Svenska Magnus Karlsson är känd som en gitarrist och låtskrivare av rang. I hans repertoar hittar vi band som Primal Fear, Kiske/Somerville och tidigare också Allen/Lande och Last Tribe. Först på senare år har han fått ett eget projekt som bär hans namn. Free Fall, som släppte sin första skiva 2013, och nu är tillbaka med en uppföljare. Precis som innan är det melodisk heavy metal, med en sångare för varje låt. Att alla låtar har varsin sångare kan givetvis vara både plus och minus. Ett plus ligger i att det blir otroligt stor variation på låtarna, medan ett minus ligger i att det blir otroligt stor variation på låtarna. David Readman (Pink Cream 69, Voodoo Circle) och Rick Altzi (Masterplan, At Vance) är de två sångarna som medverkade på första skivan och gör gästspel här på den andra. Altzis låt, Another Life, inleds med en mysig gitarrtrudelutt, varefter den tar fart med snabba trummor och en av skivans snyggaste ledgitarrslingor. Också refrängen är högtravande bra med subtila keyboards (också spelade av Karlsson) och Altzis hårda, men ändå melodiska röst, medan riffen i verserna är rätt så tråkiga och drar ner betyget en aning.

Det bästa draget på Kingdom Of Rock är att Jørn Lande (Jorn, ex- Masterplan)har anlitats. Hans låt - det inledande titelspåret - är den klart bästa på skivan, mycket tack vare just Lande. Men också därför att den har några sjukt snygga riff och ledgitarrpartier av Karlsson, som egentligen inte har någon jämlike på resten av skivan. Också Joe Lynn Turner (ex- Deep Purple, ex- Rainbow) gör en bra låt, i No Control, som får en skön power metal-känsla tack vare hans svävande stämma. Karlsson är så skicklig och bra på det han gör att han förtjänar att leda ett regelriktigt band där han också får ta mer plats, som han förtjänar. Primal Fear är i högsta grad beroende av Ralf Scheepers, medan Kiske/Somerville fokuserar på Michael Kiske och (mest) Amanda Somerville. Inte för att det är något fel i det, men Karlsson förtjänar mer fokus. Grejen är ju att han kanske inte ens behöver en utomstående sångare, för han klarar den biten med bravur också. I Am Coming For You och avslutande Walk This Road Alone är det han som sjunger, och bägge två är ett par av skivans starkaste spår.

Sedan finns också ett par något mer anonyma namn, som inte säger mig särskilt mycket. Harry Hess (Stoner Not) har jag aldrig hört talas om. Jakob Samuelsson (The Poodles) och Tony Harnell (ex- TNT) är mig inte helt obekanta, men jag är ändå neutralt inställd och deras medverkan här gör inte särskilt mycket för att övertyga mig om något. Rebecca De La Motte har jag heller aldrig hört talas om. Här sjunger hon på The Right Moment, en powerballad som hon är tänkt att ge en viss skörhet. Rätt trist, men hon sjunger bra. Hon borde ha fått ett av de snabbare spåren. Musikaliskt är det rätt så nära Kiske/Somerville, med samma typ av melodiska heavy metal som gör avlöpare i power och aor (denna pärla till genre inom rockvärlden!), men utan att gå för långt från utgångsläget. Ett vinnande koncept, visst, men jag hade gärna hört något lite mer utsvävande. Eftersom han är bekant från Karlssons andra projekt, Kiske/Somerville, är den stora frågan varför inte Michael Kiske fick vara med. För jag har hittills inte stött på något som Kiske inte förbättrar. Eller Amanda Somerville för den delen, men hon har annat för sig för tillfället vet jag bestämt. Men vi har åtminstone Jørn Lande, och det är inget jag tänker klaga över. Visst, jag tror att Kingdom Of Rock kan överglänsa första albumet en aning, och det är en samling otroligt välskrivna låtar med gediget gitarrspel av Karlsson och en mängd bra sånginsatser, men jag tror att det kan bli så mycket mer.

Bäst: Titelspåret, Kingdom Of Rock

Sämst: Never Look Away och A Heart So Cold