Jorn - Heavy Rock Radio

Genre: Rock/Metal -

Som alltid förvägrande epitetet ”heavy metal” är Norges stolthet, Jørn Lande, ute med ett nytt ”heavy rock” alster, den här gången fylld med covers; favoriter valda ur Landes egen kakburk. Tråkigt nog - är kanske att sträcka på ordets mening - är två av låtarna i original med Landes egen husgud Ronnie James Dio på sång. Jorn gjorde nämligen redan 2010 en Dio-tribut. Ska en skriva en rad om en cover-skiva, bör så kanske göras i jämförelse med originallåtarna, men ska sanningen fram (och det är ju alltid bäst, har jag hört), har jag ingen aning om vem Frida och John Farnham är, och jag kan personligen inte nämna en enda låt till av vare sig Eagles eller Journey, än de som Lande valt ut här. Så här finns både lite uppenbara låtval, som låtarna med originalsång av Dio, och ett par mer otippade. Maidens The Final Frontier höjer genast på ögonbrynen. Låten i sig tar Lande intimt intill sig, och det kunde gott ha varit ett kraftigt och atmosfäriskt Jorn-original.

Jorn - Heavy Rock Radio

Jørn Lande delar musiklyssnare; antingen är han den största vi har idag, eller så är han ”medioker” och ”ingenting mot [valfri 80-talsvokalist]”. Den som sållar sig till den andra gruppen lyssnare har objektivt, fullständigt fel. Landes sånginsats i Avantasias mästerliga Lucifer (från senaste albumet, Ghostlights (2016)) är nämligen av världsklass, och något som ingen annan kunnat klara av lika vackert. Påstår en därefter ändå att Lande är medioker så bör ens rättighet att lyssna på musik dras in. Nu finns på Heavy Rock Radio inget av samma kaliber som Lande i rollen som Lucifer, men Lande är ändå exakt vad en förväntar sig. Den formidable kraft som låter musiken hålla ett visst mörker, tongivet av hans säregna stämma. Han ger Journeys Don't Stop Believin' mer stake, men jag hade kanske hellre hört den av en yngre Lande, cirkus Worldchanger (2001), och förvandlar Queens Killer Queen till något helt eget i dramatikens teatraliska tecken; inte lika extravagant som originalet, men godkänd Jorn-känsla.

En av de viktigaste delarna på skivan däremot, är Trond Holters gitarrspel. Han har inte samma framträdande roll som på skivan de båda släppte förra året, men känns betydligt mer framhävd än på Traveller (2013). Solot han lägger i skivans höjdpunkt, Hotel California - bara jösses. Det är så en cover ska gå till; den behåller samma atmosfär som originalet, men ger den Landes tuffhet och Holters sologlänsande. Det lyckas Heavy Rock Radio bra med; Jornifieringen av Landes favoriter, som lämnar kärnan av originalen. Helheten andas helt klart av Landes väsen. Musiken, som vanligt i fallet Jorn, är väldigt Dio-inspirerad, med mustiga riff och flödande sångmelodier. Running Up That Hill (original: Kate Bush) blir en positiv överraskning, där Trond Holter fyller på med snabba solon och slickande leads. En kul skiva för inbitna Lande-fans, men med några lätt bortglömda låtar, överraskande nog är Rainbow In The Dark en av dem. I Know There's Something Going On är repititiv och, rätt ut sagt, trist som öppningsspår. Däremot väger de tyngsta spåren... mer, rent ut sagt. Där Lande sätter hårt mot hårt, och Holters glänsande rent av lyser i mörkret. En cover-skiva med en del onödigheter och filler, men där det starka verkligen är starkt och bär tecknet av Jørn Landes signum.

 

Bästa låtar: Hotel California, The Final Frontier, Die Young

 

    

 

Musikvideo: Jorn - Hotel California