We Are Heavy Metal är egentligen argentinarna Feanors tredje fullängdare, men det är inte förrän nu de riktigt nått utanför sina egna gränser. Till detta tredje alster har nämligen en del utrikiskt manskap anlitats. Tyske Sven D'Anna (Wizard) sjunger, medan amerikansk expertis hämtats i form av Ross The Boss och David Shankle, som båda lirat med legendariska Manowar - den förstnämnda under storhetstiden på åttiotalet. Blandningen mellan sydamerikansk power och traditionell heavy metal är inte helt oäven, när den är som bäst. Inblandningen av Manowars båda ex-gitarrister ger en ganska tydlig fingervisning vart den musikaliska inriktningen tar sig. Alltet är väldigt Manowar, ända ner på texterna, skivtitel och omslag. Det står alltså uppenbart att Feanor satsar på en riffdriven approach.

Gitarrerna, ständigt med ett crunchigt och passligt heavy-baserat sound, känns ständigt onyanserade, aldrig helt innovativa och låtmässigt ganska stagnanta. De flesta låtarna går i stadigt mid-tempo, och rör sig inte jättelångt. Det snabbare titelspåret är därför mest intressant, tillsammans med de lite längre - och mer experimenterande - Water Gardens och The Visitors, vilka är värda att höra. D'Anna ger det hela sitt häxmästarlika signum, med unika röst och framtoning. Medan han inte riktigt besitter samma röstmässiga styrka som för sex-sju år sedan, är det ändå med pondus han kommer fram. Han tas också en del ur sin säkerhetszon, och medan resultatet kanske inte ständigt är femstjärnigt (hans höga register är ju inte vad det var på Wizards mästerliga ...Of Wariwulfs and Bluotwarves (2011)), är D'Annas insats på skivan väl godkänd. D'Anna får också lämna rum, när Tony Martin (ex- Black Sabbath) gästar. Han ger låten Crying Games en nivå av trovärdighet och kontrast mot den i övrigt ganska ostiga sången av D'Anna (vars röst jag för övrigt älskar). Att låten också musikaliskt sticker ut gör att den ger lite omväxling i albumet. Tyvärr lider den ändå av samma syndrom som resten av skivan. Den är helt enkelt inte särskilt intressant.

Här och där finns spår av musikalisk excellens - som introt och solot i Ëarendil The Sailor och en del matiga riff och ostigt ösiga licks - men det är långt ifrån tillräckligt till att göra något värt tidslängden som skivan tar. Ett par låtar håller i sin helhet, där experimentella och stundtals riktigt effektfullt mörka Water Gardens är den enda som verkligen kan kallas bra, men dalarna är på tok för djupa för att berättiga ett högre betyg. En kan hämta in hur skickliga musiker som helst, men är låtskrivandet trist blir resultatet likt förbannat inte bra. Tråkigt, eftersom att Feanor har stunder där de visar att dw verkligen har det inom sig. De har bara inte plockat (eller släppt?) ut det. Och det är ju jäkligt trist.

Bästa låtar: Water Gardens, We Are Heavy Metal