Helloween - Keeper of the Seven Keys, Part II

Genre: Power Metal -

Året var 1988. Några av de bästa hårdrocksalbum som sett dagens ljus kom till världen. Iron Maidens opus Seventh Son. Manowars självhyllande Kings Of Metal. De är bägge bland det bästa som hårdrocken skådat. Men det var också 1988 som de fem, svettiga, tyska pojkarna i Helloweens klassiska uppsättning slog sig ihop och spelade in Keeper Of The Seven Keys Part II, uppföljaren till den första delen som släpptes årets innan. På Keeper II har Helloween blivit tightare - Hansens vilja att fara och flyga till trots - och det märks i soundet. Både i hur de kompletterar varandra och i produktionen. Också låtmaterialet är mer stabilt i jämförelse med den något stapplande första Keeper-skivan. Skivan har bara nio låtar och ett intro, så det finns inte rum för utfyllnad. Speciellt med tanke på att original-lp:n saknade spåret Save Us, som lades till när skivan gavs ut som cd. Det är alltså en löjligt stabil skiva, med minimala svagheter.

 

Helloween - Keeper of the Seven Keys, Part II

 

Det solida materialet börjar med den uppbyggande Invitation, där långsamma ledgitarrer bygger upp, tillsammans med marschtrummor. Ett intro som gör vad ett bra intro ska; bjuder in till albumet och sätter stämningen. Eagle Fly Free var den första låten jag hörde med Helloween, när jag var nästan så liten så jag inte fanns, och jag måste ha spelat sönder den nedladdade 128kbps-versionen jag hade i min mp3-spelare som rymde hela 256 megabyte (hör och häpna!). Riffet i början hakar fast direkt, liksom basslingan i bakgrunden. Sedan går det hela snabbare och Michael Kiske inleder med skönsång. Refrängen är högtsvävande och Kiskes falsetter får det att skaka i knäna på vuxna karlar. Mot slutet kommer "together we fly"-biten, med snabba gitarrer och lite bakgrundskör och avslutningen, med Kiskes skrik, gör låten till en av de bästa albumöppnarna någonsin, och en personlig favorit oavsett märke och genre. Och det är inte den enda klassiska power-anthem som står att finna på Keeper II. Vare sig I Want Out eller det episka titelspåret behöver väl beskrivas närmare, egentligen. Alla känner ju Kai Hansens önskan att lämna bandet vid tillfället, och trots det lägger han ner lagen som om det inte fanns någon morgondag i den omisskänliga I Want Out. Snabba riff, högtflygande melodier och en sånginsats som en gud av Kiske. Refrängen bjuder till allsång och Hansens solande glänser och står sig än i dag som något av Helloweens bästa.

 

Michael Kiske har ytterst få felsteg i diskografin. Men också han gör på Keeper II några av sitt livs framträdanden. Långa falsetter i I Want Out, som förgyller den höga, rena sången, och i trettonminuters-opuset Keeper Of The Seven Keys drar han till med varenda stämma som finns, närapå. Han är ju mest känd för sina ljusa, höga toner, men även mellanregistret har han behärskat ända sedan början. March Of Time håller han för det mesta i höga tonarter, men till och från tar han ner det och ger extra fart. Solot i densamma visar också på Helloweens speed metal-rötter på ett exceptionellt vis, där Schwichtenbergs trummor bakom gitarrduellen tryfflar fram i hundratjugo. Det "svagaste" spåret är ändå Rise And Fall, som kanske är en aning slentrianmässig och med något trista sångmelodier, en galen insats av Schwichtenberg och ett sjukt speed metal-solo till trots. Föreställ dig bara om den bytts ut mot A Tale That Wasn't Right från första Keeper-skivorna! Dr. Stein är ytterligare en tidlös klassiker, med snabba ledgitarrmelodier mot Kiskes släta stämma. Ett något lättsamt orgelsolo under låtens andra hälft hjälper till att skapa den där 'galna doktor'-stämningen som låtens text målar upp.

 

Helloween 1988
Kai Hansens åttiotalsfrissa får tio av tio

 

Hansen är i högsta grad en del av vad som gör bägge Keeper-skivorna till sådana vinnare. Medan Helloween även efter hans uttåg haft kapabla gitarrister, är det få som haft samma slagkraft och pondus i sin låtkomposition som Hansen. Michael Weikath, som ju fortfarande är kvar i Helloween efter alla dessa år, kompletterar Hansen på bästa sätt. Han är också den som egenhändigt stått för hälften av skivans material. Hansen och Weikath kör ofta det av Priest och Maiden under åttiotalet stilbildande duellerandet när det solon, och det utan att det känns efterliknande. Tvärtom tar de det till en ny vändning i och med den mer melodiskt baserade musiken. Ingo Schwichtenbergs snabba och självsäkra spelstil, tillsammans med solid basstomme av Markus Grosskopf (den andre av de två kvarvarande originalmedlemmarna), ger tvillinggitarrattacken det där extra för ännu mer power. Men inte för att Grosskopf för den sakens skull håller sig i bakgrunden. Hans bas ligger tydlig och klar i produktionen och slingorna är bra skrivna för att ge en extra dimension. Det korta bassolot i Eagle Fly Free är hans bästa punkt på skivan. Produktionen är inte alltid så glasklar som jag önskat, naturligtvis för att ekonomin kanske tröt och de teknologiska framstegen för tjugosju år sedan inte matchar dagens. Den ger trots det ett klart, ärligt och äkta sound.

 

En helhet som definierar vad power metal är och bör vara. Melodierna är lätta till sinnet, sången trallvänlig och bjuder till att sjunga med. Feel good-musik, helt enkelt. Stabiliteten i Keeper Of The Seven Keys Part II är sällan skådad. Där snart sagt alla skivor innehåller svagheter lider Keeper II enbart av små petitesser. Kanske saknas det en ballad, som levererades så kraftigt och lidelsefullt på första Keeper:n, men skivan är på intet sätt ofullständig utan. Keeper Of The Seven Keys Part II är helt enkelt beviset på varenda medverkandes högsta punkt. Trots att de alla sysslar med värdiga ting idag; Helloween är fortfarande bra och underhållande och Hansens eget Gamma Ray nästan bättre i dagsläget. Till på det har Kiske hållit sig aktiv, trots en vilja att hålla sig till lättare musik. Good Guy Kiske - wants to play aor; plays metal instead because his fans love it. Och allt det här kommer fram i de utmärkta prestationerna på skivan. Från Hansens speed metal-solon, de maffiga riffen och melodiska ledslingorna till Schwichtenbergs högenergitrummor till Kiskes gudomliga sång, är Keeper Of The Seven Keys Part II den ultimata power metal-skivan.

 

Bäst: Eagle Fly Free ligger närmast, den ultimata power metal-låten

 

Obäst: Rise And Fall, men det är fan långt ifrån dåligt

 

    

 

Musikvideo: Helloween - I Want Out