Sonic Prophecy – Apocalyptic Promenade

Genre: Power Metal -

Sonic Prophecy är ett inte helt världskänt power metalband från Amerikas Förenta Stater. De har ett album i bagaget sedan ett par år. Nu är det dags att ge sig ut mot nya äventyr i och med album nummer två; Apocalyptic Promenade. Låt oss klargöra följande: detta är power metal. Ett intro är att vänta. Mycket riktigt. Den första, låten, över tolv minuter i längd, inleds med ett intro där en röst förkunnar vad som står att vänta oss när Domedagen kommer, hämtat ur självaste Bibeln. Därifrån tar episk power metal vid. Många lyssnar först och främst på sångaren. Musiken är då sekundär och av mindre betydelse. Medan det är en tankegång jag har svårt att sätta mig in i, har jag redan hört det om Sonic Prophecy. Shane Provstgaard har nämligen en speciell röst, som jag har svårt att omedelbart kategorisera bland de bästa jag hört. Den skulle kunna beskrivas som stundtals gäll och något nasal. Trots det går den bra ihop med musiken, som ofta har en dyster ådra, trots den episka utgångspunkten.

 

Sonic Prophecy – Apocalyptic Promenade

 

Det är bara Provstgaard som varit med längre än sedan första skivan. De båda gitarristerna Darrin Goodman och Sebastian Martin kom till bandet efter det, men visar på Apocalyptic Promenade inga tecken på att de skulle vara obekväma med varandra. Det läggs ut solo efter solo av ledgitarristen Goodman, som cementerar ett gediget rytmarbete av Martin. Den instrumentala biten av Temple Of The Sun, med solo och två tävlande ledgitarrer har också e otroligt snyggt framförd baslinje av Ray Opheikens. Minuset med Provstgaard är inte hans röst, utan att den ofta låter sig väldigt snarlik. Ungefär som Sabaton kan det då lätt bli smått enformigt. Däremot går det att argumentera att Sonic Prophecy har en mycket större musikalisk spridning låtarna emellan. Skivan har både solofriska stunder som får det att rycka i mina (fullständigt tondöva) luftgitarrfingrar och sköna partier som manar till allsång. Albumets längd springer iväg till 70 minuter och det är klart att det finns ett par bitar som inte alls är lika bra; Eventide är ett spår som hamnar emellan och inte vill särskilt mycket och vissa låtar kunde ha kortats ner. Dessutom behövs inte en akustisk version av Call Of Battle över huvud taget, oavsett hur bra originalet, från första skivan var.

 

Apocalyptic Promenade besitter ett grymt låtmaterial som omfattar flera grader av den episka ådran som genomsyrar alltet. Hela tiden med Goodmans och Martins gitarrer i stort fokus. Born Of Steel And Fire är låttitel som hämtad ur Manowars ordförråd, och rytmsektionen skulle mycket väl kunna passa in på en tidig Manowarplatta, även om likheterna stannar där. Sonic Prophecy har ett eget sound. Medan man förväntar sig högoktanig, snabb glad-power metal i en sådan låttitel skickas inte tempot upp riktigt så högt som det skulle kunna göra. Också den här låten visar en grymt bra sida av Opheikens, som får glänsa med basen. Legendary är skivans snyggaste punkt. Sådär episkt storslagen som en power-halvballad ska vara och med text som går hand i hand med det temat. Provstgaard gör sin bästa insats på skivan och Goodman och Martin håller som innan med otroligt snygga gitarrer. Efter att vi gått igenom skivan får vi en snygg helhet som vet vart ett gitarrsolo ska vara. Jag kan tycka att det saknas ett spår eller två som ökar på tempot och ger albumet kraft och fart, men som det är utgör Apocalyptic Promenade en snygg uppföljare till första albumet och det ska bli intressant att höra vad mer de här killarna har att ge.

 

Bäst: Legendary

 

Sämst: Eventide

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=14195

 

Lyrikvideo: Sonic Prophecy - The Warrior's Heart