29 januari 2016 ser en mängd släpp. Först och främst Avantasia, men även Dream Theater, Cauldron och Eternal Of Sweden. Och, så klart, Serenity, som släpper sin femte fullängdare. Österrikarna har alltid haft en känsla för dramatik och fantasy, med legender och odödlig kärlek i fokus. Det märks direkt i introt - som också är titelspåret - som gott kunde varit film- eller tv-spelsmusik. Bombastiskt och överdådigt, och i stark kontrast till hur Follow Me sedan inleds; medelst simpel pianoslinga. Låten blir sedan något Kamelot-isk i känsla och tonläge, om än något mer lättstämd tack vare Georg Neuhausers sångröst. Lite snabbare och tuffare vill det sig musikaliskt i Sprouts Of Terror och Fate Of Light. Med snabba rytmsektioner och till och från ett par tuffa riff, men samtidigt med melodiska refränger lyckas det bli en skön avbrytning mot de mer symfoniskt bombastiska inslagen.

Singeln Iniquity plockar återigen fram känslan för filmmusik, när storslagna symfoniska element som hämtade ur Pirates Of The Caribbean läggs över midtempo-rytm och matiga riff. Neuhauser låter något återhållsam i refrängen, kanske för att släppa fram bakgrundskörer och alla de musikaliska elementen mer. Låten funkar bäst i de instrumentala partierna. Cris Tían gör sin första skiva med Serenity, efter att han förra året ersatt gitarristen Thomas Buchberger. Också Clémentine Delauney som gjorde en bra insats på förra skivan, War Of Ages (2013) har tackat för sin tid i Serenity, men inte ersatts, utan Georg Neuhauser huserar själv på området ledsång. Tían gör till och från en ganska anonym insats, medan han i vissa ögonblick lyckas dra till ett episkt solo här och där, främst i Caught In A Myth, som besitter ett riktigt monster till solo. Riff hanterar han allra snyggast i Fate Of Light, medan han ofta hamnar i viss skymundan för de symfoniska keyboardelementen och poppigare partier. Tyvärr, kan sägas, för gitarrdrivna partier är något som Serenity gör bra.

Neuhauser låter ibland skrämmande lik Tony Kakko (Sonata Arctica). Både på gott och ont, eftersom en gärna vill att sångaren är egen. Samtidigt är Kakko så bra att en liksom inte klagar över det. Till och från visar han upp en svårslagen skörhet, som i Iniquity, vilken ger det bombastiska i musiken ett annat djup. Flera av låtarna börjar lite i smyg med halvsmöriga keyboards, så en vet aldrig när det står ballad att vänta. Reason är en sådan låt, som sedan briserar i högdragna element, för att sedan bli småpoppig mysmetal utan något större värde bland de bättre låtarna. Balladen, smörig som bara den, kommer istället i My Final Chapter, och tillför ännu mindre till helheten. Otroligt typisk, och lätt att hoppa över. Semiballad blir det också i The Perfect Woman, som gästas av Amanda Somerville (Trillium, Kiske/Somerville), men låten är löjlig i uppbyggnad och gör inte hennes förmågor rättvisa. Hon borde ha fått vara med på Avantasias skiva istället.

Vi har hört förr hur Serenity har en dragning mot det episka, men trots det väljer de även nu på sitt femte alster att hålla låtarna i radiovänlig längd, utan att något verkligen får ta tid på sig. De längsta låtarna här, är inte mer än fem och en halv minut i längd. Det är synd att ett band med både kapacitet och passion inte låter ta ut ett riktigt äventyrssving, speciellt när det, framför allt i låtar som Iniquity och Caught In A Myth, låter som om de verkligen, verkligen vill. Låtarna går i sådana tankebanor, men hålls koncisa istället för att progressivt uppnå något större och mer utmanande för både musiker och lyssnare. Trots några keepers i låtmaterialet är det här inte skivan som kommer att omvända någon. Lika lite som det är skivan som cementerar mig som ihärdigt fan av Serenitys halv-mainstream, halv-filmsymfoniska power. Men det är en inte allt för sjåpig power-platta.

Bästa låtar: Caught In A Myth, Fate Of Light