En maffig debut på över en timme, som ämnar fylla hålet mellan Amon Amarth och Arch Enemy, något det lyckas sisådär med. Innan sin första fullängdare har Dark Oath släppt två EP, vilket med all rätt är vad de borde ha gjort av When Fire Engulfs The Earth; plocka ur de tre-fyra bästa låtarna och släng resten av materialet tillbaka till ritbordet och förbrättra det, för här finns mycket att förbättra. Trots kapabelt låtskrivande och insatser som kanske inte alls är särskilt dåliga lyckas det inte bli något speciellt av musiken. Den triumfanta, episka känslan uteblir, mycket tack vare en ganska trist produktion som inte förmår sätta fokus på de rätta platserna. Den folk-iga stämningen i Watchman Of Gods som inte är helt fel, men försvinner i mixen och i önskan att vara ond och brutal. Melodiska bitar tack vare Joël Martins ledgitarr är ofta räddaren i nöden - utan den hade det varit fullständigt hopplöst.

Vokalisten Sara Leitão är knappast någon gigant, men hon är ändå inte dum alls, utan ger en viss charm och säregenhet till sin insats. Hon är kanske den som ska bära minst skuld för skivans tillkortakommanden, då det jobbigaste här är långa instrumentala passager som känns onödiga, upprepade och långt från innovativa. Musik en redan hört, spelad på tok för länge. Death Of Northern Sons inleds snyggt med gitarrslinga som utvecklas under låtens gång, fylls med maffig rytmsektion i högt tempo. Första låten som ger den där storslagna känslan, samtidigt som den lägger på med obönhörligt dödsrens och Leitãos ilskna growls. Mittsektionen med Martins ledgitarr gör effekt, men trots det drar också den här låten ut på tiden något för länge. Det är ändå den enda låten av sin kaliber på skivan. Jag berömmer också en del gitarrsolon (i vanlig ordning), och ledgitarrspår, som i Battle Sons och titelspåret. Matiga riff som återfinns i Vengeful Gods är heller inte helt fel.

Det största problemet är ändå skivans och låtarnas längd. Långa låtar som fortsätter långt efter att de gjort sitt; alla låtar går över femminutersgränsen. Mot tredje låten känns det nästan som om albumet borde ha nått åtminstone mitten, men vid det laget återstår fortfarande tid nog att fylla en fullängdare. Tio minuter lång inleder Land Of Ours spektaklet som pågår långt därefter, men utan att kunna engagera. Att köra ett par långa låtar är helt okej, men längden ska vara berättigad i innehållet, och gärna med större variation i kortare, mer koncisa låtar att fånga in och kaptivera. De bästa låtarna finns på skivans andra hälft, så att dra sig igenom dit betalar sig, men det är ändå inte helt värt det, för det finns många skivor inom genren som är så mycket bättre. Vore Dark Oath redan ett etablerat band med en serie fullängdare bakom sig och ett följe att tala om, hade kanske magnituden som är When Fire Engulfs the Earth varit acceptabel. Som debut däremot, är den minst femton minuter för lång och drar på i redan vandrade spår utan att lägga något nytt till vad som redan finns.

Bästa låtar: Death Of Northern Sons, Vengeful Gods