Malison Rogue från Nyköping släppte 2011 sin självbetitlade debut. Jag har hört skivan någon enstaka gång innan, men aldrig blivit fäst av deras progressiv heavy metal, med ett finger i power, utan att någonsin gå hela vägen. Öppningslåten Friend Or Foe? vill vara power metal, men går på tok för långsamt och är nästan melankolisk i sitt sound. Jag hade istället placerat We're All Born Sinners först; den har trallvänlig refräng och uppfriskande fina gitarrer. Till på det är den bara allmänt mysig. Det är bättre att öppna skivan med något upplyftande, istället för något nedtonande. Jag vill nämna en sak tidigt, för att bli av med det. Det ska naturligtvis hinnas med en ballad; My Mistakes. Tyvärr är den kass. Janssons låtsat känslofyllda stämma gör den ingen rättvisa och rytmsektionen är trist. Gitarrsolot funkar, men drar inte upp betyget nämnvärt.

Jonatan Björkborg är riktigt bra på skivan. Hans riff - och oftare än inte alls hans solon - är det som håller musiken flytande. Hade det bara varit en gitarrist av något sämre rang hade musiken lätt sjunkit till total obskyritet. Vissa låtar förmår han ändå inte rädda; The Griever och ovan nämnda Friend Or Foe? är mörka och trista, näst intill anonyma. The Pain You Cause har riktigt bra gitarrleads, och går i snabbare tempo. En skön låt, men inte anmärkningsvärd. Sebastian Jansson inleder sånginsatsen i låten med ett litet skrik. Jag hade gärna hört mer i samma stil; samma intensitet, av honom, på skivan. Genom skivan är han stabil, men aldrig exceptionell, trots att han har en riktigt bra röst. Rytmsektionen, Petter Furå (bas) och Jens Vestergren (trummor) känns ofta anonyma och oinspirerade. Till exempel i The Griever, vars rytm ger mig avsmak.

Det är först mot slutet, som musiken hakar fast mig. De tre sista låtarna är skivans bästa. Scars, skivans längsta spår, på sju minuter går i långsammare tempo. Den har, tyvärr på tok för korta, gitarrsolon som förgyller och ger låten det där extra som mycket av resten av skivan saknar. Den är mer operatisk, med körsång och det ger den en mer polerad och genomtänkt kvalitet. Därefter kommer den ovan nämnda We're All Born Sinners, och skivan avslutas sedan med Everything Fades. Gitarrsolot i avslutaren är det snyggaste på skivan. Låten är en duett mellan Jansson och Johanna Lewerin, men själva kulmen är ledgitarren, som är snyggt och skickligt spelad. Tyvärr är de fem första spåren relativt svaga, för de känns så standard, och det räcker inte med tre låtar för att ett helt album ska bli bra. Jag har gärna på Malison Rogue i bakgrunden, men kommer inte att aktivt börja lyssna på det, när det finns så mycket bättre både inom den jävligt breda i genren och utanför. Men skivan är inte helt värdelös. De tre avslutande låtarna väger upp en del och, så klart lyckas Björkborg hålla skeppet i kurs med gitarren.

Bäst: Scars och Everything Fades

Sämst: My Mistakes

Read the review in English