Den belgiska sextetten i Dyscordia släpper sin andra fullängdare i Words In Ruin. Deras progressiva metal gjorde en kapabel debut i Twin Symbiosis (2013). Också en inte alltför oduglig cover av Sonata Arcticas My Land har de släppt. Den är visserligen inte helt indikativ av musiken på Words In Ruin, så det är nog bäst att börja lyssna. Det märks rätt så snabbt att introt är meningslöst att ha som intro, och borde kort och enkelt ha satts ihop till ett längre spår tillsammans med Harlequin’s Grief, vilken är en välskriven, kapabel öppnare, utan att driva för djupt eller sväva ut. Den visar upp vad som förestår, och det med snygga musikaliska insatser. Det blir sedermera både djupare resor och betydligt mer inlevelse. Dyscordia kör med en del growl, som inte alltid tillför mycket. Exempelvis i den i övrigt riffigt snygga The Masquerade. På andra ställen blir det istället väldigt effektfullt, som i vissa partier i den snygga Bail Me Out.

Även om jag inte är säker på om det är han som growlar, håller Stefan Segers rensång bättre i helheten. Men det finns också ett praktexempel på hur bra de två kan låta tillsammans, i låten Never Will, vars många musikaliska sektioner bygger upp och bygger upp till ett klimax där growl och rensång hand i hand leder finalen i hamn. Guy Commeenes ledgitarr är bland det bästa här, då varje låt är välsignat med hans blästrande leads och hypnotiska hooks. Martijn Debonnet och sångaren Segers hanterar också de gitarrer, vilket om jag räknat rätt sätter summan på tre gitarrister som bryter av och fyller på varandra effektfullt och med inlevelse. Solona är inte nödvändigtvis det bästa han gör, även om han sätter dem också. Istället är det hans ledslingor som lyckas slingra sig igenom hela skivan och utvecklas, förändras och ständigt hålla nivån jämn.

Chthonic Star är ytterligare ett exempel på mästerfullt låtskrivande, och effektfulla growls. Men även här är det i det närmaste Commeene som är stjärnan. Eller, snarare tillsammans med gitarrkamraterna Debonnet och Seger. Den sistnämndas något högre röst i avbrytning till de ganska prevalenta growlen flödar mästerligt med ledgitarrens vindlande gångar. Låten har också skivans bästa solo, där gitarristerna byter av med varandra. Medan låtarna inte nödvändigtvis är särskilt korta, med bara två spår under fem minuter, så är inget spår egentligen särskilt långt heller, med bara avslutande Words Of Fortune som spänner över sju. Låtarna är koncisa på det viset, men rymmer ändå progressionen som behövs för att musiken ska kunna föras framåt och är ständigt välkomponerade. Den lite kortare A Perfect Day är en bra, snabb visa. Högre tempo och med vindlande melodisk ledgitarr mot den näst intill hypnotiska rytmsektionen gör den snygg, men den krymper ändå jämfört med de något längre låtarna, som också de visar prov på det snabba spelet, men också får rum för lugnare, och absolut inte därmed simplare, partier.

Det finns tyvärr en fullständigt meningslös ballad inkastad, troligtvis enbart som utfyllnad, i den tre minuter korta Sacred Soil Of Souls. Det balla namnet till trots, så är låten på tok för kort för att kunna leda någonstans, och den når sin ände innan en begripit att den kommit till världen. De lugnare bitarna i övriga låtar tar ut det, som tur är. Framför allt i den närmast episka avslutande Words Of Fortune, vilken leder hela skivan runt. Albumet är något ojämnt vid sina ställen, men i de delar som är bra visar Dyscordia upp sig från sina bästa sidor. De melodiska bitarna är kanske bäst, men också de rent riffdrivna progressiva spåren har poäng och starka sidor. Ett album som säkerligen kommer att växa med fler lyssningar och rekommenderas den som känner att progressiv metal är värt att lyssna på. Eller jag ska nog snarare säga, i det här fallet är det värt att lyssna på.

Bästa låtar: Never Will, Chthonic Star, Words Of Fortune