In Mourning - Afterglow

Genre: Death Metal/Melodic Death Metal, Progressive Metal; -

Det har tagit fyra år för Faluns mindre pansarvagnsbesatta metalkoloss, In Mourning, att släppa en uppföljare till erkända The Weight Of Oceans (2012). Fyra, ska det visa sig när Afterglow kört som en dystopisk ångvält över mitt förstånd, väl använda år, och tid väl värd att vänta, trots att bandet inte nådde mina öron förrän någonstans mitt emellan. Svunna är svarta stugans gotiska dagar; Afterglow utvecklar på The Weight Of Oceans och den indigosvärtade atmosfär den inkapslade. Afterglow tar breda penseltag i bleka kulörer, men lämnar ett starkt intryck med omfångsrikt låtmaterial vilket kaptiverar med stor passion, trots att det bara består av sju låtar. Afterglow låter inte sig själv flyta iväg, varken i längd eller omfång; minuterna, känslostämningarna är berättigade och albumets 53 spelminuter precis rätt.

In Mourning - Afterglow

Från aggressivt hypnotiska öppnaren Fire And Ocean med svärmande leads och massiv känsla, till gotiskt minnande doom-tunga titelspåret som avslutar skivan. Där, och genom styrka och de tre gitarristernas blästrande solon och glänsande leads, tillsammans med Pierre Stams monumentala baslinjer, levereras In Mournings hittills starkaste och inlevelsefulla album. Inte lika komplext som föregångaren, men med dess starkaste sidor utvecklade. Den första hälften av skivan är kanske något starkare än den andra, men för den sakens skull är inte någon del av skivan till närmelsevis svag. The Lighthouse Keeper fångar inte in riktigt lika hårt som Fire And Ocean, eller monstruösa The Grinning Mist, men är ändå en relativt stark uppvisning i trillingyxans kraft och massivaste death. Speciellt om en vill börja jämföra med In Mournings egna första två alster. Samtidigt är det hemsökande, instrumentala parti som avslutar skivans bästa låt, Ashen Crown, bland det snyggaste som hörts på en dödsmetall-skiva. Eller någon skiva alls.

Tobias Netzell är inte bara en av tre gitarrister (de båda andra är Björn Pettersson och Tim Nedergård), utan också bandets vokalist sedan starten 2000. Tack vare hans vältaliga stämma och djupa growls ställs mycket av ljudbilden till hans förfogande, då In Mournings fingertoppskänsla för att utveckla varje beståndsdel till ett emotivt monstrum, med individuell impakt - liksom helhetlig kraft - beror på hans känsla för mystik och en hemsökande inlevelse. Också sångens plats i mixen, inte lika framhävt och centrerat som är brukligt, ger musiken tonvikt på djupet Netzell personifierar. Därmed inte sagt att han är den enda bärande punkten. Det är nämligen svårt att poängtera något i musiken som inte behövs. Rytmsektioner som personifierar djupens brinnande obeveklighet i maffiga riffpartier och slagkraftiga midtempo-partier, satt med gitarrleads med episka infall och långsam uppbyggnad genom långa låtar som kräver lyssnarens uppmärksamhet för att inte försmäkta. Men ge dem uppmärksamheten, och de ger en av årets hittills mäktigaste och inlevelsefulla musikupplevelser. Det havet sväljer kan det också lämna tillbaka. Frågan är bara i vilken form, och i vilken tanke.

 

Bästa låtar: Fire And Ocean, Ashen Crown

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

In Mourning - Fire And Ocean