"Ingen spelar rock 'n' roll riktigt som proffsen." Så säger informationsbladet jag får i samband med musiken; Devil City Angels självbetitlade debutskiva. Det är alltså några gamla amerikanska rockers från det härliga åttiotalet som har slagit sig ihop för att återhämta sig från två och ett halvt decennium av obskyritet. Det är något av en supergrupp, som startades av medlemmar från två av banden du önskat att du aldrig hört. Och som ditt undermedvetna säkert förträngt. Tracii Guns (gitarr) och Rikki Rockett (trummor) från L.A. Guns respektive Poison, så nu vet vi att saker och ting kommer att hetta till på riktigt! Någon borde tala om för herr Guns och herr Rockett att åttiotalet är över och att det är okej att använda sina riktiga namn.

Det största namnet är egentligen Rudy Sarzo, som lirat bas för både Dio och Ozzy under några av deras soloverk. Mest känd är han ändå kanske som Quiet Riots bassist under bandets storhetsdagar under första halvan åttiotalet. Störst, i den bemärkelsen att han är den enda som spelat i band som inte är totalt menlösa. Sarzo är en bra bassist, men med Devil City Angels har han ruttet material att jobba med. Eftersom att Guns och Gibbs riff är så trista och basslingorna ofta näst intill obefintliga är det inte mycket att göra åt saken. Sångaren och gitarristen Brandon Gibbs har jag aldrig hört talas om förr. Jag längtar tillbaka till den oskyldiga tiden. De har alltså tagit första bästa gitarrkunniga nobody med generisk sångröst och sagt: "SJUNG!" Jag tippar på att han hade cowboyhatt också. Under albumet gör han inget för att ta ut svängarna det minsta, och han bara sjunger på i samma stil under varenda låt. Kanske har Back To The Drive något bättre sångmelodier, men det är inte mycket att hurra över.

Låtmaterialet, en föga varierad blandning, är ofattbart svagt för att komma från sådana framstående proffs. Låt oss minnas att de säkert har hela fyra-fem hits, sammanlagt, under sina karriärer! Inte illa. De tio låtarna följer den vid det här laget rutinmässiga standarden för rocklåtar, utan någon som helst nytänkande i form av uppbyggnad eller spelstil. I'm Living är en rätt skön, stänkig låt med klara blues-inspirerade inslag. Det bjuds också till med ett för skivan otypiskt gitarrsolo och - hör och häpna! - Sarzos bas hörs till och med. Gibbs röst gör inga mirakel, men låten är ändå en helt okej rocker, som ger lite hopp om ljusning. Också Ride With Me har ganska sköna ledgitarrbitar, men i övrigt är låten löjlig och tråkig, och i verserna har gitarrerna ett obehagligt grötigt ljud. Samtidigt har avslutande Bad Decisions (vilka Dead City Angels inte verkar vara främmande) ganska bra basslingor, och är den låt där Sarzo faktiskt får visa att han vet hur en ska spela. Goodbye Forever, en lättstämd ballad, där Gibbs ska yrka på lite finsång till lågmälda gitarrslingor, är absolut skräp utan något som helst värde. Att någon enda person har hört låten och tyckt att den var värd att spela in - för att inte tala om att ta med på en skiva - övergår mitt förstånd.

Resten av materialet följer i stort sett samma formula och det räcker med att lyssna på första låten så har en hört resten. Jag får också lite promo-bilder tillsammans med musiken och informationsbladet. Bilderna ser ut att vara tagna med fel fokus och sedan ha körts med ett skärpe-filter i Photoshop, varpå de förstorats upp för att göras mer högupplösta. Föga bandets eget fel, men är det någon som ens har försökt? Sällan har jag hört något så oinspirerat och generiskt som Dead City Angels debutskiva. Kan vi inte bara låta den självdö? "Ingen spelar rock 'n' roll riktigt som proffsen." De kanske skulle ha anlitat några?

Osämst: I'm Living

Sämst: Goodbye Forever

http://www.getmetal.com/?p=15290