Eternal Idol - The Unrevealed Secret
Genre: Power Metal, Symphonic Metal; -Det kanske började som en meme, men har i högsta grad blivit sanning att 2016 kommer vi inte att tala om i framtiden. Det har varit ett prövningarnas år för människosläktet på snart sagt alla sätt som finns - de har till och med ändrat på Toblerone! Men något av det mest svårvänjda har varit Fabio Liones plötsliga och kataklysmiska utträde ur hans legendariska Rhapsody Of Fire (han har sedermera ersatts av Giacomo Voli (Teodasia). Tidigare i år släppte han sitt sista album med det legendariska bandet, i den enastående Into The Legend - ett otroligt värdigt avsked. Redan då fanns planerna till Eternal Idol, som värvats av Frontiers Records för att snabbt skicka ut en debutskiva -The Unrevealed Secret. Det är mer hemmavant territorium ändå, för Lione, som efter Secret Garden (2015) känns något malplacerad i Angra.
Till kontrast är Giorgia Colleluori (Hollow Haze (hon ersatte faktiskt Lione där, karln är överallt)) mogna röst något som Lione egentligen inte behöver. Inte för att hon på minsta sätt är dålig - hon behandlar sin höga stämma riktigt snyggt i Hall Of Sins och Awake In Orion - men produktionen har satt Lione i fokus, och Colleluori agerar mest understöd, och det behöver inte Lione. Från Hollow Haze kommer också Nick Savio och Camillo Colleluori till gitarr och keyboards respektive trummor, och Andrea Buratto (Secret Sphere, Hell In The Club) har värvats som bassist. Supergrupp? Nja, snarare Hollow Haze 2. Den musikaliska inriktningen är således egentligen ganska trist. När namnet så direkt är hämtat från en Black Sabbath-skiva kanske en hade kunnat förvänta sig en något annorlunda stilinriktning, men sanningen är att ingen av medlemmarna springer särskilt långt från bekvämlighetszonen i Eternal Idol.
Savios högdragna keyboards är inte helt olika Alex Staropolis i Rhapsody, men ännu mer låter det som vad vi redan hört i Hollow Haze. Kanske mer åt det symfonisk-krämiga hållet snarare än att låta musiken utvecklas och gå progressivt som i just Hollow Haze. Det finns ändå kompetent material spritt skivan igenom, men kanske mest koncentrerat till de tre första låtarna. Öppningslåten Evil Tears är rent av den enda låten som verkligen sätter sig fast, för att sedan se skivan sjunka och aldrig hämta sig. Savios gitarr får aldrig stå i fokus som den emellanåt borde få. Istället blåses hans keyboards upp och åtföljs av högtravande refränger som ändå inte sätter sig fast. Här saknas den skitigare kontrast som ett fläskigt riffparti kunnat sätta. De solon som återfinns är mestadels där bara för att de måste. Fullständigt anonyma låtar som Blinded och A Song In The Wind där slagkraft saknas, liksom vettiga hooks eller något som helst att trollbinda.
Faktum är att hela skivan i slutändan saknar det där sista. Is The Answer Far From God? har en avskalat enkel refräng, med lite hårdkantad Lione som styr. Desidia å andra sidan ser en mer duettartad inställning, med hemsökt känsla i verserna och avbyten mellan Lione och Colleluori, tillsammans med det snyggaste gitarrspåret på hela skivan. Här görs hela uppsättningen rätt och ett av skivans största ögonblick kommer, för att sedan dala ut i en avslutning som inte håller klass. Trots några riktigt fina stunder lider The Unrevealed Secret av ett antal stora brister, trots att den genomgående är framförd kompetent av lika kompetenta musiker. Frontiers hade på tok för bråttom att få ut den, vilket har lett till att den känns forcerad på sina ställen. Framför allt däremot, kommer den för snabbt efter Liones omvälvande utträde ur Rhapsody - både musiken och fansen hade behövt tid på sig. Vi kan väl låta bli att prata om 2016 ändå..?
Bästa låtar: Evil Eyes, Desidia
