Brittiska Nightmare World släpper sin första fullängdare och ämnar således övervinna tvivlarna till den progressiva power metallens lucida rike. En skulle kunna säga att en hör både spår av Dream Theater och Helloween här, men det säger en bara om en vill säga något grovt intetsägande. Istället hör jag kraftiga spår av Nightmare World. Tuffa riff dundrar fram i bästa neoklassisk speed metal-anda, får en kompis Nick Clarkes slingrande keyboard och Pete Mortens klara stämma fyller på med det lilla extra. Albumet är relativt kort; bara 36 minuter plus ett intro så om det ska övervinnas några tvivlare så får det se till att gå undan.

Morten är en sångare av rang. Då och då påminner han i rösten om en yngre Kai Hansen, men är egentligen helt egen. Han sjöng ett tag i Power Quest, som i mitt tycke lär vara Storbrittaniens främsta power metal-export. Tyvärr var de mellan två album vid tillfället. Däremot kan den uppmärksamme påpeka att han sjunger i progressiva Threshold. Hans röst funkar exceptionellt till de mer keyboardklädda orkestreringarna som Nightmare World bjuder på. De övriga medlemmarna har inga tidigare register med stora namn att visa upp för arbetsgivaren. De lägger sina kort på Nightmare World. Sam Shuttlewood är ledgitarrist och har mer än en eldslickande het gitarrmelodi på sitt samvete. Han bjuder också under albumets speltid på några solon av klass. Arbetet sitter som smort till Joey Clearys rytmgitarr.

Här och var finns en aura av mystik som Pyramazes två första skivor levererade med sådan magi. No Regrets är ett perfekt exempel på det. Nightmare World tar på In The Fullness Of Time den här mystiken som ett helt eget komplement till den stundtals mörka, nästan melankoliska musiken, som lätt byts ut mot harmonisk lätthet. Ett par låtar räcker inte helt till; Defiance räddas mest av Shuttlewoods solande och Burden Of Proof har halvmesyrer trill refränger, men återigen är det Shuttlewood to the rescue i ett på tok för kort solo. I övriga låtar kompletterar bandmedlemmarna varandra så fint att det märks extra tydligt när det försvagas. In The Fullness Of Time känns inte som nio separata låtar, utan som en helhet som hämtar inspiration från bandets influenser och omvälvs till något eget genom ett vibrant låtskrivande och ett snyggt framförande av dessa. Låtar som Euphoria, The New Crusade och framför allt Damage Report med sina helsnygga instrumentala partier visar upp ett ungt band av god vigör som längtar efter att få ge mer än bara 36 minuter. Det hoppas jag att de får, och det strax. Men så var jag aldrig någon tvivlare.

Bäst: Damage Report

Sämst: Burden Of Proof

http://www.getmetal.com/?p=14241