I jämförelse med många andra av samma skola har Megadeth ständigt hållt spåret rakt och stilen snarlik. Det har inte hindrat många från att beklaga sig över de sentida alstren, då både 2013 års Super Collider (som faktiskt var bra) och den purfärska Dystopia fått ta emot både ris och ros. Jag är inte, och kan inte bli, något mega-fan av Megadeth, men när lyssningen väl sker är det svårt att slita sig. Banduppsättningen har ändrats markant, då hälften av medlemmarna är nya. Chris Broderick (gitarr) och Shawn Drover (trummor) hoppade av, och deras platser hålls varma på Dystopia av Kiko Loureiro (Angra) respektive Chris Adler (Lamb Of God). Det är alltså långt ifrån nybörjare, utan redan etablerade musiker som fyller på Dave Mustaines orkester.

Det kan kännas som om Loureiro gör ett ganska stort genrekliv, men lyssnar en på skivorna han släppt under eget namn försvinner snabbt alla tvivel. Mycket riktigt. Både han och Mustaine känns otroligt vigorösa, redan ett par spår in i Dystopia. Vare sig det är de feta riffen, vindlande solon eller slickande leads, finns det inget att klaga på. Och låtskrivandet lider heller inga större brister. Snarare tvärtom, då det känns mer inspirerat, mer back to basics, än tidigare; mer upplyftande än Super Collider. David Ellefson gör sitt tredje album med Megadeth sedan han kom tillbaka (han missade visserligen bara lika många), och visar att han till fullo hör hemma i Megadeth. Det kanske är Mustaines band, men Ellefson är minst lika viktig. Bassolot i Fatal Illusion ger hela låten en helt annan nivå, och är i sig simpelt och effektivt. Men det går inte annars heller att betvivla Ellefsons meriter, då han ständigt håller sig till att fylla på Mustaines och Loureiros ledgitarrer och ge dystopin ett djup med karaktär.

Den första hälften av Dystopia är thrash av Megadeths typiska skola, låtar som håller sig ungefär fyra och en halv minut och som kommer att sitta stenhårt live. Speciellt de tre första; The Threat Is Real, titelspåret och Fatal Illusion ger en massiv treenighet som redan från början sätter standarden. Ytterligare har vi Poisonous Shadows, där Loureiro också spelar piano. En långsammare låt, som på sex minuter är skivans längsta. Mustaines sång är lågmäld och olycksbådande, och de tunga riffen driver låten framåt i harmoni med Ellefsons bas. Ett snyggt spår som visar att Megadeth kan bryta sin egen ram och få ett enastående resultat. Skivan är på intet sätt perfekt. Den uppnår trekvarts längd, med en del utfyllnad och en cover som avslutare. Foreign Policy (i original av Fear) passar in i skivan, men Mustaine kan skriva bättre själv. Utfyllnad som Post American World och Lying In State sveper förbi obemärkt bland de snyggare verken.

Och så Mustaine. Karlns sångröst är väl vad den alltid varit. Full av karaktär, visserligen, men i övrigt om en hört en skiva, så låter den likadan här. Det bästa med Megadeths musik är ju hans gitarrspel. Och här, när Broderick gett rum för Loureiro, lyfts det fram snyggt. Skivans höjdpunkter är utan tvivel duellerna de två emellan, och de snygga shred-partierna och solon. Instrumentala Conquer Or Die är typexemplet. I slutändan ett tuffare album än jag förväntat mig, eftersom det soundets successivt tonats ner en aning på de senare skivorna. Mindre krusiduller, inget skitsnack. Mustaine gör vad Mustaine gör. Sedan är ju karln ett rövhål, men musik kan han i alla fall spela.

Bästa låtar: Dystopia, Poisonous Shadows