Och här trodde jag att 'melodisk black metal' var en motsägelse i sig, men vi kör vi väl. Synd vore det väl annars när nu Ages debutskiva, The Malefic Miasma, kommit ut. Bandet är en duo från Falun, kompletterat till trio medelst fransk expertis. Killarna är inte bara arga, elaka och jättetuffa, de kan en massa fina ord också. Albumtiteln är bevis nog, men låttitlar som Absent Tribulation, Ardent Storms och framför allt Apotheosis säger ju sitt. Nåja, alla band behöver inte sjunga om sannmetall, ära och självförhärligande för att vara metal (lovar, Manowar, det går faktiskt ändå). Ages har valt några betydligt djupare och tyngre teman. Det mest framträdande är anti-religion.

Här står att finna en hel del gastkramande gitarrleads ackompanjerade av Andreas "Hvergelmer" Olanders förtvivlade råsång och ilskna growlande. Men man hör faktiskt vad han sjunger åtminstone. Ett plus i kanten för min del. Daniel "Eldhrimnir" Beckman håller med keyboards och violin och annat sånt där inte-särskilt-true-blackigt. Men det funkar; en snygg violinslinga inleder tredje spåret, Absent Tribulation, innan den avlöses av Olanders avgrundsstämma och halvtunga gitarr. Tyvärr känns låten konstigt sammansatt i mina öron, något som albumet i stort lider av. Kanske borde jag tagit på ett par andra öron i morse? Men det finns också ett jävligt snyggt parti där gitarr byts mot ett nedtonat violinsolo. Förutom de båda, blir trion komplett med franska Brice Leclercq (ex-Dissection) på basen; stadig och tung, och jag råkar av någon anledning gilla baslinjen i låten Spawn Of The Tyrants.

Produktionsmässigt finner jag gång på gång rytmsektionen en aning mjäkig. Visst, det ska vara melodiskt och med en djup ådra, och inte bara brutalitet på brutalitet, men vad sägs om lite grann, bara? Undantag finns, som i ovan nämnda Spawn Of The Tyrants, en av skivans bättre låtar. Desto mer gillar jag gitarren, som räddar det mesta av musiken. Utan Olanders vindlande leads och melodiska ådra skulle musiken ha fallit platt. Det finns också ett par spår som inte ger mig något alls, utan mer bara är där. Titelspåret är ett sådant; det finns liksom inget givande där som känns involverande över huvud taget. Så klart känns de bättre stunderna slagkraftigare och mer minnesvärda, och där finns det mer än en. Melodisk black metal verkar funka, men det kanske är just den där fokusen på melodisk som gör det, för en power metal-nörd som jag. Hur det skulle låta för en riffmanglarälskare som tycker att true norwegian black metal är för skolflickor, däremot, det kan inte jag veta.

Bäst: Apotheosis och Olanders gitarr. Färska fina.

Sämst: Titellåten, The Malefic Miasma.

http://www.getmetal.com/?p=14152