De är bandet som alla älskar att hata, eller älskar att älska bara för att jävlas med de som hatar dem. Danmarks favorit dödsmetall-turned-groove-rockabilly-orkester. Volbeat. Omslagskonst till trots, med bockskallar och djävulsfigurer, är det inget direkt mörkt och hotfullt i musiken, som det kan anses ha varit på tidigare alster. Volbeat anses springa mer och mer mot mainstream och mot dansbandsmetal. Något som blir extra kraftigt om en stirrar på hitlåtar och singlar som Lola Montez från förra albumet (Outlaw Gentlemen & Shady Ladies (2013)) och The Bliss från den här. Till viss del också öppningslåten The Devil’s Bleeding Crown. Den sistnämnda besitter metalliska grooveriff och en massivitet oskådad under resterande albumet. Michael Poulsens sång däremot är inte alls lika hårdkantad som sången behövt, men trots det är det en av skivans bättre låtar. Poulsen är mer förfinad. Hans hårda kanter är bortslipade, och hans sång bär mycket av det som gör att det blir ”dansbandsmetal”. Det finns faktiskt en del metal-riff, som i exempelvis The Gates Of Babylon, men de har skavts ner och är inte alls av samma kaliber som på Volbeats tidiga skivor. Fortsätter gör också fascinationen vid kvinnonamn; Marie Laveau och Mary Jane Kelly gästar albumet, bägge är bra låtar, men den sistnämnda det starkare valet.

The Bliss är en uppenbar singel; trallvänlig och mysig i sitt eget lilla skal. Den går också under namnet For Evigt, då till hälften på danska, men den helt engelska versionen är mycket bättre. En annan låt som också gör sig bättre utan en massa gästspel är Black Rose, som redan efter ett par sekunder skrek Danko Jones-stuk. Beskåda! En halv sekund senare börjar Jones själv sjunga. Saken är ju bara att Danko Jones är genrens största föredetting. Skivans deluxe-version har den utan Jones, och förbättringen är inte liten. Egentligen är nog skivans största problem att de flesta låtarna inte alls är särskilt bra; efter de fyra första låtarna sjunker skivans kvalitet drastiskt och det finns bara ett par tre spår till som egentligen är något att ha. Ett av dem är semititelspåret Seal The Deal - också släppt som video på förhand. Ren Volbeat från start till stopp, ett steg nertrappat på metall-skalan, men fortfarande med punch och attityd. Bäst på skivan. Förutom det, två menlösa covers och en massa filler.

Ett par grymma solon här och där räcker inte för att bära upp trista låtar, men det är egentligen det mest spännande som händer på gitarrsidan. Poulsen och polarn Rob Caggiano imponerar inte storligen med sina riff, förutom möjligtvis inledningslåten, och låtarnas upplägg är också vanligtvis ganska trista. Visserligen känns Volbeat inte som det band som ska vara nyskapande på just det området, men där de är nu känns de snarast som de står stilla i utvecklingen. Jag hade markant dragit ner på antalet låtar på skivan och gett fan i att slipa så förbannat på det som blev kvar; lite aggressivitet hade inte skadat, och Poulsen behöver dra till med några ”ah!” i slutet av några ord. Det hör liksom till. Som det är, duger Seal The Deal & Let's Boogie, inte mer. Nu är inte nödvändigtvis bristen på tyngd och aggression något jätteproblem i sig, men om din mormor ska lyssna på ett hårdrocksband, så är det troligtvis Volbeat. Inte min mormor, hon lyssnar på Immortalized.

Bästa låtar: Seal The Deal, The Devil’s Bleeding Crown