Blaze Bayley - Infinite Entanglement

Genre: Heavy Metal -

Mannen som vägrade dö släpper idag sitt sjunde album under egen moniker. Ett konceptalbum, betitlat Infinite Entanglement, om den första människan att leva i tusen år. Anmärkningsvärt med inte bara skivan, utan också Blaze Bayleys hela väsen, är hans autenticitet. Inte ett ord står att tvivla på. Jag har läst en del omdömen som Infinite Entaglement fått, från runt om i världen. Högsta betyg, lovord överallt. bra kan den ju inte vara? Som flera gånger förr i Bayleys diskografi, behandlar musiken vad som utgör en människa. Singeln Human är att jämföra med med Robot, från albumet The Man Who Would Not Die (2008). Inte bara tematiskt, utan också i vad det sammanfattar och utgör och delen låten tar i konceptet. Och i hur den representerar Bayley, som avslutar låten med orden ”I am me”.

Blaze Bayley - Infinite Entanglement

Ljudbilden är inte lika massiv som på de tidiga skivorna (mästerverken?), utan något snarlik föregångaren The King Of Metal (2012). Däremot är skivan i sin helhet mer inspirerad, dramatisk och teatralisk. Tre starka låtar inleder, trots att jag inte blev tagen av Human när jag hörde singeln först. Nu räcker det med en lyssning, för att inse storheten. Efter de inledande tre låtarna tar What Will Come vid. En akustisk historia tack vare Thomas Zwijsen (som Bayley ju ofta spelar live med) som ökar i intensitet. Stråkpartiet - solot! - i mitten och Bayleys skört inlevelsefulla sång sätter resten. Till skillnad från många andra av Bayleys ballader finns det något positivt här - något som kanske stämmer för hela skivan, som inte alls har samma mörker som exempelvis Promise And Terror (2010) - som inte alls drar ner på tempot eller känslan. Det här är balladen vi väntat på, när i stort sett alla andra ballader som släppts på mycket länge lämnat mycket att önska.

Visserligen är det fullständigt orättvist att kräva att Bayley ska vara sångare av samma kaliber som på Maidens The X Factor (1995), med tanke på tidsrymden som spunnit. Trots det är han är ändå otroligt stark, mer inspirerad än på mycket länge, och varenda ord förs fram med äkta känsla. Också texterna är på sätt och vis typiska för Bayley, men känns ändå nya och de slutför, fullbordar och driver i hamn ett tema som Bayley var menad att sjunga. Gitarrist på skivan är Chris Appleton (Absolva, Fury UK), bror till Luke (Iced Earth). Trummis och bassist på skivan är Martin McNee respektive Karl Schramm, bägge från Absolva. Lite kortfattat alltså, Blaze Bayley featuring Absolva. Snart sagt varenda låt har en minnesvärd refräng och instrumentala partier som lägger hakan i backen. Riffen i valfri låt är nya, färska och sitter hand i hand med temat. Den snabba Dark Energy 256 med tuffa rytmpartiet som byts mot ett högoktanigt gitarrsolo, påminner en del om Futureal medan Stars Are Burning och Solar Wind (två av de bästa låttitlarna hittills förresten) har mer av soloskivan The Tenth Dimension (2002) och minnen från The King Of Metal (2012).

Skivan är mer melodisk än vad jag kanske förväntat mig, då mycket av Bayleys tidigare musik varit riffdriven och lutat mer på heavy-delen av heavy metal. Här har Chris Appleton fått en hel del melodiska partier som framhävt egenheten i skivans stil. Det är otroligt svårt att plocka ut ett enstaka spår som sämre än något annat, helt enkelt för att det är ett så otroligt tight album som verkligen plockar fram det bästa ur Bayley och de musiker han jobbat med. Själv är han kanske inte lika djup och flödar med musiken som han gjort förr, men hans sångröst är helt perfekt. Jag blir storligen förvånad om den här skivan inte kommer rankas som ett av Bayleys bästa alster - Maidenåren inkluderade. Kanske slår den inte The X Factor och Silicon Messiah, men nog är den där i toppen och det hörs redan efter 50 minuter. En fyraårig väntan var värd varenda minut. bra kan den ju inte vara? Jo. Det kan den.

 

Bästa låtar: A Thousand Years, Solar Wind, A Work Of Anger

 

    

 Read the review in English

 

Musikvideo: Blaze Bayley . Human