Många saker förbluffar mig när det gäller Avantasia. För det första, fansen. De som förväntar sig en ny Metal Opera, trots att de vet att de inte får någon, och sedan gnäller över att de inte fick någon. För det andra, hur Tobias Sammet tycks kunna överträffa sig själv gång på gång. Vi börjar från början. Mystery Of A Bloodred Rose har kallats ett uselt val till singel. Fullständigt begripligt. Den luktar mer köttfärslimpa än Meat Loafs armhålor, och är den enda låten på skivan där Sammet alena hanterar ledsången. Men det gäller att begripa att Sammet i Edguy aktivt tagit avstånd från epitetet "power metal", och nyligen kallade Avantasia för bombastisk rock. Kortfattat, han vill bli mer mainstream och är inte feg att göra vad många skulle kalla selling out. (Ja, det var ju låten han skrev när skivbolaget ville att han skulle ställa upp i Tysklands uttagning till Eurovision Song Contest.) Jag var inte alls överdrivet förtjust i Mystery Of A Bloodred Rose när jag först hörde den, men den växer. Inte till oanade skyar, men till en mysig trudelutt. Låten, som inleder skivan, följs av en oanad varieté, där Jørn Lande (Jorn, ex- Masterplan) har en stor roll.

Det som av många kommer att kallas huvudnumret är tolv minuter långa Let The Storm Descend Upon You, vilken påminner en del om Masterplan. Sjukt snygg, även om Lande inte har riktigt samma stil som i The Scarecrow från skivan med samma namn (2008). Ghostlights är ett i högsta grad varierat album, till stor del på grund av de många gästsångarna. Om en känner för att vara extravagant kan en kalla det "spretigt". På tidigare skivor har gästsångarna gestaltat karaktärer som återkommit i flera spår även på samma skiva, med vissa undantag för sångare som bara hörs på en låt. Nu är det många fler gästsångare, och de flesta dyker bara upp i duett med Sammet själv på varsin låt. Dee Snider (Twisted Sister) har en otroligt mogen röst, trots att det är allt annat än vad en förväntar sig. Tyvärr känns The Haunting som en blekare version av Death Is Just A Feeling (från skivan Angel Of Babylon (2010)), med den läskige Jon Oliva (Savatage) i huvudrollen. Snider är bra, det är musikaliskt som låten aldrig lyfter. I Seduction Of Decay hör vi Geoff Tate (Operation Mindcrime, ex- Queensrÿche). Bottennapp. Värre än att sakna AC i bilen i tjugo minusgrader.

Därefter följer bland det bästa material Sammet skrivit; hans förmåga att antingen skriva musik som passar gästsångaren som handen i handsken, eller sätta rätt gästångare i rätt låt, är näst intill kuslig. Gothrockiga Draconian Love med Herbie Langhans (Sinbreed) lyckas förvånansvärt bra, och växer för varje gång en hör den. Isle Of Evermore är en ganska typisk ballad, och tråkigt nog har Sammet valt att låta Sharon Den Adel (Within Temptation) sjunga just den. Hon kan så mycket mer, och i jämförelse med vad hon gjorde på Metal Opera-skivorna (också ballader...) sticker inte Isle Of Evermore ut. Vidare måste vi prata om Sasha Paeth. Inte bara är karln en producent av kvalitet, utan också en kriminellt underskattad musiker. Gitarren främst, och det är den han spelar i Avantasia (liksom han gjorde i Heavens Gate). Hans riff är ofta det som lyckas ge musiken rätt stämning, från det där mörka, till det där episkt högdragna. Solon som de i titelspåret och det nästan återhållsamma lirandet i Let The Storm Descend Upon You känns ju nästan som ren uppvisning.

Oliver Hartmann (ex- At Vance), som spelar massor live med Avantasia, gästspelar också som ledgitarrist i ett par spår, liksom Bruce Kulick (ex- Kiss). De glänser som allra starkast i Babylon Vampyres, som ger lite vibbar av Edguys Age Of The Joker-skiva (2011). Högt tempo, glänsande power metal. Medan jag inte direkt kan påstå att någon sångarinsats är dålig, finns det en som höjer sig - naturligt - ett steg över de andra. En man som är mer rädd för power metal än Sammet, men som ändå återkommer till genren gång på gång. Good guy Kiske. Om någon tvivlade på Sammets förmåga att skriva power metal försvinner det tvivlet genast i titelspåret och Unchain The Light, förgyllda av Michael Kiske underbara stämma. Framförallt titelspåret är ett utmärkt exempel på perfekt power metal, med Kiske i spetsen och melodiska hooks och ledgitarrspår av Paeth. Tyvärr har väl inte Kiske riktigt lika mycket matieral som på förra skivan, men att höja nivån som han gör är anmärkningsvärt.

Sammet har som sagt flutit iväg från power metal, men han har inte lämnat det helt. Ghostlights visar tydligt att den sidan finns kvar. Samtidigt visar Sammet hur han behärskar andra intilliggande genrer. Hans bombastiska rock lyckas få en egen identitet på det här, lite mörkare, Avantasia-albumet. Medan balansen är otroligt snygg, särskilt i Let The Storm Descend Upon You, och det finns otroligt välskrivna och snyggt framförda rockigare spår - A Restless Heart And Obsidian Skies, med Bob Catley (Magnum) ska nämnas - är det ändå power metal-låtarna som är bäst på skivan; Master Of The Pendulum, Unchain The Light och framför allt titelspåret. Vissa gästsångare kunde ha hoppats över, och ersatts med Kiske istället, men hitta den låt som inte skulle bli bättre om Kiske var med. Exakt. Den låten finns inte. Ghostlights är en skiva som inte tycks följa ett klart utstakat spår, som The Mystery Of Time (2013). Den är spretigare. Men variationen är, i mitt enkla tycke, en fördel. Här finns ingen Stargazers, men likt förbannat tror jag att Ghostlights kan ligga ikapp med Angel Of Babylon när det gäller Avantasias fetaste alster. Det kan vara Tobias Sammets magnum opus.

Bästa låtar: Let The Storm Descend Upon You, Ghostlights, Unchain The Light, A Restless Heart And Obsidian Skies, Master Of The Pendulum, Babylon Vampyres

Read the review in English