Jag hade planerat en lugn och skön kväll. Powerwolfs senaste monstrum, Blessed & Possessed, sätter effektivt stopp för det. Inledande titellåten golvar mig som en slägga mot skenbenet. Och sedan är jag fast. Saarbrückens stolthet har hivat ur sig sakramentala oheligheter varannat år sedan 2005 och det gällande albumet är nummer sex i ordningen. De har under det gångna decenniet lyckats skapa sig ett betydande följe med spelningar på stora festivaler. Det senaste Sverigebesöket var i Örebro, efter vilket de lovat att återkomma. Blessed & Possessed är för övrigt inspelat i Göteborg, med hjälp av den omutlige Fredrik Nordström. Albumet är fyllt med ett brödgäng tre till tre-och-en-halv-minutare. Bandet har tagit den riktning på senare skivor; mindre mörk, blod-på-kyrkväggarna-metal och mer rivig power metal med det semi-komiska och semi-gravallvarliga elementet som de gjort sig kända för. Mer rakt på sak, så att säga.  Djupa, meningsfulla texter med invecklade refränger står ingenstans att finna, även om det aldrig går att ta Powerwolfs texter helt på orden; där finns något osagt.

Attila Dorn, som oförnekligt besitter en av Europas kraftigaste stämmor, håller med operatisk sång varvad med hans trademark-mörksång. Refrängerna går ofta ut på att upprepa låtnamnet ett par gånger, men det funkar; det behöver inte invecklas vidare än så. Det håller kanske inte i längden, men Powerwolf har en del annat också. Dead Until Dark är kraftig som fan, med matiga riff och ett solo där Matthew Greywolf glänser och visar att vad han kan inte bara är klyschor, utan han kan riva av solon av rang. Efter de inledande fyra låtarna på skivan sjunker låtkvaliteten en gnutta. Där finns inte samma råstyrka som i öppningen. We Are The Wild och Higher Than Heaven når inte upp till samma nivå som albumet i helhet, trots framför allt sköna melodier. Armata Strigoi bjuder på ett, för Powerwolf, långt intro och har en del instrumentala passager som gör låten till en välkommen ny sorts låt för bandet. Återigen snygga gitarrer av "bröderna" Greywolf. Något jag kan säga mig sakna är speed metal-solon som Powerwolf haft förr (bland annat låten Panic In The Pentagram, från skivan Bible Of The Beast). Falk Maria Schlegel lägger som alltid den kyrkligt högtidliga prägeln genom sina keyboards, ofta ger det låtarna det lilla extra som behövs för att göra Powerwolf så säregna. Låten Sanctus Dominus visar på otroligt snyggt samarbete mellan honom och Matthew Greywolf.

Den som investerar det lilla extra kan på köpet få en till skiva, nämligen Powerwolfs första cover-skiva, Metallum Nostrum. Fylld till bredden med covers av låtar som inspirerat tyskarnas sound, däribland två Judas Priest-covers, bägge från Painkiller, men där finns också låtar av Maiden, Ozzy, Black Sabbath och Gary Moore (Out In The Fields, vilken släppts som lyrikvideo), vilka Powerwolf gör kraftiga, egna tolkningar av utan att försaka originalens egen kraft. Priest-covern Night Crawler är bland de bästa covers jag hört. I framtiden hoppas jag på en skiva i något mörkare anda, något som andas samma ondskefullt kyrkliga mörker som bandets andra skiva, Lupus Dei. Trots det tar det inte alls många lyssningar för Blessed & Possessed att sålla sig till något som i det närmaste är en självklarhet i Powerwolfs katalog; en naturlig fortsättning på vad de släppt hittills. Ah, Powerwolf. Att ni alltid lyckas omvända stackars oskyldiga mig till sådan sakreligiös avgudahelgande av denna syndiga natur. Det är helt enkelt omöjligt för undertecknad att motstå tyskarnas högljudda evangelium.

Bäst: Dead Until Dark

Sämst: Higher Than Heaven

http://www.getmetal.com/?p=14680