Helsinborgstrion Black Temple släppte nyligen sitt debutalbum It All Ends. Ett låtsat smådjupt namn på ett första album, kan tyckas. Öppnaren Unlikely Event är upp-och-ner och verkar vilja hoppa i tempo. Jag hade istället lagt spår nummer två, Acid Rain, först. De första tre sekunderna i låten drar verkligen öron och det bara smäller till. Därefter följer vad som kan beskrivas som en ganska standard skiva som svänger mellan hård rock och borderline metal. Det försvinner i bakgrunden, utan att jag ens märker det sveper skivan förbi obemärkt och tar slut. Själva känslan jag får av musiken är densamma som alla anonyma låtar som svischar förbi i menyerna till NHL-spel eller liknande. Det är tyvärr det Black Temples musik lider av; en stark känsla av bakgrundsmusik. Ofta vill det vara jävligt aggressivt, fast utan att springa för mycket till heavy metal-nivåer, och när det vill sig till görs det ganska effektivt utan att bli för tungt. Och ibland känns det bara konstlat och fel. Då och då är det starka Danko Jones-vibbar, och trots att Danko Jones inte är några storfavoriter hos mig funkar det bra utan att det känns som en kopia.

Jonas Pedersen är både sångare och bassist. Han har en riktigt bra röst. Tuff, aggressiv, smått raspig. Han behöver inte ta i så mycket för att ge musiken sin edgy kvalitet. Han kunde dock gott försöka variera sig lite, som det är känns det som om han ofta bara följer med musiken och låter aggressiv för att låtmaterialet kräver det. Tyvärr är låtarna väldigt lika varandra, på en längd på tre till fyra minuter (plus två låtar på över fem minuter), och det är väldigt snarlik uppbyggnad på de flesta spåren. Marcus Witold har en del ganska trista och intetsägande riff som bara är blaha, men han visar sin bästa sida när han får spela leads och solon. Jag tror att musiken hade mått bra av en extra gitarrist för att lägga på ytterligare ett rytmlager och bygga upp Pedersens basstomme med när Witold glänser. Oncoming Fire är den längsta låten, på nästan sex minuter, och den inleds med Witolds gitarr när den är som bäst på hela skivan. Efter introt bygger låten upp med intensiva trummor av Jesper Karlsson och då och då känns det som om den är på väg att brisera. Här har Black Temple verkligen byggt upp låten snyggt och inspirerat och med ett otroligt intensivt mittparti.

Omslaget ska vara djupt och tankfullt, men… det är en sten i vatten. Det är inte djupt, det känns bara pretentiöst och fånigt. Hipstervarning. Kontrasten blir bara större när musiken inte alls känns relaterat till omslaget. Aggressionen och den eldiga passionen ska komma fram redan från början. Stenen är mest bara steril och tråkig. Svart-vitt är inte alltid artsy. Nåja, jag är ingen konstkritiker, jag tycker bara det kunde ha valts något mer levande. Musiken är heller inte nödvändigtvis så usel som jag säkerligen råkat framställa den som. Black Temple har plockats upp av Anders Fridén själv (In Flames) till dennes Razzia Notes och de kommer att turnéra som In Flames förband i höst. Så någonting gör de ju uppenbarligen rätt, bara att jag är för dum för att höra vad.

Bäst: Oncoming Fire

Sämst: Mycket av det andra materialet blir bara så anonymt

http://www.getmetal.com/?p=15159