Manowar, världens mest lökiga band, släppte 1987 sitt femte album, Fighting The World. Ett album med arenarock-kräm och mustiga machomän i trikå, precis enligt bandets vinnande koncept. Vad som slår mig när jag börjar recensera skivan är att, trots att jag gillar den så skarpt, blir den ofta lite bortglömd. Vid tidpunkten höll hårdrocken på att kommersialiseras och bli mer utbredd, med musik-tv och allt möjligt, som Manowar så klart tog avstånd från. De skulle ju aldrig sälja sig och göra en låt om hur ballt ett specifikt skivbolag är. Manowar, som gjort sig kända för Joey DeMaios hat gentemot falsk metall och åtog sig att bekämpa den med alla tänkbara medel. Och medan många säger att det var här som Manowar började visa tecken på att sälja sig, så kan jag bara säga... vem fan bryr sig, om det låter så bra?

En är ju tvungen att uppskatta ironin i att första låten, titelspåret Fighting The World handlar om att Manowar själva står på sannmetallens sida och vägran att sälja sig. Andra låten, singeln Blow Your Speakers är nämligen något av en önskan att hårdrocken ska bli mer mainstream - säljas. Bägge låtarna är uppumpade på helt rätt sätt och de perfekta albumöppnarna. Ingen av dem är dåliga, men ingen är heller överdrivet exceptionell. Blow Your Speakers har ett subtilt bassolo av DeMaio, som är en av de mest underskattade bassister som finns, och skrikiga falsetter av Eric Adams mot slutet. Tredje låten, Carry On, börjar akustiskt och lugnt, innan den blir till en smått radiovänlig och riktigt trallvänlig låt i ganska typisk Manowar-anda. Slutet är bäst på låten, där allt maxas och Adams gör en av sina bästa insatser på hela skivan. Nästan blyfotsvarning. Efter tre låtar som flörtar och hintar åt lite mer mainstream-rock går skivan mot ett mer klassiskt Manowar-stuk.

Orson Welles gästar den episka Defender med ett en talad passage. Därpå följer Adams sång, lågmäld nästan, men lika inlevelsefull som alltid. Låten går lätt ihop med Manowars episka spår från resten av 80-talet, som Battle Hymn och March For Revenge (By The Soldiers Of Death). Holy War är speciell på det viset att den kan tyckas varken ha någon riktig början eller ett väl markerat slut. Den övergår nämligen direkt från minutlånga trumsolot Drums Of Doom och mot slutet hoppar det - ganska skamlöst faktiskt - direkt till den andra minutlånga låten, Master Of Revenge. Bägge två känns rätt onödiga. Jag har faktiskt trixat ihop en bättre version av Holy War med tonat slut, i Audacity. Skivan är bara 35 minuter lång, så det krävdes så klart utfyllnad. Det är där de här bägge interluderna kommer in. De tillför inte mycket, trots att Scott Columbus så klart får visa upp sig i Drums Of Doom. Men det är Black Wind, Fire And Steel som är skivans absoluta höjdpunkt. Aggressiv jävla speed metal med Manowars typiska ost-text och ren kärlek till hårdrocken från samtliga inblandade. Ross The Boss solar utav bara fan, över DeMaios blixtsnabba, framträdande basslinga och Columbus monumentala trummor. Också själva riffandet står sig som något av det bästa Manowar gjort, och den bullrigt drivande basen håller alltet i evigt momentum.

Ladies, please... contain your orgasms. 

Ross The Boss, en bitter föredetting idag, gjorde sina bästa skivor i Fighting The World och den därpå följande Kings Of Metal. Riffen kanske känns något förutsägbara, framför allt på de första spåren, men det är när han spelar solo som han gör sig bäst. Black Wind, Fire And Steel kan mycket vara ett karriärsbästa för honom. Adams går inte att klaga på. Än idag är han en av de mest kapabla sångarna på planeten, trots att han uppnått 61 års ålder. Under åttiotalet, och framför allt Manowars sista två skivor under decenniet i fråga, gjorde han något av det bästa han gjort. Det är nästan som om han visar upp sig när han går upp i de höga registren i Carry On och Holy War, och när han håller sig till de lägre visar han inga tecken på att det heller skulle vara några problem. Columbus trumsound känns inte alltid helt så maffigt som det brukar göra, som det borde ha fått göra, och han kommer inte alltid helt till sin rätta, trots gediget och prickfritt spel.

Den första hälften av skivan är det där lite mer uppdrivande; det som ska öppna upp för nya lyssnare. Möjligtvis med undantag för den härliga Carry On är den första hälften också underlägsen den andra. Framför allt Holy War och Black Wind, Fire And Steel är som sagt det som gör skivan extra minnesvärd.  Ändå verkar Fighting The World nästan bortglömd, många gånger, till förmån för den kungliga Kings Of Metal, som släpptes året efter. Och förstås föregångaren, Sign Of The Hammer, som kanske är strået vassare. Det kan kanske bero på skivans längd och det faktum att den första hälften av den längden känns nästan för lättsam i jämförelse och det finns inte tillräckligt av det där tyngre, episka Manowar som kom att finnas på Kings Of Metal. Men det är ändå sju solida spår av klassisk Manowar, död åt falsk metal, som hela tiden byggs upp och blir bättre och bättre, tills det avslutas på absolut bästa sätt. Men... det gick jävligt fort att komma till det slutet.

Bäst: Black Wind, Fire And Steel

Sämst: Skivans längd