Progressiva Oceans of Slumber från Texas gav 2013 ut sin debut, Aetherial, och för att visa att de fortfarande är aktuella kommer de med en EP av närapå full album-längd. Deras sound är väldigt djupt och mörkt, något som görs nästan obehagligt personligt tack vare Cammie Gilberts inlevelsefulla sång. Till den nya EP:n har fyra covers valts ut, och ett par egna spår. Coverlåtarna sträcker sig från gammelrock till black metal, vilket ju är en rätt så schysst inställning. Tillsammans ger det längden 38 minuter. Candlemass-covern Solitude har ett obehagligt illjudande gitarrsound som i stort sett förstör lyssningen helt, trots att resten av låten funkar förvånande bra.

Kashmir dras ut till 13 långa minuter (originalet var väl sisådär åtta och en halv) och drar på i ett fasligt långsamt tempo. Jag har aldrig varit något Led Zeppelin-fan ( helgerån! ), men nog är Kashmir en klassiker som inte behövde försöka förbättras eller göras om i ny tappning. Gitarrerna har i motsats till Solitude begravts på tok för långt ner i mixen, så att de fina leadslingorna inte hörs i all sin rätt, men på det stora hela lyckas de göra låten tyngre, och av mörkare art på ett bra sätt. Gilbert gör en bra insats men hon lyckas inte hålla 13 minuter vid liv.

Turpentine är i stort sett Gilberts time to shine, där hon ensam framför en stilla gitarrslinga drar fram sin finaste gråtröst och håller låda i fyra minuter. En trist låt, är jag rädd. EP:ns höjdpunkt hittar vi istället i den instrumentala The Wanderer, bandets tolkning av black metal-bandet Emperor, som gjorts fyra minuter längre än originalet. Här glänser gitarristerna Anthony Contreras och Sean Gary som tillsammans gör det långsamma spåret – på tok mycket lättsammare än originalet – otroligt snyggt. Oceans of Slumber har stor potential; debutalbumet är bättre än EP:n, och de borde hålla sig till eget material. Tyvärr finns på EP:n ingenting som kan få mig övertygad om deras storhet, trots en del individuellt snygga musikaliska insatser sprödda över de 38 minuterna. Troligtvis måste en hänge sig till musiken mer än vad jag orkar. EP:n borde för övrigt ha kortats ner med 15-20 minuter, då hade den möjligtvis kunnat vara av större intresse.

Bäst: The Wanderer

Sämst: Solitude

http://www.getmetal.com/?p=15112