Omnium Gatherum är ett för mig ganska nyligen upptäckt, och därmed bristfälligt utforskat, projekt. En kan kortfattat säga att jag råkade märka - när jag var i färd med vidare utforskning - att de nyligen släppt ett sjunde album; Grey Heavens. Därför får albumet passera som något av en initiering till Omnium Gatherum för mig; det andra intrycket, som måste solidifiera det första. Ovanligt nog, för en grupp melankoliska finnar, vandrar Omnium Gatherum dödsmetallens dystopiska stig; melodiskt, inte sällan med en känsla för storvulenhet och en teatralisk ådra. Ett album jag hittills givit en del tid är New World Shadows (2011), nedtonad episkhet och några av de snyggaste gitarrspår jag funnit på en death-skiva. Det var fem år sedan, och sedan dess har Beyond (2013) släppts, innan Grey Heavens tar till de digitala skivbutikerna.

Titeln Grey Heavens, tillika omslaget som går i gråskalans nyanser, vill ge det omedelbara intrycket av avsaknad av kulör; att musiken förhåller sig till skuggornas tematiska flyktighet. Och det kommer också fram till stor del genom det genomgående långsamma tempot, vilket ofta kan vara väldigt effektfyllt, och en mörk atmosfär som kanske är som given för en mörkgrå söndag. Duellerande gitarristerna Markus Vanhala (Insomnium) och Joonas Koto (Malpractice) är bärande i den tunga atmosfären, speciellt ledslingor i doom-massiver som singeln Skyline och Frontiers. Aapo Koivisto inkorporerar keyboards på ett för genren typiskt subtilt sätt, men i en del partier släpps han fram längre upp i mixen, Rejuvenate! och den episka Storm Front ger ett visst prov på det, medan Foundation kanske tar det lite för långt. Jag erkänner en svaghet för långa, episka melodeath-låtar, gärna progressivt uppbyggda, och tidigare har Omnium Gatherum ställt ett par till förfogande (Deep Cold, White Palace och Everfields är att nämna). Här bjuder de till med Majesty And Silence, vilken inte imponerar förrän mot slutet. Långsam, oinbjudande och för lång för sitt eget bästa, visar den inte alls prov på den atmosfär som mycket av resten av skivan bjuder på. Enbart de instrumentala avslutningen är bra, men det räcker inte hela vägen.

Här finns också fler låtar som jag vill gilla, snyggt ihopsatta och välskrivna, men som på något viss inte engagerar till sin fulla rätt. Den ovan nämnda Foundation är en sådan, där keyboarden är effektfullt använd, men för prevalent i mixen för sitt eget bästa - trots det är det inte en dålig låt, spöklik i sin framtoning. Desto bättre funkar harmonin i The Great Liberation, där keyboards och ett riffdrivet rus driver fram tillsammans utan att någon blir för mycket. Den här balansen är något som Omnium Gatherum kan få till väldigt bra, men ibland vill det sig för mycket åt något av hållen och resultatet får helt enkelt inte samma impakt. Mitt i allt det här, kommer däremot den där kioskvältaren alla väntar på; den där blicken av perfekt doom-atmosfärisk tyngd vävd samman med blästrande, klarproducerad death i den massiva Ophidian Sunrise. Riffen är klara, inspirerade och keyboarden återhållen just precis till den nivå som det ska vara. Trots en viss ytlig spretighet (om en nu vill vara extravagant...) där vissa låtar präglas starkt av massiv gitarrattack och ett par andra tar melodiska keyboards till sin yttersta spets, är Grey Heavens stabilt, enhetligt, men kanske i avsaknad av livfullhet; albumet är typiskt präglat av gråheten, ett vemod som bara en finne kan personifiera. 

Bästa låtar: Ophidian Sunrise, Skyline, Frontiers

Read the review in English