släppas fram där. I de uppbyggande riffpartierna däremot låter de exakt som de ska. Shouting In The Dark, en mörk låt, lagd åt det progressiva hållet, har skivans bästa riffvägg och det tillåts ges en melodisk, nästan spöklik, ådra av Jefferson Elberts keyboards. Det finns dock likheter spåren emellan; de skiljer sig inte alltid nämnvärt i varken stil eller upplägg. Fyra till fem minuter i längd, ungefär i enlighet med standarden. Var för sig kan låtarna funka relativt snyggt, men som helhet flyter det ihop en aning. Visst får skivan ett bra flöde och det är inte alls enbart negativt, men större variation spåren emellan hade inte skadat helheten.

Endless Cycle är den första låten som inte inleds med en vägg av ljud, utan har en mjukare intoning i gitarren. Clarissa Moraes (ex- Illustria) svävande röst gör låten till en melodisk historia, fullbordad i refrängen. Trots ett återigen ganska undanhållet solo gör även rytmgitarren melodi av saken, och det funkar oförskämt bra. Låten blir genast en favorit på skivan. Moraes, som ersatt Victoria MacKay sedan debuten, har en kraftig sångröst som håller till de tuffa bitarna men ändå visar upp en sårbarhet och ett djup när det krävs av henne. Hon låter närmast amerikansk i sitt utförande, samtidigt som det ligger något av Maria Breon (HolyHell) i hennes tuffhet. Det här är hennes första fullängdare, och hon gör en otroligt begåvad debut. Hon gör melodiska refränger och tar de elaka riffpartierna snyggt.

Medan de starka sidorna på The Edge blir lättare att hitta än de svagare är det svårt att blunda för de senares existens. Ett nämnvärt problem är låtarnas längd. I vissa fall känns de nästan avbrutna mot slutet. Framför allt Just Another City (Petropolis, Pt. I) på sina fyra minuter och tolv ynka sekunder kunde ha dragits ut längre och visat upp de kapabla musikaliska insatserna ur ett annat ljus. Helheten som är The Edge engagerar inte riktigt till sin fulla rätt, trots goda insatser och gediget låtskrivande. Det beror kanske mycket på de inledande fyra spåren, vilka är de som mest låter varandra lika. Det är ju också i början som lyssnaren måste fångas in. Det sker inte helt, men följer en med genom till skivans andra hälft får den ett lyft tack vare det mörker den lyckas omfamna framför allt i det mörka gitarrljudet. Föll debuten i smaken, ge The Edge ett varv. Den överraskar med sina starkaste sidor.

Bästa låtar: Endless Cycle, Shouting In The Dark

Read the review in English